Livets goda

Nu ska jag gå helt på tvärs mot vad många tycker man ska avstå ifrån på nätet. Och som jag själv skrivit om i ett tidigare inlägg. Det här med att lägga ut matbilder och beskriva sin värld i termer så att det kan uppfattas som någon slags skryt. Det är ju inte jag som sagt allt det här - jag har fångat upp och funderat över hur olika bilder och berättelser om livet kan tolkas av läsarna. (Det där rör ju mest Facebook, på den egna bloggen tycker jag faktiskt att man lägger ut precis vad man vill och känner för).

Och det här tycker jag faktiskt är roligt att dela med mig av. För här är vi samlade, vännerna som ses ett par gånger per termin och diskuterar böcker, av franska författare och om Frankrike, samtidigt som vi äter en god lunch. Vi är inne på vårt fjärde år nu och trots att det inte alltid är lätt att samla åtta personer varje gång så anstränger sig alla för att kunna delta och det här är prioriterade möten.

Från början hade vi inte maten med. Det sas att vi skulle lägga tonvikt på böckerna och diskussionerna kring dem. Sen var det någon som inte kunde hålla sig utan lagade en jättegod lunch och på den vägen är det och kombinationen är oslagbar! Det är njutning för både kropp och själ. Och som vi lärt känna varandra under resans gång - så blir det ju när samtalen leds in på slingrande vägar och både egna erfarenheter och värderingar speglas i de man upplevt vid själva läsandet.

Här är vi hemma hos mästermatlagaren själv. Så just därför får ni se allt vi fick. Från tonfiskkuber, rullade i svart aska från ugnsbrända purjolöksblad (jo det är supergott) och sen doppade i soja med wasabi och lite olivolja. Fänkålssoppa i stora snapsglas med riven tryffel. Pinfärska sparris, inhandlade på lokal marknad och serverade med hyvlad parmesan, god olivolja och lite flingsalt.

En underbar fisksoppa på sej-rygg med vårlök, strimlad lime, kokosmjölk och thailändsk currypasta. Och så en liten osttallrik med goda marmelader - fikon, aprikos och kvitten. Och så förstås hemlagad crème caramel - här med färska hallon i botten och så det brända sockret på toppen tillagat vid bordet så som man gör det här i Frankrike.

En sån här lunch äter man långsamt. Tillsammans med gott bröd och vin och vatten. Man avslutar med kaffe och det brukar vara ungefär lika länge som en fransk söndagslunch - minst ett par timmar. I och med att man äter så länge och långsamt är man precis lagom mätt efteråt. Men någon middag den här kvällen blev det inte!

Att rösta i franskt kommunalval

För första gången röstar vi i Frankrike. För att kunnna göra det måste man skrivas in i de franska röstlängderna, i det här fallet senast sista december 2013. Eftersom det är kommunalval i år och dessutom EU-val bestämde vi oss för att göra det. Nägra veckor senare får vi våra röstkort som berättigar till deltagande i franskt kommunalval och EU-valet.

Vi bor i en  MYCKET liten by. Cirka 2.700 invånare och med mycket få utländska "résidents", dvs fast bosatta. Det finns utlänningar här förstås, engelsmän, irländare, holländare, norrmän och några svenska familjer men de flesta har enbart semesterbostäder här och är alltså inte "skrivna" i Frankrike som vi är och är därför inte röstberättigade.

Nu känns det viktigt att vi också deltar i det som rör vårt lilla samhälle men också indirekt det som påverkar Frankrike i stort. Det är politiskt sett en förskräcklig röra här. Sedan Hollande blev president - och han röstades fram, inte pga sin politiska meriter, utan för att man just då ville bli av med dåvarande presidenten Sarkozy -  famlar landet runt i en slags politisk dimma, kantad av skandaler.

Inte minst upprörd blir man ju när man får klart för sig att Hollande, istället för att sköta jobbet, ägnar sig åt att åka vespa i centrala Paris för att besöka sin nya älskarinna, en fransk skådespelerska, förstås många år yngre än han själv. Och lämnar sin sambo sedan många år, landets första dam i en slags chock som resulterar i sjukhusvistelse för henne. Det är dramatiskt värre.

