Campingliv

Det finns mycket att säga - och tycka - om det här med campingliv. Som med så mycket annat är det på gott och ont och mycket beror förstås på vilken form man väljer. När vi normalt amvänder vår husbil för att köra till Sverige på somrarna blir det korta stopp på campingar längs vägen. Aldrig förbeställda och max två nätter i rad. Oftast en. Vi brukar se till att det är hysad standard och gärna med restaurang inom området. Det är skönt att kunna sätta sig vid dukat bord efter en hel dags långkörning.

Nu är det aanorlunda campingliv som gäller. Vi ska stanna i Frankrike ich klra runt till för länge sedan besökta platser. Främst längs atlantkusten. Vi har i omgångar fått ändra våra planer, dels pga av extrema värmeböljor som dlrabbat södra men också mellersta Frankrike. I spåren har följt kraftiga åskoväder och skyfall. Mitt i detta börjar fransmännen sin semester - och de är många - 60 miljoner invånare märks när många av dem börjar förflytta sig. Långa köer blir det.

Och så blir det klassisk fransk strejk. Uppretade, med rätta, jordbrukare, främst mjölk- och köttbönder barrikaderar strategiska vägar med sina traktorer, bränner däck, halmbalar och lägger ut djurkroppar på vägarna och framför de stora matvarukedjorna. Nittio procent av fransmännen stöder aktionerna trots besvären de innebär. Alla är väl medvetna om att den inhemska produktionen inte ger bönderna mycket till övrrlevnadsmöjligheter och problemen diskuteras på regeringsnivå. 

Det gäller att snirkla sig förbi alla dessa hinder på vägen och vi hamnar till slut där vi tänkt. I det svala och  sverigesomriga Bretagne. Här måste vi boka våra campingplatser, det är högsäsong och det mesta är redan fullt. Camping är fransmännens semestervariant nummer ett och det märks också, även om vi träffar både holländare, tyskar och en och annan skandinav är det fransmännen som dominerar. Vi väljer genomgående fyr-och femstjärniga ställen, de är obetydlgt dyrare per natt men man vet att de ligger bra placerade och har den service vi behöver om man nu som vi stannar ett par dygn på varje ställe.

Franska campingar i den här prisklassen håller hög standard. Man har stora uppställningsplatser, alltid omgärdade  av buskar eller häckar så insynen är minimal. Långt ifrån det man är van vid när det gäller viss typ av båtliv där man ligger vid brygga och skaver, fender mot fender och tvingas åse grannens tamdborstning elller potatiskokning. El och vatten och avtappningsmöjligheter finns också oftast på tomten, stora poolanlöggningar, servicebutiker och restauranger med hämtservice och färskt bröd på morgonen också. Områdena känns som stora välskötta parker och som små samhällen i sig. 

Har man tur träffar man också trevliga grannar och bättre språkträning får man knappast när det gäller att prata med tyskar, engelsmän och fransmän. Ibland, dock, men mycket sällan, har man otur. På vår nuvarande   camping där vi ska stanna till på måndag har det idag varit stort skifte på flera tomter, inklusive de närmaste runtomkring oss. Hela dagen har gått åt att lyssna på och bese ett stort antal franska familjer, uppenbarligen släkt eller bekanta, installera sig runt oss. Ett herrans liv, skrik och tjut, skrammel med förtältspinnar och svordomar och obehärskade utbrott kring uppsättningar ich placeringarn har virvlat kring oss. Vi har omväxlande skrattat åt det farsartade i det hela men efter många timmar är det rätt tröttsamt med folk som inte ens låtsas om att det finns andra runtomkring som man behöver ta någorlunda hänsyn till. 

Med stigande förvåning ser vi också hur folk brer ut sig. Det verkar som om man tagit med sig halva hemmet och när allt ser ut att vara någorlunda på plats mitt i den saliga röran kommer den oundvikliga monteringen av fransmännens förtjusning: olikfärgade och blinkande lampor upphängda på snören. Och så kolgrillarna, fräckt placerade intill tomtgränserna så man blirhelt grillad själv. 

Den här sortens dagar känner man sig verkligen som i "Vi hade iallafall tur med vädret". Om vi inte hade tvingats till förskottsbetalning hade vi självklart kört härifrån redan i morse. Nu får vi glädja oss åt gårdagskvällens  trevliga restaurangbesök med god mat, vacker havsutsikt och underbar urfransk musikunderhållning. 

