Lördagsmiddag. Franskt experiment

Det här ser ju inte särskilt mycket ut för världen.

Men det är smörbrynta, vittvinsbräserade pilgrimsmusslor, Coquilles St. Jacques, i pannan. De läggs på ugnsbakad smördegsplatta och täcks med champinjonstuvning tillagad med lök och portvin. Riven emmentaler ovanpå och ett sista varv i ugnen.

Smör- och vinsåsen från musslorna blandas med crème fraiche och serveras till.

Inte så dumt faktiskt. Kvarterskatten lockades till det öppna köksfönstret av doften och Dessi åt med förtjusning upp resterna.

Nu blir det fortsatt lördagskväll med fransk tv och kanske lite SvtPlay när vi tröttnat på alla franska lekprogrammen.

 
 
 
 

Första vårlunchen - med snön runt knuten

Våra goda vänner från Hyères vid havet kommer på lunchbesök och för att kika på husbilen.

Vi äter skandinaviskt: norsk lax, svensk matjessill med tillbehör, gravlaxssås och så liten sushi-variant: wasabi i soja att doppa laxbitarna i. Mums! Rosévin, lite färsk baguette och goda ostar. Det tycker Dessi också, hon älskar Brie och Camembert och får till sin förtjusning alltid kanterna. Är man fransk pudel så är man.

Idag är det den 12 februari och det går att sitta en liten stund i solen på altanen efter maten. Runtomkring oss här i departementet Var och bort mot Nice i departementet Alpes Maritimes har det dock varit kaos. Full snöstorm i går och stora motorvägen A8 till Nice stängdes av för trafik fram till i morse. Ett hundratal plan ställdes in till Nice, flygplatsen låg i snö. Och på Croisetten i Cannes där vi satt på stranden och åt lunch med barn och barnbarn i höstas slängde barnen snöbollar på varandra under snötyngda palmer.

Och från Rom där jag har en ungdomsväninna boende sedan många år får jag mail: Nu snöar det också i Rom!!

Vi som bor några mil från kusten skyddas av bergen och får också de kalla mistralvindarna som håller undan snömolnen. Så här är ingen snö men bara några mil härifrån blir det kaosartat som alltid när de ovana fransmännen ska försöka slira runt i halkan innan saltbilarna hunnit ut. Köerna blir också enorma när man stänger av motorvägarna och folk får köra på de mindre vägarna, ännu snöigare de. Man är radikal också - "les poids lourds", de tunga lastbilarna, får inte köra på motorvägarna alls förrän det är snöfritt - de kör konstant i diket och lägger sig på tvären överallt annars.

Vi har ett rätt stort fordon framför dörren själva. Den har stått här några dagar för inredningspyssel och förberedelser för vårens färder. Men nu är den på väg tillbaka till sin hyrda uppställningsplats. Det är fredag och Saint Valentin som också här lyfts fram som en riktig kärlekshelg med blommor, hjärtan och Valentin-kort. Var kom det här ifrån undrar jag - det är som med Halloween, helger med innehåll jag inte känner igen från mitt svenska tidigare liv.

Men blommor, kärlek och hjärtan är aldrig fel så Happy Valentine tillönskas alla mina bloggläsare!! Tack för att ni tittar in, skriver rara och uppmuntrande saker och tycker det är roligt att läsa om det sydfranska livet.


 
 
 
 

Mera om min franska utställning

Idag fick jag mail från vingården där jag ska ställa ut i vår att jag måste skriva in mig i organisationen Art et Vin, Konst och Vin. Och där måste man också skriva om sin konstnärliga bana och vad och hur man målar. Och så bifoga bilder på sin konst. Allt på franska förstås, jag får ju den ena språkliga utmaningen efter den andra!! Är det inte medicinska hjärtsjukdomsuttryck så är det bilskador och polisfranska. Och så nu konstspråket.

