On the road again

Om några dagar blir det miljöombyte i några veckor. Lite tidigare än vanligt lämnar vi vårt provencehus i goda händer och kör husbilen till Sverige för det årliga besöket. där.

För den som undrar hur vi bor under den tiden kommer här några bilder på vårt trogna ekipage, Liberty. Vi har precis allt som behövs men det är "compact living" som gäller, precis som på båt av motsvarande storlek men det är vi å andra sidan vana vid sedan många, många år.

Kök med gasolspis, fläkt, varmvatten och kyskåp med frysfack har vi. LIkaså badrum/toalett med lättskött toalettsystem som töms på campingar. Dusch och förstås varmvatten där också. Värme via el eller gasol om det skulle  behövas. 

Varsin mycket bekväm säng, separerad från den övriga "boytan" som består av litet minivardagsrum med plats för sex personer när man vänt förar- och passagerarstolen åt matbordshållet. Vi har tv, radio med högtalare i hela bilen, mängder med fiffiga garderober och stuvningsutrymmen, både inne i bilen och utanför. Står vi stilla ett dygn eller mer fäller man ut markis utanför dörren och placerar sina stolar och sitt bord där och har sedan olika typer av utsikter beroende på var man parkerar sig. Internetuppkoppling sker via de campingar eller ställplatser vi står på och när vi är i Sverige utnyttjar vi vårt mobila Telia-abonnemang. 

Det här är ett roligt sätt att ta sig fram genom Europa och vi är ganska vana husbilsåkare numera. Det finns de i vår bekantskapskrets som fortfarande tror att det här påminner om "Vi hade iallafall tur med vädret" eller att detta transportsätt är att jämföra med "trailer camps" eller andra lätt nedsättande omdömen. Inget kan vara mera fel och vi bryr oss heller inte längre om de som kommenterar eller gör sig lustiga på det sättet. 

Just husbilmarknaden (på bekostnad av husvagn) har exploderat under det senaste decenniet och det är framförallt människor i vår ålder som kanske tröttnat på både sommarstugeunderhåll och båtar som väljer att resa och bo på det här sättet. Många tillbringar många månader i södra Europa, andra åker runt både i Sverige och utomlands, kanske under lång tid och med stor upptäckarglädje. 

För oss som har en utspridd familj är det här än så länge ett perfekt sätt att resa. Vi kan stanna till där vi vill och kan rå oss själva vilket är viktigt för oss. Det där med att sova över på soffa hos vänner och bekanta har liksom aldrig känts bra för oss så det här är ett bra alternativ. 

Nu står den här för den årliga översynen och inpackningen av tusen prylar. Vi lämnar om några dagar ett 25-gradigt Provence i sol och kör uppenbarligen mot något kyligare temperaturer. Men hoppas förstås ändå på en härlig svensk vår!!

Rosor och rosor....

Mitt i våra förberedelser för den i år tidigarelagda sverigeresan med husbilen kommer käre maken på söndagmorgonen och berättar att han haft en besvärligt natt med stickningar, klåda och allmänt ont i pannan och övre hårfästet (det i och för sig obefintliga:-). Och undrar vad detta kan vara.

Jag ser begynnande rodnad och tendenser till små knottror och eftersom jag faktiskt är erkänt bra på att ställa diagnoser tidigt och korrekt - yrkesskada förmodligen - tänker jag genast: BÄLTROS.

Hade det inte varit för att min mamma drabbats av detta just i pannan och i ögat för ett par år sedan hade jag nog tänkt i de klassiska bältrosbanorna (de som ger symptom mest på bålen) och trott att detta var något mystiskt annat.

Nu avvaktar vi under söndagen men på måndagen har det hela förvärrats och jag skriver mitt vanliga brev på överkursmedicinsk franska till husdoktorn och skickar ner mannan med det i handen och en förfrågan om utifall inte detta är vad vi tror. Och ögat har dessutom börjat bli rött och rinnigt och det känns riktigt oroligt. Jag  ber vår husläkare ringa mig efter undersökningen vilket hon också gör.

