Studentjubileum

Ibland är man med om märkliga saker. Till de senaste för min del var den jubileumsfest som anordnats i Klippan, min gamla studentort. För femtio - femtio!! - år sen var vi cirka 90 elever som tog studenten här. Och nu äntligen, skulle det firas!

Det här var på det "gamla" gymnasiets tid så vi gick i "ring" och på Allmän, Real- och Latinlinje. Som dessutom var uppdelade i biologiska, matematiska och hel- och halvklassiska linjer. Vi hade helt fantastiska lärare och en mycket engagerad rektor som styrde sin skola (real- och gymnasium) med fast hand. Han lyckades locka till sig topplärare, ofta unga familjer som han ordnade bostad åt och såg till att de integrerades i skolvärlden på bästa sätt. De flesta eleverna kom från Klippan men också från de kringliggande mindre skånska orterna - det var ett landsortsgymnasium i ordets bästa bemärkelse.

De flesta av lärarna kom från Lund och hade gedigen utbildning och det märktes också på undervisningen. Det var ordning i skolan, någon mobbing förekom inte, det var regler som skulle följas och gjorde man inte det blev det konsekvenser. Utbildningsnivån var hög - det ställdes krav och man fick verkligen plugga.

Vi hade klassföreståndare som följde oss genom alla gymnasieåren. Speciallärare för de olika ämnena förstås. Eget klassrum med egen bänk där man lämnade kvar sina böcker och övrigt material. Här fanns inga långa sterila korridorer med plåtskåp utan lokaler med atmosfär. Skolan såg ut som gamla skolor gjorde då med breda trappor till de olika våningarna och klassrum åt olika håll. Stor skolgård med faktiskt, under senare år, en rökruta. Men moppe fick man inte köra till skolan, märkligt nog.

Morgonsamling var det också i aulan varje morgon. Kom man försent till den stängdes dörren av den annars vänlige vaktmästaren och man fick prick i protokollet. Lärare och rektor kunde namnet på varenda elev trots att vi sammantaget var över 800 stycken. Vår rektor var dessutom präst och senare vigde han mig och dåvarande mannen och döpte också vår äldste son hemma hos mina föräldrar.

Vi hade heller minsann inga studentfester innan själva studentexamen. Som var en verklig examen på klassiskt vis med "munta", dvs muntliga förhör med censorer från Lund i klassrummet som övervakare. Innan dess var det en otroligt pressad period men studentskrivningar i många av ämnena. Det gällde att klara dem och klara dem bra - de som hängde på håret var förstås särskilt nervösa inför de muntliga förhören där man faktiskt kunde få ett underkänt som ledde till att man inte klarade sin examen. Och fick, utan mössa smita ut bakvägen.

Det var ju ett förskräckligt scenario, alla ville att alla skulle klara sig och det var en fantastisk känsla när fönstret längst upp ut mot skolgården med väntande gratulanter öppnades och en röst förkunnade: "Alla är klara!" . Som vi stormade ut på trappan med nypåtagna mössor - ja, så går det väl till än idag - men i vårt fall hade vi suttit i timslånga förhör saamma dag innan det var dags för detta utspring. Och fest, ja, det blev det först den dagen - klassisk mottagning i hemmet för de flesta efter att ha blivit hemkörd i alla möjliga ekipage. Och sen fester på olika vis, hemma hos varandra eller på lokal.

Sjungom studentens .. sjöng vi förstås. Och vi som gått latinlinjen sjöng "Gaudeamus igitur" och annat klassiskt. Tillsammans med alla lärarna åt vi sen en studentmiddag på det som idag forfarande kallas för Klippans Gästis.

Och tänk, nu, femtio år senare, utan att vi setts en enda gång sedan den där majdagen 1964, så samlas vi igen. Nästan sextio av oss. En del hade förhinder, några har dött men de av oss som sågs tyckte ju att detta var en alldeles särskilt rolig händelse. Vi sitter i exakt samma matsal som då och vi vimlar, pratar, försöker känna igen varandra i de betydligt äldre ansikten vi nu fått. Vi äter, dricker vin, bubblar och dansar till levande musik med bara 60-talslåtar. Precis som då.

Det är en alldeles märklig och surrealistisk känsla. Här sitter vi, medelåldringar och mer än det. Vi ser på varandra och sen plötsligt är det som om alla åren försvunnit och det bara är de där söta, unga tonårsansiktena vi har framför oss igen. Såååå fantastiskt roligt detta var. Vilken härlig kväll och upplevelse och inte minst efterspelet där alla har mailat varandra och berättat hur deras liv gestaltat sig. Bilder har skickats runt och härovanför är en på mig och min dåvarande bästis, B som är den som ordnat och arrangerat det hela till allas stora glädje. Så har hon fått uppskattning efter förtjänst också.

