lördag 18 februari 2017

Mera om att prata franska i Frankrike

Bilderna på de franska barnen på en stor och jättefin camping i Bretagne får illustrera lite av det jag personligen tycker är så viktigt när man valt att bosätta sig - permanent och "på riktigt" - i ett annat land. Varje dag, och flera gånger om dagen kom de här rara, roliga och som alltid med franska barn, väldigt väluppfostrade ungarna och hälsade på oss på vår lilla häckomgärdade trädgårdsplats. Avsikten var inte i första hand att träffa oss förstås utan att få leka med och gulla med Dessi, vår lilla pudel som alltid fungerar som dörröppnare var vi än går. 

Barnen såg förstås på vår svenskregistrerade husbil att vi inte var från Frankrike. Trodde de först. När vi sen berättade att vi bodde i Provence och de märkte att jag både talade och förstod franska blev de genast mycket nyfikna, pratsamma och ville veta precis allt. Om hunden, om vår fina husbil som de fick titta in i, om hur det såg ut Sverige och i norra Europa, om vad vi skulle äta till middag och hur vi lagade mat i vår bil. De bubblade och pratade och berättade om sig själva, om sina familjer, var de bodde när de inte var på semester och vad de gjorde på campingen på dagarna. Om sina utflykter, om alla upptågen vid stranden och i poolen och vilka nya kompisar de träffat. De kom med tips på vad vi kunde göra och de berättade initierat om hela området runt campingen och vad som var roligt, fint och viktigt att se och lära sig om. Och inviterade oss att komma till dem för att vara med på olika kvällsdivertissemang som alltid ordnas i det franska campinglivet. Alltid öppna och glada och kindpussande och med en inledande fråga om de störde eller om de fick komma in till oss. 

De här tre kusinerna tog så småningom också med sig sina grannbarn och ytterligare ett syskon och vi hade ofta gräsmattan full med de här trevliga barnen som dessutom gärna gick promenader med Dessi och också introducerade sina lika trevliga föräldrar som kom förbi och såg till att barnen inte störde oss för mycket. Och som förstås också gärna pratade med oss om ditt och datt. 

Inte en enda gång tyckte barnen att det var märkligt att vi var svenskar. Efter de inledande stunderna insåg de att det här med språket inte var ett dugg konstigt och deras frågor rörde helt andra saker. Det de tyckte var mest underligt var faktiskt att vi hade svart hundbajspåse fäst vid kopplet och var klart förvånade över att vi självmant plockade upp efter Dessi. Då frågade de om man var tvungen att göra det i "La Suède" och när vi berättade att det gör man där blev de mäkta förvånade. Lite äckligt tyckte de allt att det var och den snusförnuftiga pojken till vänster gav mig ett litet råd: "Men Madame, nu när ni bor i Frankrike där man inte gör så här, så behöver ni ju faktiskt inte heller göra det?" Han tyckte definitivt att vi skulle ta seden dit vi kom med andra ord!

Att det blev så här trevligt, för dem och för oss och att vi hade dem hos oss i flera dagar och alla blev ledsna när de skulle åka vidare och vi stanna kvar, det hade inte hänt om vi inte hade kunnat kommunicera på deras språk. Ett eller annat engelskt ord kunde de nog men det var ingenting som ens var aktuellt att lägga möda på nu när det här med franskan bara flöt så naturligt. Hade den inte gjort det utan vi bara kunnat det mest basala hade vår vistelse och samvaron med barnen och deras familjer blivit något helt annat och inte alls lika givande. 

Precis så här var det i min ungdom när jag för första gången konfronterades med språket. Utan att kunna ett enda ord mer än Merci och Bonjour kom jag som femtonåring till en fransk familj som mina föräldrar kände och som lovat ta hand om mig under en hel sommar. Den enda i familjen som kunde engelska var pappan men han var kvar i Paris under veckorna och kom bara till familjens sommarställe vid Atlantkusten varannan helg. Under tiden var jag tvungen att försöka kommunicera med de tre barnen som var i ungefär samma ålder som jag, med deras mamma och moster och ytterligare en fransk släkting som bodde i det stora huset. Inte ett ord engelska kunde någon och det var upp till mig att slå upp ord efter ord i mitt medhavda lilla lexikon och på egen hand försöka lära mig de enklaste meningarna i en liten nybörjarkurs i franska som min mamma skickat med mig. Alldeles förskräckligt ensamt och svårt var det trots att alla var snälla och hjälpsamma och på alla sätt försökte se till att jag skulle ha det bra. Men det var bara att använda kroppspråk, peka och visa på ord i lexikonet och försöka lyssna och gissa sig till vad samtalen handlade om. Och allt var annorlunda: vilka konstiga frukostar med café au lait i stora skålar, färsk baguette med hemlagad sylt, starka ostar och underliga köttgrytor och haricots verts till allting, bröd med chokladbitar till mellanmål, konstiga skaldjur och varje dag färska ostron som inte ens ansågs som delikatess utan åts helt naturligt dagligen. Levande och som en havskallsup och förskräckligt äckligt men det var ju bara att pröva. Till middagen fick vi, de äldsta barnen hälften rödvin och hälften vatten som måltidsdryck - bara en sån sak. Och på söndagarna gick man i mässan och jag  var tvungen att ha schalett på huvudet och fick inte bada i bikini utan det inköptes hel sedesam baddräkt, solglasögon, fina sandaler, pepitarutig sommarklänning och stor solhatt. Riktigt fransk såg jag ut bortsett från det blonda håret och de gröna ögonen men inte ett ord kunde jag säga. Och jag lärde mig direkt att jag inte ens skulle försöka med den engelska jag som ung svensk faktiskt var mycket duktig i. Det blev bara konstigt, generande och alla i familjen (utom den frånvarande pappan) fick nästan skämmas för att de inte kunde prata med mig annat än på sitt eget språk. 

