Aurora

 

 

Morgonrodnadens gudinna är frikostig med sitt fantastiska morgonljus över bergen. Det är en fröjd att dra ifrån gardinerna varje morgon och njuta av soluppgången över bergen och olivterrasserna i fonden.

Och så samtidigt se den kvardröjande månen.

Vi har det osedvanligt varmt för årstiden. Gårdagen bjöd på 22 grader (plus fdörstås) mitt på dagen. Idag har det varit utelunch igen. Framåt helgen kommer det att stabiliseras och stora delar av Frankrike får återigen snö och regn. Men vårt lilla hörn här i Provence är oftast förskonat och vi njuter av vår- och sommartemperaturer. Vårfågelkvitter och ljusa dagar förgyller tillvaron också.

Sjukt....

Nej, det är inte jag som är sjuk. Det här är en bild från en feber- och snuv-period för länge sen härnere. Som kurerades galant efter några dagar med gammaldags svenskt infektionsskunnande. Men hur många liknande bilder ser man inte nu på facebook och på olika svenska bloggar i influensatider.

Jag förbryllar mig därför. Man får de mest livfulla beskrivningar av hosta intill lunginflammation, ett makalöst snorande och nysande, långvarig feber som sen eskalerar till 39 grader på MORGONEN och folk som knappt kan ligga still på soffan en sjukdag eller två ens utan måste stressa iväg till jobbet. Illsjuka smitthärdar som man då är.

Vad har hänt? I mitt liv lever jag fortfarande (och har alltid gjort) efter att när man har feber och allehanda andra symptom från övre luftvägar bland annat då är det sängläge som gäller. Och mellan lakan, inte bara i soffa med pläd för det blir för mycket "uppespring" då.

Är man sjuk är man sjuk i min bok. Då håller man sig i sängen och kurerar sig med vad som känns bäst för den egna kroppen. Att tro att man blir frisk av Alvedon eller Ipren är ju en schimär, det tar man ju bara för att dämpa feber och värk men det gör ju ingenting mot grundinfektionen som måste få ta sin tid. Hetsar man för mycket med att gå igång för tidigt kan man ge sig attan på att det kommer bakslag och ofta i form av bakterieinfektion efter den första virusinfektionen.

Virus är det vanligaste vi infekteras av, om det så är vanlig förkylning eller influensa, mag- eller luftvägs. Sköter man det här på rätt sätt, dvs håller sig i sängen, motar de värsta besvären åt sidan, sover och dricker mycket och får vara ifred (inte upp och hoppa, köra och hämta barn, laga mat, tvätta kläder, ringa jobbet, sitta framför datorn, gå ut med hunden) utan verkligen håller sig I SÄNGEN, då kan man klara det här på några dagar. I värsta fall, om det är influensa tar det upp mot en vecka.

Så resonerar man också här i Frankrike. Är man sjuk är man sjuk. Och man får mängder med besvärsstillande mediciner och till slut, om det hela inte ger sig också antibiotika, ofta kombinerat med kortison för att hjälpa kroppen till läkning. Men då ska det ha gått många veckor och de franska läkarna förvånar sig här över svenskarna som försöker hålla ut så länge det går men ändå till sist måste falla till föga och få hjälp på traven - ofta i ett alldeles för sent stadium och med mycket starkare medicinering som följd.

"Tycker ni om att lida?" är en fråga jag nu fått alldeles för många gånger härnere när jag/vi sent omsider uppsökt doktor. Här går man dessutom först till apoteket och diskuterar sina symptom med den mycket välutbildade apotekspersonalen och kommer därifrån med tjock påse full med olika "médicaments", alla bra för snuvan, magvärken, huvudvärken, diarrén, benkramperna, hudbesvären eller vad det nu kan vara.

På svenska delen av nätet läser jag som sagt hur folk fullkomligt har glömt de här självklarheterna. Man oroar sig för träningen (!), för jobbet, för att hinna med och tror att man ska fungera som vanligt trots att kroppen protesterar å det grövsta. Och går iväg på skrangliga ben och smittar ogenerat ner ett antal andra medmänniskor.

Man kan bli vansinnig för mindre - förr sas det åtminstone till om det här egoistiska beteendet och satt man i grupp eller arbetade i situationer där man möter många andra människor fick man ju åtminstone veta om att man utgjorde en smittkälla som inte var särskilt uppskattad. Detta verkar helt ha försvunnit ur allas medvetande - att snora, nysa, hosta, kanske till och med kräkas inför andra är helt accepterat - välsignade verkar också de dagis vara som tar emot "sjuka barn" och inte i onödan besvärar föräldrarna med att hämta hem en slö och febrig unge. Som också genast ska kureras med Alvedon och skickas tillbaka till dagis nästa dag.