Vad blev det av oss alla kan man ju undra? Ja, alldeles otroligt bra har det gått för oss. Här vimlar det av lärare, psykologer, ingenjörer, advokater, mediamänniskor, egenföretagare, sjuksköterskor och läkare. UD-anställda och ambassadörer, bankanställda och teologer. Det är vi som är den  berömda Proppen Orvar, de förkättrade fyrtiotalisterna. Men när jag nu ser och senare läser om vad det blev av oss och hur vi bidragit med vår insats i samhället så känner  jag mig bara glad och stolt över det. Och också över vår fina skola med sina lärare som gav oss en så fantastisk start i livet.

De flesta av oss har också levt i långa relationer även om det förstås funnits både skilsmässor och ensamboende.Det som är symptomatiskt är att de flesta av oss inte har så många barnbarn. Kanske 3-4 stycken och faktiskt ganska små. Det märks att våra barn har ett annat livsmönster - man gifter sig och får barn betydligt senare än vi som fick våra i 20-årsåldern.

Om fem år ska vi ses igen - det var vi alla överens om. Den här kvällen gick för fort och nu vill vi göra om det här igen innan det blir försent. Och för mig som tog ett flyg från den sydfranska byn och gjorde ett kort nerslag i den skånska rapsblommande våren för att träffa de gamla studentkamraterna blev det här en fantastisk upplevelse!!

Sjuk i Frankrike. Den ofattbart fantastiska vården. Igen

Ja, jag vet att det här tjatigt. Kanske i synnerhet om man då gör jämförelser med hur det ser ut annorstädes med vården och där det fungerar till all belåtenhet det också.

Men det går ändå inte att upphöra att förundras över hur fransmännen sköter sin sjukvård. Och vi upphör heller inte att förbryllas och förstås vara tacksamma över hur det går till här.

Bilderna ovan visar käre maken när han läggs in för en magoperation för några veckor sedan. Här har sjuksköterskan och jag gemensamt trätt på honom de obligatoriska stödstrumporna (vita med spets, därav skrattanfallen) som vi fått köpa själva i förvåg på recept. Utan kostnad förstås. Men också utan extra inköp och administration för sjukhuset.

Operationen gick bra och i efterförloppet ingick (också på recept) en daglig visit av en av de tre distriktssköterskor som arbetar i vår lilla by på 2.500 invånare. Här är en av dom, punktligt varje dag kom han, la om såret, kontrollerade läkningen, gjorde rent och bytte förband. Och gav instruktioner om lyft och annat. Så småningom togs stygnen bort - här hemma och utan några problem. Efter två veckor var det uppföljning hos opererande kirurg som var mycket nöjd med resultatet och tohg sig tid att återigen prata med oss om Sverige om frågade till och med om jag sålt några tavlor på den utställning i Nice där jag just då deltog. Det kom han ihåg!

Allt är lugnt, professionellt, vänligt och går på säker rutin. Inga väntetider någonsin, läkarna finns till hands för personliga frågor och tar sig mycket tid, i de fall sekreterarna finns där (som på sjukhusen och de lite större speciialistmottagningarna) får man alla papper i handen och noggranna instruktioner om vad man ska göra själv och hur allt går till.

Häromdagen var vi hos husläkaren för att förnya våra standardrecept. Jag bad då vår médécin traitant som husläkare heter att skriva recept på två typer av blodprov som man behöver ta någon gång vartannat år när man äter vissa hjärtmediciner. Visst, inga problem. Och så skriver hon dit "A domicile", dvs "i hemmet" och det är bara för mig att ringa distriktssköterskan så kommer hon hem nästa dag och tar proverna vid matsalsbordet. Glad och pratsam.

De är välutrustade, allt i provtagnings- och omvårdnadsväg har de med sig. Och så åker de till labbet, lämnar in och hämtar och lämnar svaren nästa dag i vår brevlåda!!

Nu har vi varit i Sverige en kortvisit i samband med mitt femtioåriga studentjubileum. Och flyger man finns ju risken att man råkar ut för en och annan bacill på planet. Det är vad vi tror hände käre mannen. Sedan ett par dagar har han haft feber och en riktig skrällhosta och allmänna sjukdomssymptom siom inte känts riktigt bra. . När jag frågar Mme R (distriktssköterskan) vad hon tycker om detta säger hon att hon inte tycker att Monsieur ska dra längre med detta eftersom det finns risk att det går ner värre i liungorna.

Hon tillråder ett samtal till husläkaren. Jag ringerdärför till  henne kl. 0830 på hennes mobil och hon svarar direkt själv och säger att hon har sin patientmottagning fram till kl. 1200 samma dag men att hon kommer hem till oss så fort hon är klar. Och nej, nej, hon behöver ingen adress, hon vet precis var vi bor - hon har varit här i samband med infarkt och lite annat och känner oss väl.