Min utställning är redan döpt till "Abstraits et Portraits de Suède" - Abstrakta bilder och Porträtt från Sverige. Visst låter det fint? Det var min franska städerska, numera mera väninna, som tillsammans med mig gick igenom de bilder jag har tagit med mig till Frankrike. Och det var rätt mycket porträtt och abstraktioner så det kändes naturligt, det tyckte vi båda. Här är några av bilderna jag skickade till vin- och konstorganisationen - får se om de kommer med på utställningen också.

Kanske, kanske hinner jag måla annat härnere men att måla ihop till en hel utställning, det går inte på så kort tid. Det är också väldigt mycket med själva utställningen som man måste fixa med; inbjudningar till vernissagen, inramningar, prisättning, informationsblad om konstnär och verk, taveltitlar och prislistor etc, etc. Nu blir det på franska också - ja det är en utmaning som sagt. Men kul förstås!

 
 
 
 

Första tavlan från Provence

Med från Sverige till Provence följer: ett staffli, några penslar, skissblock, akvarellfärger, pastellfärger, tusch, en enstaka pannå och ett mycket litet antal ädre, färdiga bilder, mestadels i olja. Jag lämnar en hel ateljé, alla mina oljefärger, min totala utrustning, förebilderna, utsikterna, tankarna. Ja precis allt.

Nu har det blivit så att det är VERNISSAGE på fransk vingård i maj, lite drygt ett år efter vår inflyttning här. Jag blir lätt frustrerad. Jag har inte tagit i en pensel på nästan två år, frankrikeflytten och assimileringen här har tagit all tid. Jag har istället fotograferat och bildmemorerat under tiden.

Hankig, hostig, småfebrig tar jag nu fram mina pastellkritor, de är vad som finns tillhands. När använde jag dem senast? Kanske för tio år sen? Men det får gå. Några soliga timmar på terrassen drar jag mig till minnes när min syster, systersonen och vi åkte till Gordes, en av Frankrikes mest kända "villages perchés", hängande byar och det typiska provencalska landskapet bet sig fast i mitt minne.

Så det här är min första bild från Provence - prövande - nu är det nya färger, nytt ljus. (Hade jag inte haft en blogg hade jag inte visat detta för någon)

Jag har två månader på mig till min vernissage i en fransk slottsvinkällare. I morgon åker vi och köper riktiga dukar, nya penslar och acrylfärger. Och den franska målarrocken åker på!

 
 

Bergen runtomkring oss

Däckad av franska virus under en period men långsamt på bättringsvägen går jag en minipromenad ner på ängen utanför vårt hus. Morgonen börjar med soluppgång som visar sig på bergen på andra sidan byn. Jag ser den varje dag från vårt sovrumsfönster - lika vackert varje gång.

Med bergen är det som med havet. De är sig inte lika för varje gång man ser dem. De varierar i färg, skuggor, nyanser. Oftast är det det blå som dominerar. Blått och mörkt grönt mot gråa obeväxta stenpartier.

Husen klättrar högt upp på bergssidorna överallt här i vår del av Provence. Det är landskapsbilden: blekt orange hus med mörkare ton på taken. Vackert kontrasterande mot de blågröna bergssluttningarna. Så här års kompletterat med vita rökmoln från alla hus där det eldas och den speciella vedlukten som sprider sig i luftiga slingor och gör landskapet mjukt dimmigt.


 
 
 
 

Sjukt!

Det tycks inte bara vara snö och vinterkyla som slår rekord i år. Inte bara i Sverige utan lite varstans. Men jag tycker mig ana att det också är "dunderförkylningarnas år" - åtminstone här i Frankrike.

