Blossa? Nej

Advent lyser alltså med sin frånvaro med sin frånvaro i det katolska Frankrike.

Istället för glögg och pepparkakor blir det därför grönt te och riktigt mörk choklad framför fransk tv.

Går an det också!

Videodag

I Provence är det grått, kallt och småblåsigt idag. Lätt duggregn till och från. Inget som lockar till varken promenad eller andra uteaktiviteter.

Vi fick en lätt susning av advent hemma hos svenska grannen häromdagen. Sen dess har den känslan helt försvunnit och återkommer endast som stråk när man läser bloggar med prat om och bilder på glögg, pepparkaksbak, lussebullar och adventstjärnor.

Vi har tagit med oss en adventsstake, en fin ärvd ståtlig sak. Bordsstaken med sina fyra ljus finns också nerpackad. Men nu bor vi inte i vårt hus och kan inte lägga röd duk på bordet och tända ljus.

Hur vi ska arrangera med adventsstaken vet vi inte. I Frankrike finns inga fönsterbrädor (iallafall inte i moderna hus) eftersom alla fönster öppnas inåt. Det hade varit roligt att sätta upp vår stake i köksfönstret också för att se reaktionen hos grannarna - just adventsstakar verkar inte finnas här. Däremot anar man sig till att det nog kommer att explodera med olikfärgade slingor och annat längre fram.

Men, idag: adventskänsla noll. Goda vännernas videotek är däremot fyllt med osedda filmer. På svenska till mannens förnöjelse. Lite omväxling mot den ständigt påslagna tv:n med franska program.

Och tröttnar man på Persbrandt kan vi alltid återgå till den franska historien. Här är två jätteboxar om de båda världskrigen. Och den som minns min betraktelse över Stilleståndsdagen den 11 november och alla soldatmonument i varenda by ser här ett annat exempel på hur "stort" det första världskriget fortfarande är. "La Grande Guerre" heter det. Det Stora Kriget. Går aldrig ur minnet här.

Nu grönt te, pläd och ett par videotimmar!

La Crise

I grov översättning lyder texten på detta urklipp från dagens franska L'Express:

"Recessionen hotar Frankrike. Löntagarnas köpkraft har sjunkit med över 10% på ett år. Industrin släpar efter och arbetslösheten skjuter i höjden. Det tunga handelsbalansunderskottet omöjliggör statliga investeringar och krediter.

Och kriget i Algeriet ökar också andra strukturella problem. Det är i detta sammanhang som General de Gaulle....."

Men stopp ett tag. Heter inte Frankrikes president Sarkozy? Och kriget som förs långt borta är väl ändå i ett annat land på A, Afghanistan?

Den uppmärksamme har förstås redan noterat att klippet är från l'Express den 20 november 1958, dvs för FEMTIO ÅR sedan. Men i övrigt känns ju beskrivningen igen. Detta trots att de flesta (svenskar) man talar med jämför dagens kris med den på 30-talet och talar ödesmättat om börskraschen 1929.

Jag fick en fråga om det är någon skillnad på hur man ser på och framförallt rapporterar om den internationella kris som berör alla just nu. Ja, det är skillnad mellan Frankrike och Sverige, det tycker jag. Och har tyckt ända sedan det tog ordentlig fart i höstas och Krisen, La Crise toppade varenda nyhetssändning, varje löp och ledare. Över hela världen.

Vi har visserligen inte varit i Sverige sedan i augusti men har ju vänner som åker dit lite då och då och medför morgon- och kvällstidningar samt lite ekonomiditon. Och själva kan vi läsa svenska tidningar på nätet dygnet runt och hålla oss uppdaterade den vägen.

Vi får också rapporter hemifrån som säger att ALLT nu är domedagsbetonat. Allt står stilla, allt kan gå omkull. Från banker till byggföretag. Underleverantörer till de svenska exportindustrierna slås ut, hela samhällen drabbas och folk får gå från hus och hem. Det verkar som hela Sverige tvärnitat och eftersom allt hänger ihop och samman blir dominoeffekterna enorma.

