D-dagen. Bilder från fransk tv

Autentiska bilder varvas med vackra scener från krigskyrkogården vid Omaha Beach precis vid havet.

Här singlar han nog ner, John Steele och fastnar i kyrktornet i St. Mère Eglise.

Kanske var han vän med den coole veteranen på sista bilden?

D-dagen i fransk tv. Presidenterna och deras fruar

Två av världens mäktigaste män just nu. Och deras vackra fruar.

Den amerikanska gesten att hålla handen över hjärtat när nationalsången spelas tycker jag mycket om.

D-day. Obama!!!

Hela dagen sänds direkt från de olika ceremonier som hålls idag, den 6 juni för att fira de allierades invasion av Normandie för 65 år sedan.

Vi letar på nätet i våra svenska medier efter någon typ av uppmärksamhet kring detta. Nej. Det är faktiskt helt ofattbart.

Här samlas världens ledande män: Presidenterna Obama och Sarkozy, Gordon Brown och Prince Charles och Kanadas ledare för att delta i evenemanget tillsammans med sina fruar, Michelle Obama och Carla Bruni Sarkozy, ett stort antal andra honoratiores; krigsveteraner och mängder med människor som på olika sätt varit involverade i denna historiens största krigsinsats.

Det är minneshögtider i Paris, i Caen, på den amerikanska krigskyrkogården i Colleville i Normandie med bara där 9.000 amerikaner begravda. Presidenterna åker kors och tvärs med superbevakade helikoptrar och limousiner, det paraderas, musiceras och sjungs nationalhymner.

Det ges en presskonferens med Obama och Sarkozy där de båda uttalar sig om den förstes besök i Mellanöstern och Cairo och om gemensamma andra frågor kring krisen och annat.

Det hela varvas med tillbakablickar, reportage, intervjuer med 94-åriga män som var med. Och när Barack Obama kliver ur sin limousine med sin vackra fru utbryter ett JUBEL bland de väntande människorna. "Obama, obama, obama" skanderar man och den karismatiske presidenten skakar hand med så många han kan. Det gör Sarkozy och hans Carla också och får också stående ovationer.
Det hålls vackra tal och man lyfter fram vikten av denna dag som den som var inledningen till att Frankrike befriades och Europa är det fria Europa det är idag.

Det är underbart att se detta samspel mellan de forna allierade och det franska folket och dess president. Jag blir berörd och glad över att man lägger så stor vikt vid att inte glömma historien.

Obama har lagt sin resrutt så att den skulle avslutas med denna minnesceremoni. Hans farfar deltog inte i själva invasionen men stred på de allierades sida några veckor efter den. Han har en annan släkting, också närvarande som deltog och överlevde själva D-dagen.

Nerifrån vår by hörs musik. Antagligen tränar man för att också lite senare visa att den här dagen, Jour "J" också betyder något för människorna här.

Jag beklagar att man i Sverige inte fäster större vikt vid detta. Och jag känner mig priviligierad som via tv får vara med om och minnas en världshistorisk händelse.

D-day 6 juni 1944. Arromanches stränder

Även i Arromanches - Gold Beach - finns ett intressant museum som detaljerat ger information om vad som hände just här.

På stranden ligger resterna av de enorma stålpontonerna kvar. Titta på mannen nedanför så syns de hur stora de var. Jag tror att man släpade dem tvärs över Engelska Kanalen. I ganska hårt väder dessutom och det höll på att gå riktigt galet med dessa konstgjorda hamn- och brobyggen.

På sista bilden ses kyrkan i Bayeux. Den var den första franska staden som befriades av de allierade och under dagens minnesceremoni kommer en del att sändas just därifrån.

Bayeux är också berömd för ett annat krigsdokument. Här finns den berömda "tapeten från Bayeux", en otroligt lång broderad tygberättelse med bilder och text på latin om Slaget vid Hastings 1066 och Wilhelm Erövraren - Guillaume le Conquereur som han heter på franska.

Också det en förskräcklig historia. Det är krigiska trakter vi rör oss i. Här har vikingarna också härjat på sin tid och en del ortsnamn har skandinaviskt ursprung. "Ouistreham" heter en liten fiskeort i närheten och det betyder helt enkelt "ostronhamn". Det hörs väl?

D-day 6 juni 1944. Arromanches - Gold Beach

När vi närmar oss Bretagne på vår resa dit kommer vi först till klipphöjderna ovanför den lilla kustorten Arromanches.

Tidvattnet har sjunkit undan, det är ebb och vi ser på avstånd rester av de enorma stålpontoner (kallades Mulberry lär vi oss) som utgjort fundament för den konstgjorda hamn med stora bryggor som behövdes för landsättning av stridsvagnar och allt annat krigsmateriel.

