Smultronstunder -hommage à Maman

Pratar med mamma i telefon. Det gör vi numera sedan länge och ofta. Jag har fria samtal till hennes - ocnh andras - fasta telefonnumer i Sverige så vi kan prata så ofta och så kort och länge vi vill. Min mamma som snart fyller 89 år är min fasta punkt i den svenska tillvaron.

Hon är den som finns där alltid, som svarar i telefonen, hon som hjälper mig att komma ihåg vem som fyller år i släkten och som ordnar böcker till mig på svenska, sköter om att våra svenska räkningar kommer till Frankrike, ringer till myndigheter för vår räkning och som nu, ordnar med vackra blommor till en kär kollegas begravning i Sverige.

Hon är den som skickar mig Alice Munroes noveller eller Tranströmers dikter. Jag tipsar henne om de franska författarna vi läser i bokcirkeln härnere och vi pratar konstutställningar på närliggande Tomarps Kungsgård eller Louisiana i Helsingör, konserter och teaterföreställningar i Helsingborg och nyårskonserter i kyrkan. Hon berättar om alla barnbarnen som idag, de flesta av dem har egna barn så nu är det en liten skock barnbarnsbarn att hålla reda på också. Varenda födelsedag kan hon och vill det sig stickar hon bebisfiltar och små söta raggsockor till de lite äldre.

Hon är verkligen också sina vänners vän, min mamma. Telefonen ringer ofta och det är vännerna som hör av sig eller tvärtom. Mamma kör bil med den äran - bytte upp sig för lite sen - och agerar taxi för väninnor, många gånger yngre än hon, som inte längre vågar köra själva. Fortfarande träffar hon väninnor från olika skeden i livet och man gör utflykter, äter luncher hos varandra eller ibland på Gästis i byn, spelar bridge eller hjälper någon som behöver en extra insats vid sjukdom eller lasarettsinläggning.

Vi ses en gång om året numera, under våra Sverigesomrar. Vi stannar i hennes vackra del av nordvästra Skåne - här är trädgården med Hallandsåsen i bakgrunden - på vår uppresa i juni och när vi kör tillbaka igen i slutet av augusti. Mamma ordnar med champagne och hissad flagga när vi kommer och bjuder på makalösa middagar, så som bara hon kan laga dem. Det är specialrökta laxar med färskpotatis, ljuvliga hemlagade såser med grädde, majonnäs och örtkryddor. Jordgubbstårtor och goda drinktilltugg dessförinnan. Alltd är det dukat med finaste porslin på brodyrdukar och med linneservietter och vackra blomsteruppsättningar, allt taget från hennes prunkande rabatter.

Här på bilden dinglar ett klassiskt smultronstrå. Det har hon plockat till mig, hennes äldsta dotter, för att vi nu kommer till Sverige och det är ett speciellt tillfälle. Min yngsta syster som är med på den här middagen i strålande Sverigesol får förstås också sitt strå!

Hon är fantastisk min mamma. Sedan många år tar hon hand om min nu 97-åriga styvpappa som inte längre reder sig riktigt i tillvaron utan henne. Han har förmånen att ha fått ett gudabenådat äldreliv - de bor kvar i sitt hus och med sin trädgård som de haft i många år. Han sitter på somrarna under korkeken och blir serverad tre hemlagade mål mat om dagen och får all tillsyn i övrigt plus så mycket stimulans han orkar med. Min mamma är, sin egen aktningsvärda ålder till trots, en anhörigvårdare med allt vad det innebär. Själva navet i den stora familjen med sex barn, sjutton barnbarn och sexton barnbarnsbarn är hon också.

Jag som hastigt förlorade min pappa när jag var femton är för varje år som går mer och mer tacksam att jag själv uppe i de här åren har min mamma kvar. Det är en trygghet och en glädje och ingenting att ta för givet. Så tänkte man ju inte förr men nu är det annorlunda. Idag talade vi om döden och hur den går till. Hon berättade om min mormors sista andetag och hur man bara börjar andas långsammare och det tar längre tid mellan varje andetag. Och så drar man bokstavligen sitt sista andetag, sa mamma. Och det lät så fridfullt och fint - precis sådär som man önskar sig för egen del.