Kvällstidningarna skriker ut: Så Här Klarar Du Krisen. Bästa spartipsen, bästa låneråden, bästa och sämsta i en salig blandning. När jag får de här tidningarna i handen känner jag en stor lättnad: - och nu ska jag försöka att inte vara gnällig utlandssvensk - väldigt skönt är det att inte dagligen bombarderas med sånt här. För vad kan jag göra om jag bor i Sandviken och hela orten hotas av nedläggning. Hjälper det mig att läsa i tidningen att jag kommer att bli av med jobbet och att huset jag med sån möda byggt upp blir osäljbart? Hjälplöshet och maktlöshet ropar mot mig från de stackars människor som intervjuas - här finns ingenting av trots allt hopp, en strimma av att det nog går att ordna, att det inte är första gången vi drabbas av lågkonjunktur och att det brukar vända så småningom?

Nej, i Sverige verkar man inställd på att nu ÄR det verkligen domedagen som gäller. Så här illa har det ALDRIG varit förut. Jo möjligen då på trettiotalet när Krüger sköt sig.

Det är självklart att krisen dominerar också det franska nyhetsutbudet. Och har framförallt gjort. Presidenten har farit som en skottspole mellan USA, Tyskland, England och andra ställen. Överallt har han och hans ministrar varit med i storpolitiken, suttit i beredskapsråd, överlagt och uttalat sig. Men på ett helt annat sätt än det här hopplöst uppgivna svenska. Vi har, som alla andra, fått pedagogiska genomgångar om krisens ursprung med subprimelån i USA, vikande bostadsmarknad, bankernas internationella och gemensamma kris. Franska ekonomiprofessorer och andra har suttit i rutan och ritat och förklarat - det finns inte en fransman som inte vet vad La Crise är, varför den uppstått och vilka konsekvenser den fått och får. Inte minst franska vänstern gör ett stort nummer av att den fanns redan innan och förstås är presidentens fel. Precis som i Sverige med andra ord.

Ändå stod folk inte i kö för att ta ut sina sparpengar just när den stormen blåste som värst. Lite franskt ryckte man på axlarna och sa att man hade förtroende för sina banker och att det fanns insättningsgarantier, det hade man lärt sig. Nicolas Sarkozy, den allestädes närvarande gjorde seriösa uttalande om moral, etik, återgång till gamla värdegrunder och att ta ansvar, inte lättvindigt leka bluffekonomi. Han och Angela Merkel är bästisar, de två största europeiska länderna går hand i hand och kommer fram med olika metoder för hur man ska komma igenom och ur det här på bästa sätt. Som alla, hoppas man också här på att Barack Obamas tillträde skall innebära början till en vändning även om ingen tror att den kommer i ett kick.

Och visst märks krisen också här. Mäklarna går i konkurs, byggen stannar upp, småföretagen drabbas precis som överallt annars. I vår hamn är restaurangerna bara öppna på helgerna, kunderna uteblir i höstmörkret. Talar man med krögarna är de bekymrade. Sommarens turistintäkter är snart uppätna. "C'est la crise", säger man om det vikande kundunderlaget. Arbetslösheten är på väg upp - och, ja, läs fortsättningen från klippet högst upp från 1958!

Jag kan inte sätta fingret på vad som ändå är skillnaden. Kanske beror det på att vi själva inte längre är i lönearbete och därför inte behöver bekymra oss för jobbet? Men jag bekymrar mig inte för en pensionsförsämring heller, det är det värsta. Det är något i livsattityden härnere som gör att man ändå lever på som vanligt, inte låter sig vanvettsdeprimeras utan inser att vissa stora skeenden kan man faktiskt ändå inte påverka. Och då behöver man inte bryta ihop över dem heller.

