Men fryyyser du inte?

Det här säger alla till mig nu under Sverigevistelsen. Och jag sitter där i mina shorts och m ö j l i g e n på kvällen åker fleece-jackan fram att näee, det gör jag inte. Minnet av hettan när vi reste från Provence finns där fortfarande och jag är så glad över denna "normala" temperatur på mellan 17 och 25 grader som vi haft sedan vi kom. Jag älskar regnet också, det är mysigt när det smattrar mot husbilstaket. Så kan man med gott samvete läsa alla Se och Hör och Svensk Damtidning som jag frossar i som semeesterlitteratur. Så har det alltid varit för mig, redan under alla seglings- och motorbåtsåren var det riktig avkoppling att läsa om kungligheter och kändisar och släppa taget om verkligheten för en stund. Den där sortens tidningar finns inte i Frankrike. Inte på det sättet. Det här frossandet i Victorias bebislycka och påhittade historier om hur hon väcks av barnets blöta kyssar och med sång och paket på födelsedagsmorgonen gör mig helt fascinerad. En historia läser jag om, den om kronprinsessans bästa väninnas skilsmässa. Där råkar jag veta hur det ligger till och ser ju hur man skruvar hela historien som om den skulle vara någon slags sanning. Se och Hör, Se, Svensk Damtidning och Antik och Auktion ligger på mitt nattygsbord. Jag erkänner det oförblommerat. I Frankrike får jag varje månad M Magasin och efter att ha läst den vill jag varje gång säga upp prenumerationen. Jag blir så t r ö t t på Amelia Adamo som gör sig till tolk för en kvinnogeneration som ska framstå som modig, tuff och ungdomlig, inte minst i sängen förstås att jag ibland vill kräkas över hur vi framställs. Eller förväntas vara. Då läser jag hellre om Tom Cruises skilsmässa eller Madeleines nya skor eller för den delen om Silvias mormorslycka. Och fascineras över hur konstig hon ser ut numera, hon som var en så fantastiskt söt unga flicka. Hur kan man bli en sån stelt leende TANT undrar jag? Idag är det gråmulet och förhöstkänsla. Regn till och från. Vi pausar från allt och jag kan äntligen prova mitt nya tangentbord till min älskade iPad och lämna lite rapport kring det vi upplever i det gamla hemlandet. En vecka till har vi kvar i Sverige, sen är det hemkörningsdags via familjeuppehåll i Skåne och kanske Luxembourg igen. Två vänbesök och födelsedagsfirning av mellansonens sambo återstår. Då får man pussa på lilla barnbarnet Louisa igen!! Nu är det som sagt enbart textblogg som gäller, det är för krångligt att lägga in bilder också. Det kommer i efterhand. Den som orkar ta sig igenom det jag skriver får också acceptera att all text kommer i ett enda sjok utan några mellanrum. Inte vet jag varför, kanske är det för att jag skriver detta på min iPad. Och ute blåser det skönt och svalt och det är vilsamt och kravlöst med en sån här mellandag. Jag fryser inte!

Mellan två världar

Vi har inte varit i Sverige under en längre period på nästan två år. Kortare nerslag enbart. Nu har vi varit här i mer än tre veckor och det har varit oerhört intensivt med familje- och vänbesöken. Hemskt roligt men också utmattande med alla samtal och alla intryck. Maken finner sig snabbt tilrätta i den svenska miljön, för mig tar det längre tid. Jag kommer på mig att längta hem, hem till mitt franska hus, till min by, till min trädgård och mina franska tv-program och franska rara grannar. Nu fylls tiden av besök hos de gamla goda vännerna som bjuder oss på goda middagar och varma och kärleksfulla återseende-möten. Vi har haft släktkalas och tillbringat tid på vår skärgårdsö, ätit stekta färska kantareller, åkt våra gamla färjor över sunden och vinkat glatt till färjekarlen. Pratat med vår "el-lasse" som gjort alla installationer i vårt gamla hus och fått höra att allt står bra till där. Vi har bjudit ett tjugotal av våra roslagsvänner och några andra på en sommarlunch på en ny och trevlig restaurang vi ån mitt i centrala Norrtälje. Åh, det blev så roligt och också uppskattat av alla. Även om det var en kort stund var det ändå så kärt och hemtamt att se de välkända ansiktena och känna deras glädje över vårt initiativ att försöka ses och också att få träffa oss. Riktigt "hemma" kändes det, som om vi alla setts igår. Så på ett plan känns det som om tiden nästan stått helt stilla. Allt är sig likt. Några infartsrondeller till vår lilla stad har kommit till, mera butiker också. Men annars är det samma sommaridyll som alltid. Överallt i Roslagen är det sommargäster och mängder med aktiviteter och arrangemang, ville man kunde man vara sysselsatt på heltid med musik, utställningar, konserter och andra kulturaktiviteter. Och i varenda by och varje liten vägavfart står skyltar om Loppis. Från Skåne och hela vägen upp till Roslagen är det loppisar överallt. Det här känner jag inte igen sen vi bodde här. Visst hade man loppisar men inte till den milda grad som nu? Fenomenet finns ju i Frankrike också även om det där oftare är "vide-grenier", tömma vinden-loppis. Men vad är det som gör att svenskarna är så tokiga i detta med att försöka fynda gamla saker? Äldste sonen sa för några år sedan då han introducerats till detta att han upplevde det som att det var tillfällen för folk att byta grejer med varandra. Sen hittade han själv ett par fina snapsglas för några tior och blev fast!!

