Sverigeresan. Lunch för vännerna

Under vårt besök i Stockholms- och Norrtäljetrakten hinner vi inte med att träffa alla som vi vill. Vi har inte varit i Sverige på två somrar och har fått förkorta vår vistelse med flera veckor då det blivit dags för barndop igen, den här gången i Provence.

Så vi skyndar oss att bjuda till lunch på den ganska nybyggda restaurangen precis vid åkanten i Norrtälje. Åtellet som hotell och restaurang heter. Många är på semester men vi är ett gäng som samlas och bjuds på god mat, ansjovis- och lökpanerad kalvfilé som är lite av husets specialitet.

Det blir en stund av glädjefylld samvaro även om vi inte hinner prata så mycket med var och en. Men vi har iallafallt träffats och det känns väldigt roligt!

Sverigeresan. Mitt i skärgården - vackrare blir det inte!

Åh vad vi är lyckligt lottade som har vänner som bor så här fantastiskt. Ett par meter från havet med den stora bryggan och bastun bredvid. Och så sjöstugan som vi hyrde första tiden efter Frankrikeflytten innan vi köpte husbil.

Nu bjuds det på svensk sommarlunch på vackert dukat bord under skuggande parasoll. Härligt med svensk färskpotatis, det finns inte någon motsvarighet till det i Frankrike. Vi för intressanta samtal, njuter av mat och dryck och hela den omgivande naturen. Tack till vännerna för en så fin stund tillsammans!

Sverigeresan. Vänbesök i kvällsolen

En underbar Sverigedag. Vi bor hos goda vänner på Blidö och alldeles strax ska vi äta en jättegod middag tillsammans med ytterligare ett vänpar. Det är alldeles lagom varmt ute- det är ombonat inne och så omtänksamt ordnat. Vii känner oss så efterlängtade och välkomna.

Det vackra kvällsljuset silar mellan spetsgardinerna, kastar långa skuggor över gräsmattan och ger det medhavda rosévinet en underbar färg. Precis här, där vinet serveras, finns en liten fontän som sakta porlar och ger lugn och ro.

Glimtar från Sverigeresan. Ett Glas

Vi får det tätt på given med alla vänner och familjemedlemmar vi vill hinna träffa under vår Sverigevistelse. Vi parkerar oss ett par dagar på camping utanför "vår" stad Norrtälje. Och dit kommer goda vännerna C och U som bor inne i Stockholms city där det inte är helt lätt att parkera husbilen. Även om den betraktas som personbil och får parkeras som en sådan.

Vi föreslår dem middag på favoritstället sedan alla år: Restaurang Ett Glas, mitt i centrala Norrtälje vid Stora Torg. Genom åren har detta varit restaurangen framför alla andra. Här satt min chefredaktör och jag i timmar och pratade om allt mellan himmel och jord på lunch. Ibland var vi sist kvar i lokalen. Detta var under perioden jag var kolumnist i stadens tidning och vi hade massor att prata om.

Här har vi också landat under skärgårdsåren efter att ha varit på bio eller bara äta middag med goda vännerna. Bor man på ö utan annat än en jouröppen kiosk under vinterhalvåret har detta varit stunder att se fram emot. Vi blev inte besvikna den här gången heller trots att det är ett par år sedan vi var där. Kolla bara deras Tapasplanka!!

Välbevakade var vi också av kråkan i trädet  bredvid! Restaurangtips alltså för den som har vägarna förbi vackra och pittoreska Norrtälje!!

Tillbaka till Sverigeresan. Ljusteröbesök

Efter att ha lämnat den charmiga campingen Vita Grindarna på Djurö där barnbarnet L har döpts i Djurö kyrka ställer vi in gps:en mot Ljusterö där goda vänner väntar oss.

Vi väljer att åka över Resarö och Vaxholm. Där tömmer vi toalettank och gråvatten (disk- och tvättvatten för den som inte vet) och tankar färskvatten på en camping i Vaxholm.

Vi passerar Åkersberga där vi har en inbokad läkartid för kontroll av ett djupt och obehagligt sticksår i makens ena ankel. Det blir lugnande besked men antibiotika för säkerhets skull. Vi har medelhavsvärme - det är faktiskt 35 grader varmt! Så kör vi den sista biten på välkänd väg 276 ut i vårt kära Roslagen. På färjan över till Ljusterö konstaterar maken förnöjt att han nu verkligen känner sig hemma - inte mindre än tre gula vägverksfärjor har vi tagit på vägen hit.

Det är hemvant. Under alla åren på Yxlan, vår ö nära Furusund, hade vi färjetidtabellen inprogrammerad i ryggmärgen. Man visste exakt när det var dags att lämna hemmet för att hinna med färjan och likadant på väg hem.

Vi möts av goda vännerna K och A som  - efter att vi med viss  möda konstaterat att det inte går att parkera husbilen på deras tomt - för brant backe upp dit - bjuder oss på champagne och gott rosévin med underbar "gubbröra" till små toasts på deras brygga. Här sitter vi en god stund och bara insuper skärgårdsmiljön. Fina båten Astrea ligger där och guppar - med den var vi på sälsafari vid förra besöket, inga sälar såg vi men vi fick en fantastisk skärgårdstur!

