Men fryyyser du inte?

Det här säger alla till mig nu under Sverigevistelsen. Och jag sitter där i mina shorts och m ö j l i g e n på kvällen åker fleece-jackan fram att näee, det gör jag inte. Minnet av hettan när vi reste från Provence finns där fortfarande och jag är så glad över denna "normala" temperatur på mellan 17 och 25 grader som vi haft sedan vi kom. Jag älskar regnet också, det är mysigt när det smattrar mot husbilstaket. Så kan man med gott samvete läsa alla Se och Hör och Svensk Damtidning som jag frossar i som semeesterlitteratur. Så har det alltid varit för mig, redan under alla seglings- och motorbåtsåren var det riktig avkoppling att läsa om kungligheter och kändisar och släppa taget om verkligheten för en stund. Den där sortens tidningar finns inte i Frankrike. Inte på det sättet. Det här frossandet i Victorias bebislycka och påhittade historier om hur hon väcks av barnets blöta kyssar och med sång och paket på födelsedagsmorgonen gör mig helt fascinerad. En historia läser jag om, den om kronprinsessans bästa väninnas skilsmässa. Där råkar jag veta hur det ligger till och ser ju hur man skruvar hela historien som om den skulle vara någon slags sanning. Se och Hör, Se, Svensk Damtidning och Antik och Auktion ligger på mitt nattygsbord. Jag erkänner det oförblommerat. I Frankrike får jag varje månad M Magasin och efter att ha läst den vill jag varje gång säga upp prenumerationen. Jag blir så t r ö t t på Amelia Adamo som gör sig till tolk för en kvinnogeneration som ska framstå som modig, tuff och ungdomlig, inte minst i sängen förstås att jag ibland vill kräkas över hur vi framställs. Eller förväntas vara. Då läser jag hellre om Tom Cruises skilsmässa eller Madeleines nya skor eller för den delen om Silvias mormorslycka. Och fascineras över hur konstig hon ser ut numera, hon som var en så fantastiskt söt unga flicka. Hur kan man bli en sån stelt leende TANT undrar jag? Idag är det gråmulet och förhöstkänsla. Regn till och från. Vi pausar från allt och jag kan äntligen prova mitt nya tangentbord till min älskade iPad och lämna lite rapport kring det vi upplever i det gamla hemlandet. En vecka till har vi kvar i Sverige, sen är det hemkörningsdags via familjeuppehåll i Skåne och kanske Luxembourg igen. Två vänbesök och födelsedagsfirning av mellansonens sambo återstår. Då får man pussa på lilla barnbarnet Louisa igen!! Nu är det som sagt enbart textblogg som gäller, det är för krångligt att lägga in bilder också. Det kommer i efterhand. Den som orkar ta sig igenom det jag skriver får också acceptera att all text kommer i ett enda sjok utan några mellanrum. Inte vet jag varför, kanske är det för att jag skriver detta på min iPad. Och ute blåser det skönt och svalt och det är vilsamt och kravlöst med en sån här mellandag. Jag fryser inte!

Mellan två världar

Vi har inte varit i Sverige under en längre period på nästan två år. Kortare nerslag enbart. Nu har vi varit här i mer än tre veckor och det har varit oerhört intensivt med familje- och vänbesöken. Hemskt roligt men också utmattande med alla samtal och alla intryck. Maken finner sig snabbt tilrätta i den svenska miljön, för mig tar det längre tid. Jag kommer på mig att längta hem, hem till mitt franska hus, till min by, till min trädgård och mina franska tv-program och franska rara grannar. Nu fylls tiden av besök hos de gamla goda vännerna som bjuder oss på goda middagar och varma och kärleksfulla återseende-möten. Vi har haft släktkalas och tillbringat tid på vår skärgårdsö, ätit stekta färska kantareller, åkt våra gamla färjor över sunden och vinkat glatt till färjekarlen. Pratat med vår "el-lasse" som gjort alla installationer i vårt gamla hus och fått höra att allt står bra till där. Vi har bjudit ett tjugotal av våra roslagsvänner och några andra på en sommarlunch på en ny och trevlig restaurang vi ån mitt i centrala Norrtälje. Åh, det blev så roligt och också uppskattat av alla. Även om det var en kort stund var det ändå så kärt och hemtamt att se de välkända ansiktena och känna deras glädje över vårt initiativ att försöka ses och också att få träffa oss. Riktigt "hemma" kändes det, som om vi alla setts igår. Så på ett plan känns det som om tiden nästan stått helt stilla. Allt är sig likt. Några infartsrondeller till vår lilla stad har kommit till, mera butiker också. Men annars är det samma sommaridyll som alltid. Överallt i Roslagen är det sommargäster och mängder med aktiviteter och arrangemang, ville man kunde man vara sysselsatt på heltid med musik, utställningar, konserter och andra kulturaktiviteter. Och i varenda by och varje liten vägavfart står skyltar om Loppis. Från Skåne och hela vägen upp till Roslagen är det loppisar överallt. Det här känner jag inte igen sen vi bodde här. Visst hade man loppisar men inte till den milda grad som nu? Fenomenet finns ju i Frankrike också även om det där oftare är "vide-grenier", tömma vinden-loppis. Men vad är det som gör att svenskarna är så tokiga i detta med att försöka fynda gamla saker? Äldste sonen sa för några år sedan då han introducerats till detta att han upplevde det som att det var tillfällen för folk att byta grejer med varandra. Sen hittade han själv ett par fina snapsglas för några tior och blev fast!!