Tankar inför nya året

Jag  får så fina ord varje morgon på mejlen från Lessons Learned in Life . Så jag vidarebefordrar det här från idag;

To remember you with love

None of us know how much time we have left on this earth. What is left in the end are our actions, the memories you left behind and how you made people feel. What you want to leave behind is people to remember your with love.

Brigittte Nicole

Barntankar på långt avstånd

I mitt arbetsrum står sedan i somras tavlan med det första utkastet till min bild av mina barn när de var små. Några kanske minns att jag la ut den här målarprocessen på bloggen då - bilden utgår ifrån en bild i miniformat och är sedan uppförstorad till en duk som är minst 1x1,5 meter - ett minst sagt ansträngande och krävande projekt.

Så den står där nu i hörnet i arbetsrummet på sitt staffli och tar upp plats. Varje dag möter jag de små barnens allvarliga blick och tänker: jag måste ta fram fägerna och avsluta det här. Jag ser vad som behöver rättas till, vad som behöver fyllas i och arbetas igenom och det här är verkligen bara en skiss, tillkommen under två intensiva dagar i solen på Blidö i somras. Många timmar återstår för att få en färdig bild.

Samtidigt är den färdig så tillvida att jag känner igen barnen. Det är verkligen dom på bilden. Inte alls var de alltid så här allvarliga - vi är nu hos fotografen som man var på den tiden och de är fyllda av just stundens allvar. Och kanske fotografens instruktioner, jag minns inte det. Jag ler åt de tidstypiska 70-talskläderna och pottfrisyrerna som jag själv åstadkom. Och åt storebrors beskyddande hand på lillasyster och det faktum att man klädde småbröder i samma kläder trots åldersskillnad.

Och jag har förstås mängder med andra bilder fulla med skratt, bus, lekar, jular, sommarlov i skärgården, födelsedagskalas. pepparkaksbak, indian- och cowboylekar, vardagsfrukostar och allt det som då fyllde en småbarnsfamilj. Kanske blir det någon bild av detta också så småningom. Tillkomsten av de fyra små barnbarnen får en onekligen att själv gå bakåt i tiden och minnas hur det var då för egen del. Jag var, något ovanligt, i den spirande kvinnojämställdhetens namn, hemma med mina barn under många år.

Jag hade svårt att förlika mig med att lämna bort dem till någon annan och dagis var faktiskt inte särskilt väl utbyggt heller där vi bodde i förorten. Det hade inte lönat sig för oss att betala den avgiften för att jag skulle täcka alla kostnader som ett jobb också innebar i form av transporter, två bilar, luncher, kläder och på det barnomsorgsavgift. Då, när det var aktuellt, var mammaledigheten dessutom sex  och sedan nio månader - dagens årslånga ledigheter var det inte tal om ens.

Visst var det många som ifrågasatte vårt val då. Man skulle ut och "förverkliga sig" i arbetslivet - det var då mantrat för dagen. Flera av dem på vår lilla radhusgata som gjorde så hjälpte jag med passning av deras barn, jag blev förutom hemmamamma också dagmamma. Och sååå roligt detta var. Jag hade mitt eget lilla dagis med precis lagom antal barn och med andra hemmamammor på gatan så att vi kunde hjälpas åt och också ge varandra vuxenstimulans "i sandlådan". Aldrig har jag ångrat det beslutet och de åren - nu senare i livet känns det som det bästa val jag gjort och inte blev jag fast i någon kvinnofälla heller - jag kom faktiskt senare väl tillbaka i yrkeslivet precis som alla andra.

Visst var det försakelser. Men också mycket nyttigt. Jag lärde mig långkok, att laga mat på riktigt, att sköta ett hus med städning, tvätt och trädgård. Jag sydde och stickade nästan alla barnens kläder själv och blev riktigt duktig på det - allt från bävernylonoveraller till söta mössor och spetsunderbyxor. Många leksaker fixade jag också själv inklusive hemmagjort pedagogiskt material.

Barnens tv-stund var dåtidens Bollibompa (och den förhatliga Vilse i Pannkakan) när jag lagade middag och sen John Blund strax innan läggdags, inget mer. Deras utestunder var långt fler än timmarna inomhus och vi hade skog vid tomtkanten som inbjöd till så många spännande lekar.

