Fransk och svensk sjukvård. Ur ett eget perspektiv

 

När vi flyttade till Frankrike sa vi oss att vi faktiskt inte skulle falla i många utlandssvenskars fälla och börja "tala illa" om det gamla hemlandet. För den delen inte heller raljera över det nya, härma uttal, kalla fransmännen för "fransoser", ha synpunkter på deras bristande kunskaper i engelska, låtsas kunna språket och själv uttala och stava allting fel och bortitok eller ha förutfattade och snabba uppfattningar över kulturskillnader som det tar åratal att lyhört lära sig behärska.

Vår ambition var att försöka se oss själva ur ett invandrarperspektiv (om än ett priviligierat sådant) och sakta men säkert försöka anpassa oss till de nya livsvillkoren. Livet ville dock annorlunda när det gällde en så viktig del som sjukvård. Maken hamnade ganska snart på stort, modernt och professionellt sjukhus för hjärtinfarkt och med motsvarande typ av operativt ingrepp som strax innan skett i Sverige.

Omhändertagande, bemötande och uppföljning saknar all jämförelse med det vi upplevde i Sverige. Här kom, efter samtal till franska SOS, två ambulanser hem med läkare, sjuksköterskor och ambulansmän. Lokala municipalpolisen fanns med och visade vägen och öppnade portkoder. Inom tio minuter fanns sju personer i vårt sovrum, maken var uppkopplad på alla sätt inklusive EKG och man var i direktkontakt med sjukhuset, skickade över dokumentation och förhörde sig med specialist. Här såg man, till skillnad från i Sverige att också en "tyst infarkt" - en sådan som mannen hade i Sverige och fick vänta i sammantaget två veckor för åtgärd - ger utslag och måste behandlas snabbt. Inte alla får de typiska hjärtinfarktsymptomen med stark smärta och andra klassiska upplevelser. Maken tillhör dem som får diffusare och lättare besvär men infarkten, med sin fortsatta utbredning om inget görs är där trots allt.

Inom några timmar på sjukhuset har man konstaterat, via blodprov bland annat att det är en infarkt och efter snabb insättning av blodförtunnande läkemedel utförs kranskärlsoperationen direkt och tre nya stent sätts in. Detta sker rutinmässigt på kvällen, här jobbar man inte på kontorstid.

Uppföljningen, som sker på sjukhuset, känns nästan som om mannen är en prematur bebis och befinner sig på neonatalavdelning. Enskilt rum, ideliga kontroller och provtagningar, (se bilderna) besök tillåts en och en i taget för att inte störa. Och det är inte tal om utskrivning förrän alla värden är under kontroll och med uppföljningstider för EKG, arbets-diton, ultraljud, provtagningar inför de nya läkemedelsförskrivningarna. Detta sker först på sjukhuset och senare hos den privata kardiologen (som har varit chef för hela kardiologmottagningen på detta stora sjukhus tidigare) i centralorten några km från vår by.

Här är uppföljningen inte överlämnad till husläkaren. Den sker sedan flera år numera halvårsvis hos kardiologen (en sådan kontakt som vi fick betala privat för i Sverige) och husläkaren kan möjligen få ta blodtrycket och se till att läkemedlen fylls på enligt gällande lista. Några dosförändringar eller annat gällande denna hjärtpatient ligger inte inom ramen för hennes ansvar eller kompetensområde. Hon kan möjligen remittera eller be oss kontakta specialisten om hon har en fråga, det är allt.

Ingenting av detta kostar någonting. Har man en sjukdom som cancer, hjärt-kärlproblem och/eller diabetes är all sjukvård inklusive läkemedel helt gratis. Tillgängligheten är ögonblicklig och en av de stora fördelarna är också det "Carte Vitale" som är en typ av "landstingskort" men med just vital information inbakad vilket gör att varje sjukvårdsinstitution och apotek får fram viktiga data så fort man besöker dem.

Det viktigaste - dvs journaler och provtagningsresultat inklusive röntgen och ultraljudsbilder får man däremot med sig hem och det är ens eget ansvar inför varje sjukhus eller specialistläkarbesök att själv ta med detta. Också vid ambulansbesöken efterfrågas de här dokumenten som tas med och sedan lämnas tillbaka. Inga administrativa överbyggnader alltså. Inga bortslarvade remisser. Däremot receptionister som tar emot samtal och bokar tider. För det mesta FÖRESLÅR de ett antal tider och undrar om det passar eller om det är "för sent eller för tidigt". Är det akut går de ifrån och förhör sig med doktorn själv om vad han tycker och trycker ofta in en tid nästa morgon.

