Ibland är man med om märkliga saker. Till de senaste för min del var den jubileumsfest som anordnats i Klippan, min gamla studentort. För femtio - femtio!! - år sen var vi cirka 90 elever som tog studenten här. Och nu äntligen, skulle det firas!
Det här var på det "gamla" gymnasiets tid så vi gick i "ring" och på Allmän, Real- och Latinlinje. Som dessutom var uppdelade i biologiska, matematiska och hel- och halvklassiska linjer. Vi hade helt fantastiska lärare och en mycket engagerad rektor som styrde sin skola (real- och gymnasium) med fast hand. Han lyckades locka till sig topplärare, ofta unga familjer som han ordnade bostad åt och såg till att de integrerades i skolvärlden på bästa sätt. De flesta eleverna kom från Klippan men också från de kringliggande mindre skånska orterna - det var ett landsortsgymnasium i ordets bästa bemärkelse.
De flesta av lärarna kom från Lund och hade gedigen utbildning och det märktes också på undervisningen. Det var ordning i skolan, någon mobbing förekom inte, det var regler som skulle följas och gjorde man inte det blev det konsekvenser. Utbildningsnivån var hög - det ställdes krav och man fick verkligen plugga.
Vi hade klassföreståndare som följde oss genom alla gymnasieåren. Speciallärare för de olika ämnena förstås. Eget klassrum med egen bänk där man lämnade kvar sina böcker och övrigt material. Här fanns inga långa sterila korridorer med plåtskåp utan lokaler med atmosfär. Skolan såg ut som gamla skolor gjorde då med breda trappor till de olika våningarna och klassrum åt olika håll. Stor skolgård med faktiskt, under senare år, en rökruta. Men moppe fick man inte köra till skolan, märkligt nog.
Morgonsamling var det också i aulan varje morgon. Kom man försent till den stängdes dörren av den annars vänlige vaktmästaren och man fick prick i protokollet. Lärare och rektor kunde namnet på varenda elev trots att vi sammantaget var över 800 stycken. Vår rektor var dessutom präst och senare vigde han mig och dåvarande mannen och döpte också vår äldste son hemma hos mina föräldrar.
Vi hade heller minsann inga studentfester innan själva studentexamen. Som var en verklig examen på klassiskt vis med "munta", dvs muntliga förhör med censorer från Lund i klassrummet som övervakare. Innan dess var det en otroligt pressad period men studentskrivningar i många av ämnena. Det gällde att klara dem och klara dem bra - de som hängde på håret var förstås särskilt nervösa inför de muntliga förhören där man faktiskt kunde få ett underkänt som ledde till att man inte klarade sin examen. Och fick, utan mössa smita ut bakvägen.
Det var ju ett förskräckligt scenario, alla ville att alla skulle klara sig och det var en fantastisk känsla när fönstret längst upp ut mot skolgården med väntande gratulanter öppnades och en röst förkunnade: "Alla är klara!" . Som vi stormade ut på trappan med nypåtagna mössor - ja, så går det väl till än idag - men i vårt fall hade vi suttit i timslånga förhör saamma dag innan det var dags för detta utspring. Och fest, ja, det blev det först den dagen - klassisk mottagning i hemmet för de flesta efter att ha blivit hemkörd i alla möjliga ekipage. Och sen fester på olika vis, hemma hos varandra eller på lokal.
Sjungom studentens .. sjöng vi förstås. Och vi som gått latinlinjen sjöng "Gaudeamus igitur" och annat klassiskt. Tillsammans med alla lärarna åt vi sen en studentmiddag på det som idag forfarande kallas för Klippans Gästis.
Och tänk, nu, femtio år senare, utan att vi setts en enda gång sedan den där majdagen 1964, så samlas vi igen. Nästan sextio av oss. En del hade förhinder, några har dött men de av oss som sågs tyckte ju att detta var en alldeles särskilt rolig händelse. Vi sitter i exakt samma matsal som då och vi vimlar, pratar, försöker känna igen varandra i de betydligt äldre ansikten vi nu fått. Vi äter, dricker vin, bubblar och dansar till levande musik med bara 60-talslåtar. Precis som då.
Det är en alldeles märklig och surrealistisk känsla. Här sitter vi, medelåldringar och mer än det. Vi ser på varandra och sen plötsligt är det som om alla åren försvunnit och det bara är de där söta, unga tonårsansiktena vi har framför oss igen. Såååå fantastiskt roligt detta var. Vilken härlig kväll och upplevelse och inte minst efterspelet där alla har mailat varandra och berättat hur deras liv gestaltat sig. Bilder har skickats runt och härovanför är en på mig och min dåvarande bästis, B som är den som ordnat och arrangerat det hela till allas stora glädje. Så har hon fått uppskattning efter förtjänst också.
Vad blev det av oss alla kan man ju undra? Ja, alldeles otroligt bra har det gått för oss. Här vimlar det av lärare, psykologer, ingenjörer, advokater, mediamänniskor, egenföretagare, sjuksköterskor och läkare. UD-anställda och ambassadörer, bankanställda och teologer. Det är vi som är den berömda Proppen Orvar, de förkättrade fyrtiotalisterna. Men när jag nu ser och senare läser om vad det blev av oss och hur vi bidragit med vår insats i samhället så känner jag mig bara glad och stolt över det. Och också över vår fina skola med sina lärare som gav oss en så fantastisk start i livet.
De flesta av oss har också levt i långa relationer även om det förstås funnits både skilsmässor och ensamboende.Det som är symptomatiskt är att de flesta av oss inte har så många barnbarn. Kanske 3-4 stycken och faktiskt ganska små. Det märks att våra barn har ett annat livsmönster - man gifter sig och får barn betydligt senare än vi som fick våra i 20-årsåldern.
Om fem år ska vi ses igen - det var vi alla överens om. Den här kvällen gick för fort och nu vill vi göra om det här igen innan det blir försent. Och för mig som tog ett flyg från den sydfranska byn och gjorde ett kort nerslag i den skånska rapsblommande våren för att träffa de gamla studentkamraterna blev det här en fantastisk upplevelse!!