Annika Bryn som jag tror är en nyfiken person (hon samlar säkert på sig information om människor och relationer inför sina böcker tror jag, eller hur? :-) undrar hur vi har det med vår grannkontakt i vårt område eftersom vi bor i ett franskt parhus.
Vårt är det med röda fönsterluckor, grannarna S och P bor i ett tvillinghus intill oss men med andra yttre färger, mera i blått.
Kunde vi ha fått bättre grannar? Nej - unga paret S och P är i trettioårsåldern, är universitetslärare, arbetar i St. Raphaël och kör många mil dagligen till och från jobbet och är alltså borta på dagarna, kommer hem sent och lägger sig tidigt, trötta.
De är överlyckliga över att ha fått oss som grannar. Vi är 60+, lägger direkt ner ordentliga slantar på att få en trädgård av den djungel som tidigare härskade här.
De slipper dessutom högljudda, skrikiga svenska dagisbarn som familjen som hade huset innan oss lät fullständigt härja fritt. Inte bara på sitt eget område utan också på deras och i omgivningen. Vi är förstås det perfekta grannparet för dem också , visserligen har vi gäster då och då och skrattar och dricker vin och lägger oss sent och ibland drar vi på tv-ljudet om det är Johnny Halliday eller så. Men husen här är byggda av betong och sten och lyhördheten är minimal.
På helgerna ses vi över staketet. De är pyssliga och husliga, tvättar, lagar veckomatsedel och förbereder nästa veckas skolinsatser på sin uteplats medan vi kan sitta på andra sidan parhusväggen och bara förlusta oss med ett glas vin i kvällssolen och skratta åt vår lilla cirkuspudelvalps upptåg.
De har vår nyckel och vi har deras. Första dagarna kom P med en lång lista på viktiga telefonnummer och har vi någon fråga kring administration, husets konstiga franska kontakter eller hur man hittar en hantverkare vill de inget hellre än hjälpa oss.
Och nu har vi skaffat en "chiot", en liten gullig valp som bedårar också dem.
"Coquine" säger de båda om Dessi, typ din lilla filur. Och eftersom vi har förstått att de båda önskar sig en liten bebis och hoppas kunna bilda familj så bjuder vi på Dessi tills vidare.Så här trevligt är det en söndagförmiddag med grannprat över staketet. De sköter sitt och vi vårt och vi hjälps åt att hålla kontroll över våra respektive hus. Nyss var de borta, reste till föräldrar hundra mil bort, nu var det vår tur att vara borta några dagar och det känns skönt att någon tittar till vårt hus.
"Bonne après-midi" säger vi efter att ha förhört oss om hur vi haft det och sen låter vi varandra just ha en bra eftermiddag - var och en för sig. Vi kan inte ha det bättre - det här unga paret är helt underbart!! P är dessutom lärare i franska så man får skärpa till sig när man pratar!
