Hos ögondoktorn. Kulturkrock igen

Maken har under flera år paltat med två par glasögon. Ett par för att läsa och ett annat för tv-tittning och bilkörning. Ett par sitter på och det andra hänger om halsen, det är bökigt för honom.

Nu har han bestämt sig - det får bli ett par progressiva istället. Via optikern skickas vi till ögonläkare som här i Frankrike är den som gör synundersökningen. Kollar starr och gula fläcken också.

Det här är lite komplicerat så jag måste vara med och förklara. Och jag upplever återigen det här märkliga fenomenet med franska medicinmän. Manliga läkare och tandläkare som när jag berättar och frågar, antingen skrattar mångalet åt mig som Docteur D, min tandläkare eller ler i mjugg och plirar som nu Docteur C, ophtalmologisten som ögondoktorn heter på franska.

Här är hans dunkla arbets- och undersökningsrum. Först har vi fått vänta i ett pyttelitet väntrum fullt med mammor med snoriga bebisar (jag får bacillskräck av sånt) för doktorn intill är barnläkare och de delar väntrum med varandra.

Han är effektiv och professionell, provar olika glas och maken får öva på att säga både bokstäverna och siffrorna på franska.

Sen berättar han för mig att det finns tecken till begynnande starr, catharacte. Inte mycket och normalt för åldern och inte något som ska opereras men hållas koll på. Eftersom vi haft grön starr i släkten frågar jag honom om det han ser är grön eller grå starr.

Han blir helt förbluffad och säger att det finns inte något som heter grön starr. Det heter starr, catharacte, det är allt. Men jag invänder och säger att i Sverige finns begreppen grön och grå starr och då stirrar han på mig och ler lite plirigt överlägset för att markera att det är HAN som är doktor här och inte jag. Så det säger jag också och då ler han ännu plirigare och säger: Madame, jag har ALDRIG hört talas om någon starr som är grön förrän idag. Men han ska slå upp det och kontrollera, det ska han!

Och så droppar han något i ögat på mannen och lyser och har sig och mumlar något om "glaucome". Och då kommer jag på: just det, grön starr heter ju glaukom på medicinskt fackspråk. Vilket jag förstås säger till Docteur C: men det är ju det här jag menar. Glaukom. Kallas för grön starr på svenska.

Han blir ännu mer plirig men också lite skollärarmästrande. Komma här och komma. Nej, förklarar han. Glaukom är inte starr, det är en annan typ av ögonsjukdom, orsakad av för högt tryck i ögat som skadar synnerven - man kan bli blind om det inte upptäcks i tid. Starr är en linsgrumling som har helt annan orsak och den är opererbar. Och allt det där vet jag ju men jag ger upp försöket att få honom att tro att man i Sverige är så urbota dum att man kallar glaukom för starr.

Det doktorn och tandläkaren förstås inte vet är att jag både har intresse för och ganska god kunskap om medicinska förhållanden. En stor del av mitt yrkesliv har jag arbetat i den medicinska sektorn, både som produktchef, översättare och skribent och då måste man både gå utbildningar, hålla sig uppdaterad och kunna söka och förstå medicinsk information. Min första franska doktor trodde att jag var sjuksköterska eftersom jag hade synpunkter på mitt blodtryck och han var också konfunderad över en patient som hade frågor, lade sig i och ville veta mera och som dessutom förstod vad han sa.

I Sverige får ju läkare lära sig att deras status inte är som på femtiotalet längre. Upphöjda och vars ord var lag. Och de möter varje dag pålästa patienter som både vill och kan vara med i behandlingsutformningen. Så är det inte här, det är detta jag märker i mina kontakter med de medicinska männen.

Min dotters franske svärfar är också läkare. När vi en gång kom att tala om hennes illamående under första graviditetstiden som han lite lätt viftade bort så ville jag ge honom en förklaring. Både jag själv och min dotter är paniskt förskräckta inför att kräkas. Eller att vara i närheten av någon som gör det. På medicinspråk heter detta "emetofobi" och vi har båda en släng av det.

Så det sa jag till svärpappa doktorn. Fast på franska: "emetophobie". Han blev alldeles perplex och vände sig till hustrun, svärmamman som är tandläkare och också kan en del förstås. Och sa: här sitter jag i Frankrike med en kvinna som är mamma till min svärdotter. Hon är svenska och hon talar till mig på franska om "emetophobie"! Hans egen hustru visste inte vad detta var för ord heller och det tyckte han var helt naturligt.

