Dessi badar

Vi har en vattenhund! Dessi blir mycket upplivad när vi kommer ner på stranden och ger sig självmant ut i vågorna utan att tveka det minsta. Det är inte kallt i vattnet, kanske runt 14 grader. Vi kastar sten och tång och hon rusar frimodigt ut i vattnet och apporterar. Vi har tidigare haft labrador och den här lilla minipudeln på 2.5 kilo beter sig exakt likadant, som en apporterande fågelhund. Vilket lär sitta i generna. Pudlar är inte bara knähundar om någon nu trodde det. I den här lilla gulliga pudelfröken döljer sig en riktig hund som vaktar, säger ifrån och som sagt gillar att bada och apportera.

Den ulliga pälsen sjunker dock snabbt ihop i vattnet och hon blir snart hälften så stor som vanligt. Med pinniga tändsticksben liknar hon alltmer en våt katt och pompomsvansen är ett minne blott. Efter ytterligare några dopp får hon sen tillbringa hemresan inlindad i filt. Väl hemma väntar ljummen dusch med pudelschampoo för att få bort sand och salt. Hon blir sedan fönad och borstad och blir snart sitt ulliga jag igen. Nu har hon badat i Östersjön i Stockholms skärgård, i Danmark och så nu i Medelhavet. I mitten av december!

På stranden, 2

Medelhavet den 11 december. Vännerna och vi går på strandpromenad. Havet brusar och andas som stora hav gör.

På stranden, 1

Man får nästan nypa sig i armen för att förstå att här går vi längs en Medelhavsstrand i sol och 17 graders värme. I mitten av december! Det här är stranden vid Almanarre som vid andra vindförhållanden är surfarnas tillhåll nummer ett. Nu är det lördageftermiddag och några fransmän och vi vandrar längs den brusande stranden i solen. Det låter precis som det ska, sådär som ljudinspelningar av havsdyningar låter. Vågorna rullar in, långt upp på stranden, bryter och drar med sig sanden ut igen.

Det har tagit oss cirka 20 minuter att köra hit. Det är underbart att bo som vi gör i de vackra och skyddande bergen men lika härligt att veta om att vi på kort tid är nere vid och kan njuta av de här fantastiska scenerierna. Vi känner oss så lyckliga och priviligierade över att kunna bo så här och få njuta av det fantastiska vinterklimatet med ett brusande hav och inte minst ljuset!

Lördagslunch vid havet

Ja, nu blir det matreportage igen. Idag har vi i strålande sol med blå himmel ätit en god lördagslunch vid havet. Tillsammans med godaste vännerna som bor precis i närheten. Den här resturangen, Stella Maris, ligger mer elller mindre på stranden i orten Almanarre nära Hyères, för de invigda mest känd som en av klotets bästa windsurfingstränder. Idag blåste ljumma, lagom vindar men här tar det annars i rätt ordentligt med kraftiga vågor och bra surfingförhållanden.

Vad vi åt? Här vid havet blir det fisk och skaldjur förstås. Till förrätt underbart goda moules marinières. En av oss tog grillad svärdfisk med ansjovissås - mycket gott. Vi andra åt det som här kallas för "ailoli" men inte enbart är vitlöksmajonnäs. De serveras med lite olika ingredienser beroende på restaurang men innehåller alltid fisk (här torsk, saltlakad nästan som lutfisk), hårdkokt ägg, potatis, morot, squash, fänkål och blomkål. Och så musslor och sniglar (som är lite äckliga sega och hopsnurrade när man drar ut dem ur sitt skal men man vänjer sig).

Till detta serveras en jätteskål med hemlagad vitlöksmajonnäs som man doppar alltihop i. Till efterrätt fick vi olika sorters glass med goda kaffe- och chokladsmaker. Vatten och rosévin av god kvalitet till förstås. Behöver man säga att vi blev mätta och att det inte serveras middag idag! För den som är hungrig går det bra att klicka på bilderna som vanligt.

Husvärdering

Den här glade och trevlige fransmannen har idag i detalj kartlagt vårt hus. Vi står i begrepp att byta bank - man får hålla koll på räntelägen och olika bankers utbud i dessa tider - och då krävs det att vårt i och för sig relativt nyvärderade hus ändå gås igenom av ny värderingsman. Det var en riktig svärmorsdröm som klev in hos oss i morse. Vacker fransman, vänlig, artig och snyggt franskt välklädd med svart stickad parkas med huva och tåspetsskor vilket inte syns här. Kolla också skjortkragen. Det här är högsta mode bland välklädda unga fransmän just nu. Avvikande färg på insidan av kragen och längs en del med linningen. Väldigt snyggt!

Här är han i farten med att mäta upp de olika rummen med en lasergrunka. Fort och effektivt gick det och som den värsta doktor talade han sen in sina mätvärden och allmänna intryck i diktafon. Man fattar inte att dom finns fortfarande, diktafonerna, men här jag råkat ut för det flera gånger. Skriver han ut själv sen undrar man eller är det en sekreterare, ännu ej utdöd i Frankrike som gör det?

Åh, vad han tyckte om vårt hus. Läget bland de skyddande bergen, han som kom från ett mistralkallt Toulon i morse uppskattade han direkt. Vår utsikt mot berg, kullar och ner mot byn tyckte han var helt underbar. Och vårt lilla hus berömde han för sättet vi underhållit det på och byggt om. "Det märks att ni är från Skandinavien" sa han." Ni har vita väggar, mycket ljus i era hus och inreder ljust och lätt. Till skillnad från oss fransmän som har det murrigt, inte särskilt välstädat och framförallt slarvar med underhållet här i Le Sud". Jotack, vi såg det när vi letade hus härnere - det var det ena muggiga renoveringsobjektet efter det andra.