Det förutspås lägre julhandel, man är bekymrad över bensinpriserna, matpriserna och hyran här också. Men man slipper den dagliga dosen av inlärd hjälplöshet som framförallt Aftonblad och svenska Express serverar. Här är nu fokus på bråket i socialistpartiet (finns det likheter med Sverige tro?) och på en politisk agenda som går ut på att gemensamt och internationellt reda upp den soppa vi alla hamnat i. Här känns mera av framåtriktad aktivitet, det är visserligen mycket snack men också mycket verkstad!

Inte vet jag vad det beror på. Fransmännen gnäller som vanligt över höga skatter, dåligt väder och korrupta politiker. Strejkar för allt som vanligt och sätter käppar i hjulet för sig själv både när det gäller flyg och tågkommunikationer. Men till vardags är man lika glad, artig och vänlig som alltid. Bonjour Madame, bonne après-midi, bon weekend, bonsoir à tous! Med ett leende. Och tänk vilken skillnad det ändå gör!



http://www.intressant.se/intressant

Ett stort steg

Inget att hymla med. Vi lurades ut av goda vännerna till utemåltid i går också. Jättegambas på spett igen, grillad fisk med rosépeppar i fint mönster och god provencalsk röra.

Vännerna äter med förtjusning ostron och kan och vet hur de ska se ut och smaka. Bland annat får de inte vara "för feta" vilket är mycket förbryllande för mig. Var sitter fettet på ett ostron?

Ett djur som jag - och maken - trots många tidigare Frankrikebesök faktiskt inte ätit. Maken vill helt enkelt inte. För mig är det annorlunda. Som tonåring i Frankrike(se tidigare inlägg) var det inte bara en dubbad Elvis som utgjorde delar av en märklig sommar.

Byn där jag bodde hette Fouras och låg vid Atlantkusten helt nära fängelseön där Fångarna på Fortet spelats in. (Father Fouras var döpt efter byn).

Varje gathörn i den lilla byn hade sin ostronkur där dagens fångst försåldes. I familjen ingick en daglig förrätt av minst tio ostron var, barnen inkluderade. Jag hade nyss lärt mig att dricka rödvin utspätt med vatten så som barnens måltidsdryck var. Men ostronen kunde jag inte förmå mig att röra.

Tonårspojkarna i familjen retades och petade på de slemäckliga krypen och jag såg ju med egna ögon hur de levde och drog ihop sig. Med målande gester visade de sen hur det KÄNDES genom hela matstrupen och ner i magen hur ostronen rörde sig. Yäkk!!

Men en dag orkade jag inte med det dagliga retet längre. Jag tog ett ostron, höll för näsan och svalde. Det var inget särskilt märkvärdigt. Som en kallsup i det salta Atlanten. Ganska gott faktiskt. Den sommaren satte jag på slutet gladeligen i mig fyrtio ostron på raken. Jag blev addicted!!

Det var då. Sen dess har jag inte ätit ett enda. Det bara blev så. Mycket påverkat av att två goda vänner också långt senare åkte på livslång gulsot. Av ett enda litet skämt ostron.

Nu har det tjatats här om att man måste älska getost och ostron för att kunna bo i Provence. Så igår tog jag steget IGEN. Jag norpade ett ostron från gode vännens tallrik och slök det. Tjaha. Som en kallsup från Atlanten!

The King!!

VAD har Elvis Presley med mitt sydfranska liv att göra kan man undra? Svaret kommer i slutet på historien.

Som börjar med att en annan bloggväninna som fördjupar sig i 1950-talets alla sidor (http://femtiotalsjakten.blogg.se/) så småningom kommer in på begreppet "tonåring" och när det myntades.

Detta leder till diskussion om Elvis P kontra Tommy Steele där den första var de tuffa brudarnas idol. Raggarbrudarna och spättorna, där var det Elvis som gällde.

För de mera sedesamma läroverksflickorna var det den snälle, brittiske Tommy som hängde på flickrumsväggen.

Det är klart att det var raggarbrudarna som hade rätt. Elvis, när det sen blev rumsrent att lyssna på och fascineras av, var ju en gudabenådad sångare, one of a kind. Mer behöver ju inte sägas om honom. Mer än att det vore kul att åka till Graceland någon gång och se hela monumentet över honom.