Husbilsliv i Sverige

Nu har vi bott i vår husbil ganska exakt en månad sedan vi började köra mot Sverige från vår sydfranska by. Till vår egen och andras förvåning går det alldeles utmärkt att vistas på en så pass begränsad yta under längre tid. Det förutsätter att man håller sams, att man har fungerande rutiner, att man är flexibel när det gäller övernattningsställen och dagar att bara "vara". Men vi har allt vi behöver, kylskåp för maten, varmt och kallt vatten, sköna sängar, tv- och datoruppkoppling (det senare fungerar inte överallt), goda matlagningsmöjligheter och ett trevligt litet "vardagsrum" när vi står stilla. Och så obligatorisk uteplats med solstolar och bord för utemåltiderna. Vi fricampar inte utan bor antingen på campingar med el eller hos goda vänner med trädgård och möjlighet att dra sladd för att få ström. Toaletttömnning och dusch sker bäst på camping så vi har stått på ett par sådanan. Ibland endast ett dygn, nu, i Norrtälje ett par dagar där man genast blir bekant med sina grannar. Till vår förvåning fanns här en ung fransk familj i 35-årsåldern som tältade i två små tält med fyra små döttrar, 4,6,8 och 10 år gamla. Hustrun hade svenska rötter just på vårt Blidö men ingen kunde svenska och alla älskade Sverige. Vi hade ett långt och intressant eftermiddagssamtal om detta med att vi mår så bra i deras Provence (de bodde i Arles, inte alls långt ifrån oss) och att de, om de kunde gärna skulle flytta till Sverige. Och vi frågade varför och de sa: För att slippa hettan under sommaren. (Där håller vi med). För naturens skull och att man får vistas där nästan hur som helst. Ja, det är sant, den svenska allemansrätten är verkligen unik. För att man här gör så mycket för barnen. ?1?. Jo, till skillnad från det förortsområde de bor i Arles fanns här - på campingen och på många andra ställen - lekplatser och ytor och arrangemang för barn på ett helt annat sätt än i Frankrike. Jag har aldrig tänkt på det, nog tycker jag att det finns många parker med lekplatser också nära oss men kanske att den svenska dagiskulturen har gjort det inbyggt hos svenska stadsplanerare att också lägga in lek- och grönområden för barn på ett annat sätt än i övriga Europa? Mamma arbetade på borgmästarkontoret i Arles med administrativa frågor som rör omhändertagandet av la "patrimoine", dvs alla fornminnesmärken vilka just i Arles är extremt många. Här är romartidens efterlämningar särskilt påtagliga. Pappa var arbetslös och därför "Papa au foyer", dvs hemmapappa något som i Frankrike är extremt ovanligt och därför inte helt lätt för honom. Han beskrev de klassiska frågorna och uppfattningarna kring att det väl inte var att betrakta som ett arbete, detta med att vara hemma med barnen och sköta hushållet medan hustrun arbetade. De beskrev båda svenskarnas vänlighet och hjälpsamhet när det gällde att se till att de fick åka med i bil för att handla mat, att se till att en av flickorna hamnade på akuten för en fingerskada och hur de hankat sig fram med engelska och kroppspråk. Högst på deras drömlista stod att bosätta sig i Värnamo av alla ställen. Småland är fint, där finns det också många jobb hade de hört. De trodde att den svenska skolan var nummer ett i världen och verkade väldigt besvikna när vi sa att så var det nog faktiskt inte. Sjukvården disksuterade vi också och de verkade också här väldigt förvånade över den stora skillnad vi upplever som svenskar i Frankrike. Sen pratade vi politik förstås, det gör man alltid med fransmän fast de säger att de inte vill. Det här var ingen Sarkozy-fan, det märktes tydligt, många var invektiven över vad mycket skada han åstadkommit. Av alla kulturskillnader vi pratade om var den roligaste när mannen sa: Svenskarna pratar inte så mycket. Och de hälsar inte (här är den igen, min eviga käpphäst.) Och vin kan de inte mycket om. Men när de fått en pizza och ett par öl blir de väldigt pratsamma, vänliga och trevliga!! Pizza och öl. Bilden av Sverige. Det öppna och trevliga Sverige- Är det så månntro?