Vi får se vad Monsieur Lionel kommer fram till. Kanske var han bara sedvanligt franskt artig och trevlig och kommer med en värdering som inte är så bra. Eller också blir det så bra som vi hoppas - om inte annat för att det faktiskt kostar en bra slant att få det här gjort. Det är liksom inte någon gratis mäklarvärdering det handlar om, här gås huset igenom i detalj.

Adventsblomster och snöbekymmer

Julstjärnor är inte helt vanliga här i Provence. De finns förstås så här års men är inte förknippade med jul och advent på samma sätt som i Sverige. När vi hade julbordslunch för vännerna för ett tag sedan medförde en av dem det här rosa praktexemplaret.

Om det kommer att göra som de julstjärnor vi hade förra året kommer det att stå sig till nästa höst ungefär. I Sverige lyckades jag få dem att överleva kanske en månad efter jul, sen blev de bara pinniga och tappade bladen. Men härnere fortsätter de bara att blomma och må bra. Och våra cyklamen blommar lika fint och friskt därute som vanligt trots att vi haft det ovanligt kallt en period.

I mellersta Frankrike har det kommit ganska mycket snö som ställt till väldiga bekymmer. Som skandinav tycker jag verkligen inte att det är särskilt mycket, det rör sig om kanske 10-20 cm snö. Men fransmännen tas på sängen, slirar runt på sommardäck och det blir totalkaos på vägar, tågstationer och flygplatser. I natt fick ett stort antal bilister sitta i sina bilar runt Paris i princip hela natten. Allt korkar igen och man kommer ingen vart. I dikena ligger bilar och lastbilar och salt- och plogbilar kör för fullt men det hjälps inte.

Det är franskt statsbesök i Ryssland dessutom och premiärministern Francois Fillon kom igår tre timmar försenad till Moskva pga startbekymmer från Parisflygplatsen. Faktiskt med självinsikt raljerar man på fransk tv över att värdarna i St. Petersburg och Moskva nog tycker att de franska snöbekymren är lätt överdrivna!

A la recherche du temps perdu..

..eller På jakt efter svunnen tid, som den franske författaren Marcel Prousts bok heter. Titeln dyker upp i mitt huvud titt som tätt de här dagarna. Exmaken och jag har under en längre tid arbetat med att lägga över ett 30-tal superåttafilmer, tagna på 1970-talet, på dvd. Det har tagit sin tid eftersom de låg i oordning och vi har fått pussla med hjälp av egna minnesbilder, fotoalbum och annat. Och för att hjälpa de nu vuxna barnen att också minnas har vi skrivit våra egna minnesanteckningar som ska bifogas de färdiga dvd-skivorna.

Det blir verkligen en resa bak i tiden. Barnen är små, den yngsta bara 10 månader i de första bildsekvenserna. Under fyra år filmar vi båt- och badutflykter, bullbak och sommarlekar, utflykter i stockholmsområdet, skärgårdsövernattningar, skidåkningar, skol- och lekisaktiviteter. Vinterbilder varvas med sommarlekar med mycket spring i alla ben.

Där är vi själva som unga trebarnsföräldrar i våra första radhusmiljöer, med den första båten, med bilarna, grannar, vänner, familjen i Skåne och besöken där. Barnens lekkamrater flimrar förbi, fröknar och äldre släktingar som nu varit döda ganska länge. Jag ler nostalgiskt åt vissa delar, blir fnissigt förtjust när jag ser annat. Och minns vissa sekvenser som om det varit igår. Hur jag sydde barnens alla kläder, hur roligt de hade med labradoren Puck som blev nästan 13 år och var det "fjärde barnet", tålmodig lekkamrat genom alla år.

Idag lever "barnen" sina egna vuxenliv sedan länge, har egna barn och är mitt i de år vi själva var när de här filmerna togs. När jag ser hur mina vuxna barn har det idag i en stressig vardagstillvaro känner jag tydligt att mycket hänt på 30 år. Det var ett lugnare tempo då, jag var hemma med barnen i flera år vilket ju är otänkbart idag. Internet, datorer, mobiltelefoner fanns inte - många av barnens leksaker var hemmagjorda - de täljde pilbågar och jag sydde riddarmantlar med Arn-kors och vi hade bara två kanaler på tv. Där Lennart Svahn nattade barnen med en Jon Blund-film varje kväll.

Här sitter yngsta dottern T och mellansonen F på stranden i Båstad där vi hyrt ett hus. Det är en regnig sommar 1977 och de har krupit in under en upp-och nervänd båt som skydd mot regnet. De tittar ut mot det hav de den sommaren döpte till "Vågballa Havet Saltsnäcka" - en rolig beskrivning som följt med i familjen sen dess. Man hör ju att barnen är från Stockholm med det "balla" ordet och att vattnet på västkusten var salt med höga vågor och stranden full med snäckor var en ny upptäckt för barn som mest tillbringat tid i det sötsalta Östersjön.

Det är något visst med de rörliga bilderna även om det är "stumfilm". Vanliga foton säger mycket men filmer faktiskt mer. Undrar hur det blir framöver med alla människor som filmar snuttar ur sin vardag med mobilen och lägger på youtube och på sina bloggar.
Kommer man att 30 år senare försöka samla ihop det som vi gjort nu?