Men att JAG, moi, kunde det här, det övergick hans förstånd. Obegripligt. Incroyable.

När jag nu tänker på det så är det samma sak med Docteur B, vår manlige veterinär. Han bemödar sig att svara och är så vänlig så. Men när han lyssnar på mina frågor lägger han huvudet på sned och ser ut som om det är ett barn som talar till honom.

Hemma googlade jag på grön starr. Och visst, på svenska kallar man glaukom så. Och det är nog bara att gilla läget att man blir lite lätt förbryllat, men vänligt leende, behandlad av de franska medicinmännen.

Hundblogg....

...är vad det blev plötsligt. När jag ändå är i farten kommer därför här bilder på en annan av familjens hundar.

Han lever "Livet i en sydsvensk by" tillsammans med min yngsta syster.

Buster. Amerikansk cockerspaniel med jättefina meriter. Vilken liten "Guldlock"!

Gullhund

Mera Dessibilder. En i full karriär med pipdjur i munnen. Mest för att visa pom-pomsvansen!

På de andra är hon bara gullig, söt och snäll. Det här är en av de ljuvligaste hundar jag haft - hon är så vansinnigt rolig, smart och ska bara vara med oss hela tiden - inte bara vi charmas av henne, alla som möter henne blir lika förtjusta.

Går vi ut en stund, till poolen, dit hon inte kan följa med har hon nu lärt sig att "stanna" betyder just det. Man hör lite gny en stund innanför ytterdörren men varje gång vi kommer tillbaka kommer hon lite sömndrucken mot oss så att hon går och lägger sig och sover förstår vi.

Sen vet hon liksom inte till sig av glädje. Alla hundar blir ju glada när man kommer hem men den här lilla fian snor runt, hoppar och gladandas och puffar och liksom GER sig inte. Hon blir alldeles översinnlig av glädje och vi också - att det kan finnas så mycket KÄNSLOR i en sån här liten varelse!!

Vart jag än går så har jag henne också i hälarna. När jag kliver ur sängen på morgnarna rantar hon före till badrummet för hon bara VET att det är dit jag ska gå.

Sitter jag vid datorn i mitt arbetsrum är hennes plats som på sista bilden. Uppkrupen bland mina vackra provencalska kuddar har hon koll på sin matte.

Den kala fläcken bakom örat är kvar, den syns på första bilden. Om några dagar kommer biopsi-svaret, förhoppningsvis får vi då besked om vad detta är och om det finns någon behandling. Och att pälsen växer ut igen!

Själv tror jag att det måste vara en reaktion på att hon i princip fått antibiotika mot diverse åkommor sedan vi fick henne. Kanske har hon blivit penicillinallergisk, precis som sin matte!

Dessi nytrimmad!

Detta är klickbilder! Så här gullig ser hon ut nu, vår underbara lilla gull-hund.

Nytrimmad (det var inte roligt att gå till den salongen, hon försökte kravla sig ur famnen men fick ge upp så småningom), med rakade tassar, "page-klippta" öron och en pom-pomsvans.

Och så klippt i ansiktet så att man kan se både ögon och mun. Borta är valrossmustascherna och skägget.

"Klok som en pudel" heter det ju. Ser ni hennes godmodiga, kloka och vänliga själ lysa genom de svarta ögonen?

"Adorable" som alla säger!

Längtans Blåa Blomma

Den tar tid på sig, Afrikas Blåa Lilja, att slå ut.

Men sakta kryper blombladen ur sitt hölje och vecklar ut sig, en efter en.

Vi har det varmt, upp mot 30 grader på eftermiddagarna, så nu borde det gå fort.

Visst är det en underbar färg?

Så franskt det kan bli..

Efter den långa, goda söndagslunchen där baguette och rosévin (men också vatten i glasen) är stående ingredienser, avslutar fransmännen med ett parti boule.

Eller pétanque, som det också kallas. Många svenskar härnere spelar också boule och har regelbundna bouleträffar och tävlingar.

I vårt område finns också en boulebana och där spelas också vissa kvällar i veckan. Varje liten by med självaktning håller sig också med "kommunal" boulebana och där är nästan alltid gubbar och spelar.

Vi har inte gett oss in i detta än men uppenbarligen är det ett fascinerande spel eftersom så många engagerar sig i det!

Söndagslunch igen. Fransk Fars Dag

I söndags var det dags igen. Tillsammans med svenska grannarna for vi till vingården där det bjuds så trevliga söndagsluncher.