Inga fransmän reagerar dock över att presidenten har älskarinnor. Den sortens moraliska indignation förekommer inte här. Men man retar sig på att han inte sköter jobbet utan mera verkar vara engagerad i sina amorösa affärer. Vad han gjort under sin mandatperiod hittills vet man inte. Vissa skatter har höjts, han har träffat Merkel men inte på samma hjärtliga vis som under "Merkozy-tiden" och han varit hos Obama men i övrigt.......?

Samtidigt utökar Marine le Pen - Front Nationale - Frankrikes Jimmie Åkesson, sitt politiska territorum och befäster det. Det sker med charm, beslutsamhet och karismatiska, mänga gånger övertygande politiska statements. Oroväckande men inte oväntat. Inte minst här i södra Frankrike har hon sina anhängare.

Inte heller oväntat visar den här söndagens första kommunalval (man har två, ett till  nästa söndag) att UMP, det franska "högerpartiet" vinner terräng gentemot Hollandes socialistparti. Detta trots att man inte är ense inom partiet, att det inte finns en given stark man  och att Sarkozys eventuella återkomst förmörkas av ett antal gamla skandaler och rättsprocesser som dras upp igen. Tröttsamt nog.

Samtidigt uppträder hans väna hustru Carla Bruni på bästa sändningstid som den artist hon är i det välkända söndagsprogrammet "Vivement Dimanche" som om ingenting hade hänt. Hon reser på egen turné runt om i Europa och till Kanada och sjunger sina "Little French Songs" som den senaste dvd:n heter.

Under tiden hon sjunger hos Michel Drucker går vi ner till byn och la "Salle des Fètes". Lokalen som används till allt här i byn. Just nu är det röstlokal. Vi är som sagt en liten by med få invånare. Därför finns det bara en kandidat att rösta på, den nuvarande, sedan många år valde borgmästaren Dr. A. Han är byns tandläkare men också dess ovedersäglige försteman. Hans pappa företrädde honom och har fått platsen framför Folkets Hus uppkallad efter sig. Det känns lite konstigt att inte ha några alternativ men å andra sidan är vi nöjda med borgmästarens insatser för byn under de år vi bott här och har inga problem att lägga vår röst på honom. Han företräder också en politisk inriktning vi är bekväma med.

Vi får instruktioner om hur det hela går till rent praktiskt och det liknar exakt det vi var med om sist i bygdegården på Blidö - också en röstningsprocedur i det lilla formatet. Här är det också kända ansikten som sitter vid borden och sköter administrationen och med påtagligt engagemang säger: "C'est la liste Europeènne", det är den europeiska listan, där vi är inskrivna. Och det är kul att se våra namn där i röstlängden och att Monsieur Le Maire själv tar emot oss och skakar hand och tackar oss för att vi gör vår plikt. Man frågar oss hur länge det är vi bott här nu och några av de röstningsansvariga ingår också i byns festkommitté och berättar för de andra att Monsieur och Madame, dvs vi, alltid deltar i byns olika fester och att det är roligt för dem. Att det är lite exotiskt med oss får vi klart för oss när man säger att det känns internationellt med vår närvaro. En av personerna säger att han kommer att tänka på Beethovens femma och vi får då faktiskt förklara att vi är från Sverige och inte Tyskland vilket många tror härnere.

Man beklagar skämtsamt att det bara finns sen kandidat och skojar sen om att det här i Frankrike råder "total demokrati". Borgmästaren kindpussar sedan och jag säger till honom att jag har röstat på honom (utan att ha något val) vilket han lite blygsamt tackar för. Lite senare kommer han till bycaféet där vi satt oss i solen med varsitt glas rosé och klappar om oss igen och önskar oss en god fortsättning på dagen.

Ännu en upplevelse att lägga till det sydfranska bylivet.

Det här med Facebook (och andra "sociala medier")

Just nu cirkulerar en lista på vad som retar folk mest på Facebook. I huvudsak kan man säga att det i första hand handlar om SKRYT. Direkt skryt som bilder på lyxtillvaro i olika former (femstjärniga måltider, dyra årgångsviner, lyxhotell, nercabbade bilar, kryssningar, fantastiska resmål,  eller indirekt inlägg där man indikerar att livet är tillrättalagt på olika behagliga och ofta dyrbara sätt.