Någon efterlyste en speciell konsert med honom (det ska sägas att jag är inte fan of Elvis under hans senare år, de där han drogad och fet och iklädd märkliga paljettbeströdda pyjamasar med jättekrage, släpades in och ut på Las Vegas-scenerna).

Den HÄR konserten däremot (och nu länkar inte jag för det funkar inte för mig) hittar man på Youtube om man letar efter: "Elvis. The Full 1968 Comeback Special". Den finns i olika sekvenser, Part One, Part Two etc.

Detta är the KING. Han sitter tillsammans med sina fyra musiker i en boxningsring, pratar, skämtar och sjunger något så otroligt bra. Vilken karl!! Lyssna och njut själva!

Elvis och Frankrike då? Jo, ett av eländena med detta land är den uttalade okunskapen i engelska. Ett av skälen är att man fortfarande, efter decennier, envisas med att dubba allt som inte uttalas på franska. Dvs samtliga filmer på engelska bl.a. Och första gången jag kom i kontakt med detta både irriterande och märkliga fenomen var när jag, sexton år gammal, bodde i fransk familj en sommar. Ingen franska kunde jag, men som svenska var jag ju redan då duktig på engelska. På sextiotalet var detta.

En kväll gick familjens ungdomar och jag på bio i den lilla byn. Storfilmen hade kommit: Jailhouse rock med Elvis!! Jag vred mig i biostolen filmen igenom. Elvis PÅ FRANSKA, det var bara för mycket!!

Det är likadant fortfarande. Jag klarar inte Al Pacino, Julia Roberts eller Commissaire Barnaby som med osynkade läppar talar ett visserligen vackert men för dem helt fel språk. Inte ens Barack Obamas röst får man höra här, de inledande orden tonas direkt bort och efterföljs av fransk speaker som "låtsas" vara presidentkandidaten.

Men Elvis då? Jo han SJÖNG på engelska. Det kunde de inte ta ifrån honom Och jag var den enda i hela biosalongen som förstod hans texter!

Dags att skratta lite!

Envetna franska infektionen ger sig inte. Maken har inhandlat recepfria nya medikamenter - i det längsta vill man ju undvika ny antibiotikakur.

Så det blir inte så mycket utflykter utan mera stillsamt bokläsande på divanen (vädret är kallt och grått så det lockar inte heller till utevistelse). Blandat med planlöst nätsurfande och besök hos trevliga nya bloggvänner. Ny, rolig värld!!

Tycker jag som hade fördomar och negativ inställning till fenomenet tidigare. Men vad visste jag som trodde att allt var typ Blondinbella eller trista politiska inlägg.

Ett utmärkt sätt att dela med sig av livet som det ter sig för var och en av oss. Idag blir det därför lite näthumor till att börja med.

Är det nåt kul med tanten vid övergångsstället? Ja ENORMT!! Jag är inte fingerfärdig kring länkande så pröva först att gå in på http://www.youtube.com/ och sök på "Parking Lot Road Rage". Den första videosnutt som kommer upp är den här. (http://www.youtube.com/watch?v=FkKilpC-x6w).

Kolla noga till att börja med. Allt är inte vad det synes vara. Haha!

Uteätarliv trots allt

Man blir trött på micrad färdigmat, så är det bara. Väl "hemma" i hamnen igen i det kalla höstmörkret - jo det är sant, på kvällarna är det nu strax över noll grader bara och man NÄSTAN fryser - dras vi mot den folktomma kajen.

Sedan länge är turistsäsongen över och även om det bara för någon vecka sedan var varmt, strålande sol och uteätarväder så gör både kyla, vindar och "La Crise" sitt till för att de flesta restaurangerna håller stängt i veckan.

Dock inte denna. Le Flore är en av de bättre restaurangerna med fisk och skaldjur som specialitet. Så trots att jag förutspått mindre av matbilder kommer här ändå några goda sådana.