Nu är det inte enbart kring hjärtan vi fått en icke förväntad erfarenhet av den franska sjukvården. Vi har hamnat i ett antal väntrum av andra skäl, både uppföljande och akuta sådana. Inte så allvarligt, mera sådant som händer i våra tidiga pensionsår. De nyblivna svenska vännerna härnere hamnar i motsvarande lägen och vi har alla anledning att jämföra hur vi blir omhändertagna och behandlade här jämfört med hur det såg ut när vi lämnade "det gamla landet". Och så som vi uppfattar att våra vänner och familjemedlemmar fortfarande har det i Sverige.

Till alla dem som arbetar i den svenska vården och förstås gör ett fantastiskt arbete under de betingelser som råder vill jag säga: Kära "Turtlan" som ett exempel. Fortsätt att vara stolt över de insatser som görs på ditt sjukhus och över den kompetens och stand-by-verksamhet som finns och som du beskriver. Hoppas också att det inte är för slitsamt - så har det ju alltid varit i vården och inte lär det vara bättre nu, så mycket förstår vi ju. De här personliga betraktelserna har ingenting att göra med era personliga insatser. De speglar däremot två diametralt motsatta sätt att se på och ge vård och som patient med erfarenhet av båda systemen är det bara att känna sig priviligierad över att bo just här. Nu och med de åldersrelaterade hälsobekymmer som uppträder.

Så säger vi alla här och det kan knappast vara en slump. Flera exempel från den franska (och svenska vården) följer så småningom, dels egna men också uppsnappat från vännernas upplevelser. Det är numera inte så att man åker till Sverige för att låta behandla sig - här stannar man kvar i Frankrike för att man vet att man får vård, professionell sådan i rimlig tid, med samma personal, med avancerad uppföljning hos ett stort antal specialister om det behövs och till ingen kostnad alls.

Hur länge Frankrike ska ha råd att hålla sig med denna sjukvårdsstandard är däremot en annan fråga. Vi kan inte svara på den och röstar heller inte här så vi tar tacksamt emot det som bjuds så länge det finns. Och vi känner att Sverige skulle ha ett och annat att lära kring hur man har ett rationellt och fungerande sjukvårdssystem med mycket kvar av gammalt omsorgstänkande men med högtekonologisk spjutspetsteknologi, tillgänglig för alla, när det behövs.

Fransk sjukvård.

 

Nej, lugn, alla kära vänner och i familjen. Det är inte sjukhusdags igen. Tvärtom är allt normaliserat för käre maken och vi håller på med diverse reseförberedelser inför Sverigeresan som vi ändå nu ser fram mot kommer att bli av.

Bilden är en illustration av hur det såg ut för snart fyra år sen på det stora militärsjukhuset i Toulon där han då vårdades för hjärtinfarkt. Här ligger han, på enskilt rum och kontinuerligt övervakad av både apparatur, sköterskor och läkare efter det man kallar ballongsprängning, dvs en kranskärlsoperation där man identifierar igensatta kärl i hjärtat, rensar upp dem och samtidigt sätter in ett litet nät som ska hålla kärlet öppet för cirkulation framöver. Fantastisk teknik som finns över hela världen så det är på inget sätt unikt för Frankrike.

Det som är den stora skillnaden, iallafall i vårt fall, var hur totalt annorlunda han blev behandlad två år tidigare i Sverige. Han gick då hos privatläkare på Sophiahemmet för sitt förmaksflimmer och detta utvecklades mer och mer och till slut blev symptomen på begynnande infarkt ganska uttalade. Trots detta remitterades han inte akut till Danderyds Sjukhus dit vi då hörde utan en skriven remiss (som dessutom försvann på vägen och försenade det hela) skickades. För just en kranskärlsröntgen för att se om det fanns några förträngningar.

När jag ringde till denna mottagning fick jag till min bestörtning veta att min man inte skulle kunna få denna röntgen gjord förrän om ca två veckor. Eller pratade man till och med om tre veckor - jag minns inte. Detta var så oerhört för mig eftersom jag då levde med en man som inte kunde gå uppför en liten backe efter att ha hämtat posten 100 meter från vårt dåvarande skärgårdshus utan att tappa andan. Hade något hänt hade det dessutom varit ambulanshelikopter som gällt, vi bodde relativt ensligt.