Sånt som inte är tillgängligt för de flesta. "Narcissistiskt" bedöms det som och som vanligt använder man terapeutiska begrepp lite hur som helst men något ligger det ju i det. I begreppet ingår ju själcentrering och brist på insikt i hur andra lever till skillnad från hur man själv har det. Själv upphör jag inte att förvånas över hur bristande omdöme och brist på självinsikt gör att man tror att det här sättet att kommunicera med sin omgivning och sina "vänner" skulle få läsarna att tro att man var en viktigare person än vad man är. Men jag inser samtidigt självkritiskt att om jag postar bilder på en franskt upplagd (kan vara vardagsmat också) vacker matbild så blir många avundsjuka. Säger man. Men samtidigt indikeras att det är roligt att se annorlunda matbilder eller vackra landskap så det är svårt att veta var gränsen går faktiskt.

"Man" retar sig också på att det läggs ut för mycket känslor kring allt i livet och framförallt så kallade "cliffhangers". Av typen: "Idag var det hur hemskt som helst"..... Och så får man förstås många frågor: VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT!!! Det här sättet att skriva läggs i kategorien "Uppmärksamhetssökaren".

Den som kategoriskt också framhåller att man har en underbar relation genom att hänvisa till att partnern ordnat romantiska middagar eller köpt biljetter till ett efterlängtat arrangemang drar också på sig irritation. Inte för att man så mycket avundas det hela men mera för att man implementerar bilden av "Lyckan" i form av romantiska gester inte alla har råd med eller förmår sig till.

Som nummer tre kommer "den bokstavliga uppdateringen". Den som säger: "Först tvättstugan, sen rensning av rabatterna, hämta barnen, beställa pizza till sambon kommer hem. Och hinna med gym innan "ett glas vin" framför tv:n. Eller som nu framför "Mellon".  Det här är väl vad de flesta Facebookbelackarna rackar ner på - människors behov av att lägga ut vardagshändelser i dagboksform på nätet och sen förvänta sig att alla ska tycka att man lever ett spännande (eller händelselöst för den delen) liv.

Jag erkänner att jag gjort detsamma. Ett glas rosé i trädgården i solnedgången. Innan "the Voice". Dukat bord innan gästerna kommer. Hunden före och efter trimning. Bröllopspresentrosor i solljus. Tja, konstigt är det ju inte om man vill finnas där på FB - livet består ju förstås av sånt här. Frågan är: behöver man dela detta med allt och alla? Och vad är det som gör att om man inte visat upp sig på ett tag så finns behovet där . man måste lägga ut vad man gjort och vad som hänt om det sä är trivialiteter som middagsingredienserna. Jag vet, jag gör det själv!

Nästa irritationsmoment tycker jag är bland de mest märkliga människsor ägnar sig åt. Det är ett meddelande som borde varit privat mellan två personer: "Jag saknar dig, när ska vi ses?" Eller "Jag älskar er mina tjejer  - plus en massa hjärtan och rosor". Och så alla interna skämt förstås. Vet inte riktigt till vilken kategori det här hör - att visa att man har ett antal bra relationer - alla oändligt kärleksfulla förstås!! Den roligaste förklaringen är att det här mest sker mellan människor över 80 år som inte förstått skillnaden mellan Facebook, sms och vanliga mail eller telefonsamtal för den delen!

Sen kommer den "otroligt uppenbara åsikten". Den har jag faktiskt själv aldrig fallit för men den brukar bestå i att man kommenterar en stor nyhetshändelse som alla har en åsikt om. För att få mera fokus på dig själv. Som t.ex "Mina tankar och böner finns hos familjerna till de drabbade i katastrofen".

Här ligger också kommentarerna hos den som är sjuk på ett eller annat sätt och som lägger ut hela sin journal på nätet och höstar in de mest privata "gilla" eller välgångsönskningar. Det här är förstås högst personligt hur man känner och en del blir säkert väldigt upplyfta av 150  "krya-på-dig" hälsningar plus de konstigaste hälsoråd. Själv skulle jag ALDRIG lägga ut privata operationsdetaljer eller information som ju också sjukvården själv har sekretessbelagd till allmän beskådan. Samma sak gäller också grattishälsningarna - idag blir man ju påmind om vännernas födelsedagar ett par dagar i förväg och det skulle kännas näst intill fel om man inte skrev en hälsning. Till vänner man förr aldrig skulle drömma om att skicka ett grattiskort eller ringa och gratulera. Facebook har blivit nästan en gratulationsplåga tycker jag - inte för att jag har svårt att skriva ett grattis men oj så man får "skämmas" om man missat det hela och måste komma någon dag senare. Eller grattar före själva dagen för den delen också:-)

Sist - och jag erkänner oförblommerat att jag hör till den skaran - kommer de som inte kan låta bli att lägga ut "den oönskade livsvisdomen". Inte så att jag faktiskt skriver "carpe diem" och heller inte några välkända Buddha-citat. Men ibland ramlar jag över formuleringar som känns bra och roliga att förmedla vidare. Jag inser att jag hamnar i "de odrägligas skara" om jag inte skärper mig där.

