Svenskt boksällskap i Provence

Vi ingår i ett väldigt trevligt litet boksällskap med några svenska litteraturintresserade vänner, också bosatta här i Provence. Vi hinner inte träffas så ofta - Sverigeresor och andra aktiviteter gör att vi ses ungefär varannan månad. Och då har vi läst alla möjliga spännande böcker - alla med anknytning till Franrike.

Det kan vara franska författare översatta till svenska, svenska författare som skriver om Frankrike då och nu och allt spänner från modern litteratur till de gamla franska klassikerna.

Den här gången samlas vi i en liten stad nära oss hos goda vännerna I och L, kända för sin matlagningskonst. Och idag består lunchen som föregår litteraturdiskussionerna av en blågul anrättning av fänkålssallad med oliver, apelsiner och härligt italiensk bacon och sedan till allas överraskning: svensk husmanskost i form av en underbar kålpudding. Mums så gott!! Se den ihop med den provencalska duken med sitt traditionella olivkvistmönster.

Dessi vaktar sin korg och mäter sig mot husets katt. Som faktiskt efter ett tag långsamt backar bakåt och föredrar att gå undan. Den här lilla skrutthunden får de flesta "på fall" - man undrar vad det är som gör att hon är så kaxig?

Den fina bilden på dörren i vardagsrummet visar hur vi engagerat sitter runt bordet och pratar böcker, politik, kulturskillnader, utveckling i våra olika länder och annat intressant. Timmarna flyger iväg.

Innan vi åker hem nyper jag försiktigt i den färska buketten av också blågula blommor. Så vacker och med så för mig okända blommor. Någon som känner igen?

--------------------------------------------------------------------

Och så hoppas jag att den vedervärdiga ordverifikationen för kommentarer är borta hos mig. Ända sedan jag började blogga har jag tyckt det varit jättetråkigt med kommentarer som ska godkännas, idiotiska bokstavssammansättningar som ska fyllas i och framförallt: de bloggar som argsint uppmanar en att inte sno bilder och påpekar upphovsrätt etc.

Lägger man ut sin blogg till allmänt beskådande får man väl acceptera att det då och då kommer in en aggressiv eller knäpp kommentar och hantera det därefter. Eller, om någon använder ens bild (om man inte är professionell fotograf för då tycker jag det är en annan sak) så får man väl glädja sig åt det och inte surna till. Att bevisa att man inte är en "robot" genom att fylla i suddiga bokstäver innan man kan skicka sin kommentar tror jag bidrar till att det spontana tyckandet försvinner.

Jag har försökt ta bort det från min blogg dit nya Blogger uppenbart lagt det utan att fråga mig. Vill gärna ha feed-back på om det funkat?

Vårvägar i Provence

Vi har varit på boksällskapmöte med goda vänner i en liten stad ganska nära oss. Vi har ätit en fantastiskt god lunch och haft intressanta diskussioner som vanligt. Nu har vi gett oss på franska klassiker minsann och idag avhandlades Pappa Goriot av Balzac. Mer om det senare.

Vi har haft en period av väldigt vackert väder - upp mot 22 grader mitt på dagen - men än känns att det är vår, det är kalla nätter och kvällar och grönskan är inte i full gång än. Men mandelträd och körsbärsträd blommar längs vägarna, vinfälten är ogräsrensade och står i snörräta rader här i vårt bergsområde.

Vi kör hem de tre milen på vackra vägar där scenerierna växlar efter varje kurva. Klockan är sex på kvällen och så här vackert är det!

Fransk vår i en annan tid

Det här är bilder från mitt album, tagna i den lilla byn Grez sur Loing. Kanske en del känner igen namnet. Detta var och är  den franska by där Carl Larson och hans kära hustru, Zorn och andra av de kända svenska förra sekelskiftesmålarna samlades och bodde månadsvis. Målade förstås, umgicks, förälskade sig, promenerade, åt och drack och utgjorde en konstnärskoloni man kan bli lätt avundsjuk på idag. Än idag finns huset där de bodde kvar - jag har glömt vad det hette men det finns en svensk flagga ovanför porten och har man tur och är där i rätt tid kan man få komma in. Och hit kan man fortfarande få komma på stipendium om man arbetar inom "kultursektorn". För att skriva och måla och få uppleva den speciella platsen.

Vi fick också komma dit. Inte in i själva huset men väl i den vackra och välbevarande trädgården. Här är jag och min mamma vid floden Loing en härlig vårdag för ganska många år sedan. Min mamma gav mig en konstresa med buss från Skåne till Paris och med utflykter via olika muséer på vägen dit och hem i femtioårspresent. Och en av utflykterna var just till Grez sur Loing.