Vi står här, svenskregistrerade,, bland alla fransmän. Troligen har de inte en aning om att vi flrstår allt de säger. Troligen tror de också att vi är tyskar, det brukar vara då när mindre civiliserade fransmän inteens  säger Bonjour. Vi befiiner oss också norröver och det märks, den glada och lättsamma attityd vi oftast möter nere hus oss i södern är påtagligt annorlunda här!

Les enfants - de franska barnen

Äntligen har vi kommit på plats i det svala Bretagne. Vädret är som en perfekt svensk sommar, mellan 21-25 grader, sol och växlande molnighet. Det är minst sagt en lättnad. Gårdagens resa hit startade i ett fyrtiogradigt Bordeaux och tack och lov för AC i bilen. Men att kliva ur den har varit en plåga. För den  som jag är extremt värmekänslig efter ett allvarligt solsting för mänga år sen är det klart obehagligt, det flimrar och svartnar för ögonen och benen blir som spaghetti. En dallrande hetvägg slår emot en och svimningskänslan är nära.

Vi hade en femtiomilaresa framför oss och hade räknat med en och annan kö eftersom det är semestertider och också helg. Det vi inte tänkt på var att det riktiga Tour de France (inte vår egen) körde sin nionde etapp precis i närheten av vårt slutmål. Kilometerlånga köer och sen ankomst till den semestranläggning där vi bokat plats blev det därför. 

Normalt bokar vi aldrig plats på campingar utan kör och chansar vilket oftast alltid går bra. Men om någon dag är det Frankrikes nationaldag som alltid firas enormt och ibland någon dag i förväg. Vi ville inte riskera att bli utan plats utan bestämde oss för en veckas vistelse i en typisk fransk stugby. Den ärfyrstjärnig  och anlagd kring en vacker "manoir" och består till 90procent av små sportstugor i ett mycket välordnat och vackert område. Några campingplatser finns förstås, bebodda av fransmän enbart. Vi har inte sett en enda utlandsregistrerad bil här, vi är de enda.

Vi är också de som har områdets minsta och gulligaste hund. Det har de frimodiga franska barnen runtomkring oss genast upptäckt. Artigt ställer de sig utanför vår tomtgräns med sina cyklar och frågar om de får hälsa på,hunden. Såklart går det bra, under uppsikt. Dessi är känslig för om det blir för intensivt och för mycket men det räcker med att förklara det så förstår alla barnen detta och instruerar varandra att ta det försiktigt. "Doucement".

Under gårdagskvällen hade vi i omgångar mellan fem och sju barn här hos oss. Glada, öppna, artiga och nyfikna. Nästa inlägg kommer att handla om vad de berättar om sig själva och vad de vill veta om oss. Först förstår de inte alls att jag är från Sverige, de tror faktiskt att jag är fransk som de själva. Det känns väldigt roligt att märka  det, är det något som visar att man är hysat integrerad i ett land är det ju förmågan att kommunicera med barnen som ju alltid är raka och aldrig förställer sig.

Idag har vi haft samma barn på förnyade besök och nu tar de också med sig kusiner och andra kompisar. Husbilen intresserar dem också och nu vill de veta allt om Sverige. Och varför vi har en svart hundbajspåse knuten om Dessis koppel till exempel. När jag visar hur man plockar upp hundbajs med den tycker de förstås att handgreppet är "genial" men konstaterar att det här gör man ju inte alls i Frankrike. När jag säger att jag tycker att man borde göra det också här hör svarar en liten kille: "men Madame, nu är ni ju i Frankrike, då behöver ni ju inte göra det"!

Vilka roliga ungar och så totalt annorlunda än hemma i Sverige. Det känns verkligen helt annorlunda med den här sortens kontakt mellan generationer som de här barnen är vana vid. Vi firar nu semester på verklig franska och gläds också åt att vara tillbaka i det vackra Bretagne som vi lärde oss uppskatta för många år sen. 

Canicule

Aldrig under våra smart sju år i södra Frankrike har vi varit med om märkligare väder. Alldeles för tidigt och alldeles för het kommer den, värmeböljan, la canicule. Här ligger vi nära Sahara och det känns när de heta vindarna sveper in och ger dagstemperaturer på upp mot 40 grader. 

Vi skulle tedan ha varit på väg på vår tur runt i Frankrike med husbilen ett par veckor den här sommaren. Men i omgångar har vi fått skjuta upp själva resandet. Antingen har det varit för varmt att ge sig ut på vägarna.eller så har första omgången europeiska semesterfirare givit sig iväg söderöver förra helgen med sedvanliga trafikstockningar. Eller också,har första destinationen Bretagne med sitt svalare väder, drabbats av kraftiga åskväder och strömavbrott i caniculens fotspår. Det är sk Alerte Orange för både det ena och det andra och tur är det ju att vi själva helt bestämmer hur vi vill göra, inga tider att passa har vi och vår lilla camping är inte precis överfull. Vi är nära hemmabyn och har vår andra bil parkerad bredvid oss så vi har full frihet att göra som vi vill. 