Det är klart att jag idylliserar. Det var förstås svarta stunder även då och allt var förstås långt ifrån perfekt. Barnen bråkade och kinkade och var alls inte alltid sams och lätta att ha att göra med. Jag fick helg -och nattarbeta vid sidan av för att få det hela att gå ihop, barnen var sjuka i omgångar i eviga öroninflammationer och krupp för att inte  tala om den tortyrliknande spädbarnskoliken. Barnens pappa bytte jobb och det var oro för ekonomi och allt möjligt annat. Men totalt sett, när jag tänker tillbaka på de här åren så känner jag: de var de bästa i mitt liv och jag är glad att vi valde som vi gjorde!!

Bilden påminner mig om detta. Varje dag nu är jag sitter här i mitt vackra Provence och den här tiden i livet ligger långt bakom mig.

--------------------------------------------

Och så till dagens citat från Lessons Learned in Life:

Let them go

When people walk away from you, let them go. You shouldn't have to talk them into staying with you, loving you, calling you, caring about you and coming to see you, because if they really cared about you in the first place, they would not be going anywhere.

Vår i luften

 

Vi har haft årets första bokcirkelträff nere hos en av medlemmarna vid havet. De här mötena är bland de trevligaste sociala aktiviteterna vi har här. Vi är åtta stycken som läser böcker av franska författare (på svenska för de flesta av oss) eller böcker av svenska författare om Frankrike eller franska personligheter.

 

Vi ses över en lunch och äter gott och länge samtidigt som vi pratar om den aktuella boken. Nästan alltid kommer vi in på närliggande intressanta ämnen - det kan röra sig om politik, barnuppfostran, moral och etik, intressanta saker som sker i vår provencalska omvärld. Vi har alla ett djupt engagemang i vår franska värld och de flesta av oss tillbringar majoriteten av vår tid i Provence och besöker Sverige under sommartiden i första hand.

 

Vi har nu haft en period av intensivt vinterregn som har resulterat i översvämningar och mycket elände med dödsfall, raserade vägar och tsunamiliknande flöden i floder och åar. Många stränder är fulla med stockar och bråte och husen har fått evakueras. Det är väldiga naturkrafter som sätts igång härnere.

 

Själva bor vi bra, högt upp och skyddade av våra blå berg mot de flesta kraftfulla väderfenomenen. Just härnere vid havet i orten Six Fours klarade man sig också bra. Nu har vi fått tillbaka den underbara vårsolen, det är kyligt på nätterna men sol, hög luft och vårfågelkvitter på dagarna.

 

Också här påminns man om den stundande våren genom tulpaner på lunchbordet! Och pelargonerna har stått ute året om, skyddade under balkongtaket och tar nu fart igen!

 

PS. Till de som undrat vad som hänt med bloggen så är det inte värre än att tid och energi har saknats. Lite vanlig bloggtorka alltså. Det har också varit en tid över helgerna för introspektion inför det nya året och vad det kommer att föra med sig och jag skickar därför vidare några tänkvärda rader jag får dagligen via mail från "Lessons Learned in Life". Idag blir det detta:

 

"Still wants you"

Someone who really loves you sees what a mess you can be, how moody you can get, how hard you are to handle, but still wants you in their life. - Unknown

Reveillon de Saint Sylvestre. Eller nyårsafton på franska

Sen länge är det bestämt att vi ska fira nyårsafton på vår trevliga vingård där vi känner innehavarna sen länge. Vi är de enda utländska gästerna - alla andra 150 är fransmän. Och de kommer från olika ställen, mestadels från de lite större städerna runtomkring oss. Marseille, Toulon, Hyères. Alla har de varit här förut, ätit söndagmiddag, firat nyår, handlat vin, varit på bröllop.

Så alla vet att det här är otroligt prisvärt, välarrangerat och med en fantastisk sjurättersmeny och hur mycket av gårdens vin man vill. En del sover över på gårdens chambre d'hôte, andra kör tillbaka i natten precis som vi.