När jag var liten låg man som sagt mellan lakan. Saft och vatten på nattygsbordet, lätt sjukmat på bricka i sängen, magnecyl mot värk och feber, temperaturtagning morgon, eftermiddag och kväll. Steg tempen mot eftermiddagen visste man att den skulle bli än högre mot kvällen och natten. De första feberfria morgnarna hälsades med glädje men uppstigning tilläts inte förrän efter minst en feberfri dag. Den tillbringade man klädd, ovanpå sängen med pläd omkring sig och med försiktiga steg ut på toaletten och kanske ett deltagande i en måltid tillsammans med resten av familjen på kvällen. Konvalescensen kallades detta. Begreppet existerar fortfarande här i Frankrike.

Vi har glömt allt det här. Jag förvånar mig därför inte över att folk blir sjukare och sjukare, går och drar i evigheter med konstiga infektioner som aldrig ger sig, får nya symptom som man inte går till doktorn med och som man sprider vidare.

För sin egen OCH andras skulle ska man kurera sig i självvald isolering, bli frisk och inte gå iväg och bidra till epidemisk smittspridning i ett redan sjukt samhälle. Amen!

Vårt varma Provence

Vi har det bra här i vår provencalska vinter. Just nu särskilt bra. Idag har vi haft nästan 18 grader mitt på dagen och härlig solstund på terrassen efter lunch. I morgon ska det bli ännu varmare, upp mot 19 grader i vårt område.

Dessi tycker detta är särdeles skönt och hon pussar osedvanligt mycket på sin husse i solstolen. Alldeles nyvaccinerad mot rabies är hon också men reagerar inte med mer än lite hängighet ett par timmar den här gången. Inte som förr om åren då hon legat utslagen ett helt dygn.

Vi är i slutet av januari och har nästan sommartemperatur och sooool - detta är det bästa med livet här i sydfranska byn!!

Fransk begravningsentreprenör och några vackra ord på vägen

 

 

Vi har varit på söndagsutflykt till den trevliga orten St. Maximin La Sainte Baume, ett par mil norr om oss. Dit åker vi på slingriga vägar genom nästan oändliga vinlandskap, kantade med höga, vackra berg. Vi ska på vinprovarmässa - ett årligt återkommande arrangemang med helgonprocession och hyllning till vinet som odlas och flödar överallt här i Provence. Ett 60-tal utställare erbjuder provsmakning i klosterträdgården intill stadens pampiga basilika. Mer om detta i annat bildreportage.

På väg tillbaka från evenemanget till den helt franskt olagligt parkerade bilen går vi förbi denna begravningsbyrå. Pompes Funèbres är det märkliga franska uttrycket för detta. Notera skylten i sina regnbågsfärger, dessutom upplyst nattetid. Skulle våra svenska sobra begravningsbyråer ens drömma om att använda en skylt av det här slaget?

Annar skiljer det sig nog inte så mycket när det gäller tjänsteutbudet. Här får man hjälp med att ordna  begravning (organisation funérailles), med kremering (crémation), liktransport (transport corps) och med motsvarigheten till Vita Arkivet (contrats obséques).

I skyltfönstret finns uppsättningar av konstgjorda gravbuketter som är mycket vanligt här. Ofta har man också porslinsbuketter som förstås är mycket tåligare. Och så har man ställt upp en pappfigur av "Le petit prince", den Lille Prinsen, av Antoine de St. Exupéry, piloten och författaren till denna klassiska barnbok. Det är en vacker text som är citerad:

On ne voit bien qu'avec le coeur; l'essentiel est invisible pour les yeux
ungefär
Man ser bäst med sitt hjärta; det viktigaste är osynligt för ögonen
Jag ler åt den lille prinsens tänkvärda ord i skyltfönstret och tycker det är ett av dagens viktigaste budskap att just ta till sitt hjärta.

Nu blommar det...

 

 

Vilken lycka det är varje gång den gamla porslinsblomman blommar. Det här det enda skott vi tog med oss till Frankrike för 4.5 år sedan. Det kommer från moderplantan som ursprungligen var min mormors - säkert över 70 år gammal.

Största plantan från den ursprungliga finns kvar i Sverige och vårdas ömt av bästaste väninnan där den fått havsutsikt i skärgården precis som förut.

Världens tåligaste växt - och vackraste -  när den blommar!

Vardagsmorgon i den sydfranska byn

 

 

 

 

 

Så här ser det ut på morgnarna hos oss. Ingen skillnad mot när vi bodde i Sverige på vår skärgårdsö utan det är samma frukostrutiner som alltid. Samma tekopp med grönt, gott te på tillsammans med macka på guldbricka på sängen. En snabb titt så fort jag vaknat på den vackra stenen med sitt budskap som också påminner om syster T som skickat den till mig.