Intensiva Sverigedagar

Långt från Provencehettan har vi nu tagit oss till Stockholmstrakten och hunnit med familjeträff och barndop. Lilla L döptes i Djurö vackra skärgårdskyrka och var klädd i samma dopklänning som min mamma, jag själv, mina systrar och egna barn döpts i. Hon skötte sig med den äran och var storögt intresserad av hela ceremonien. Bilder kommer så småningom.

För den husbilsintresseade kan vi rekommendera den närliggande campingen Vita Grindarna. En liten camping för endast 10 bilar men med ett fint läge vid havet, en härlig sandstrand, gästbrygga och en fantastiskt trevlig restaurang. Underbar mat till facila priser och med fin havsutsikt. Här åt vi flera måltider, både ensamma och tillsammans med familjen. Paret som äger denna lilla camping var otroligt vänliga och här hejades det friskt och hjälpsamheten var stor. Först här började känslan av att vara tillbaka i Sverige att infinna sig. Skärgårdsmiljön, koltrastsång och solnedgång i havet har bidragit. Lite björkskog och blommande Johannesört som jag genast vill plocka och göra Hirkum Pirkum på hjälper också till.

Kanske är det också så att den trevliga gemenskapen som uppstår när man står på en camping ett par dagar bidrar till känslan av det positiva Sverige, det förtar det här trista med att man inte syns, inte ser varann, inte hälsar så som jag skrev om förut. För så är det, det räcker med att gå på en gata eller en byväg så passerar man varandra under tystnad. Mycket märkligt egentligen. Hundägare är ju en annan sort förstås, vår lilla gulliga Dessi inbjuder alltid till en pratstund.

Svensk sjukvård har också visat upp sig från sin bästa sida. Maken fick ett fult sticksår av en rostig stängseltråd och det blev läge för läkarbesök. Kanske hade det inte gått lika bra utan hjälp av väninna som arbetar på vårdcentralen i Åkersberga. Hon hjälpte oss genom att ringa och berätta om situationen och be om en akuttid samma dag vilket vi också fick. Det är inte helt lätt att som utlandssvensk få tillgång till den svenska vården men som tur är har vi ett intyg från svenska försäkringskassan att vi har rätt till samma sjuk- och tandläkarvård som om vi fortfarade bott i Sverige.

Detta intyg var vårt sesam-öppna-dig. Eftersom vi är utskrivna ur Sverige finns vi inte kvar med personnummer i några som helst svenska register. Ett läkarbesök med åtföljande receptutskrivning, såromläggning och rekommendationer hade kostat oss cirka 1700 kronor fick vi veta. Nu blev det normaltaxa på 200 kronor och antibiotika för 20 kr. Och det gick snabbt, kort väntetid, vänligt och proffsigt togs vi omhand. Tur var det då vi hade Dessi kvar i husbilen och det var 35 grader varmt ute. Det gick bra, bilen är stor och luftig så det var inte så varmt då vi kom tillbaka. Ingen stelkrampspruta behövdes, däremot antibiotika i 10 dagar!