De enda gånger jag kände mig någorlunda glad och avspänd var när jag ensam gick tvärs över gatan ner på den vidsträckta stranden för att bada och sola mig. Där fanns en kull med ensamma barn i just den här åldern som de bretagnska campingbarnen som också nyfiket ville veta vem jag var och var jag kom ifrån. På precis samma naturliga sätt visade de mig hur de byggde sandslott, plockade snäckor, hur man kunde se när ebb skulle gå över till flod, var man kunde plocka krabbor och de skrattade högt och tillrättavisade mig när jag försökte härma dem och lära mig så enkla saker som vad höger, vänster, öga, mun och hår hette. De var i samma ålder som mina egna småsyskon som jag var van att passa så det var lätt för mig att leka med dem på deras nivå och de brydde sig inte ett dugg om att jag var betydligt äldre än de var. Lekstunderna med Didier och hans vänner på stranden var min bästa språkintroduktion och det är ju precis så här  barnen lär sig språk så snabbt men det visste jag ju inte då. 

Ändå tog det nästan hela sommaren innan jag kunde och vågade säga något i familjen där jag bodde. Med pappan pratade jag engelska när han var där och med de jämnåriga barnen nästan ingenting - de visste inte hur de skulle bete sig med mig och inte de vuxna heller. Strax innan jag skulle resa tillbaka till Sverige hade jag lärt mig så mycket att det ändå gick att föra någorlunda vettiga minikonversationer och kunna ställa frågor och svara själv. Jag läste i mitt lexikon och försökte memorera det jag lärt mig men med stavningen var det si och så - i mina fotoalbum från den sommaren ser jag att jag skrivit nästan uteslutande fonetiska bildtexter och hur skulle det kunnat vara på annat sätt? 

Vilken tur att jag sen vid höstterminens början skulle börja i gymnasiet och hade valt dåvarande latinlinjen där språken, inklusive franskan förstås var dominerande ämnen. Vilken enorm glädje för både mig och min lärare att det då gick så lätt för mig att förstå, att uttala med riktigt franskt uttal och att min motivation att lära mig ännu mera verkligen hade fått fäste i mig. Trots den ensamma och språkligt isolerade sommaren la den ändå grunden till MIN franska och att den idag är vad den är. Men utan barnen på stranden hade det aldrig blivit så och igenkänningen var därför stor med allt barnpratet de där dagarna på en camping i Bretagne. 

Hur jag sen har arbetat för att behålla och utveckla språket och vilket engagemang och hårt arbete det inneburit genom åren ska jag berätta mera om i nästa inlägg. Vi gör alla olika "språkresor" och det här var början till min. 

torsdag 16 februari 2017

Prata franska i Frankrike?

Ganska ofta uppstår en diskussion bland svenskar i Frankrike om hur viktigt det egentligen är att kunna tala franska när man bor helt eller delvis här. Och oftast blir det en lustig polarisering bland åsikterna. Jag kan bara gissa vad det beror på och det har förstås som vanligt att göra med vilka egna erfarenheter och utgångspunkter man har. Eftersom jag kan fundera lite över vad jag vill på min egen blogg ska jag i ett par inlägg fokusera på det jag själv tycker i den här frågan. Här kommer därför lite spridda tankar i ett första avsnitt.

I mitt och mannens fall hade det varit en omöjlighet att permanentbosätta oss i Frankrike om inte jag tala och förstått språket hyfsat från början. Och att B också haft en grund i sin studentfranska, visserligen saligen insomnad men grunderna fanns där ju och gick att plocka fram. För oss var det också en självklarhet att noga undersöka vilka möjligheter och förutsättningar vi hade för ett så pass viktigt beslut i livet som att byta land och det tog oss lång tid av olika typer av undersökningar och förberedelser. Men språket var det viktigaste fundamentet, det visste vi båda efter många års  besök och temporära boenden här. 

