Rum med utsikt

Det blir inte sämre med den här sortens utsikt när vi träffas, vårt lilla boksällskap. Kan man sitta så här och äta lunch och se ut över en vacker Medelhavsbukt och prata om intressant ämnen, då blir det en mycket bra dag.

Vi har sol till långt in på eftermiddagen/förkvällen och den kastar vackra skuggor i fruktskålen. Och ger ljus och växtglädje till pelargonerna som fortfarande står ute och blommar på balkongen!

Vänder man blicken lite åt sidan får man de vackra blå bergen i sikte. Notera rökslingan. Nu eldar fransmännen i sina öppna spisar eller tänder eld på lövhögarna och det ligger en tät blågrå rökdimma över hela landskapet. Och med det följer en speciell "höstdoft" från veden  som eldas. Vad det är för trädslag vet jag inte men det luktar väldigt speciellt. Och gott.

Bokcirkellunch

Vår lilla bokcirkel (som snart får förse sig med gourmetstämpel också) träffas igen. Den här gången får vi en underbar lunch med snabbmarinerade röd- och gulbetor och en slags torskfisk i sushi-form.

Trattkantarellsoppa i vacker skål med svampar plockade av värdinnan själv i Värmland.
Ostbricka däremellan på fransk vis förstås.

Sen en somrig "tarte" med färska bär - underbart vacker i sin form. Efter detta kaffe och livliga diskussioner om böckerna vi läst. Idén med vårt boksällskap är att läsa böcker av franska författare, både klassiker och moderna författare eller böcker om Frankrike skrivna av svenska eller andra författare. Ambitionen är att lära oss mera om landet vi lever i, kulturen, olika tidsepokers anda och värderingar. Och så lite historia på det.

Vi har hunnit med ett stort antal böcker nu när vi är inne på vårt tredje år. Och det är lika roligt och intressant varje gång vi ses och diskussionens vågor går höga. Lärorikt med olika infallsvinklar på hur man upplever samma bok dessutom.

Den här gången hade vi delvis frångått det franska perspektivet och läst två böcker av en svensk författare, Kristian Lundberg. Yarden och Och allt ska vara kärlek. Jag ska inte recensera dem här men vill uppmana mina läsare att som vi, stifta bekantskap med denne, för oss dittills okände men kritikerrosade författare.

Ett fantastiskt språk och en historia om dagens Sverige man faktiskt först inte tror är sann. Det blev många spännande inlägg om boken som handlar om"utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar". Framförallt avsaknaden av dem. En omvänd klassresa kallas böckerna också.

Läs dem!

Vi hade läst en fransk bok också, Bonjour Tristesse, av Francoise Sagan. För vissa av oss var det intressant att återuppleva 50- och 60-talets Frankrike med början till det fashionabla Rivieraliv som nu existerar fullt ut.

Utelunch i november

Det är inte första året det här händer. Att man i slutet av november fortfarande kan sitta ute i solen och äta lunch. Det är inte varje dag men fler dagar i veckan än man tror. Vi tar chansen förstås.

På nätterna är det nu kyligare och temperaturen faller fort på eftermiddagarna också även om vi sitter ute en stund vid femtiden, tar en apéro och låter Dessi leka i sin pudelträdgård. Då med tröja på men skiner solen är det lika underbart som mitt på dagen och det börjar inte skymma förrän en bra stund senare.

Här har vi precis dukat upp för enkel lunch på terrassen idag och termometern visar 20 grader i skuggan mitt på dagen. Igår eftermiddag satt jag en lång stund i solstolen efter lunchen och läste färdigt en av böckerna till vår bokcirkel på fredag. Jag blev alldeles röd om kinderna efter ett tag så solen tar fortfarande!

Detta är bland det absolut bästa med att bo och leva härnere. Ljus och sol och uteväder i t-tröja. I november!!

Sista kvällen med Hélène S.

Ev av min absolut största konstnärsfavoriter är Hélène Schjerfbeck. Jag har läst allt om henne och hennes liv, både det privata, ganska sorgliga och hennes konstnärsliv. Jag har fascinerats över hennes konstnärliga utveckling från det etablerade dåtida sättet att måla till hennes mer och mer avskalade och strama bilder.