För några veckor sen åkte jag på ett riktig elakt fransk virus som totaldäckade mig. Feber och ont överallt och värst i halsen. Den berömda liknelsen med taggtråd kändes helt relevant. Efter en vecka övergick det hela till en fruktansvärd hosta som mer och mer antog formen av en slags vuxenkikhosta. Träningsvärken i magen var värre än den efter 20 dagliga situps. (som jag förstås inte gör numera, det var längesen:-)

Efter 10 dagar gav jag upp och vi gick ner till den lokala byläkarmottagningen. Här är ingen tidsbeställning, man går dit och på något omärkligt sätt håller man reda på vems tur det är - man vet liksom vem som var före en själv och ingen försöker smita förbi den andre. Den här gången var väntrummet fullt. Av hostande, snörvlande, nysande personer varav en otroligt igenkorkad liten unge där snoret rann och hostan slängde ut nya viruspartiklar i kaskader i det lilla rummet.

Vad hjälper handsprit mot sånt?

Den anorektiskt smala Docteur Madame Dupont tog emot oss lika vänligt och professionellt som vanligt. Hon kom ihåg att mannen trillat och gjort illa knäna och förhörde sig om mitt blodtryck och besök hos kardiologen. Och när hon hörde hur jag lät så blev det förstås antibiotika och hostmedicin. Och så kortisontabletter i tre dagar. Det är andra gången jag får detta ordinerat av franska läkare och här är det standardmedicin för att ge immunförsvaret en skjuts och snabba på läkningen.

Det är synd att man inte kan gå på kortison längre tider. För oj så bra man mår. Varenda liten småkrämpa försvinner, muskelvärk, knäont och en stel rygg - allt blir helt bra och hela kroppen känns som för 30 år sen. Och hostan, snuvan och halsontet försvinner också.

I tre dagar varar friskhetslyckan. Sen har mannen lyckats vidareförmedla en nyförvärvad egen förkylning till "efter-antibiotika-känsliga" mig och det hela börjar om igen. Täppt näsa, halsont, ryckig feber, ont i magen ena dan, i huvudet den andra. Och så plötsligt börjar den infernaliska hostan om igen. "Toux sèches et d'irritations", torr och irriterande hosta som rethostan heter här. Jag har lite hostmedicin kvar, svenska näsdroppar och Treo. Jag ber till Gud att detta räcker så jag slipper ännu ett snörvligt väntrum. Igår satt jag i ett sånt hos kardiologen. Och tre hackhostande och snorhissande fransmän satt förstås alldeles tätt intill. Åååh, man kan få bacillskräck för mindre.

En halv fotokurs och ett lördagsevenemang har vi fått avboka för sängtillvaro. Nu får det vara bra tycker jag. Men jag ser på bloggarna att jag faktiskt inte är ensam, Sverige verkar ha drabbats rätt ordentligt också? Här i Frankrike är man inte precis hemma för att man är sjuk. Man går till doktorn, får piller och går till jobbet. Här finns inga vab-dagar, man jobbar på. Och det är kallt i husen, man sparar på uppvärmningen. Kindpussar och tar i hand gör man också, snuva till trots. Inte är det konstigt att det är förkylt lite varstans!


 

Om svensk snö och hundliv

Mentalt nästan lever vi med och i det just nu snödränkta Sverige. Vem vi än talar med och vad vi än läser så verkar detta vara en särskilt snöig vinter. Ibland blir det ju så - mycket kallt och mycket snö, Sverige är dock ett nordligt land. Varför är det så konstigt egentligen?

Jag bläddrar bland mina egna vinterbilder från livet på vår skärgårdsö under många år. Ibland är det lika mycket snö som just nu, ibland mera lagom, ibland helt fantastiskt underbart som på bilderna från denna vinter, år 2006 där vi - och dåvarande Jack Russel-Max var helt ensamma i det vackraste vinterlandskap man kan tänka sig.

Se hur roligt han har när han rullar sig i skarsnön på isen. Kilometervis kunde han och vi gå på knarrande is i solen utan att möta en kotte. Och med alla dessa vidder och eget utrymme, behövde han egentligen "pinka" sitt revir?

Klart man måste, svarar Max från sin himmel, här fanns spår från både grävling, rådjur, älg och ett och annat vildsvin.