Moules Marinières någon? Lagade enligt Le Chef de la Maison, dvs på traditionellt vis med chalottenlök och vitt vin. Urgott!! Efterrrättsmannen unnar sig något smarrigt med chokladmousse i mitten. Och ostmadamen får sina tre smakfyllda bitar, tillsammans med olivoljeindränkt brödbit med salladsblad.

Enkelt. Gott. Vi blir på bättre humör och talar glatt om hur roligt det blir att flytta hem igen. Snart förhoppningsvis.

Mera förtröstan

Så vad gnäller jag för egentligen. Titta så fint och noggrant Monsieur Serge lägger vårt nya förråds- och tvättstugegolv. Inbyggda spottar i taket får jag också, lyxigt värre när man ska stå där och stryka och sortera tvätt!

På lite avstånd ser man att häcken växer och frodas och skjuter nya röda skott. Rosorna lever och den strålande höstsolen ger vackra skuggdagrar i vår lilla trädgårdsplätt.

"Tout va bien", säger Monsieur Serge. Allt går bra. Och så är det ju.

Förtröstan och tålamod

Efter mistralstormarna kör vi till vårt hus för att kolla hur det gick med fönsterluckorna som slagit vilt i vinden. Det kom samtal från franska grannarna om eländet och panikutryckning av hjälpsamma svenska grannen fick dem på plats.

Vi åker alltså på inspektion. Oanmälda landar vi i det som tidigare varit vårt hem men nu är en än värre oigenkännbar byggarbetsplats.

Idag är Monsieur Serge inte på lika bra humör som vanligt. Han ligger mitt i betongen och lägger klinker, försenad eftersom första leveransen inte höll måttet och han fått åka 10 mil för att köpa nya.

Det är uppenbart att han och hans medhjälpare inte alls vill ha besök. Vi stör, det är tydligt.Trots det kikar vi snabbt in, och det går ju att skönja att allt kommer att bli mycket bra i slutändan. Men gudars vilken byggröra detta är. Och vad gör kapmaskinen på min spishäll?

Det är sand, cement, betong och pryttlar precis överallt. Konstutställningen till helgen som jag är anmäld till är bara att glömma, det finns inte en chans att ta sig förbi de olika byggrörorna för att komma åt några tavlor.

Stormen knäckte en av fönsterluckorna som hänger på tvären. Mina blomkrukor, fyllda med vackra höstblommor i prunkande färger är döda, Monsieur Serge har glömt att hälla vatten på i stressen trots löfte.

Vi kikar in på baksidan på vår nyanlagda trädgård. Omkullblåsta blomkrukor, visset innehåll och mängder med löv, grenar och miljoners ekollon väntar bara på att bli omhändertaget.

Nu har det gått två veckor sedan vi lämnade huset och i mig kryper känslan av att vilja "reclaima" alltihop. Särskilt mitt KÖK!

Men, detta är en övning i förtröstan (över att allt ska bli så bra, fint och praktiskt som vi önskade oss. Till ungefär den kostnad vi kom överens om). Tålamod - för Monsieur Serge och hans kollega gör ju så gott de kan. Säkert har de varit lite tidsoptimister och de vet att vi bor i vänners lägenhet och att det inte går någon nöd på oss.

Men en stark hemlängtan har satt in. Och det som är så positivt är att den är riktad till vårt nya franska hem!

Fransk trafik

Eftersom vi ändå tangerar det som är utmaningarna med det nya samhället kommer här några bilder från det vi ofta råkar ut för. KÖ.

Nollan på första bilden visar vår hastighetsmätare. Så här ser det alltså ofta ut. Man står still helt enkelt.

Fransmännen är många, de rör sig överallt och det återspeglar sig också i trafiksituatoner och trafikbeteende. Här sitter vi fast i utfarten från ett mindre köpcentrum. Trots stora parkeringsområden är det ändå knökfullt med bilar och man får köra runt i omgångar för att hinna sno åt sig en plats. Väl klar sitter man där man sitter. Fast.