Efter envist tjat och bönande och beende fick han till slut en tid ett par dagar senare. När man också hittat remissen!! Röntgades han då? Nej. Varför? För att det hela tiden kom in nya patienter som hade väntat längre i kön. Den opererande läkaren (det fanns ju flera som avlöste varandra) stod visserligen hela dagarna och utförde den här typen av operation men på stora, fina Danderyd fanns bara en sådan sal, utrustat för kranskärlsoperationer. Hur många patienter man hann behandla per dag minns jag inte men både jag och min man förvånades över att det enbart skedde på "kontorstid".

Så som vi minns det fick han vara kvar på sjukhuset ett par dagar innan det äntligen blev hans tur och man vid denna röntgen upptäckte flera förträngningar som man behandlade med dessa stent. Den medicinska behandlingen var det inget fel på när den väl sattes in men under den här tiden hade han ju när som helst kunnat få en ordentlig infarkt - en sån som också kan ge obotliga skador på hjärtat. Själva den medicinska uppföljningen bestod av ETT enda läkarbesök, mera hade man "inte råd med" utan patienterna överlämnas sedan till primärvården, dvs husläkaren.

Här fick man också gå i en "hjärtskola" - en ambitiös satsning men som verkligen inte gav särskilt mycket. En apotekare höll föredrag om hjärtmediciner, en sköterska berättade om hjärtfunktioner och gav stränga råd om kost, motion och inget vin i lutheransk anda. En dietist, sponsrad av Becel, krävde att hustrun, som matlagare i hemmet skulle delta i en redovisning av matvanorna i hemmet. Jag fann nåd inför hennes ögon när jag berättade om olivoljan och tomaterna och det franskinspirerade köket.

Vår andra upplevelse av samma sak var två år senare här i Frankrike. Om det ska jag berätta i nästa inlägg.

Vårt olivkooperativ

 

 

Vår sydfranska by är, som de flesta andra här i Provence, mycket gammal. Många av de ännu bebodda husen i de smala gränderna är från 1600-talet och särskilt uppmärksammat är att byns store man, Peiresc, en vetenskapsman från 1500-talet hade sitt slott här och till och med tog emot Ludvig XIV med följe där. Inklusive musketören D'Artagnan som faktiskt funnits på riktigt.

Här, som på så många andra ställen älskar man också att dekorera husen med olika typer av muralmålningar. Kyrkans stora vägg ut mot den öppna platsen har en stor målning som föreställer just kungabesöket. På andra ställen i byn har man målat hur kvinnorna på 1800-talet tvättade kläderna i den rinnande floden. I en av byns restauranger i den gamla olivkvarnen finns fantastiska väggmålningar kring hur man hanterade just oliverna.

För det är för dem som vår by är mest känd. Man har haft och har stora olivodlingar och det, tillsammans med läderfabrik och andra fabriker i industrialismens början var huvudnäringarna i byn.

På bilderna syns vårt olivkooperativ. Nyligen målade man dit datum, 1930, då detta öppnades och bild på en av olivodlarna från tiden med sin åsna. Hit går man och provsmakar de olika olivoljorna och de olika olivsorterna. Man köper goda olivröror, både gröna och svarta och kan också botanisera i goda Marseilletvålar och lokalt tillverkade tvålar av åsnemjölk. Har man över 10 kg oliver (och ett år trodde vi att vi nog fått det i vårt enda olivträd), då kan man ta sin skörd till kooperativet och få ett antal flaskor god (och därmed dyr eftersom det är kvalitet det handlar om) i utbyte.

Det är roligt med ett levande koooperativ i byn - den tanken existerar också framförallt när det gäller vin och många byar har sina egna vinkooperativ.

 

Paus från allt!

 

Vi är i standby-läge. Det är bara att ta det lugnt, invänta fortsatta läkarundersökningar kring hjärta och kärl och vad vi får för besked om möjligheterna att själva köra husbilten tur och retur Frankrike Sverige.

Makens hjärt-kärlproblematik demonstrerar sig så att det blir aktuellt med akutvård och efterföljande undersökningar. Lugn och ro anbefalles och plötsligt, i Provence-hettan kommer vi på: vi har ju faktiskt en privat pool i vårt område. Det var bra länge sedan vi var där men nu knallar vi dit - tre minuter från vårt hus.

Tidig eftermiddag är vi i princip ensamma här. Vattnet är turkosblått och håller 27 grader. Solen värmer med nästan 30 grader så det blir inte länge vi kan vara kvar. Men vi simmar, simmar och simmar. Och bara njuter av att bo i Provence, ha tillgång till denna lyx och vara alldeles ensamma här.
Det varar inte länge. Klockan fem kommer småbarnsmammorna med sina småttingar mellan noll och tio år. Vilket plaskande, simmande, hoppande och dykande det blir. Härliga barnskratt och franska mammatillsägelser haglar om vartannat.