Vi står kvar där vi står, föralldel inte alls dumt. Vi har el, vatten, toaletter, dusch och tvättmaskin. Och egen  vattenslang vid knuten. Men ganska tjatigt och långtråkigt blir det ju efter ett tag. Det tycker både vi och Dessi. Det är inte precis uteväder och några strandpromenader kan man inte göra med hund här. Vi roar oss efter bästa förmåga och planerar nu avfärd i rappet. Det må bära eller brista, idag varit den hetaste dagen hittills och värre lär det bli just i vårt område under den närmaste tiden. 

Vi packar in det sista, inklusive den färska basilikan vår vänlige campingägare bestod oss med häromdagen. 

Mera upphittat

Bloggen är sorgligt försummad. Och då är vi ändå tillbaka efter det iskalla svenska våräventyret där vi körde ca 800 mil på fem veckor och det tog en stund att återhämta sig. Nu har vi också den riktiga provencevärmen här på runt 30 grader mitt på dagen och det är ju inget att klaga över men blir ibland ganska varmt.

Nu ska vi ut på turné igen med vår kära Liberty. Huset ska bebos av andra ett par veckor och i år ska vi göra vår egen "Tour de France", dvs åka runt lite överallt i Frankrike medan vi fortfarande har ork och lust att köra husbil. Det blir en tur bort till Atlankusten och sen upp mot Bretagne och Normandie och gudvet var sen - det är ju det som är charmen med att köra så här. Varken nya kameran och den döende datorn vill  samarbeta så det blir nog mest uppdateringar via facebook och instagram framöver. Vi har också en sjuk Dessi som har lunginflammation sen en tid tillbaka och behandlas på olika sätt så vi vet inte riktigt när vi kommer iväg.

Dock måste man gå igenom köksskåp, garderober, skåp och lådor och sortera kläder, mediciner, böcker och allt som har med det administrativa att göra. Vi är inte tillbaka förrän i början av augusti så det blir några veckor på rull igen.

Sist jag städade så här inför en långresa ramlade Topelius ut och jag la ut den texten på bloggen. Nu flyttar jag på en bok av Selma Lagerlöf och då ramlar nedanstående text ut. Den är från tiden före Frankrikeflytten, säkert skriven för mer än tio år sen på den tiden jag var regelbunden krönikör i Norrtelje Tidning och skrev om ditt och datt. Nu lägger jag in texten igen på min blogg och skickar den med särskild hälsning till Kicki Pettersson som sedan dess blivit min vän på facebook. Varsågod Kicki, minns du hur speciellt detta vårt möte blev?? Och tänk vilket intresse det blivit för detta sedan det här skrev - hade man kunnat tro det? Vi bodde då fortfarande på vår skärgårdsö och Provence fanns bara som en tyst tanke.

Man tror sig vara klar med den sk. "dödsstädnigen". Den man gör för att barnen ska slippa stå där sen med gamla dammiga kartonger med okänt innehåll. Men länge har vi sagt att lådor av just sådan sort nu måste gås igenom och innehållet sparas, slängas eller ges bort. Lådor som följt med i alla flyttar med påskrift "babykläder", "gamla foton" eller "barnböcker".

En av kartongerna heter "Mormors kläder". Sen mormors död för över tjugo år sen har jag funderat över vad jag ska göra med dem.

Mormor, född i början på förra seklet - en vacker kvinna , modeintresserad och alltid smakfullt klädd. Hennes man, min morfar, drev i familjeregi ett modevaruhus i Linköping, ett dåtidens lilla NK i den öskötskta stiftsstaden. Fast morfars firma hette A-K, för Axel- Karlson, min morfarsfar. På Drottninggatan i Linköping bodde de i ett stort hus intill Trädgårdsföreningen mitt i stan. 

Där åts det många fina middagar, där bjöds till bröllop och fest under 30- och 40-talen. Frack och smoking var legio, aftonklänningarna i frasande siden och spets specialsydda av sömmerska förstås. En annan tid, en annan värld. Svartklädda husor med nystärkta förkläden serverade sorlande festgäster under kristallkronorna i mormors stora matsal med stuckatur och takmålningar. Mitt under brinnande världskrig klädde man sig i silke, sammet och importerad spets - skålade och drack i ett klassamhälle för länge sedan förbi.

