Vårt olivkooperativ

 

 

Vår sydfranska by är, som de flesta andra här i Provence, mycket gammal. Många av de ännu bebodda husen i de smala gränderna är från 1600-talet och särskilt uppmärksammat är att byns store man, Peiresc, en vetenskapsman från 1500-talet hade sitt slott här och till och med tog emot Ludvig XIV med följe där. Inklusive musketören D'Artagnan som faktiskt funnits på riktigt.

Här, som på så många andra ställen älskar man också att dekorera husen med olika typer av muralmålningar. Kyrkans stora vägg ut mot den öppna platsen har en stor målning som föreställer just kungabesöket. På andra ställen i byn har man målat hur kvinnorna på 1800-talet tvättade kläderna i den rinnande floden. I en av byns restauranger i den gamla olivkvarnen finns fantastiska väggmålningar kring hur man hanterade just oliverna.

För det är för dem som vår by är mest känd. Man har haft och har stora olivodlingar och det, tillsammans med läderfabrik och andra fabriker i industrialismens början var huvudnäringarna i byn.

På bilderna syns vårt olivkooperativ. Nyligen målade man dit datum, 1930, då detta öppnades och bild på en av olivodlarna från tiden med sin åsna. Hit går man och provsmakar de olika olivoljorna och de olika olivsorterna. Man köper goda olivröror, både gröna och svarta och kan också botanisera i goda Marseilletvålar och lokalt tillverkade tvålar av åsnemjölk. Har man över 10 kg oliver (och ett år trodde vi att vi nog fått det i vårt enda olivträd), då kan man ta sin skörd till kooperativet och få ett antal flaskor god (och därmed dyr eftersom det är kvalitet det handlar om) i utbyte.

Det är roligt med ett levande koooperativ i byn - den tanken existerar också framförallt när det gäller vin och många byar har sina egna vinkooperativ.

 

Paus från allt!

 

Vi är i standby-läge. Det är bara att ta det lugnt, invänta fortsatta läkarundersökningar kring hjärta och kärl och vad vi får för besked om möjligheterna att själva köra husbilten tur och retur Frankrike Sverige.

Makens hjärt-kärlproblematik demonstrerar sig så att det blir aktuellt med akutvård och efterföljande undersökningar. Lugn och ro anbefalles och plötsligt, i Provence-hettan kommer vi på: vi har ju faktiskt en privat pool i vårt område. Det var bra länge sedan vi var där men nu knallar vi dit - tre minuter från vårt hus.

Tidig eftermiddag är vi i princip ensamma här. Vattnet är turkosblått och håller 27 grader. Solen värmer med nästan 30 grader så det blir inte länge vi kan vara kvar. Men vi simmar, simmar och simmar. Och bara njuter av att bo i Provence, ha tillgång till denna lyx och vara alldeles ensamma här.
Det varar inte länge. Klockan fem kommer småbarnsmammorna med sina småttingar mellan noll och tio år. Vilket plaskande, simmande, hoppande och dykande det blir. Härliga barnskratt och franska mammatillsägelser haglar om vartannat.

Vi gläds en stund åt de glada barnen men sätter sedan på oss sandalerna och traskar hem igen. Något ömma i kroppen efter årets första simtur. Höfterna, använder man dem??

Läget är annars lugnt, vi småpular hemma med tvätt och lite annat men är inställda på att sommaren kan komma att revideras.

 

Övervakad

Efter en natt på fransk hjärtintensiv är maken åter hemma. Med föreskrifter och akuta uppföljningsbesök hos behandlande kardiolog. Vi får lägga oss i stand-by-läge, lägga allt kring Sverigeresan  åt sidan tills vi vet vad de nya undersökningarna säger.

Inatt gjordes hjärn-scanner - maken säger att man tände upp ett för-natten-nedsläckt scannerrum och undersökningen gjordes akut. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att man skulle ha gjort så här i Sverige. Om man ens gjort det. Men aldrig mitt i natten och inte utan säkerligen långa väntetider.

Det ÄR stora skillnader på resurserna här och också attityden kring hur man ska utnyttja dem. Stor trygghet är detta - maken kom hem med ett fyra sidor långt dokument kring vad som gjorts inklusive alla laboratoriesvar som förstås också togs fram mitt i natten. Och hemfärden gjordes gratis - med ambulans den också!!

Han hade kunnat vara kvar på det stora sjukhuset men efter många timmar på brits i undersökningsrum utan mat och vatten och med dropp och utan klocka ville han bara HEM. Gissa att det var två glada flickor som tog emot honom!

Nu väntar nya undersökningar för att avgöra vad de här synrubbningarna beror på. Trolig temporär diagnos är "Ischemie AIT",  det man på svenska kallar TIA. Som vanligt vänder fransmännen på bokstäverna. AIDS heter här SIDA t.ex men orden är exakt desamma, dock inte ordföljden.

Annan tänkbar diagnos handlar också om bristande blodförsörjning till hjärnan av något slag och detta skall nu kartläggas. Tills vidare vet vi alltså inte hur det blir med den långa körningen till Sverige - nu väntar vi in läkarrekommendationerna.

Och gläds åt att vi nu ställt in vår klimatanläggning på "Cool". Vi har sköna 21 grader inomhus medan solen obarmhärtigt bränner i 30 graders värme!!

Med blåljus till Toulon

Käre maken åkte idag igen med snabba och professionella brandkårsmän akut till det stora militärsjukhuset i Toulon där han tidigare behandlats för hjärtinfarkt. Inom tio minuter efter mitt samtal var de här, SPRANG uppför trapporna till sovrummet ( om jag jämför med hur det ser ut i de svenska SOS-programmen där det går ganska sävligt till faktiskt. Därmed inget ont om dem men här är det fart!).

Skälet är samma typ av synrubbningar som vår käre bloggvän Guy drabbats av i Thailand och eftersom detta var andra gången på kort tid och vi ligger i startgroparna inför sverigeresa och det fanns några andra oroväckande symptom var det ingenting att be för.

Några timmar senare är det tråkigt och ensamt för matten utan kontakt från sjukhuset och Dessi kan inte koppla av utan ligger på en och samma plats och vaktar till hussen kommer hem. Det sker nog inte ikväll, samtal med en lugn och vänlig och förtroendefull doktor på akuten (föreställ er det, en läkare som går ifrån alla övriga patienter och säger Bonsoir Madame, det är jag som är ansvarig för er man och följande händer nu....)

"Följande" är fortsatta undersökningar, bland annat en "scanner cérébrale" och troligen lite annat om jag känner den franska sjukvården rätt. OM det är så att detta hinns med ikväll kommer man att skicka tillbaka honom hem med ambulans eftersom jag själv inte kan hämta honom. Utanför huset står husbilsmonstret och vår normala bil befinner sig kilometer härifrån. Troligen blir hemfärden först i morgon dock.

Oron till trots är det återigen så att den franska sjukvården gör att man känner sig inlindad i bomull och så otroligt väl sedd och omhändertagen. "C'est normale, ne vous inquietez pas Madame, tout va bien et pour l'instant pas de problème." "Courage" sa den förtroendingivande läkaren på franska 112. Mod, det här kommer att gå bra.

Att jag älskar detta land....!!?