torsdag 14 juni 2012
Det här med fransmännen och deras språk..
..är ett ständigt återkommande diskussionsämne. Bland svenskar bosatta härnere och jag ser det också på bloggar jag kikar på. Vänner och familj som besöker oss har också synpunkter och i princip går det mesta ut på att (om man inte talar franska själv) det är för jäkligt att fransmännen bara talar sitt eget språk och inte ens bemödar sig om att lära sig engelska.
En bloggare har nyligen varit i Paris. Hon hade en "förväntan om mysiga caféer och romantiskt lugn" (bara här förstår man ju att det kommer att bli problem om man inte förstått att Paris är en av världens större städer och storstadsrytmen är så långt ifrån "romantiskt lugn" man kan komma. Är det "feel-good-filmerna som bidrar till detta månne?
I motsats till det lugn hon förväntat sig fann hon däremot " sydländskt temperament, högt tempo, höga priser och obstinata (min fetmarkering) fransmän som vägrar prata annat än franska". Vidare kritiseras den franska engelskutbildningen eller också är det så att fransmännen är uppfostrade att tro att de är världens mittpunkt förmodas det.
Jag tror inte mina ögon när jag läser detta men fortsätter och får då mig till livs att själv skulle denna svenska person aldrig kunna tänka sig att säga Goddag, Hej då och Tack på svenska och sen bara prata på på svenska till någon som inte kan språket. Det är underförstått att fransmännen beter sig på det här sättet på sitt eget språk.
Och det här sista är alldeles sant. För till skillnad från de ofta direkt oartiga svenskar som besöker deras land säger de alltid: Bonjour, Au revoir och Merci. Och lägger också ofta till ett "Pardon" - förlåt, om man stöter till någon eller står i vägen. Fransmännen är ett artigt folk, barnen är väluppfostrade och så långt från skrikiga och krävande svenska dagisbarn man kan komma, man är mån om varandra inom familjen, tar hand om sina gamla på ett förträffligt omtänksamt och respektfullt sätt, är "galant" mot damer och man hälsar alltså artigt på varandra även om man inte känner varandra, man tackar för sig och man säger adjö när man lämnar en affär eller en restaurang. Man är uppmärksam mot sin servitör eller kypare, man svarar artigt att maten är god, man lämnar dricks och tackar med ett leende. Att börja bete sig och kräva att mat ska bli utbytt för att det för kallt, för segt, för överstekt eller vad det nu kan vara är bland det mest pinsamma man kan vara med om. Enbart svenskar beter sig på det sättet känns det som. Och resten av kvällen går sen inte i den omtänksamma servicens tecken, det är alldeles säkert det.
Att fransmännen skulle vara obstinata när det gäller att enbart tala sitt eget språk är en sån märklig formulering att jag tvingas fundera över vad som menas flera gånger. De lever i ett land där det talas ett av de mest utbredda språken i hela världen. Engelska, spanska, portugisiska verkar dominera men Frankrike har haft många kolonier där språket fortfarande talas och har också eget annat territorium som fortfarande är franskt. Landet har 60 miljoner invånare - det är några stycken jämfört med lilla Sverige där vi faktiskt tvingas lära oss andra språk för att klara oss utanför landets gränser.
Under lång tid var franskan det dominerande världsspråket vilket man kan se rester av när det gäller det diplomatiska livet t.ex. Fransmännen älskar sitt språk och har under all tid lagt sig vinn om att vårda det, att inte låta det anglifieras och att man skall kunna sin grammatik och stavning. Under senare tid har en viss förflackning skett här - precis som överallt i andra länder. Inklusive Sverige. Den unga svenska Parisbesökerskan la heller ingen större möda på att stava rätt till Montmartre eller Champs Elysées eller andra ställen som besöktes trots att det borde stått i skrift i omgångar i turistbroschyrerna.