De som består av fyra rätter, fritt slösande vin från gården och så bara franska familjer.

Vingården har mycket gamla anor, jag tror jag berättat det förut. Idag är det ett familjeföretag, mannen i huset är byggnadsarbetare och har renoverat hela gården till toppskick. Hustrun har utbildat sig till vinmakerska och sonen och svärdottern ansvarar för bed and breakfast, konferenser och de månatliga söndagsluncherna. Här kan man också fira bröllop och födelsedagar - upp till 120 gäster kan man ta.

Den här söndagen är det Fête des Pères, Fars dag. Inte lika många besökare som på mors dag för lite sedan, ganska lagom med gäster. Förrätten på bilden heter Farcis Provencaux, det är stekt köttfärs med lite olika kryddning som ligger i olika stekta grönsaker - tomat, champinjon, zucchini. Mumsgott.

Huvudrätten ser ni tillagas på bilderna: Moules râteau - alltså musslor i sina skal i ett jättefat som kokas över öppen eld. Mor och son hjälps åt med att krydda och skyffla runt tills skalen öppnat sig.

Kryddningen är hemlig men det vi får veta är att det istället för vitt vin som är det vanligast vid musseltillagning är pastis som ingår.

Såsen tas sen tillvara och serveras med basmatiris och musslorna. Underbart gott!

Sen ost och sallad och som efterrätt en tiramisu med röda bär.

Det hela tar ungefär fyra timmar i glatt samspråk. Den här gången träffade vi en jättetrevlig familj där pappan var poet, pjäsförfattare, teaterregissör OCH skådespelare. Vi fick en lång lista med nya, spännande utflyktsmål inklusive teaterfestivaler och annat kulturellt! Vi möts av sån otrolig vänlighet av dessa underbara fransmän!

Docteur B

Den här glade mannen träffar vi rätt ofta numera. Det är veterinären på Lejonkliniken, Clinique Véterinaire du Lion, Doktor B som hjälper oss med Dessis åkommor.

Det har ju varit en hel del med henne, två örininflammationer av "djävulsgräsvipporna", utdragning av valptänderna, rabiesvaccination som hon blev så sjuk av och så nu det här med att hon börjat tappa päls.

Bakom ena örat upptäckte vi en kal fläck för ett par veckor sedan. Och doktor B:s kollega sa att detta var resultatet av en bakterieinfektion på huden. Hussen kom hem med antibiotika och hudsalva och så var det dags för medicinering igen.

Detta var den fjärde omgången antibiotika och jag kände mig rätt uppgiven inför det - fyra kurer när man bara är åtta månader och väger lite drygt två kilo, det är mycket tycker man.

Inte hjälpte det heller, den kala fläcken spred sig och det mjällade i pälsen runt ikring. Nytt besök (de kostar runt tusenlappen inklusive mediciner varje gång!) och Doktor B kom med kontraorder. Sluta med antibiotika, sluta med hudsalvan. Han gjorde "raclage", dvs tog hudavskrap och sa att vi nu istället skulle tvätta hela området med en särskilt lösning som skulle återställa hudens balans.

Av någon anledning, kanske reaktion mot antibiotika eller något annat som han inte visste (jag frågade om skabb, loppor, kvalster - vad får man inte lära sig på franska!) så hade huden hamnat i obalans och hon producerar för mycket keratin som gör att det bildas bakterier och att pälsen lossnar.

Återbesök om åtta dagar vilket var i morse. Och inte har det blivit bättre, snarare har den kala fläcken ökat och täcker nu också huden bakom örat och en bit ner mot halsen. Mjällig är hon också, det ser INTE roligt ut. Men kliar inte, tack och lov.

Doktor B tar nu till andra metoder. Det tas biopsi, små hål i huden, med lokalbedövning. Han "syr ihop" dem med små "agraffer", typ häftpistol och vi får instruktioner att nu INTE tvätta med keratinlösningen, han vill inte riskera infektion i biopsihålen. Dessi ska trimmas på torsdag och det går bra säger han, men trim-madamen måste vara försiktig runt det här området, bara klippa med sax.

Samtidigt tas blodprov på stackars Dessi som lugnt finner sig i allt. Det har nu gått fyra månader sedan rabiessprutan och vi måste få intyg i hennes pass att hon bildat antikroppar som hon ska.