Jodå, mycket riktigt - det är "le zona" som varicella zoster eller bältros heter på franska. Något atypiskt och tack och lov i begynnelsen så man kan sätta in antivirusmedel inom de 72 timmar som gäller. Hon skriver ut ett antal läkemedel men eftersom ögat är påverkat (vilket kan ge svåra besvär om de inte behandlas i tid) vill hon att jag ringer till vår ögondoktor.

Jag framhåller ju - till mångas förundran i Sverige och ibland också irritation tror jag, den makalösa franska sjukvården -  men just när när det gäller att få tider till oftalmologerna brukar det ta några månader så jag ställer mig tveksam till hur det ska gå. Jodå säger Madame  Husläkare, det är bara att hälsa från mig och säga att det är akut så går det nog bra.

Och se, doktorn,  som håller till ett par km från oss svarar själv inom några minuter och  när han hör vad det handlar om säger han åt mig att skicka mannen direkt ner till honom för undersökning. Han tar emot utan väntetid, mannen får gå före andra patienter, undersöks och det konstateras att det är vad det är. Tack och lov är ögat inte så illa angripet än - han kompletterar med ytterligare antivirusmedel och antibiotikakräm - och sköljmedel och säger sen att det inte alls är något körförbud inför den långa sverigeresan i nästa vecka utan det kommer att gå bra.

Inom loppet av två och en halv timme har mannen besökt och undersökts av två läkare, varav en specialist och sen varit på apotek och fått hjälp med att hämta ut ett icke oansenligt antal läkemedel. Körtiden inkluderad. Behandling insätts omedelbart och det tar en bra stund att klura ut vad som är vad - bara ögonen ska skötas fem gånger per dygn, skalpen smörjas sex gånger och antivirustabletter i högdos tas tre gånger per dygn. Det blir en lång lista i badrummet!!

Nu ett dygn senare har det hela lugnat ner sig - alla symptomen verkar klinga av och vi kan pusta ut. Det enda som är tråkigt är att det planerade barnbarnsbesöket fick ställas in. Småttingarna har inte haft vattkoppor och man vill inte gärna att de ska smittas och få det just nu. Det är ju samma virus så det känns inte så roligt att utsätta dem för det heller. Deras chokladpåskägg står här därför och väntar i kylskåpet, vi får väl se om de kan tas med på vägen upp till Luxemburg vid resan nästa vecka.

När vi är i Sverige har vi det franska huset väl omhändertaget inklusive trädgården. Under just den här tiden och ett par veckor framåt brukar våra Flammentanzrosor blomma som bäst och det är bara att konstatera: av de olika rosor man kan välja emellan så föredrar vi dem!

Fransk funkis på hög nivå

Vi gör en söndagsutflykt tillsammans med goda vänner. Närliggande staden Hyères bjuder på många spännande ställen att besöka och vi börjar med en traditionell och mycket god marockansk lunch - tajines som de olika grytorna med lamm och kyckling med dadlar, aprikoser, nötter, russin och apelsiner heter.

Högst upp på en kulle vid den äldre delen av stan ligger ett fantastiskt hus dit vi sedan trasslar oss - Villa Noailles - döpt efter paret som lät bygga det 1923. Det är funkis i sin bästa form och trädgården och utsikten är helt fantastiska. Paret var konstmecenater och här har alla dåtidens berömda konstnärer vistats och förlustat sig, det känner man tydligt när man går runt och ser på bilder från tiden. Man Ray, Dali, Picasso och mängder med andra har bott och verkat här.

Mme Noaille var född 1902 och min mormor var bara ett år äldre . Hon och min morfar byggde också ett hus i den här nya stilen om än inte alls lika stort förstås. Men så jag känner igen mig när jag går runt här. Det är något med ljuset, de raka linjerna och så att det är så supermodernt för sin tid förstås. Mme Noailles är klädd i tidstypiska vackra tjugotalskläder och skulle kunna vara fransk syster med min mormor!!