Husbilsliv i Sverige

Nu har vi bott i vår husbil ganska exakt en månad sedan vi började köra mot Sverige från vår sydfranska by. Till vår egen och andras förvåning går det alldeles utmärkt att vistas på en så pass begränsad yta under längre tid. Det förutsätter att man håller sams, att man har fungerande rutiner, att man är flexibel när det gäller övernattningsställen och dagar att bara "vara". Men vi har allt vi behöver, kylskåp för maten, varmt och kallt vatten, sköna sängar, tv- och datoruppkoppling (det senare fungerar inte överallt), goda matlagningsmöjligheter och ett trevligt litet "vardagsrum" när vi står stilla. Och så obligatorisk uteplats med solstolar och bord för utemåltiderna. Vi fricampar inte utan bor antingen på campingar med el eller hos goda vänner med trädgård och möjlighet att dra sladd för att få ström. Toaletttömnning och dusch sker bäst på camping så vi har stått på ett par sådanan. Ibland endast ett dygn, nu, i Norrtälje ett par dagar där man genast blir bekant med sina grannar. Till vår förvåning fanns här en ung fransk familj i 35-årsåldern som tältade i två små tält med fyra små döttrar, 4,6,8 och 10 år gamla. Hustrun hade svenska rötter just på vårt Blidö men ingen kunde svenska och alla älskade Sverige. Vi hade ett långt och intressant eftermiddagssamtal om detta med att vi mår så bra i deras Provence (de bodde i Arles, inte alls långt ifrån oss) och att de, om de kunde gärna skulle flytta till Sverige. Och vi frågade varför och de sa: För att slippa hettan under sommaren. (Där håller vi med). För naturens skull och att man får vistas där nästan hur som helst. Ja, det är sant, den svenska allemansrätten är verkligen unik. För att man här gör så mycket för barnen. ?1?. Jo, till skillnad från det förortsområde de bor i Arles fanns här - på campingen och på många andra ställen - lekplatser och ytor och arrangemang för barn på ett helt annat sätt än i Frankrike. Jag har aldrig tänkt på det, nog tycker jag att det finns många parker med lekplatser också nära oss men kanske att den svenska dagiskulturen har gjort det inbyggt hos svenska stadsplanerare att också lägga in lek- och grönområden för barn på ett annat sätt än i övriga Europa? Mamma arbetade på borgmästarkontoret i Arles med administrativa frågor som rör omhändertagandet av la "patrimoine", dvs alla fornminnesmärken vilka just i Arles är extremt många. Här är romartidens efterlämningar särskilt påtagliga. Pappa var arbetslös och därför "Papa au foyer", dvs hemmapappa något som i Frankrike är extremt ovanligt och därför inte helt lätt för honom. Han beskrev de klassiska frågorna och uppfattningarna kring att det väl inte var att betrakta som ett arbete, detta med att vara hemma med barnen och sköta hushållet medan hustrun arbetade. De beskrev båda svenskarnas vänlighet och hjälpsamhet när det gällde att se till att de fick åka med i bil för att handla mat, att se till att en av flickorna hamnade på akuten för en fingerskada och hur de hankat sig fram med engelska och kroppspråk. Högst på deras drömlista stod att bosätta sig i Värnamo av alla ställen. Småland är fint, där finns det också många jobb hade de hört. De trodde att den svenska skolan var nummer ett i världen och verkade väldigt besvikna när vi sa att så var det nog faktiskt inte. Sjukvården disksuterade vi också och de verkade också här väldigt förvånade över den stora skillnad vi upplever som svenskar i Frankrike. Sen pratade vi politik förstås, det gör man alltid med fransmän fast de säger att de inte vill. Det här var ingen Sarkozy-fan, det märktes tydligt, många var invektiven över vad mycket skada han åstadkommit. Av alla kulturskillnader vi pratade om var den roligaste när mannen sa: Svenskarna pratar inte så mycket. Och de hälsar inte (här är den igen, min eviga käpphäst.) Och vin kan de inte mycket om. Men när de fått en pizza och ett par öl blir de väldigt pratsamma, vänliga och trevliga!! Pizza och öl. Bilden av Sverige. Det öppna och trevliga Sverige- Är det så månntro?