Jag hade aldrig åkt med buss genom Europa förut så det var ett äventyr i sig. Men oj så bekvämt det var - toalett ombord och kaffepauser där chauffören öppnade ett fack i bussens sida och plockade fram kaffe och kaka. Och snabbt och vant tog han oss genom Tysklands autobahn, in i Belgien och Bryssel och konstmuséeer där och så småningom till Paris där vi bodde mitt i stan och varje dag hade vår egen "taxi" utanför dörren som tog oss till alla konstens olika muséer och trevliga restauranger på kvällarna. Som ett litet hem blev den, bussen.

Ombord var det mest det jag då tyckte var "tanter". Pantertanter faktiskt, det var inte klokt vilken energi de utstrålade, de pensionerade damerna. För det mesta var de änkor och reste tillsammans med bästa väninnan. En del hade en åldrad man med sig - de hade det inte roligt, de där gamla gubbarna var mest på dåligt humör, var snåla med dricks och allmänt besvärliga.

Yngst ombord var jag. Jag skulle snart fylla femtio och var den tröttaste av alla. Jag var fortfarande i krävande heltidsjobb med tonåringar, hus och hund hemma så det var en underbar avkoppling på ett sätt att få slippa den sortens svenska vardag. Men inte orkade jag gå upp och ner för Champs Elysées eller gå på alla utflykter - jag fick hushålla med mina krafter faktiskt och valde ibland att stanna en förmiddag på hotellet och bara titta på fransk tv. En dag berättade jag detta för en av de rara damerna som genast sa: "Men snälla du, det är väl inte så konstigt om du blir trött av det här. Du JOBBAR ju. Det har inte vi gjort på många herrans år, nu har vi massor med överskottsenergi och det lägger vi på det här. Var med på det du vill och passa på att vila dig också!"

Den här dagen var däremot ingen vilodag. Jag minns den som en underbar vårdag, precis som en sån vi har idag här i vår lilla by. 21 grader, sol och blå himmel. Och vackra vårblommor. Vi har vår lilla byflod Gapeau som brusar lite mer än den här stilla floden, inte så långt från Paris och ofta tänker jag på hur viktigt det är med ett vattendrag i närheten av där man bor. Och jag minns att jag tyckte att det var väldigt roligt att vara här i Frankrike med min söta mamma, hon som ler mot mig på bild nummer tre.

Carl Larson har målat många underbara bilder härifrån - det är bara att googla så hittar man dem.

Smart fransk reklam

Med dagens post följde reklam som vi normalt har avsagt oss. Men den här gången övertalade reklamutdelaren maken att ta emot en binge broschyrer "för att det var så bra erbjudanden". Här gör Renault reklam för sina nya bilar genom en smart kampanj. Inne i broschyren sitter en fastgummerad "äkta" bilnyckel.  Löstagbar, kolla själv.

Och så uppmanas man att vid det som här kallas "journées portes outvertes", - de öppna dörrarnas dagar - åka till närmaste Renaultrepresentant med sin nyckel. Sätta sig i den Clio 7 tävlingen gäller och stoppa in nyckeln i låset och försöka starta bilen. Skulle detta lyckas är bilen din!!! (Undrar hur stor chansen är och vad som skulle hända med en om bilen gick igång?)

Lyckas nu inte detta har man ytterligare en chans. På nyckeln finns en kod ingraverad och om man skriver av den och fyller i blankett med personuppgifter och stoppar den i en tävlingsurna så är man med i en dragning som gäller hela Frankrike och kan vinna bilen på det sättet också.

Jag ville genast skicka nyckeln till nyligen tre år fyllda halvfranska barnbarnet i Luxembourg. Han fick i födelsedagspresent två fina bilar med tut och ljus och det hela och dessutom älskar han nycklar. Men si det gick inte, maken tog nogsamt hand om både nyckel och broschyr. Och han vet precis var Renaulthandlaren håller till så jag vet nog vad han tänker göra!

Nygift?

Nej, inte riktigt. Men det känns nästan ändå så för det blänker och skiner från mina vigselringar som det inte gjort sedan äktenskapet ingicks 1988.

Om man som jag är en person som inte håller på med för många kvällsritualer, däribland avplockande av klockor och ringar får man acceptera att efter ett par år - med rökstopp och åtföljande viktuppgång desssutom - sitter ringarna så fast  att man kan befara att det blir svårigheter av få av dem i nödfall.

Under den franska sjukhusvistelsen i somras och efterföljande undersökning under narkos blev jag ombedd att ta av ringarna. Det gick bara inte och hotet fanns att de skulle klippas upp. Av sjukhuspersonalen. Jag blev uppmanad att åtgärda saken.