Under kriget ockuperades huset av italienska armén och gjordes om till sjukhus men återgick sen i familjens ägo för att senare köpas in av staden Hyères. Huset är nu centrum för diverse konstaktiviteter igen och att det drar publik märktes - mängder med besökare en vanlig söndag!!

Vår magiska trädgård

Nu har vi firat påsk på traditionellt svenskt sätt med allt vad som ingår - för oss själva och med goda vänner och svenska grannar. Återstår att göra detsamma nästa vecka när barnbarnen kommer på¨påsklov men då med lite mera franska inslag.

Under tiden rensar vi och fixar i trädgården, sätter igång bevattningen,  och får  bort de sista envisa eklöven. Och ordnar med kvällsbelysningen som ger magiska effekter i provencenatten.

Vi som bytte vår havsutsikt i skärgården mot bergen i södra Frankrike har inte ångrat oss en enda sekund. Kan man få det vackrare än så här?

Damfrisyrer och lite annat franskt mode

Angående inlägg om långt eller kort hår över en viss ålder kommer här ytterligare tankegångar i ämnet. Jag tycker mig - rätt eller fel - här i Frankrike se att man är mindre ortodox kring den här gamla sanningen att kvinnor över en viss ålder ska ha håret kortklippt och inte envisas med jättelångt hår som i tonåren.

Överhuvudtaget tar ju franska kvinnor (i storstäderna, inte på landsbygden) ut svängarna mera när det gäller att klä sig feminint och kanske i svenska ögon utmanande. De har en förmåga att gå på skyhöga, sylvassa högklackade skor som numera skulle fått mig på fall efter en kvart. Å andra sidan minns jag ju att jag själv gick så utan problem jobbdagarna igenom men det var ju bra länge sen förstås. Korta kjolar har man också, smala byxor och nästan alltid svarta strumpor.

Häromdagen, den 8 mars, just på kvinnodagen var jag på en utställning som uppmärksammade just detta. "Femmes" hette den. Och publiken bestod förstås mest av kvinnor. Här är några av dem i minglet och det är bara att konstatera att de alla verkar vara i femtioplusåldern och att ALLA på den här bilden har kort hår. Alltid lika snyggt uppklippta och välfriserade och man slipper här också den fullständigt gräsliga hennafärgen som fortfarande finns kvar i Sverige. Ska det vara åt det röda hållet är det mera stilfullt gjort - klicka på bilden och se själva.

Ingen färgar heller här håret helt kolsvart som man också ofta ser i Sverige. Det är alltid nyanserat även om det är mycket mörkt och slingor används flitigt för att mjuka upp intrycket, det ser jag ju hos Martine, min byfrissa. Ingen skulle heller komma på tanken i våra år att färga håret i flera olika neonfärger - det är möjligen förbehållet vissa ungdomsgrupper i storstäderna men inte i övrigt.

På några av mina andra bilder från den här konstutställningen står kvinnor - unga och också gamla med längre hår. Det verkar som vanligt vara en slags blandning men ändå tycker jag mig se den här trenden att just äldre kvinnor väljer att behålla sitt hår långt. Så gjorde man ju förr i Sverige också även om det då alltid var uppsatt i mer eller mindre stränga fula knutar i nacken.

Många väljer att sätta upp håret, många unga har det antingen utslaget en bit ner på ryggen eller i hästsvans. Det och jeans och svarta täckjackor är standardutstyrsel för tonåringar idag. Plus stövlar i olika utformning, ofta högklackade de också.

Själv ler jag fortfarande åt mina "tantpapiljotter" och har ännu inte prövat dem. Mitt eget tunna skandinaviska hår, som visserligen alldeles naturligt fått en av fransyskorna avundsjukt betraktad silverfärg är lika bångstyrigt och väljer att falla ihop platt efter en föning som åtminstone den första kvarten ser ut att ge lite volym och luft. Jag ska pröva lite knep framöver - har bland annat hittat ett torrschampoo som kanske kan ha viss effekt - men känner jag mig själv kommer jag att nå en viss gräns och sen tar Martine hand om det hela och tycker nog att min vanliga pagefrisyr ändå är den som är mest klädsam.