Och inte minst har jag följt hennes olika självporträtt - de sista från Saltsjöbadens sjukhus där hon tillbringade sina sista år på 1940-talet. För några år sedan gjorde jag en parafras på ett av porträtten, det ni ser på bilden. Den var med på min senaste utställning härnere och köptes av ett trevligt par från Nice.

Häromdagen var det dags för avhämtning och jag lät Hélène få ta plats vid matsalsbordet under kvällen för att "säga adjö" till henne. Tro det elller ej, men vi som precis fått Slingbox och därför kan se svensk tv i realtid tittade samtidigt på programmet om "Den unga Schjerfbeck" på tv2. I mitten en av hennes bilder från England där hon också förälskade sig i en man som det tyvärr aldrig blev någon fortsättning med.

Söta pojkar vid en brittisk strand och redan här anar man hennes otroliga förmåga att fånga en bild med snabba penseldrag.

"Min Hélène" hänger nu härnere i södra Frankrike - vem hade kunnat tro det när jag målade henne på min skärgårdsö?

Denna fantastiska bloggvärld!

Hade jag någonsin trott att jag skulle få så många bloggvänner och trogna läsare utanför vän- och familjekretsen när jag startade min blogg för fyra år sen? Aldrig i livet kunde jag ana att vårt sydfranska liv skulle generera så mycket intresse hos andra också utanför familjen.

Men så har det blivit och det är alldeles fantastiskt med detta gensvar som kommer i olika form. Under senare tid har jag vunnit små priser i ett jätteroligt halländsk uppmuntringslotteri och det dimper ner roliga priser i min brevlåda och gör mig varm i själen och glad för svensk påminnelse.

Det räcker sen med att man berättar om saknaden av trattkantareller så nappar nästa läsare och vad händer? Idag finns i brevlådan en stor grön kartong från Dubbelörnen i Sörmland, Elisabeth, hon som själv har bloggen Karl-Johansgården. Hon består mig  med en massa torkade trattkantareller PLUS en burk med finmald svart trumpetsvamp för smaksättning av såser och annat. Och berättar om de egna sydfranska drömmarna som är så starka att de förstås kommer att gå i uppfyllelse.

Och så har hon lagt med inredningstidningar och lite skvaller från svenska kungahuset dessutom. Jag blir alldeles överväldigad och får tårar i ögonen av all denna värme och omsorg. Maken tycker också att det är alldeles otroligt vad den här bloggvärlden har fått för trevliga konsekvenser för oss "i förskingringen" och ser speciellt fram mot svampstuvning/sås förstås!

Jag skriver separat till dig Elisabeth med ett stort tack men vill på det här sättet också visa hur fantastisk glad jag blev. You made my day!! xoxo som amerikanerna skriver!

Utflykt till liten grannby. Del 2. "Aioli"

€

Vi åker fem svenska grannar till en by nära oss, Carnoules, för att äta fredagslunch. Den här gången "Aioli" med betoning på sista i:et. Hemlagad vitlöksmajonnäs är förstås en viktig beståndsdel i den här provencalska rätten men basen är fisk, ofta morue, torskfisk av något slag. Den kan vara färsk men också torkad - den påminner då om den svenska "långa" och är lite saltare än vanlig torsk eller kabeljo.

Övriga ingredienser syns på bilderna. Torsk är huvudingrediens men den serveras med skaldjur, ofta några musslor och också sniglar (det tycker jag är så äckligt att jag bara inte kan äta dem). Det ingår alltid ett hårdkokt ägg med skal, vanlig potatis och också sötpotatis. Morötter, haricots verts, blomkål och som här kronärtskocka. Kolla sen vitlöksmajonnäsportionen. Det här är en av två skålar till oss fem så det är meningen att man fullkomligt dränker ingredienserna i den här underbart goda (förstås) hemlagade majonnäsen.

Till detta serveras bröd, vatten i karaff och rödvin och rosé för den som vill ha det. Gott lantvin i karaff, inget knusslande med märkesviner utan vi tar det huset bjuder. Himla gott är det och vi äter alla med god aptit.