Av de här språkvårdarskälen och franskans dominans (ta bara svenska hovet under Gustav III - det talades bara franska där och vi har fler franska låneord än många vet om idag) var intresset för det engelska språket inte särskilt utvecklat. Krig och andra politiska händelser har också gjort sitt till. Det har resulterat i att engelskundervisning var så gott som obefintlig för många generationer bakåt i tiden. Även de mest högutbildade fransmän, födda under andra världskriget har obefintliga eller några få kunskaper i engelska. Av det här skälet är det också så att alla utländska filmer alltid är dubbade till franska (det är klart jobbigt som svensk att lyssna till Hugh Grant som talar franska men man vänjer sig). Inte ens när någon amerikan eller engelsman intervjuas på tv får man höra personen tala på sitt eget språk utan en fransk speakerröst tar över och ursprungspersonens röst tonas bort. Textremsor förekommer ytterligt sällan.
Hur Barack Obama lät och uttryckte sig fick vi därför lära oss genom att koppla över till BBC och andra engelsktalande kanaler. Det här är ett stort problem - fransmännen får därför aldrig, som vi i Sverige, höra det engelska språket talas. De kan inte satsmelodin, intonationen och de ord som liknar de franska uttalar de med fransk accent. Språkundervisningen har självklart förbättrats under senare tid och idag kan många unga mer engelska än man tror. Men de har svårt att tala, de vet inte hur man uttalar orden och det gäller också för engelsklärarna som därför lär ut språket så att det låter som när Peter Sellers pratar franska på skoj.
Det motsatta råder också - varken amerikaner eller engelsmän i gemen är särskilt bra på det franska språket, än mindre uttalet. Vi, i vårt lilla land med ett minoritetsspråk har det annorlunda. Sedan lång tid är det helt naturligt att man tidigt för in andra och tredje språk i undervisningen. Förr var tyska huvudspråk, idag är det engelska och troligen spanska som dominerar. Ryska och kinesiska verkar bli populärt - franska vet jag idag inte var det hamnar. I min generation var det mest flickor som läste franska och sen reste vi hit, pratade med de uppvaktande franska pojkarna och förälskade oss i dem. Och i landet. För det ska sägas att till min blogg hittar också många som är verkliga frankofiler, som älskar det här landet, förstår fransmännens kynne och har slutat reta sig på "det sydländska temperamentet" och uppskattar allt det som både landet och dess invånare har att ge utan att gnälla över att de förmodas tala ett annat språk så att vi som gästar deras land ska förstå vad de menar. För oss svenskar är det också helt annorlunda. Dagligen matas vi med amerikansk och engelsk kultur och språk via tv, dator och andra medier. Minsta småunge uttalar de engelska orden korrekt och även om många svenskar uttalsmässigt fortfarande låter som Björn Borg så kan ju de flesta svenskar klara sig hyfsat på sin skolengelska. Men hur är det sen när det gäller de andra språken? Hur många talar tyska idag? Spanska? Och blir vi lika uppretade när vi träffar tyskar som bara talar tyska som när vi möter enbart fransktalande fransmän? Nej, det blir vi inte. Och finns det någon förklaring till det?
Vill man besöka det här landet så må man anstränga sig något lite och lära sig de vanligaste artighetsfraserna. Man sitter t.ex inte surmulet svenskt och stirrar ner i en meny och säger till servitören: "En öl" utan att ens titta upp eller lägga till S'il vous plait, det enkla "tack" som gäller i de här sammanhangen. Klarar man inte att med kroppsspråk, turistparlör och några enkla fraser kommunicera med fransmän man möter i affärer, på restauranger, hotell, flygplatser eller på andra ställen får man finna sig i att de talar till en på sitt eget språk och att det inte handlar om att de är obstinata eller något annat lika okunnigt uttryckt.
Fransmännen tror heller inte att de är världens medelpunkt. De är också i hög grad medvetna om att i dagens internationella värld måste man också kunna tala engelska. Många känner att de inte kan turista i länder där det inte talas franska, de blir ju heller inte förstådda då, precis som svenskar i Frankrike inte blir det. Men fransmän blir oerhört smickrade och glada vid minsta försök som görs att tala deras språk. De är oftast hjälpsamma, bemödar sig om att förstå, förklarar gärna en gång till om det behövs. Sen glömmer de bort sig och börjar prata fort igen. Tills man får fråga om och be om ytterligare förklaring.