Det stor-stora köpcentret där också IKEA ligger ska vi bara inte tala om. Dit åker man i värsta fall, klarar av de ärenden man ska. Och fastnar i kö igen.

Här är kö också i stora staden Toulon, övervakad av La Gendarmerie, tuffa franska poliser man inte vill råka i delo med. När köerna väl släppt och det är motorvägstrafik igen (sällsynt väl underhållt vägnät är det men så är det betalvägar också) gäller det att hänga med i den snabba trafikrytmen. Det går fort, det körs om, det byts fil, det körs i full karriär och genas genom rondellerna så man får hicka och ser framför sig sin bil lackskrapad och tillknycklad som de flestas här.

Största problemet är dock motorcyklisterna. De är självutnämnda franska självmordspiloter varenda en. Plötsligt ligger de där bakom en, kör om i farter man inte kan drömma om, svänger mellan bilar och filer och lutar som om de var på racingbana.

Det är Mannen som kör bilen. Jag har min stora utmaning kvar: att börja köra själv. Har funderat på småvägarna runt vår lilla by. Men inser att det är lika tufft det. De är smala och slingriga som på vår skärgårdsö så viss vana har jag. Men kör man "för långsamt", dvs under 70 km oavsett väg och väglag har man genast en fransman i häcken som pressar på och antingen kör om i livsfarlig kurva eller pressar en att öka farten.

Inte är det särskilt lätt att hitta heller - fransmännens sätt att skylta är något egenartat. Förr, på kartornas tid, var det många felkörningar ute på landsbygden. Tack och lov åtminstone för GPS! Vår är dessutom fransktalande så det blir lite uttalsövningar samtidigt!

Nu är det allvar!

Nu blir det inga fler solnedgångar på ett tag. Inte restaurangmiddagar och vackra scenerier heller.

Det är nio grader varmt i Provence och dags att fortsätta administrationsarbetet kring att byta identitet från ett land till ett annat.

Här är ett smakprov inför morgondagen. Vi hade önskat oss en uppdaterad handbok där man kunnat kryssa i rutor och slaviskt följa vad som behövde göras. Och går därför nu tillbaka till det vi läste oss till innan själva flytten. Det var styva dagsverken - att sätta sig in de olika regelverken uppfyllde mer eller mindre hela dagar.

Det största äventyret med att flytta utomlands så som vi gjort, dvs helt och hållet, är att upptäcka att det inte finns EN sanning. Vännerna som gjort resan före oss har en, skatteverket en annan, franska och svenska myndigheter en tredje och fjärde. Böcker, advokater, skatterådgivare ytterligare varianter.

Går man sen till det franska borgmästarkontoret uppstår nya fantasifulla scenarion kring hur vi ska skatta, skriva oss, deklarera och betala de olika franska kommunal- och boendeskatterna. Pratar man med franska försäkringskassan vill de ha fullkomligt ohemula dokument av oss -äktenskapsintyg av en variant man inte haft i Sverige sen 1800-talet, typ - för att föra in oss i deras system.

Det är OK. Jag tycker faktiskt det. Det är klart att det nya landet måste veta vilka vi är, var vi bor, om vi äger huset vi köpt, hur mycket vi tjänar och var vi skattar för detta. Här, som överallt finns det de som vill luras och vi tillhör inte dem.

Och med återuppstånden infektion som sakta arbetar sig mot bihålorna igen inser jag att det kanske snart är dags för nytt besök hos den charmerande doktorn i hamnen. Säkert kommer han, som förra gången, att förstå att vi är "mellan system" och bara ta normalt arvode. Sen får jag kvittera ut nya mediciner för en tusenlapp på "La Pharmacie", det vill man ju inte hålla på med i all oändlighet.


Ett Vitalkort är därför vad vi önskar oss. - sjukvårdskorten Cartes Vitales - lika mycket Sesam-Öppna-Dig som det i börja åtråvärda bankkortet "Carte Bleue". Ingenting romantiskt med det, det är som sagt ett vanligt bankkort, blått till färgen. Konstigare än så är det inte. Tror vi. Men jag gillar benämningarna: Levande, blå kort.