Dessi äter skivad skinka tillsammans med mig och får den serverad på sin roliga lilla bricka med figurer från Klippans Yllefabrik. Jag har satt tillbaka min egenhändigt målade tavla med motiv från Skogskyrkogården i Stockholm vid nattygsbordet och funderar sen på vilken av böckerna jag ska läsa i en stund medan den franska TV2 har ett bokrecensionsprogram efter "Godmorgon Frankrike", dvs Télématin som det heter.

Den nyskrivna boken heter i ungefärlig översättning "Rädda er pensionärstillvaro" och handlar om ungefär samma saker som man säger i Sverige: det kommer att bli svårt som pensionär men det går att lösa uppenbarligen. Men lata politiker har inte gjort något på över 30 år ".

Samma dag får vi våra orangea pensionsbesked. Från att under två år fått sänkt pension och som utlandsboende ingen skattelättnad för detta som man fått i Sverige så har pensionen nu i år stabiliserats. Ett år. Sen får man se, det aviseras sänkningar igen nästa år. Det är inte lätt att planera sin ekonomi när man inte kan räkna med den planerade pensionsinkomsten som sänks i ett utan att man kan påverka. Förr kunde man ju jobba extra, byta jobb, skaffa en vid-sidan-inkomst men alla sådana kreativa lösningar finns inte längre. Det är bara att bryta ihop och gå vidare som Mark L. säger.

Jag tänker också på alla svenskar som får sina kuvert samtidigt som vi och i synnerhet på alla kvinnor som halv- och deltidsarbetat nästan ett  helt yrkesliv och som helt enkelt inte kan ta in summan som står i papperet för den är så katastrofalt låg. Jag minns en bloggdiskussion om detta när jag precis själv flyttat till Frankrike och börjat ta ut min pension och hur svårt jag tyckte det var att nästan alla skojade bort eländet med att säga att man skulle fixa detta genom egen potatisodlig och att pilka fisk till middag.

Eja, vore det så lätt! Men idag skiner solen igen över våra blåa berg och i morgon ska vi på utflykt så det är bara att glädja sig över det som existerar just nu.

Det regniga Provence

 

 

Nyss skrev jag om våra härliga soldagar, de som gör livet lätt att leva här. Särskilt när man drar isär gardinerna på morgonen och ser solen lysa över bergen. Det blir en fin start på dagen.

En dag senare vaknar hunden och vi av smattret av regn mot tak och fönster. Och nu är himlen blygrå och regnet öser ner. Dessi har m y c k e t  bråttom att förrätta morgonbestyren - hon gillar inte att bli våt i pälsen och vill hem direkt.

När det regnar här gör det det med besked. Antingen häll- eller ösregn och ibland med hårda kastvindar, eller som idag, ett jämnt strilande med några få uppehåll. I morgon tror vi att vi får tillbaka solen igen så det växlar väldigt.

Vädermässigt har det annars varit - och är till delar - fortfarande kaotiskt i stora delar av Frankrike. Det har snöat rejält på sina håll och inte minst Paris har fått mycket snö som svept in den vackra staden i vitt och fungerat ljuddämpande till parisarnas förvåning. Annars blir de rätt olyckliga av snö och vinterkörning som få av dem behärskar, sett med svenska ögon.

De fastnar i modden och försöker ta sig ur genom att ge så mycket gas det går och sen sitter de där i sin spinnande bil som bara gräver ner sig mer och mer. Snurrar runt gör de också och många dikeskörningar blir det. Annars fungerar halkbekämpningen utmärkt och alla stora lastbilar plockas av de större motorvägarna och ställs i depå tills de kan börja köra igen. Eller också dirigeras de via mindre vägar för att inte störa övrig trafik.

Än har vi inte fått snö i vår by som förra året. Men några dagar kommer vi säkert att få vitt täcke vi också. Och våra sydfranska bybor ryser och säger att det är kallt och byltar på sig och barnen något alldeles förskräckligt. Ja, detsamma gör parisarna förresten, det ser man på tv-inslagen.

Det har varit ovanligt kallt förstås, lägre temperaturer än så har har man inte haft sen på 1980-talet så det är inte så konstigt att det känns kallt för fransmännen. Barnen är glada som vanligt förstås och kastar sig utför minsta lilla backe på skidor och kastar snöbollar under skrik och skratt.

"Jaja, det här är förstås ingenting för er" säger grannarna. Och, nej, det får vi ju erkänna, det är det faktiskt inte. De svenska vintergenerna sitter där de sitter och vi fryser inte ens!