Efter detta serveras efterrätt. Några tar en hemlagad chokladvariant med grädde, vi andra beställer Îles Flottantes, "flytande öar" vilket är en slags smaksatta äggvitebollar som flyter runt i en urgod vaniljsås. Mera vin för den som vill ha. Det är inga små portioner det här och måltiden får ta sin tid på sedvanligt fransk manér. Överallt omkring oss sorlar lokalbefolkningen och njuter av sin aioli de också, det är vad som serveras idag.

Till sist beställer vi in kaffe för fyra personer. Den femte som är jag avstår. Sedan ber vi att få notan, l'addition. Den syns längst ner, klicka på den bilden och titta på den sirligt vackert handskrivna lappen. Notera också slutsumman. För oss fem personer betalade vi 66.00 euro. Det är cirka 13 euro var, ungefär 125 svenska kronor.

För detta fick vi alltså en makalös varmrätt, efterrätt, bröd, vin så mycket vi ville och kaffe med liten chokladbit till!!

Våra svenska grannar som precis som vi varit runt på lite olika restauranger härnere genom åren höll på att trilla baklänges när de såg detta. Vi enades om att billigare än så här äter man inte ute. Jo, det finns andra landsortsrestauranger som också har den här sortens "formules" som det kallas - menyer som innehåller allt det här till så facila priser.

Om vi åker hit igen? Det är klart vi gör. En fredag framöver ska vi åka dit och pröva deras Moules frites, dvs Moules Marinières med pommes frites, den här märkliga kombinationen som ursprungligen kommer från Belgien.

Här är själva huvudingredienserna som av någon anledning hoppade hit ner i texten

 

Mätta och synnerligen belåtna tackar vi för oss och ger oss sedan ut på en liten minituristutfärd i byn. Som framförallt har en speciell järnvägshistoria men den får vänta till nästa inlägg!

Utflykt till liten grannby. Lunch hos "Chez Doudou". Del 1

Vi lockar med oss svenska grannarna och far iväg till en liten by några mil norr om oss för att äta fredagslunch. Vi har varit här en gång förut - resultat av lite googlande för att hitta något bortom allfarvägarna och tyckte då att det var en så kul och annorlunda upplevelse att vi gärna gör om det.

Byn dit vi åker heter Carnoules. Det är inte något särskilt märkvärdigt med orten men den har en speciell historia som jag ska berätta i nästa inlägg. Den ser ut som de flesta småorter här, ett par tusen invånare, förstås en tusenårig historia i bakgrunden som alla orter här, smala gränder blandat med en liten supermarché. Men det är inte därför vi åker hit.

Nej, vi vill tillbaka till restaurangen "Chez Doudou", en gammalt hotell- och järnvägsrestaurang som sedan 1980-talet drivs av Madame Doudou och hennes man. Hotelldelen är för länge sedan nedlagd men restaurangen är vid gott liv. Kommer man hit en fredag som vi gör måste man faktiskt boka bord och det beror på att man här varannan fredag serverar "Moules frites" och varannan "Aioli". Jag ska berätta vad det senare är också, det är inte som man kan tro enbart vitlöksmajonnäs utan en hel provencalsk husmanskosträtt med speciella ingredienser.

Här sitter vi nu bland urinvånarna hos Madame Doudou och får en fantastisk service. Särskilt gullig är man mot Dessi och mot slutet av vår måltid tycker man att hon kan få komma upp från golvet och sitta på stol vid matbordet!! Madame Doudou kommer själv fram med sin egen pudel, en lite blyg "caniche nain", dvs dvärgpudel, snäppet större än Dessi som är "caniche toy", den allra minsta sorten.

Varje gång de rara flickorna som serverar kommer förbi vårt bord är det ett himla gullande med hunden och det känns alldeles fantastiskt kul att hon är så välkommen här. Restaurangen har sin stamlokalsdel och det finns också en större del för bröllop och annat. Men också en typisk fransk bardel där det säkert är full fart varje kväll. Här står Monsieur och Madame Doudou bakom bardisken som förutom de vanliga franska apéro också rymmer en hel vägg med tobaksvaror. Ovanligt till och med här i Frankrike numera!!