Hon kommer hit med sin läkarväska, lyssnar och tittar och konstaterar en ordentlig infektion som måste behandlas med antibiotika och övriga medikamenter så som man gör här i Franrkike. För säkerhets skulle lyssnar hon också lite på mig och säger att jag har en släng av samma sak.

Med sig har hon en ambulerande kortläsare i vilket hon stoppar in det Carte Vitale som innehåller precis alla uppgifter som behövs om patienten. Eftersom maken är klassad som hjärtpatient med en sjukdom som kallas "maladie longue durée", dvs den är kronisk, betalas ingenting. Varken för besök, recept eller mediciner.

En snäll svensk granne hämtar ut  medicinerna  på närmaste apotek och redan några timmar efter att två medicinskt utbildade personer besökt oss i hemmet har mannen gratis och franko kunnat påbörja medicinering som redan till natten gjort att allt förbättrats.

Till yttermera visso skulle han i nästa vecka gjort sitt årliga arbets-EKG men det anser inte doktorn tillrådlilgt med tanke på infektionen. Så efter ett samtal till kardiologen idag är tiden utan prut ändrad till en som passar oss. Detta trots att den undersökningen sker på det stora militärsjukhuset i Toulon och det alls inte är lätt med tider där. Men här gick det direkt.

Nej, det må vara hur bra som helst överallt annars. Men vi och övriga svenskar som bor här är alla överens. Den franska vården är helt i sin egen klass. Mycket bortskämd blir man!!

Hyra vårt sydfranska hus i sommar?

Vill du hyra vårt fräscha sydfranska hus med sin underbara trädgård, de vackra utsikterna, poolen och den pittoreska byn nedanför oss?

Kika då in på vår hemsida: http://hyrhusiprovence.com där man kan läsa allt om huset, området La Muscatelle, omgivningarna, byn och få alla praktiska detaljer. Vi hyr ut huset under sommarveckorna då vi är i Sverige.

Kanske blir det du som sitter på vår nyaste terrass i trädgården med ett glas rosé i handen och njuter av den här utsikten i sommar?

Annars kanske det bara är roligt att läsa en sammanfattning av vårt liv här i den sydfranska byn och se bilder från hus och trädgård som inte lagts ut här på bloggen tidigare. Väl bekomme!!

Världens smartaste pudel

Här sitter hon - vår supersmarta pudel. Hon har gjort det igen - hjälpt sin husse, inte bara genom att göra egna små stenhögar utan nu med avancerat trädgårdsarbete. Och den här gången helt mirakulöst.

Här i det varma Provence måste man ha bevattningsslangar med små sipprande munstycken vid varje buske och blomma ringlande i rabatterna. Som smala svarta ormar ringlar sig de här slangarna överallt - i privata trädgårdar såväl som i offentliga parker och rabatter.

Under den heta och torra perioden sker automatisk bevattning en eller två gånger per dygn. Vattnet sipprar då ur de små munstyckena ner till rötterna. Då och då sätter det igen, vattnet är väldigt kalkhaltigt här, så man får ta loss och antingen byta ut eller rensa.

Matten har varit sängliggande några dagar och hussen har inte haft något trädgårdsöga riktigt vaket under den tiden. Det syns direkt att bevattningen inte fungerat, flera av terrassväxterna slokar betänkligt. Vid närmare inspektion visar det sig att bevattningen fungerar i den nedre delen av trädgården men bara delvis i den övre delen. Det kommer inget vatten ur flera av terrassmunstyckena och vi konstaterar att det måste vara stopp eller fel på annat vis i ett längre slangparti.

Hussen försöker identifiera var problemet kan ligga. Delar av de här slangarna ligger också lätt nergrävda då de leder till olika förgreningar. Dessi följer nyfiket med och observerar vad han har för sig. De kloka ögonen registrerar vad som händer, det syns tydligt.

Vi får inte rätsida på det här. Någonstans är det stopp i systemet men det går inte att avgöra var det är. Något uppgivna konstaterar vi detta och försöker fundera ut hur man ska lösa det hela - växterna är i skriande behov av vatten dessutom.

Plötsligt börjar Dessi krafsa och gräva längs med stenplattorna på terrassen. Hon gör nogsamt en ordentlig grop, tittar upp på matten och fortsätter sen att gräva och också stoppa ner nosen i hålet. När hussen kommer tillbaka efter att ha letat efter nergrävda slangpartier på annat håll får han veta att Dessi märkligt nog har börjat gräva ett hål i marken vilket aldrig hänt förut.