Dikt och verklighet

I några minuter varar det. Skådespelet på himlen. Vi rusar efter kameran och hinner knappt med att ta bilder.

Solnedgångar. Hur många har man inte sett och själv fotograferat? Och varje gång är det lika speciellt med himlafenomenen.

Så här såg det ut för en stund sedan. Och faktiskt ännu mera spektakulärt i verkligheten. Rödare. Men jag har valt att inte redigera bilderna alls. Beskurit, det är allt.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Så var det här i Provence ikväll.

Sus och Dus....

..........verkar det vara några som tycker att vi lever i. Rumlar runt bland släpljusberg och glitterhav, äter gourmetmiddagar och "umgås i konstkretsar".

Jo, kanske verkar det så just nu i vårt sydfranska liv. Men i väntan på att huset ska byggas om bor vi ju lite som på hotell, fint och praktiskt men inte så mycket att göra.

Så det är klart vi far ut och beser nejderna och de är ju så vackra som de är här. Storkok ägnar vi oss inte åt, det räcker med frukost och snabbmatslunch eller sallad så det blir en och annan utemiddag.

Så ock igår men dock av det annorlunda slaget. Vår lilla byrestaurang är en typisk fransk familjedito. Man och hustru sköter ruljangsen, menyn är baserad på franskt sydländsk husmanskost, vällagad och den kommer rykande varm direkt från spisen.

Servicen är otrolig, Madame håller reda på att min Monsieur dricker "'Ajnäcken" och tycker han kan variera sitt matintag och inte enbart äta kött och frites. Mig gullar hon med och undrar hur det är med infektionen och kockmannen kommer ur köket och pussar på båda kinderna. Vi är med stamrestaurang, det är helt underbart.

Denna besöker vi igår tillsammans med vår svenska granne. Det visar sig att man denna kväll har Beaujolais Noveau-kväll med specialkomponerad meny. För 28 Euro per person inmundigade vi:

Carpaccio på marinerad Karl-Johansvamp (smakade underbar svensk höstskog) med parmesanflagor och bitar av parmaskinka. Nästa rätt var rotmos av lite syrlig sort med små goda stekta korvar (bilden).

Och som tredje rätt "Andouillette à la moutarde", vilket är en mycket speciell korv, tillsammans med kastanjegratäng - typ potatisgratäng.

Sallad med god vinägrett och sen en ostbricka med tiotalet lokalproducerade ostar: chèvre, hårdostar och goda smältostar. Efter detta fick man välja mellan mousse au chocolat, glass eller crème brulée. Kaffe och digestif, dvs liten kopp med något brännvinsartat för matsmältningen. I priset ingick också en flaska Beaujolais, denna gång av sorten "Cochon Rosé", Rosa Grisen. Mer än prisvärt!!

Det här låter ju och för sig mastigt men i praktiken är portionerna små och man äter inte upp allt. SÄRSKILT inte andouilletten som var precis exakt det vår svenska granne och jag misstänkte: inälvskorv. Det är precis lika äckligt som det låter.

Den är tjock och stor som ett svenskt isterband. Skär man upp den ramlar innehållet isär och ut och man ser mycket tydligt att inälvorna i det här fallet är TARMAR. Skurna på ledden och tvären men i tillräckligt tjocka skivor för att det ska framgå vad korvfyllningen består av. Det är en fullkomligt obegriplig rätt - åtminstone för oss kvinnor. Mannen åt upp halva sin och tyckte att den var OK. Vi andra förfasade oss, särskilt över lukten som verkligen avslöjar vad det är för ursprungligt innehåll dessa tarmar fraktat under djurets, dvs i det här fallet grisens livstid. Jäck, så vansinnigt äckligt!

Så, den som tror att vi bara sitter här bland ostronen, humrarna och champagnen kan veta om att det då och då bjuds på enkelt bondvin och lokala konstigheter av ovanstående sort!