Nu är allt fixat. En underbar fransk guldsmed i vår närliggande större ort sågade sig igenom de svenska ringarna, klippte upp dem och lovade att de skulle bli som nya, bara storleken större. Idag har jag hämtat dem - själva namninskriptionen skadades vid itusågningen (som inte var så kul, han var bra nära att såga mig i handflatan vid flera tillfällen) och det sirliga ingraverade makenamnet är nu ersatt av ett franskt typsnitt, betydligt modernare och tuffare. Datum för för förlovning och giftermål finns däremot kvar på det "svenska" sättet. Nästan symboliskt blev det, som en markering av vårt gamla svenska och nya franska liv.

Åh, vad det blev roligt med de här glänsande och glittrande nya ringarna. Dels för att de går att ta av och på, dels för att de påminner om det vi ofta säger när vi pratar om relationers  med- och motgångar. I vårt fall är det som vi alltid sagt: "Immer, Ever et Toujours". För den som eventuellt trodde något annat!

Benno med innehåll

Visst är det intressant med andras bokhyllor? Eller innehållet i dem rättare sagt. När jag är hemma hos vänner eller bekanta brukar jag alltid kika bland böckerna, det säger så mycket om människorna som bor i hemmet. En mäklare jag talade med sa samma sak. Och vad han sa om de helt bokhyllelösa bostadsinnehavarna ska jag inte upprepa här. Men det var en livsklok iakttagelse.

När jag var i Sverige nyss och beundrade nyaste lilla barnbarnsflickan gick hennes pappa och jagen sen kväll  igenom hans bokhyllor. Till min glädje har han också många - alla mina tre barn har "ärvt" intresset för litteratur och läsning, tänk så glad man kan bli för sånt! Han har snott många av mina böcker vilket han förnekar, fyrti-plus-sonen tills vi öppnar dem och ser att det är mitt namn på försättsbladet! Men vad gör det, det är en glädje att han har dem. Och vilken intressant diskussion vi hade om de olika böckerna, vad de betytt för honom och också för mig. Det är verkligen en generationsgränsöverskridande upplevelse att höra vad Kerouac's On the Road har inneburit för honom eller vad han tycker om Räddaren i Nöden eller Lundells Jack. (Här fanns dom, mina gamla böcker, dom som jag letat efter men väl omhändertagna av nästa generation).

Den som är nyfiken på delar av mitt bokinnehav får klicka på bilderna och gå på virtuell rundtur. Här är en salig blandning av gamla favoritförfattare, en del andliga och existensiella böcker och så lite nytt och blandat i de pocketperfekta Bennohyllorna, små, nätta och lätta att placera. Det blev så himla BRA i sovrummet och det blev så vänligt och ombonat med alla de här "vännerna" som författarna känns som. Är det någon som minns och läser Gerda Antti förresten? Eller Per Gunnar Evander - åh en sådan författare som jag älskade. Kerstin Ekman är ju fortfarande aktiv men de andra undrar jag hur det står till med?

Jag ska fotografera bokhyllorna i mitt arbetsrum också så ni får se dem - det är där jag har alla mina konstböcker - de underbart vackra inspirationskällorna, de som jag nästan dagligen bläddrar i. Allt från Lautrec till Carl Larson, Zorn, Magritte och Frida Kahlo. Bland många andra.

Vad det är för figurer i ena hyllan? En vacker träkoltrast, förvillande lik en äkta får ett eget utrymme i Benno. En gåva av en kär vän som påminnelse om en djup vänskap. Den påminner också om det jag nästan saknar mest från Sverige - den paradisiska sången.

Och så lite mera indianskt. En "powerfjäder" gjord av riktig amerikansk indian. För lite energi och styrka de dagar man känner att det fungerar. Det är inte alltid, men ibland så!

Dikt och Tanke

Antagligen har jag tänkt: har de hängt med så här länge så får de följa med en stund till. Säkert har jag generationskamrater som precis som jag minns de här böckerna, Dikt och Tanke från gymnasietiden. Helt underbara att bläddra i nu faktiskt - jag är glad att jag behållit dem.

Här, i Klippans gymnasieskola som firade 50-årsjubileum för några år sedan gick jag på latinlinjen och var en flitig elev. Första fransklektionerna var här också och på den muntliga delen "muntan" av studentexamen - som var en ordentlig och allvarsam tillställning på den tiden - fick jag redogöra för existensialismen inför en sträng censor från Lund. Han blev dock road av att jag började berätta om det café i Paris där Sartre och de andra tänkargubbarna brukade sitta över och förhöret gick snart över till en glad berättelse om den vackra staden istället. Ibland har man tur!