Här letar vi oss, precis som de övriga gästerna, fram till våra respektive platser under de gamla fina 1100-talsvalven. Allt är precis så vackert dekorerat, välorganiserat och stämningsfullt som vi föreställt oss. Och det hela börjar som vanligt med goda vindrinkar och goda tilltugg - amuses bouches, det som översätts med "roa munnen". Det kommer vi att göra resten av kvällen!

Julbord för franska grannarna, del II

 

Som sagt - när vi inviterar franska grannar på svenskt julbord går det glatt och livligt till. Redan vid glöggen börjar diskussionerna gå höga och vid matbordet, sillen och snapsarna diskuterar man mängder med ämnen men lyssnar samtidigt till värden som underhåller med svenska julsånger, Helan Går och så lite Sur le Pont d'Avignon på franska.

 

Den magnifika blomsteruppsatsen står än idag!

Svensk julbord för franska grannar

Vi bjuder in närmaste grannarna till svenskt julbord. Ingen av dem har någonsin ätit sån här mat, än mindre druckit snaps eller svensk glögg. Vi undrar förstås hur det ska gå. Här har vi sillar, löjrom, lax med gravlaxssås men också svensk skinka, renpaté, köttbullar och prinskorv.

I vårt hus äter vi varken lutfisk eller risgrynsgröt eller läskiga grisfötter eller annat konstigt så vi tror att fransmännen ska klara av det mesta. Vi har bunkrat upp med fransk gåslever, hemlagad kycklingleverpaté, franska charkuterier, smågurkor, oliver. Och tillsammans med knäckebröd och tunnbröd (jo, allt finns på närmaste IKEA Food) har vi också lagt baguette. Och så har vi översatt det mesta till franska och det blir hur knäppt som helst. Gubbröra blir "bordèle du viellard" till exempel och den som vill se de andra hemknåpade översättningarna kan klicka på bilderna för förstoring.

Vi vet att fransmännen inte är förtjusta i rå eller inlagd fisk. Det finns mycket få sushirestauranger här t.ex. Snaps känner de till men har nog inte druckit de kryddade sorterna och deras "vin chaud" påminner bara lite grand om svensk glögg. Pepparkakor med roquefort-ost är en fullkomligt ny upplevelse för dem.

Men de är "modiga" Glatt kastar de sig över det mesta och smakar försiktigt. Vi får introducera dem i att man börjar med sill och slutar med varm Jansson (också det en märkvärdighet). Vi sjunger Hej tomtegubbar för dem och de blir alltmer förtjusta i sina småflaskor med skärgårdssnapsar och ber att få fler! Allt smakar man på - utom tomatsallad med mozarella till min förvåning?

Tvä av fransmännen kommer inte från "Le Midi" som Provence ofta kallas här utan från Alsace nära tyska gränsen. Så sjungandet och "l'alcool fort", känner man igen. Och våra stillsamma ljus, den röd-gröna dekorationen (inte neon och blåblinkande slingor) uppskattas.

Trots att de inte tidigare träffats så bor vi alla i samma område. Och utan att blinka sätter man igång och pratar med varandra - intresserat och livligt. "Vi behöver ingen introduktion" säger de och skrattar. "Vi är fransmän". Nya sociala koder visar sig för oss också. Vi får överdådiga blomsterbuketter PLUS fint vin. Ingen sätter sig ens förrän värdinnan försett sig från buffébordet och alla väntar in att jag börjar äta. Den lilla nioåringen som är med sitter med vid bordet, förser sig av prinskorv, får CocaCola och är i övrigt tyst och stillsam med sitt Nintendo precis hela kvällen.

Ju mera snaps desto intressantare diskussioner. Männen som inte känner varandra sedan tidigare börjar snart diskutera politik på ett sätt som vore helt otänkbart i Sverige. Diskussionens vågor går höga och det blir roligare och roligare. Plötsligt är vi inne på Franska Revolutionen och Napoleon och vi får intressanta inblickar i hur man ser på sin historia sett i relation till det moderna Frankrike.

Mer och mer mat äts och svensk grevéost slinker ner ihop med fransk brie. Och så avslutas det hela med fransk julstubbe och kaffe.

Hur länge vi åt och drack? Ja, alla kom klockan 1900. Och gick halv två på natten!! Och diskussionerna fortsatte utanför vår ytterdörr en bra stund till hörde vi! Ja, se det var ett party!!