Vi gläds en stund åt de glada barnen men sätter sedan på oss sandalerna och traskar hem igen. Något ömma i kroppen efter årets första simtur. Höfterna, använder man dem??

Läget är annars lugnt, vi småpular hemma med tvätt och lite annat men är inställda på att sommaren kan komma att revideras.

 

Övervakad

Efter en natt på fransk hjärtintensiv är maken åter hemma. Med föreskrifter och akuta uppföljningsbesök hos behandlande kardiolog. Vi får lägga oss i stand-by-läge, lägga allt kring Sverigeresan  åt sidan tills vi vet vad de nya undersökningarna säger.

Inatt gjordes hjärn-scanner - maken säger att man tände upp ett för-natten-nedsläckt scannerrum och undersökningen gjordes akut. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att man skulle ha gjort så här i Sverige. Om man ens gjort det. Men aldrig mitt i natten och inte utan säkerligen långa väntetider.

Det ÄR stora skillnader på resurserna här och också attityden kring hur man ska utnyttja dem. Stor trygghet är detta - maken kom hem med ett fyra sidor långt dokument kring vad som gjorts inklusive alla laboratoriesvar som förstås också togs fram mitt i natten. Och hemfärden gjordes gratis - med ambulans den också!!

Han hade kunnat vara kvar på det stora sjukhuset men efter många timmar på brits i undersökningsrum utan mat och vatten och med dropp och utan klocka ville han bara HEM. Gissa att det var två glada flickor som tog emot honom!

Nu väntar nya undersökningar för att avgöra vad de här synrubbningarna beror på. Trolig temporär diagnos är "Ischemie AIT",  det man på svenska kallar TIA. Som vanligt vänder fransmännen på bokstäverna. AIDS heter här SIDA t.ex men orden är exakt desamma, dock inte ordföljden.

Annan tänkbar diagnos handlar också om bristande blodförsörjning till hjärnan av något slag och detta skall nu kartläggas. Tills vidare vet vi alltså inte hur det blir med den långa körningen till Sverige - nu väntar vi in läkarrekommendationerna.

Och gläds åt att vi nu ställt in vår klimatanläggning på "Cool". Vi har sköna 21 grader inomhus medan solen obarmhärtigt bränner i 30 graders värme!!

Med blåljus till Toulon

Käre maken åkte idag igen med snabba och professionella brandkårsmän akut till det stora militärsjukhuset i Toulon där han tidigare behandlats för hjärtinfarkt. Inom tio minuter efter mitt samtal var de här, SPRANG uppför trapporna till sovrummet ( om jag jämför med hur det ser ut i de svenska SOS-programmen där det går ganska sävligt till faktiskt. Därmed inget ont om dem men här är det fart!).

Skälet är samma typ av synrubbningar som vår käre bloggvän Guy drabbats av i Thailand och eftersom detta var andra gången på kort tid och vi ligger i startgroparna inför sverigeresa och det fanns några andra oroväckande symptom var det ingenting att be för.

Några timmar senare är det tråkigt och ensamt för matten utan kontakt från sjukhuset och Dessi kan inte koppla av utan ligger på en och samma plats och vaktar till hussen kommer hem. Det sker nog inte ikväll, samtal med en lugn och vänlig och förtroendefull doktor på akuten (föreställ er det, en läkare som går ifrån alla övriga patienter och säger Bonsoir Madame, det är jag som är ansvarig för er man och följande händer nu....)

"Följande" är fortsatta undersökningar, bland annat en "scanner cérébrale" och troligen lite annat om jag känner den franska sjukvården rätt. OM det är så att detta hinns med ikväll kommer man att skicka tillbaka honom hem med ambulans eftersom jag själv inte kan hämta honom. Utanför huset står husbilsmonstret och vår normala bil befinner sig kilometer härifrån. Troligen blir hemfärden först i morgon dock.

Oron till trots är det återigen så att den franska sjukvården gör att man känner sig inlindad i bomull och så otroligt väl sedd och omhändertagen. "C'est normale, ne vous inquietez pas Madame, tout va bien et pour l'instant pas de problème." "Courage" sa den förtroendingivande läkaren på franska 112. Mod, det här kommer att gå bra.

Att jag älskar detta land....!!?