Men intar man en stöddig svensk attityd och envisas med att säga Thank you istället för Merci och vidhåller sin engelska, ja då tycker inte jag det är konstigt att "det sydländska temperamentet" då och då slår till. Särskilt i storstäder där attityderna ofta är stressade och opersonliga, vart i världen man än beger sig. Och sura människor finns överallt. Liksom de livsglada och vänliga. Som den plirande mannen på min bild, uppenbarligen mycket nöjd över att få dansa med sin vackra dam.
Jag tror mig kunna påstå med rätt stor sannolikhet att han inte kan ett enda ord engelska. Men kom någon och gjorde ett tappert försök att få honom att visa t.ex vägen, skulle han glatt och vänligt peka, berätta och kanske rita eller skriva. Såna är dom nämligen, de "obstinata" fransmännen!!
lördag 9 juni 2012
Fête des voisins. Grannfest
Samma dag. över hela Frankrike, i varenda by och i vartenda kvarter hålls "fête des voisins". Grannarnas fest. Den är i och för sig inte mer annorlunda än de by- och samfällighetsfester eller kvartersditon som man har i Sverige. Det unika är att det, på samma sätt som den kommande "Fête de la musique", musikfesten, sker samtidigt i hela landet.
Här har våra grannar samlats - en del av dem, alla deltar inte - på områdets boulebana. Alla tar med sig att äta och dricka och allt dukas sedan upp som en gemensam buffé. Tar man med sig, som vi gjorde, en bag-i-box, får man räkna med att den är slut innan kvällen och att alla förser sig! Kanske ändå att den största skillnaden är att här är också de riktigt gamla med. Precis som de yngsta bebisarna. Till långt fram på kvällen.
I år spelade kära maken på ditfraktade pianot och det blev både svenskt och Frêre Jacques på slutet. Tillsammans med en av de yngre grannarna som gick och hämtade sitt munspel blev det många applåder och stor uppskattning!!
Och vi lärde känna ännu några av grannarna som det nu är lättare att byta några ord med när vi ses. Att en av dem är kock framgår kanske av den mest illgröna tårta jag sett. Men urgod var den - bara choklad och pistage rätt igenom!!
torsdag 7 juni 2012
En av dessa dagar....
... då ingenting fungerar. Datorn hänger sig, hela bildredigeringsprogrammet Picasa slår bakut, min bildbank känns som om den vore i fara - 10 års bilder hänger i luften.
Konstiga mailsvar, spam och ingen feed-back på förfrågningar. Strul med vår Sverigereseplanering - alla har sitt och ingen har tid. Jag tappar lusten att ens tänka på att vi ska iväg genom hela Europa om några veckor, en nog så ansträngande tripp inklusive alla förberedelser.
En märklig dag - var det Venuspassagen häromdagen som ställde till det? I parken med sextiotalstema i helgen fanns den här kvinnan som här gör något helande och/eller mediterande med mannen på bänken. Det såg skönt ut och just precis idag hade jag gärna lagt mig där för ett avslappat och egoistiskt omhändertagande.
Ibland känns vissa dagar som om det bästa är att inte företa sig någonting inför risken att det blir ännu värre. Jag struntar i alla åtaganden och går ut i värmen med ett glas rosé och njuter av mina rosor istället.
Konstiga mailsvar, spam och ingen feed-back på förfrågningar. Strul med vår Sverigereseplanering - alla har sitt och ingen har tid. Jag tappar lusten att ens tänka på att vi ska iväg genom hela Europa om några veckor, en nog så ansträngande tripp inklusive alla förberedelser.
En märklig dag - var det Venuspassagen häromdagen som ställde till det? I parken med sextiotalstema i helgen fanns den här kvinnan som här gör något helande och/eller mediterande med mannen på bänken. Det såg skönt ut och just precis idag hade jag gärna lagt mig där för ett avslappat och egoistiskt omhändertagande.