Den som skrivit ihop allt det här avslutar med att säga att det är bara cirka 1-4 procent av dina vänner på Facebook som älskar dig. De andra bryr sig varken om din dag eller ditt liv. Något att tänka på för oss som ändå tycker det är roligt att kolla vad som händer, vilka som lagt in nya poster och/elller kommentarer eller bidragit med roliga länkar till något som ger vidgade vyer, intressanta upplevelser eller faktiskt en uppdatering om var man befinner sig och hur det går i livet. Det som är det fantastiska, det spännande och roliga med just Facebook och andra liknande medier.

För så är det ju tänkt från början föreställer jag mig. Själv följer jag ett av mina barnbarn sporadiskt på det här sättet och tycker det är roligt.  De andra barnen får överhuvudtaget inte ens figurera på nätet - med advokater som föräldrar vet de mer än väl vilka risker som finns med det. Och jag håller med och FÖRUNDRAS fortfarande över att man låter barn som inte har egen talan få exponeras i evigheters evighet på det här sättet bara för att man själv måste få känna stolthet och glädje - självklart förstås som förälder eller mor- och farförälder - men utan faktisk kunskap om hur den här sortens bilder kan förvanskas och vandra vidare i sammanhang där man minst av allt önskar hitta dem framöver i livet.

Och de själva kanske mest av allt längre fram hade önskat att bilderna på dem under uppväxttiden fått stanna kvar i gammaldags privata fotoalbum utan att delas med hela världen. Detsamma gäller dem som lägger ut egna baddräkts- eller nattsärks- och sovrumsbilder - de mest privata sammanhangen ändå kanske ska få stanna där?

Om allt annat på Facebook, Instagram, Twitter och andra sätt att kommunicera finns mängder att skriva. Det blir en annan gång. Inte minst om nät-oförskämdheten och lättheten att ta till höjda tonlägen och aggressiva ord mot människor man inte känner. Man kan bli vänner på nätet men också ovänner. Utan att man faktiskt egentligen förstår vad som hänt. Om man inte alltid är "gullig, vänlig, opportun och lägger ut bilder på katten och pelargonerna" förstås. Har man en åsikt - som jag här framför till exempel, ja, då finns det förstås de som ögonblickligen känner sig träffade eller retar sig och måste uttrycka det mer eller mindre vänligt. Det är ofta svårt att få en sansad debatt - övertolkningarna är många.

Själv är jag just nu mest glad över att vädret i Sverige är sådant att man slipper de knotiga, illröda tånagelsmålade kvinnofötterna. I sandstrand eller upplagda på någon solstol. De lär väl dyka upp igen framåt försommaren förstås men kanske ändå att "selfien" nu har tagit över. Det tycker jag faktiskt är roligare - ansikten bakom orden är roligare än övriga kroppsdelar!

Trädgårdsarbete inför operationen. Nytt trädäck för grillning och kvällssol!

Inför förestående bukoperation blir det bråttom med vissa planerade trädgårdsarbeten som inte går att fixa under konvalescensperioden. Maken återgår alltså i gamla vanor och blir den allkontnär när det gäller bygg- och reparationsarbeten han alltid varit. På mindre än ett dygn växer det fram ett mindre trädäck längst ner i trädgården där vi har gamla stenmurar som står kvar efter ett sedan länge rasat gethus.

Vi har länge trott att dessa ruiner skulle kunna byggas upp igen utan bygglov, men si- det går inte. Har taket rasat in - vilket hänt för länge sen - räknas det inte längre som gammalt, återuppbyggnadsbart hus. Nu gör det inte alls något. Härifrån har vi en fantastisk utsikt ut mot både bergen, floddalen och byn och dessutom en fantastiskt kvällssol.