Vi har nyligen, nu efter snart nio års permanentboende i vår franska by och med sverigebesök bara en gång om året, blivit intervjuade av Aftonbladet inför det som sen blev en ganska stor artikelserie, kallad "pensionärsäventyret". Man ville veta vilka bevekelsegrunder vi hade inför vår flytt, hur vi tänkte, vad det var som drog, hur vi gick till väga, vad vi vunnit och vad som varit mindre bra. Avsikten var inte att framställa oss och de övriga paren som man träffat som någon slags skatteflyktingar utan snarare visa på att det går att med hyfsat normala pensioner också göra det vi gjort - flytta utomlands.

Men också i de här intervjuerna skiljer sig våra erfarenheter åt. Ett av paren som också bor i Provence säger sig inte tala just någon franska alls men störs inte av det. Man har däremot ett ganska stort umgänge med andra svenska familjer i närheten och är väldigt nöjd med sitt sociala liv på det sättet. (Ett par andra par som bor i Portugal har valt det landet delvis för att man där generellt sett talar mera engelska än vad som görs i Frankrike och det verkar inte som om man har för avsikt att lära sig portugisiska i mogen ålder.)

För det är ett känt faktum: fransmännens kunskaper i engelska är begränsade. Enligt en färsk undersökning som visar att svenskarna talar bäst engelska i hela EU ligger fransmännen sist i samma undersökning. Många säger att det numera är annorlunda men inte mycket har hänt. Delar av den yngre generationen talar och studerar engelska men väldigt sällan språket på samma nivå som motsvarande svenskar. Engelskundervisningen är förskräckande dålig fortfarande och man hör aldrig engelska talas eftersom allt är dubbat, till och med amerikanska presidenter ersätts med fransk röst i nyhetssändningarna. Uttalet är därför lika svårt för fransmännen som det är för engelsmännen att tala franska utan brittisk brytning. Det är klart att det finns undantag - i storstäder och på turistorter tar man sig förstås fram och i internationella affärssammanhang finns många fransmän som talar flytande engelska. 

Men många tror fortfarande felaktigt att t.ex läkare och alla yngre människor kan engelska. Så man förväntar sig att man ska kunna prata engelska med fransmän när den egna franskan tryter och att det är lika naturligt för dem som för oss.  Det många inte vet är att många fransmän visserligen kan basal engelska men är så pass osäkra på både uttal, grammatik och ordval och dessutom genom sitt skolsystem och de auktoritära lärarna är "skrämda" till en slags perfektionism så att de helt enkelt inte vågar tala. Man skäms och känner sig generad och dessutom besviken över att man inte getts möjligheten att lära sig språket på ett bättre sätt. Många fransmän turistar därför också i sitt eget land - och det är ju ett fantastiskt land att göra det i så det förvånar inte - men också för att de inte känner sig bekväma med att inte kunna göra sig förstådda annat än i andra fransktalande länder. 

I vårt lilla villa/radhusområde har vi två grannar som talar utmärkt engelska. Den ene är en fd internationell företagsledare som också bott i England. Den andre är universitetslärare - i helt andra ämnen - och gift också med en lärare och hon kan inte ett ord engelska. Med alla övriga grannar, bybor och övriga fransmän vi råkar på (utom vår öron-näs-och halsdoktor) måste vi tala franska. Inte ens läkarna, yngre eller äldre på de stora universitetssjukhusen talar annat än rudimentär engelska och därför mycket motvilligt. 

Vi har därför sedan länge bestämt oss för att inte "utsätta" våra franska vänner/grannar eller andra för det som vi vet de inte känner är särskilt roligt. Även om de alltid är vänliga och inte låtsas om hur de känner om de tilltalas på ett språk de inte kan svara naturligt på.  Det är faktiskt vår sak som inflyttade här - riktiga invandrare är vi ju - att tala landets språk och lära oss det så att vi kan klara vårt liv här på egen hand tycker vi. Vi brukar också tipsa våra besökande vänner om att undvika engelska fraser och hellre lära sig enkla saker som hur man hälsar och beställer och betalar och frågar efter vägen på "turistfranska". Det är också ett känt faktum:  bara man visar att man gör försök att både förstå och tala blir man bemött på ett annat sätt än om man blandar in andra språk. Utom kroppsspråket förstås men det är ju universellt! 

Fortsatta tankar och erfarenheter följer. Nedan några bilder på franska symboler, trikoloren i vårt köksfönster efter terrorattacken i Paris. I Frankrike flaggar man normalt aldrig privat som i Sverige, flaggan hänger bara utanför officiella byggnader och i vår by utanför borgmästeriet. Men efter attackerna hände något - för att visa solidaritet hängdes flaggorna också ut i privata fönster under några sorgedagar. 

Mellanbilden visar franska flygvapnets "Patrouille France", pilotteamet som här flyger över Champs Elysées på nationaldagen den 14 juli och släpper ut de franska färgerna. Och så vår egen svenska flagga tillsammans med den franska en midsommarafton. Väl dold i vår egen trädgård - aldrig att vi skulle kunna hänga ut den synlig för grannarna som någon slags markering av vår nationalitet. Möjligen vid livsviktiga fotbollsmatcher men bara då!