Ibland känns vissa dagar som om det bästa är att inte företa sig någonting inför risken att det blir ännu värre. Jag struntar i alla åtaganden och går ut i värmen med ett glas rosé och njuter av mina rosor istället.
onsdag 6 juni 2012
Sextiotalsnostalgi i byparken 2
Bardotrutigt, Madisondans och bilar från tiden - plus rock på franska gav en rejäl nostalgitripp. Loppisprylarna var från lite olika tidsepoker och gav inte samma känsla dock.
Vi har en väldigt levande by med mycket roligt jämt. Musiken flödar och evenemangen avlöser varandra. Vi har nyss haft Fête des Voisins i vårt område, fransk grannfest som firas samma dag i hela Frankrike och snart kommer Fête de la Musique och Aioli-tävlingar och mycket annat. Himla roligt!
Sextiotalsnostalgi i byparken
Häromdagen hade vi både byloppis (vide grenier som egentligen betyder "tömma vinden") och en nostalgisk loppis med sextiotalstema i den stora byparken. Vår fantastiska festkommitté hade varit i farten igen och parken var full av affischer och plakat med texter om de olika åren på sextiotalet. 1961 på sommaren var jag själv i Frankrike och hade precis en sån rosa bardotrutig bikini i samma sorts tyg som det flaggades med överallt.
Jag blev jättenostalgisk av att bara gå där och lyssna på den franska musiken från tiden och se folk i min generation dansa Madison!
1961 kom tydligen Edith Piafs "Non, rien de rien" - den franskaste av alla chansoner. Klicka på bilderna så kanske texterna om vad som hände varje år syns lite bättre.
måndag 4 juni 2012
Mums på Fête des Mères
Min snälla och omtänksamma man bjuder mig på Mors Dags-middag. Det är ju inte hans sak alls men eftersom barnen är en bit bort så tycker han att en mamma skall firas ändå.
Det har varit varmt och kvavt hela dagen, nästan 29 grader på eftermiddagen. Vi sitter inne trots allt men precis bredvid det öppna fönstret ut mot restaurangens terrass där lavendeln doftar och det svalkar skönt i medelhavskvällen.
Vad vi åt? Till förrätt fick jag underbart god gåslever på toast och med fikonchutney och en urgod tomatsalsa till. Maken tog en specialvariant - crème brulé med chèvre och pinjenötter - urgott. Min huvudrätt var bland det godaste jag ätit - stekta pilgrimsmusslor och så några pyttesmå snäckor till det. På en bädd av mjukstekt purjo och med en fanstastiskt gott kryddat gräddskum. Yum!
Och efterrätten blev "mignardises", dvs en litet smakprov på restaurangens olika efterrätter. Nu åt jag för första gången ljummen ananas i småbitar med kokos vilket var en smakupplevelse. Minichokladbakelser och jordgubbar i vanilj med flan och i glaset något med hallon och god kräm och så chokladbitar längst ner.
Dricker man den här restaurangens lantvin som är utsökt gott och prisvärt är det här en måltid för två som landar runt 700 kronor. Och då får man emelllan rätterna sorbet med rom för matsmältningen, före maten god sardellröra på toast och till efterrätten en glas gott bubbel!!
söndag 3 juni 2012
Provencalsk rosenprakt
Nu slår den ut vilken dag som helst, vår lavendelhäck, här framför rosorna. Inspirerade av dem har vi i år skaffat ett par buskar till som vi experimenterar med att sätta mot spaljé lite längre ner i trädgården där vi har några charmiga mur-rester efter ett litet stenhus. En "cabanon", säkert ett litet gethus för länge sen.
Det här är rosor som man försiktigt klipper av i ett eller två enstaka exemplar och placerar på synlig plats där de får bedåra oss med både färg och doft.
Jag som trodde att jag skulle ha min sydfranska trädgård full med palmer, stora exotiska kaktusar, hortensior och annat osvenskt. Nu blir det rosor, murgröna som marktäckare och kärleksört. Och så lavendel och rosmarin i stora buskage förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)