Efter att ha beståtts med överdådig middag och dagen därpå med traditionell svensk sillunch hos goda vännerna vid havsviken på Ljusterö for vi så småningom vidare till "vår" gamla stad Norrtälje och den nyöppnade camping där vi tidigare bott. Vi har dessemellan firat mellansonens födelsedag och lekt med lilla L som just nu är mest förtjust i sin hoppgunga, ätit middag med goda vänner på favoritrestaurangen i Norrtälje och pustat ut en dag med tvätt och städning av husbilen.  Ett trevligt äldre par som just förlorat sin egen lilla hund erbjöd sig vänligt att ta hand om Dessi medan vi gick på restaurang. Vi är ju i det allergiängsliga Sverige och hundar får inte tas med. Inte i kyrkan (Dessi är kyrkvan, sitter bredvid oss i franska kyrkor och tycks tycka om körsång och annat) och helst inte i hyrbilen heller, där sitter en lapp med en cigarett och en hund överstruken med rött streck. Men det varierar, på Vita Grindarna älskar man hundar som välkomnades på restaurangen och det fanns till och med en hundmeny med bacon, köttbullar och prinskorv som Dessi glatt mumsade i sig.

Från sydfransk temperatur i måndags till nu mera normala svenska sommarvädertyper känns det mer och mer att vi är "hemma" i Sverige igen. Vi har just genomlevt ett ganska dramatiskt åskväder som drog rätt över oss och vräkte ner mer än ärtstora hagel. Det smattrade i bilen så vi inte kunde höra vad vi sa till varandra! Och strömmen gick för över 7.000 roslagsbor.

Nu skiner solen igen men det är svalt i luften. Hade jag haft korg och gummistövlar hade jag nog gått en kantarellplockningsrunda här vid den vackra campingen vid sjön. Istället blir det lite datorarbete och en tur ner till staden i den hyrda lilla bilen (små smala franska gränder är inte kul med husbil. Inte heller sekelskiftesgatorna i den pittoreska sommarstaden Norrtälje).

I morgon åker vi vidare in i roslagsmarkerna. Stor sommarfest med logdisco väntar hos en av vännerna. För den som har vägarna förbi tipsas om att det i morgon, den 14 juli är stor American Car Show i Norrtälje med trolig invasion av både veteranbilsägare och besökare.

Husbilsliv. Rapport från nordvästskånsk camping

Efter några dagar hos familjen i Skåne är det dags att börja köra norröver mot Stockholm där vi har resten av familj och vänner. På söndag ska lilla L, sju månader döpas - i samma dopklänning som jag själv och mina egna barn burit. Det blir en riktig familjetillställning och det är extra roligt eftersom det var länge sen Vi har nu varit "on the road" i lite drygt en vecka och bott på camping i Luxembourg, Tyskland och nu i Sverige. Ork och kraft tog slut igår så vi tar välbehövlig paus från allt körande och ligger still och pustar och pular och städar och fixar till i vårt lilla minihus. Man ska inte inbilla sig att man reser ifrån teknostressen när man åker iväg så här. Tvärtom blir det än viktigare att kunna vara uppkopplad och tillgänglig för kommunikation och planering. Gårdagen var ur den synvinkeln ett enda stort elände med icke-fungerande modem och mobilt bredband plus krånglande mobiltelefoner på det. Inte får vi in svenska tv-kanaler heller vilket är lite synd, det lilla vi sett har varit med hög igenkänningsfaktor. Ser man på nyhetsuppläsare och väderpresentatörer känns det som om vi flyttat till Frankrike igår och inte för fyra år sen. Nyheterna känns också som om det var igår - förstås ett helt annat perspektiv än det vi får i Frankrike. Det känns på ett konstigt sätt som om tiden stått helt stilla. Allt är som det var när vi reste. Förstås har det hänt saker, min syster har flyttat till ett vitt drömhus med stall, nya barnbarn har kommit till, syskonbarn och barn flyttar och blir färdiga med utbildningar och får jobb, tack och lov. Men det räcker inte för att förta känslan av att är som förut. Det som hänt och som är påtagligt är att folk inte pratar med varandra utan i alla smartphones eller går omkring i sina egna världar med sladdar ur öronen. Detta är samma sak som i Frankrike. Men häromdagen mötte vi en svensk man på en smal grusgång. Han SÅG oss faktiskt och sa Goddag. Det var så konstigt att jag var tvungen att kommentera det. Jag undrar om det finns något annat land där människorna antingen tittar bort eller inte låtsas se en när man möts. Tyskarna säger Hallo och Tschuss, fransmännen alltid sitt artiga Bonjour och Au Revoir. Svenskarna mumlar till nöds något ohörbart. Dock inte på denna utpräglat skånska camping där vi nu står. "haj,haj" säger man och börjar genast ställa frågor om hunden och varifrån vi kommer och vart vi ska och "jasså, Frankrike, jajamen, där kan man ju åsse bo. Varmt och skönt på vintern, kantänka" och så får hundarna leka med varandra och "Dajjsi" blir en liten favorit som vanligt. Vi får tips på promenad och faciliteter inom campinområdet som ligger vackert och alla är så rara och vänliga och tycker det är ett bra beslut att stanna kvar en extra dag och "ta det litta loungt". Det är faktiskt befriande lugnt på det här stället, mest människor över femtio, inga barn som stojar, de flesta sitter med en bok eller ett korsord och verkar kunna det här med avkoppling. Det är kvalmigt och åskstilla, inte ett löv som rör sig. Maken tar siesta och jag lyssnar på min barndoms skånska som stillsamt sorlar runt husvagnar och i förtält. I morgon blir det huvudstadsliv!