Vad gör jag med detta klädesarv? Sidenet faller tungt mellan mina händer, kräver ett beslut. Myrorna svävar förbi under en sekund. Enklast så. Men nej, second hand kanske ändå är bäst. Nog finns intresse för denna tidsepoks kläder?Det eminenta Google visar genast upp ett antal adresser och genast faller min blick på en butik som säger sig handla med "vintage".. Ett klick och butikens hemsida dyker upp på skärmen.

Och jag blir yr av förvåning. Nog handlar man med kläder och vintage är det också. Men var!! Förbluffad läser jag: Drottninggatan i Linköping! Ett par gatunummer från min mormors hus.Jag ringer och en kvinna svarar och säger "Vi har egentligen stängt idag men jag är här för att hjälpa en flicka kring ett projekt om 1900-talets kläder i Sverige. Precis den sortens aftonkläder som du pratar om har vi letat efter idag!

Känner hon möjligen till morfars modehus undrar jag?. Nej hon var för ung för det, det lades ner någon gång på femtiotalet.. Men plötsligt tystnar hon och säger: Det är inte möjligt. Häromdagen kom en kvinna in med kläder i en kartong. Nu ser jag vad det står på den A-K, Axel Karlson. Vi turas om att bli stumma, den okända kvinnan i Linköping och jag på min skärgårdsö. 

Bodde din mormor just där säger hon sen, så lustigt, jag gick just förbi det huset på vägen hit. Jag står här nu och tittar på mitt EK.skåp där min A-K-låda står. Inte så konstigt säger jag, min mormor hette EK-löf och nu är jag inte längre ens förvånad. Och förresten är et hennes namnsdag idag kommer jag plötsligt på. Astriddagen är det idag, så hette hon min mormor. precis som min mamma och sen också jag själv.

Vad är detta? Slump. Tillfällighet? Nej inte då. Nog var det väldigt tydligt mormor Astrid som sa: "flicka lilla, här ges inte bort till några myror. Det här är klädhistoria. Mina vackra klänningar ska tillbaka. Till Drottninggatan i Linköping där det finns en kvinna som vet att rätta ta vara på dem!"

Idag går bilen. Med kartonger och hattask i baksätet. Till Linköping. Bara att lyda!

Det finns förstås en uppföljning på den här historien men den kommer vid annat tillfälle!

Upphittat inför avresa.....

Det ramlar fram lite allt möjligt inför en resa som innebär att man måste gå igenom skåp och lådor. Varsågod, lite vacker och nostalgisk poesi från förr. Och gissa gärna vem som skrivit det här::

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå.
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns,
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

----------

Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean

--------------

Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

On the road again

Om några dagar blir det miljöombyte i några veckor. Lite tidigare än vanligt lämnar vi vårt provencehus i goda händer och kör husbilen till Sverige för det årliga besöket. där.

För den som undrar hur vi bor under den tiden kommer här några bilder på vårt trogna ekipage, Liberty. Vi har precis allt som behövs men det är "compact living" som gäller, precis som på båt av motsvarande storlek men det är vi å andra sidan vana vid sedan många, många år.

Kök med gasolspis, fläkt, varmvatten och kyskåp med frysfack har vi. LIkaså badrum/toalett med lättskött toalettsystem som töms på campingar. Dusch och förstås varmvatten där också. Värme via el eller gasol om det skulle  behövas. 

Varsin mycket bekväm säng, separerad från den övriga "boytan" som består av litet minivardagsrum med plats för sex personer när man vänt förar- och passagerarstolen åt matbordshållet. Vi har tv, radio med högtalare i hela bilen, mängder med fiffiga garderober och stuvningsutrymmen, både inne i bilen och utanför. Står vi stilla ett dygn eller mer fäller man ut markis utanför dörren och placerar sina stolar och sitt bord där och har sedan olika typer av utsikter beroende på var man parkerar sig. Internetuppkoppling sker via de campingar eller ställplatser vi står på och när vi är i Sverige utnyttjar vi vårt mobila Telia-abonnemang. 

Det här är ett roligt sätt att ta sig fram genom Europa och vi är ganska vana husbilsåkare numera. Det finns de i vår bekantskapskrets som fortfarande tror att det här påminner om "Vi hade iallafall tur med vädret" eller att detta transportsätt är att jämföra med "trailer camps" eller andra lätt nedsättande omdömen. Inget kan vara mera fel och vi bryr oss heller inte längre om de som kommenterar eller gör sig lustiga på det sättet. 

Just husbilmarknaden (på bekostnad av husvagn) har exploderat under det senaste decenniet och det är framförallt människor i vår ålder som kanske tröttnat på både sommarstugeunderhåll och båtar som väljer att resa och bo på det här sättet. Många tillbringar många månader i södra Europa, andra åker runt både i Sverige och utomlands, kanske under lång tid och med stor upptäckarglädje. 