Vi åker in i Arromanches - Gold Beach - och går ner på stranden. Här kom de första soldaterna iland minns jag - i huvudsak kanadensiska.

Under dagens ceremoni kommer mycket att sändas just från Arromanches, en idyllisk liten plats numera men med mycket tydliga minnen från invasionsdagen kvar. Igårkväll var här ett enormt fyrverkeri som sändes i fransk tv - och med äldre franska invånare som berättade hur det kändes med det enorma bombardemang som uppstod i samband med landstigningen och tyskarnas moteld.

Även om de togs på sängen och länge hade trott att en invasion skulle ske på annat ställe än just den här kuststräckan så fanns ju både soldater och befästningar längs kusten och motståndet var hårt.

Den som sett "Den Längsta Dagen" och "Saving Private Ryan" har ju fått en ungefärlig uppfattning om hur fruktansvärt det hela var.

D-day 6 juni 1944. Utah Beach

Fyrtiosex år efter de allierades invasion i Normandie åker vi till de olika stränderna. En kuststräcka på nio mil, uppdelad på fem invasionsstränder: Utah Beach, Omaha Beach, Sword, Gold och Juno.

Soldater från USA, England och Kanada är i majoritet. Men också soldater från Holland, Belgien och också Danmark deltar.

Det är ett världshistoriens största invasionsföretag och tiotusentals soldater på båda sidor stupar på stränderna eller en bit in i landet.

Det är en märklig känsla att vara här - stränderna ligger öde och vidsträckta och ibland taggtrådsförsedda.

Här vid Utah Beach finns också ett krigsmuseum som visar hela invasionsskeendet.

Stridsvagnar från tiden står uppställda som bevis för vad som hände.

D-day - Jour "J" 6 juni 1944. Historien om John Steele på kyrktaket i St. Mère Eglise.

För ganska exakt 18 år, i juni 1991, sedan far maken och jag till Bretagne där vi tillbringar sex veckor på olika ställen.

Vi har börjat vår resa "genom världskrigens Europa" i Verdun (mer om det vid annat tillfälle) och beger oss under vår vistelse här i norra Frankrike också till de olika invasionsstränderna i Normandie.

Idag den 6 juni är det exakt 65 år sedan Operation Overlord inleddes - den allierade invasion från England till Normandie som inledde slutet på Nazityskland och andra världskriget. Som jag skrev i förra inlägget uppmärksammas detta här i Frankrike stort och jag ska lägga ut rapport från detta också.

Men här står vi parkerade på torget utanför kyrkan i St. Mère Eglise, då för nästan 20 år sen. (Notera vår häftiga Chevrolet Caprice 1979 som väckte uppseende var vi än kom på smala franska bygator!)

Vi har letat oss fram till denna lilla by av ett speciellt skäl. Natten mellan den 5 och 6 juni 1944 flögs tusentals, framförallt amerikanska, soldater över till det område strax innanför det som kom att kallas för Utah Beach, en av de fem invasionsstränderna.

De släpptes ner i fallskärm och det var meningen att de skulle möta upp invasionsstyrkorna från landstigningen som skedde vid sextiden på morgonen och deras uppgift var i första hand att befria Cherbourg.

Just den här natten börjar det brinna i borgmästarens bostad och alla byinvånarna rusar ut för att bilda kedja och släcka elden. Också de tyskar som bor i den besatta byn hjälper till. Nattmörkret skingras alltså av ljuset från den kraftiga elden och det 30-tal fallskärmssoldater som singlar ner i byn upptäckts omedelbart och de flesta av dem skjuts av tyskarna som lätt kan se dem.

En av soldaterna, senare identifierad som amerikanen John Steele, fastnar med sin fallskärm i kyrktornet och blir hjälplöst hängande medan hans kamrater skjuts ihjäl eller tas till fånga. I över två timmar hänger han där och överlever därför att han spelar död.

Senare tillfångatas han men släpps ganska snart. En trupp från invasionsstyrkorna anländer till byn, gatustrider inleds och tyskarna är istället de som tillfångatas eller dödas och byn befrias.

Enligt uppgifter från nätet överlever John Steele kriget men återkommer många gånger till den här lilla byn innan han dör 1963. Ingen vet hur han levde sitt liv.

Men då, 1991,fick vi till vår förvåning se hur en docka, klädd i tidstypisk uniform fortfarande hängde från kyrktaket i St. Mère Eglise. Jag har fotograferat av bilderna ur mitt fotoalbum så bildkvaliteten blir därefter. Men på första bilden syns den vita fallskärmen på kyrktaket och på tredje bilden ser ni hur han hänger där. Mycket märkligt och väldigt illusoriskt. Han lär hänga där fortfarande, säkert kommer det bilder härifrån i franska tv idag.

Vi far sedan vidare till kusten, till Utah Beach där ett museum ligger bland sanddynerna och kvarlämnade stridsvagnar.