Luxembourg

Nu blir det en textblogg ett tag framöver tills jag kommit på hur jag ska lägga in bilder på makens dator. Efter packning i fullkomlig värmebölja och med första stopp i Lyon är vi nu i Luxembourg (eller Luxemburg vilket man nu vill).

Tillbaka på den trevliga camping Kockelscheuer (här pratas alla språk) där vi stått flera gånger tidigare vid besök hos dottern som är bosatt inne i själva staden. Igår fick vi äntligen se den lille nyfödde Victor som egentligen skulle ha fötts för tre dagar sedan. Lite tidig i starten och därför mest sovande men väldigt söt. Förstås. Han sov i min famn minst en timme under middagen och eftersom ha gått upp i vikt så fint kändes det armen efter ett tag med en 4 kilosklump! Storebror G var pigg och på gott humör och lekte med en kul leksak vi tagit med. Han förstår allt man säger på svenska men svarar på franska. Men sjunger Lille Katt helt felfritt!

Efter trevlig middag igår och långsam morgon idag - något slutkörda bokstavligen efter två långa dagar på väg har vi beslutat oss för ett endagsuppehåll här och ligger still för att ta det lugnt, planera vidare och fixa alla småfel man upptäcker under första etapperna. Här är vackert, stillsamt och befolkat endast av holländare. 99 procent av alla husbilar och husvagnar vi mött på vägen har NL som landsbokstav. Ett städat, trevligt och språkkunnigt folk, iallafall de vi möter! Vi njuter också av de första koltrastarna, de älskade fåglarna som inte vill flytta ner till Provence. Paradisisk sång!

Här är varmt, 27 grader och åskfuktigt men trots allt bättre än den 38-gradiga värme vi lämnade. Fick en kommentar på förra inlägget från väninna i Rom som talar om kommande värmeböljor i Italien på över 40 grader. Redan nu? Man undrar verkligen vad som händer.

Det kommer att bli konstigt att möta regn och svalka i Sverige! I morgon kör vi vidare norröver med vår Liberty, vi får se var vi hamnar. Tyskland är trevligt att köra i så länge man kör av motorvägarna för övernattning.

On the road again...

Nu så. Närmar sig starten på den långa resan genom Europa. Ännu stökar vi med packning och iordningsställande av huset (som kommer att ha vakt och tillsyn under hela tiden) och det är inte klokt vad med pryttlar man behöver i vardagen. Är det inte solskyddscrème (fast det betvivlar jag att vi kommer att behöva i Sverige!) så är det mediciner, lakan, hundpass och dator. Plus GPS, kartor. böcker och dvd:er. Och så mat och vin förstås, rosé till vännerna.

Här är fortfarande alldeles för varmt, det kommer att gå upp mot 38 grader idag igen och vi är faktiskt glada att kunna lämna denna förlamande hetta bakom oss. Alla mår dåligt av den, det är alldeles för tidigt på säsongen dessutom. Redan på väg upp mot Luxembourg kommer det att svalna betydligt och det blir skönt.

Vi får se när bloggen kommer igång igen. Det beror alldeles på hur det går med inladdning av bilder och tillgång till wifi under resans gång.

Skön sommar önskar vi er alla och på snart återseende säger vi till de vi åker för att träffa!