För oss som har en utspridd familj är det här än så länge ett perfekt sätt att resa. Vi kan stanna till där vi vill och kan rå oss själva vilket är viktigt för oss. Det där med att sova över på soffa hos vänner och bekanta har liksom aldrig känts bra för oss så det här är ett bra alternativ. 

Nu står den här för den årliga översynen och inpackningen av tusen prylar. Vi lämnar om några dagar ett 25-gradigt Provence i sol och kör uppenbarligen mot något kyligare temperaturer. Men hoppas förstås ändå på en härlig svensk vår!!

Rosor och rosor....

Mitt i våra förberedelser för den i år tidigarelagda sverigeresan med husbilen kommer käre maken på söndagmorgonen och berättar att han haft en besvärligt natt med stickningar, klåda och allmänt ont i pannan och övre hårfästet (det i och för sig obefintliga:-). Och undrar vad detta kan vara.

Jag ser begynnande rodnad och tendenser till små knottror och eftersom jag faktiskt är erkänt bra på att ställa diagnoser tidigt och korrekt - yrkesskada förmodligen - tänker jag genast: BÄLTROS.

Hade det inte varit för att min mamma drabbats av detta just i pannan och i ögat för ett par år sedan hade jag nog tänkt i de klassiska bältrosbanorna (de som ger symptom mest på bålen) och trott att detta var något mystiskt annat.

Nu avvaktar vi under söndagen men på måndagen har det hela förvärrats och jag skriver mitt vanliga brev på överkursmedicinsk franska till husdoktorn och skickar ner mannan med det i handen och en förfrågan om utifall inte detta är vad vi tror. Och ögat har dessutom börjat bli rött och rinnigt och det känns riktigt oroligt. Jag  ber vår husläkare ringa mig efter undersökningen vilket hon också gör.

Jodå, mycket riktigt - det är "le zona" som varicella zoster eller bältros heter på franska. Något atypiskt och tack och lov i begynnelsen så man kan sätta in antivirusmedel inom de 72 timmar som gäller. Hon skriver ut ett antal läkemedel men eftersom ögat är påverkat (vilket kan ge svåra besvär om de inte behandlas i tid) vill hon att jag ringer till vår ögondoktor.

Jag framhåller ju - till mångas förundran i Sverige och ibland också irritation tror jag, den makalösa franska sjukvården -  men just när när det gäller att få tider till oftalmologerna brukar det ta några månader så jag ställer mig tveksam till hur det ska gå. Jodå säger Madame  Husläkare, det är bara att hälsa från mig och säga att det är akut så går det nog bra.

Och se, doktorn,  som håller till ett par km från oss svarar själv inom några minuter och  när han hör vad det handlar om säger han åt mig att skicka mannen direkt ner till honom för undersökning. Han tar emot utan väntetid, mannen får gå före andra patienter, undersöks och det konstateras att det är vad det är. Tack och lov är ögat inte så illa angripet än - han kompletterar med ytterligare antivirusmedel och antibiotikakräm - och sköljmedel och säger sen att det inte alls är något körförbud inför den långa sverigeresan i nästa vecka utan det kommer att gå bra.

Inom loppet av två och en halv timme har mannen besökt och undersökts av två läkare, varav en specialist och sen varit på apotek och fått hjälp med att hämta ut ett icke oansenligt antal läkemedel. Körtiden inkluderad. Behandling insätts omedelbart och det tar en bra stund att klura ut vad som är vad - bara ögonen ska skötas fem gånger per dygn, skalpen smörjas sex gånger och antivirustabletter i högdos tas tre gånger per dygn. Det blir en lång lista i badrummet!!

Nu ett dygn senare har det hela lugnat ner sig - alla symptomen verkar klinga av och vi kan pusta ut. Det enda som är tråkigt är att det planerade barnbarnsbesöket fick ställas in. Småttingarna har inte haft vattkoppor och man vill inte gärna att de ska smittas och få det just nu. Det är ju samma virus så det känns inte så roligt att utsätta dem för det heller. Deras chokladpåskägg står här därför och väntar i kylskåpet, vi får väl se om de kan tas med på vägen upp till Luxemburg vid resan nästa vecka.

När vi är i Sverige har vi det franska huset väl omhändertaget inklusive trädgården. Under just den här tiden och ett par veckor framåt brukar våra Flammentanzrosor blomma som bäst och det är bara att konstatera: av de olika rosor man kan välja emellan så föredrar vi dem!