När han böjer sig ner för att lägga igen jorden upptäcker han att här går en av de svarta slangarna, lätt nergrävd. Och istället för att krafsa igen hålet tar han upp slangen som Dessi grävt fram och kontrollerar den. Och har man sett på MAKEN!! Just precis här går en tidigare helt osynlig förgrening till den del av systemet som leder till terrassväxterna. Det är den som  har släppt taget och orakat att vattnet inte kan ledas fram.

Vi tittar på hunden och tror inte våra ögon!! Hur i hela friden har hon förstått problematiken och bestämt sig för att hjälpa sin husse ur detta predikament. Hur kan hon veta att här, just här, har förgreningen släppt och orsakat detta stopp? Det är som ett mirakel och vi ömsom skakar på huvudet, ömsom skrattar i både glädje och stor förvåning.

Förgreningsslangen sätts ihop där den gått isär och si - vattnet börjar sippra ur alla munstyckena precis som de ska. Tack vare vår supersmarta pudel. Vi har precis hämtat påskalammsteken hos slaktaren och han har skickat med benrester till hunden. Gissa att hon får ett på momangen och massor med kramar och pussar!!

Terrassen invigd!

 

Nu är hela terrassbygget färdigt. Soffgruppen på plats - passar skräddarsydd! Här sitter vi kungligt på första parkett och bara njuter av fågelsång, utsikt och ett lugn man inte tror är sant så nära bebyggelse.

 

Himla nöjda blev vi med det hela - nedre delen av trädgården är nu helt färdig att användas och trivas i. Och överalltihop står de flerhundraåriga ekarna i sitt majestät. Nu går det fort - för varje dag slår eklöven ut och överallt har vi nu skir vårgrönska!

Terrassbygge

 

Monsieur i huset ägnar sig åt att färdigsställa nedre delen av trädgården. Redan är en del av terrassbygget färdigt och väntar bara på sin soffgrupp för att bli helt klar. Men vi har provsuttit några kvällar i solen och bara njutit av utsikt och närheten till naturen precis utanför tomten. Vi har ingen insyn alls här utan är helt för oss själva och med härlig utsikt ner mot byn, mot bergen och mot en vacker äng med stig som leder ner till byn. Från byn hör vi tuppen gala i den ekologiska bondgården, vid rätt vind hör vi floden brusa nedanför oss och varje hel- och halvtimme slår kyrkklockan. Det är otroligt idylliskt!

 

Vi har under de första åren inte riktigt vetat vad det skulle bli av den här trädgårdsdelen. Det är ruinrester av ett litet gethus som vi nu tar oss an. Tidigare har vi fått hjälp att bygga upp en del av muren och där är nu både rosor och kaprifol planterade bredvid det vilda mandelträdet. Inom några år har de vuxit upp och bildar vackert insynsskydd till grannarna.

 

Vi bestämmer oss för att lägga trädäck där också. Dels för att slippa rensa så mycket ogräs men också för att det blir en perfekt plats att ställa grillen på. Vill man så äter man med fördel grillade lunch eller middag härnere också vid litet bord under parasoll. Och apéro intas på intilliggande lilla terrass.

 

Dessi är med och hjälper sin husse. Den lilla stensamlingen på gräsmattan har hon själv burit dit. När hussen plockar stenar ur marken tittar hon nogsamt på och gör sen likadant. Krafsar upp små stenar, bär försiktigt i sin lilla mun, lägger ihop dem till egen hög och borstar bort all jord och sand från dem. Vi är helt förbluffade över denna lilla hund som i allt vill vara och göra som människorna gör! Pudlar är verkligen fantastiskt intelligenta!

Vår i trädgården. Vår röda häck

Så här års, i mars- april är det alldeles fantastiskt vackert i vår trädgård. Det beror mest på den underbara häcken som planterades för fem år sedan och sen dess vuxit upp till flera meters höjd. Jag har aldrig sett den i Sverige men här i Provence är den vanlig.

Den blandas ofta med andra sorters häckplantor och måste beskäras både höst och vår för att hålla formen. Ibland ser man den som friväxande buske också. Den verkar vara mycket härdig och är vintergrön. Varje vår sätter den fart och växer så det knakar. Och de nya skotten är underbart röda och ger hela trädgården ett paradisiskt intryck.

Vi njuter varje dag av den här färgprakten. Bladens färg går dessutom ton i ton med våra terrass- och fönsterluckor så det känns härligt för ögat med denna färgsamstämmighet. Vi ska försöka ta med några plantor till vårt lilla skogsställe utanför Norrtälje i sommar och se om de överlever där. Det lär gå bra i zon I. Vad den heter på svenska vet jag inte. Här heter den "Red Robin" - ett mycket passande namn tycker vi!!