Så fort det går  inviger vi däcket - Dessi inte minst - som hjälpt till på olika vis och burit både stenar och avsågade träbitar till husses hjälp.  Vi har en fantastisk liten "paradisträdgård" som nu också utnyttas till alla kvadratmetrar. Troligen hamnar grillen härnere i sommar också.

Huset ska förresten hyras ut under sommaren. Vi tycker det är onödigt att det står tomt i åtta veckor då vi är i Sverige och vi har en fantastisk fransk familj i området som ska hjälpa oss med allt det praktiska. Någon som vet om någon eller själv vill hyra vårt provencalska hus längre tid eller veckovis under juni-augusti? Vi ska skapa en hemsida med all information som behövs men om någon redan nu är intresserad, lämna namn och mailadress i kommentarsfältet så tar vi kontakt! Bättre än så här kan man inte bo!!

Vårpromenad längs Medelhavet

Vi gör två trevliga saker samtidigt. Eller tre snarare. En biltur i vårt vackra provensalska landskap ner till havet. Och en supergod sushilunch i den lilla kustorten Carquerianne. Och som avslutning en vacker och avkopplande promenad längs med en nästan öde strand. Här som under sommartid är fullpackat med folk och det är svårt att få en plats både på stranden och de närliggande restaurangerna.

Dessi blir överförtjust. Hon fullkomligt älskar när vi är vid havet och hon får springa längs strandkanten och nafsa efter vågorna. Hon är ju en pudel och på tyska betyder "zum pudeln" just att "traska i vattenkanten" och här visar hon verkligen upp sina rasegenskaper. Hon blir blöt om tassarna men det bekommer henne inte utan vi får verkligen se upp så att hon inte blir blöt i hela pälsen. Vattnet är ännu inte varmt även om solen skiner.

Det är ögonbedövande vackert här. Och vilken meditativ känsla att bara långsamt gå i sanden längs havet som lågmält brusar in och skapar glittrande skumvirvlar. Vi går inte så långt utan sätter oss på bänken på sista bilden och bara ser ut över vattnet. Och mår sådär jättebra som man just gör vid havet!

Sushi på franska

Trots allt gott vi äter i vårt Frankrike finns det vissa saker man kan längta efter. Kalles kaviar och ansjovis kan vi köpa på IKEA men riktiga näsdroppar, Västerbottenost, lakrits och lite annat typiskt svenskt får vi till oss med hjälp av snälla grannar som flyger hem till Sverige oftare än vi gör.

Det som för oss är en stor favorit är dock sushi. Och se, det är det inte så himla många fransmän som tycker om. De är något skeptiska till rå fisk och rå mat överhuvudtaget så det vimlar inte av sushirestauranger precis, inte heller i de närmaste storstäderna Toulon och Marseille.

Men de finns och till vår glädje har vi upptäckt en supertrevlig sådan i en liten kustort bara cirka en kvarts bilresa från oss. Den drivs av två jättetrevliga killar varav den ena har gått i japansk sushiskola i över sex år så han kan verkligen! Restaurangen är liten men enkelt och sparsmakat inredd. Den ligger i hamnen i den lilla orten med det lite svåruttalade namnet Carqueiranne och dit åkte vi en solskensdag för lite sen.

För att äta tempura och sushi och för att sen ta en promenad med Dessi längs den vackra strand som också finns här. Det syns nog på oss båda hur nöjda vi är med detta! Yum!!

Mandelträdsblom och andra vårtecken

 

Längst ner i trädgården står ett oansenligt träd som vi egentligen var på väg att hugga ner när vi anlade trädgården i den då befintliga "djungel" som ingick i vårt husköp. Nu, några år senare är vi jätteglada att vi inte sågade ner det som nu är på väg att växa upp till ett fantastiskt mandelträd. Just nu blommar det sedan en tid och senare kan vi faktiskt plocka riktiga mandlar från det!!

 

Det är mandelträds- och mimosatider i Provence. Var vi än rör oss blommar det i rosa och gult och ibland också i riktigt mörkrosa bland de ännu kala träden. Vädret växlar mellan sol, blå himmel, 18 grader mitt på dagen och sen kommer dagar med hällregn och åska. Men dessemellan riktiga vårdagar med fågelkvitter och möjlighet till solstunder på terrassen. Vi förstår mer och mer varför många svenskar väljer att tillbringa vinterperioden här i sydfrankrike!