Men kort som damerna har det på bilden blir det inte!!

Konsten att bli gammal på några minuter

Sen ett bra tag tillbaka har jag försökt låta håret växa. Det är verkligen inte lätt om man inte har begåvats med tjockt och lättskött hår vilket inte är fallet. Vid en viss given tidpunkt sviktar hela projektet, allt faller samman och blir bara tungt och  omöjligt att få till.

Jag vill gärna kunna sätta upp håret i någon form av svans när det behövs och också kunna låta det få vara långt ner till axlarna vid andra tillfällen men då i snygg form. Här i Frankrike har nästan alla kvinnor långt hår - alldeles oavsett ålder. Det är inte som i Sverige där alla över en viss ålder klipper håret kort och kanske till och med kruspermanentar det. Även i den "tredje åldern" får man ha sitt långa hår utan att det anses som om man försökte hålla sig fast vid tonårsåren.

Så jag försöker. Men varje morgon funderar jag på torrschampoo, volymprodukter, extentions, gå till byfrissan och få det etageklippt eller till och med - o fasa, för det var verkligen länge sen - få det lättpermanentat. Allt i akt och mening att ha det lättskött inför den stundande sverigeresan med husbilen om en månad.

Jag har välja på att låta coiffure- Martine klippa min vanliga normala page eller att stå ut ytterligare en tid och se vad som händer. Men när maken idag åker till stora varuhuset för att handla ber jag honom också gå förbi skönhetsavdelningen och titta efter "bigoudis", dvs papiljotter på franska. Kanske kan det vara ett alternativ som gör att håret stadgar sig och inte ögonblickligen faller ur sin fönade frisyr? Han har väl. precis som jag, inte sett sådana sedan 1960-talet men tror sig ändå veta vad det är han ska köpa.

Och vad kommer han hem med. Jovisst, bigoudis. Men den smalaste och minsta sorten, just den sort som de äldre damerna på Martines frisering (och likadant i Sverige) sitter med för att få håret sådär gråkrullat som man ju envist försöker undvika. Att det skulle finnas papiljotter i större storlek föll honom inte in och vips är man mentalt förvandlad till riktigt gammal dam på några minuter!!

För att förvilla begreppen något när jag tog bilden satte jag dit en tidstypisk liten läslampa, avsedd att sätta fast i boken för extra läsljus. Det är alltså en miniatyr men storleken på papiljotterna ser man om man tittar på de svarta pinnarna som de ska fästas med.

Jag får se vad jag gör. Kanske vågar jag ändå pröva dem. Risken finns ju att de fastnar i det halvlånga håret och så står man där och kanske måste gå igenom tvångsklippning iallafall!

Vårtecken i Provence

Precis som i Sverige så gungar de franska vårtecknen så här års lite fram och tillbaka. Inte så att vi har snö men soldagar med uteluncher varvas med kallare gråmulnare dagar med regnstänk i luften.

Trots allt dyker fler och fler vårtecken upp. Nu har vi säkert ett tiotal cameliablommor utslagna och mandelblommen ger ett vacker och skirt träd längst ner i trädgården. Och den här gula städseblommande "prästkragen" står i full blom som den alltid verkar göra.

Lite flera påskliljor är uppe men annars har vi dålig jord på berggrund och inte alls samma klimat som vid kusten där rabatterna prunkar av penséer och sommarblomster redan nu.

Men för oss är det här lagom takt. Mest förtjust är jag i den nya camelian. Vilken fantastisk vacker blomma!! Och så köper vi ju tulpaner också - här står de i evigheter och förgyller tillvaron inomhus. Så det känns totalt sett som om det är någon större skillnad på svensk och sydfransk vår. Skillnaden kommer om en månad eller så - då får vi ren svensk sommar här om det blir som det brukar!