Nu ska biopsiprovet till laboratorium och svaret kommer om en vecka. Oroligt frågar jag Doktor B vad orsaken kan vara. Han vet ju inte men för att kunna sätta in korrekt behandling måste han veta mera. Hemma googlar jag på Alopeci och Erytem som han skrivit som diagnos. Inte blir det någon rolig läsning inte. Usch, jag blir alldeles orolig för att det ska sprida sig och hon ska tappa mera päls.

Doktor B försöker lugna mig. Han säger att vi nu går till botten med detta och när vi fått besked så sätts rätt behandling in. Han tror inte det är något allvarligt men vill inte utesluta det heller. Födoämnesallergi tror han inte på så de 35 Euro vi la på dietfoder (som hon ändå inte äter) är också pengar i sjön. Doktor B säger att hon får gnaga hur mycket hon vill på sina tuggben och vill hon äta våra matrester (vilket hon gillar) så får hon gärna göra det. "Hon måste ju få ha lite roligt här i livet också" säger Doktor B och pussar på Dessi. "Ma petite fille - elle est adorable", säger han. "Min lilla underbara flicka". Ja, det tycker vi alla!

Väl hemma igen kräks Dessi plötsligt i omgångar. Något hon fått i sig igen eller bara reaktion på veterinärbesöket? Oj, det är ett pyssel med denna bebishund!

Livet med en pinne

Inte bara vi gläds åt vår lilla trädgård. För Dessi är det en underbar plats som hon fullkomligt älskar.

Dels kan man ruscha runt på gräsmattan i full karriär. Eller jaga en och annan loj katt som retsamt slinker in och provocerar. Pickande duvor är ett annat jaktobjekt.

Att bara snufsa runt och gnaska på lövbitar är också ganska trevligt. Bäst av allt är när det har blåst lite så det ligger tuggvänliga pinnar lite varstans. Det är inte dumt att vara pudelvalp och ligga på en varm gräsmatta och gnaska på en pinne.

Bakom Dessi skymtar grannens lavendel och bakom den taken på husen i vår lilla by. Man anar sig till taket på kyrkan också. Den som slår så vackert och plikttroget varje hel- och halvtimme.

Det här får också bli "före-bilder". På torsdag skall Dessi "Salon de Toilettage" igen för trimning av den allt lurvigare pälsen. Vi ska inte raka nosen men den behöver klippas ordentligt så att man ser hennes lilla söta ansikte lite bättre. Nu har hon valrossmustascher och ser mera manhaftig ut än hon är!

Snart - i min sydfranska trädgård

Snart slår den ut, min önskeblomma sedan många år. Jag försökte i omgångar få den, hemfraktad från Frankrike, att växa på min skärgårdsö, men förgäves.

Nu har jag flera exemplar av den, här i min franska trädgård och nu går det bra. Afrikas Blåa Lilja, Agapanthus trivs i medelhavsklimatets sol och värme.

Hela vintern och våren har man bara sett bladen men sedan några veckor tillbaka skjuter de kraftiga stammarna upp och bär knopp som lite försiktigt låter en ana att de vackra blå blommorna snart slår ut.

Just i den här delen av Provence ser man den inte så ofta. Men lite längre bort mot Italienhållet, i det departement som heter Alpes Maritimes, är den desto vanligare. Den står överallt, i trädgårdarna och i de offentliga planteringarna. Ofta bakom stora sjok av lavendel.

För mig är den sinnebilden av de första intrycken av Provence och nu har drömmen slagit in - den växer och trivs i min franska trädgård!

Från ax till limpa

Eller: NU ska det bli dill i Provence! Från två olika väninnor kommer två olika sorters dill.

Inte hade jag en aning om att det fanns olika dillsorter.
Men det är jättebra. En ger "kvistdill", den andra krondill. Förhoppningsvis färdig till kräftorna som också de kan inköpas på IKEA i Toulon när det blir dags i augusti.

Jag har lovat att bildvisa planteringsresultatet. Nu är fröna i jorden, lite många kanske men man får rensa när det väl börjat gro.

Den svarta slangen med röda "pluppar" på är den sorts automatisk bevattning som ligger i alla rabatter härnere. Minst en gång om dagen går vattnet på och sipprar ur de små röda ventilerna i en halvtimme. Utan dem skulle inte en växt klara sig i den 35-gradiga värme vi haft nu ett tag.

Det ska bli intressant att se hur fort det tar sig här i den provencalska jorden. Den sällsynta aneth, som dill heter här.