Maken har under flera år paltat med två par glasögon. Ett par för att läsa och ett annat för tv-tittning och bilkörning. Ett par sitter på och det andra hänger om halsen, det är bökigt för honom.
Nu har han bestämt sig - det får bli ett par progressiva istället. Via optikern skickas vi till ögonläkare som här i Frankrike är den som gör synundersökningen. Kollar starr och gula fläcken också.
Det här är lite komplicerat så jag måste vara med och förklara. Och jag upplever återigen det här märkliga fenomenet med franska medicinmän. Manliga läkare och tandläkare som när jag berättar och frågar, antingen skrattar mångalet åt mig som Docteur D, min tandläkare eller ler i mjugg och plirar som nu Docteur C, ophtalmologisten
som ögondoktorn heter på franska.
Här är hans dunkla arbets- och undersökningsrum. Först har vi fått vänta i ett pyttelitet väntrum fullt med mammor med snoriga bebisar (jag får bacillskräck av sånt) för doktorn intill är barnläkare och de delar väntrum med varandra.
Han är effektiv och professionell, provar olika glas och maken får öva på att säga både bokstäverna och siffrorna på franska.
Sen berättar han för mig att det finns tecken till begynnande starr, catharacte. Inte mycket och normalt för åldern och inte något som ska opereras men hållas koll på. Eftersom vi haft grön starr i släkten frågar jag honom om det han ser är grön eller grå starr.
Han blir helt förbluffad och säger att det finns inte något som heter grön starr. Det heter starr, catharacte, det är allt. Men jag invänder och säger att i Sverige finns begreppen grön och grå starr och då stirrar han på mig och ler lite plirigt överlägset för att markera att det är HAN som är doktor här och inte jag. Så det säger jag också och då ler han ännu plirigare och säger: Madame, jag har ALDRIG hört talas om någon starr som är grön förrän idag. Men han ska slå upp det och kontrollera, det ska han!
Och så droppar han något i ögat på mannen och lyser och har sig och mumlar något om "glaucome". Och då kommer jag på: just det, grön starr heter ju glaukom på medicinskt fackspråk. Vilket jag förstås säger till Docteur C: men det är ju det här jag menar. Glaukom. Kallas för grön starr på svenska.
Han blir ännu mer plirig men också lite skollärarmästrande. Komma här och komma. Nej, förklarar han. Glaukom är inte starr, det är en annan typ av ögonsjukdom, orsakad av för högt tryck i ögat som skadar synnerven - man kan bli blind om det inte upptäcks i tid. Starr är en linsgrumling som har helt annan orsak och den är opererbar. Och allt det där vet jag ju men jag ger upp försöket att få honom att tro att man i Sverige är så urbota dum att man kallar glaukom för starr.
Det doktorn och tandläkaren förstås inte vet är att jag både har intresse för och ganska god kunskap om medicinska förhållanden. En stor del av mitt yrkesliv har jag arbetat i den medicinska sektorn, både som produktchef, översättare och skribent och då måste man både gå utbildningar, hålla sig uppdaterad och kunna söka och förstå medicinsk information. Min första franska doktor trodde att jag var sjuksköterska eftersom jag hade synpunkter på mitt blodtryck och han var också konfunderad över en patient som hade frågor, lade sig i och ville veta mera och som dessutom förstod vad han sa.
I Sverige får ju läkare lära sig att deras status inte är som på femtiotalet längre. Upphöjda och vars ord var lag. Och de möter varje dag pålästa patienter som både vill och kan vara med i behandlingsutformningen. Så är det inte här, det är detta jag märker i mina kontakter med de medicinska männen.
Min dotters franske svärfar är också läkare. När vi en gång kom att tala om hennes illamående under första graviditetstiden som han lite lätt viftade bort så ville jag ge honom en förklaring. Både jag själv och min dotter är paniskt förskräckta inför att kräkas. Eller att vara i närheten av någon som gör det. På medicinspråk heter detta "emetofobi" och vi har båda en släng av det.
Så det sa jag till svärpappa doktorn. Fast på franska: "emetophobie". Han blev alldeles perplex och vände sig till hustrun, svärmamman som är tandläkare och också kan en del förstås. Och sa: här sitter jag i Frankrike med en kvinna som är mamma till min svärdotter. Hon är svenska och hon talar till mig på franska om "emetophobie"! Hans egen hustru visste inte vad detta var för ord heller och det tyckte han var helt naturligt.
Men att JAG, moi, kunde det här, det övergick hans förstånd. Obegripligt. Incroyable.
När jag nu tänker på det så är det samma sak med Docteur B, vår manlige veterinär. Han bemödar sig att svara och är så vänlig så. Men när han lyssnar på mina frågor lägger han huvudet på sned och ser ut som om det är ett barn som talar till honom.
Hemma googlade jag på grön starr. Och visst, på svenska kallar man glaukom så. Och det är nog bara att gilla läget att man blir lite lätt förbryllat, men vänligt leende, behandlad av de franska medicinmännen.