Det småduggar och en regnbågen visar sig över den vackra viken. När regnet sedan tar fart är det dags för en, som vanligt, vällagad och god middag med underbara ostar till efterrätt. Titta så vackert dukat bord och med utsikt mot viken under markisen. Det blir en sen kväll för trevligt har vi. Vid tvåtiden kryper vi till kojs i husbilen som står parkerad vid vägens ände. Nästa dag bestås vi med god svensk matjessill och färskpotatis och nu börjar hemkänslan komma mer och mer. Skärgård och sill - nu är vi hemma!

Tack kära vänner för ett såå trevligt besök!

Gastroskopi à la francaise

För närvarande är bloggen lite av en sjukdomsdito. Men kanske någon läsare tycker det är intressant med skillnaderna mellan den svenska och franska sjukvården - det jag tidigare berört i samband med våra franska sjukvårdskontakter.

Franska doktorer är nu i mitt fall engagerade i ett antal olika sjukdomssymptom som spretar lite åt olika håll. Därav ett stort antal undersökningar av olika slag. Idag var det dags för den fruktade gastroskopin, den som jag valde att få utförd utan sövning och med tunn slang genom näsan istället för tjock och kvävande dito genom munnen. Här sövs man ner för den senare typen och kan man undvika sjukhus och narkos är det väl bra.

Så här var hela förloppet:

Torsdag i förra veckan: besök hos gastroenterolog/hepatolog. Bland mycket annat ordineras gastroskopi. Monsieur C som har sin specialistmottagning en kvarts bilresa från oss arbetar inte fredagar. Men jag ombeds komma till mottagningen  fastande kl. tio idag, måndag för att få "näsgastroskopi" utförd. Ingen väntetid alls alltså. Han försäkrar att det bara kommer att ta mellan två och tre minuter, inte göra ont och inte framkalla kvävningskänslor och kräkreflexer som annan gastroskopi gör.

Kl. 0940. Vi kör ner till läkarmottagningen. Framme 0955. Väntar i ca 7 minuter. Mottas sedan av läkaren som hälsar och ber mig lägga mig på britsen. Han sprayar bedövningsvätska i halsen och i näsborrarna och säger att det kan kännas som om jag inte kan svälja men att jag kan det. Lämnar sedan mig för att bedövningen ska verka. Jag säger att jag känner mig en smula rädd men litar på att det ska gå på de två-tre minuter han sagt. TRE minuter säger han. Och nej, det kommer inte att kännas.

Kl. 1005. Han återkommer, tittar forskande med sina ekorrögon på mig, säger åt mig att lägga mig på sidan, andas lugnt, inte svälja och så "sluta att titta på mig med de där oroliga kaninögonen". Jag brister i skratt faktiskt. Under tiden har sekreteraren i mottagningsdelen förvandlat sig till sjuksköterska/assistent och ordnat med slangar och allt och står beredd

Kl. 1010. Doktorn trär in den tunna slangen genom näsan och när han har nått en bit upp i bihåletrakten gör det faktiskt ont. Inte farligt men klart besvärande en kort stund. Själva passagen ner genom svalget, matstrupen och ner i magsäcken känns men det gör inte ont. Hela tiden ligger en lugn och stadig hand på mitt huvud, det är sekreteraren. Han säger att han ska göra en biopsi, dvs ta ett vävnadsprov från ett visst område. Det görs men känns inte alls.

Kl. 1015. Undersökningen är klar, doktorn säger: "Nu Madame är era tre minuter av tortyr över, ni kan sätta er upp och komma till mitt skrivbord".  Han knappar snabbt in något på sin dator, trycker ut ett dokument som jag senare konstaterar är "le compte rendu", dvs resultatet av undersökningen. Jag får ett exemplar för egen del, han kommer att skicka ett ex till min husläkare tillsammans med ett brev. Detta dikterar han snabbt in och jag hör att han beskriver vad som gjorts, vilka förhållningsorder jag fått i övrigt och vilka andra prover som tagits och att jag ska återkomma när man fått svar på min biopsi. All skriftlig korrespondens läkarna emellan börjar här alltid med "Chèr confrère", dvs "kära kollega". Alltid i manligt tilltal, ungefär som vårt svenska gammaldags "broder".

Han skriver ut ytterligare ett dokument, en remiss till laboratoriet runt hörnet dit jag själv ska gå och lämna vävnadsprovet som man lagt i en liten plastburk med rosa vätska i.

Kl. 1025. Jag har sagt adjö till doktorn och lämnar nu in vävnadsprovet på laboratoriet. Det tar två minuter och jag får besked om att det kommer att ta någon dag eller två så kommer det att komma en faktura och när jag betalat den kommer jag att få provsvaret. Detta ska jag ta antingen till specialisten eller husdoktorn, jag väljer själv.

Vi går till bilen, det är ingen trafik alls på vägen hem och jag konstaterar när vi parkerat utanför huset att klockan är 10.40. Alltihop, inklusive restiden har tagit exakt en timme!!

Patient i Frankrike

Som patient i Frankrike slås man oupphörligen av hur noggrant och effektivt man blir behandlad. Inte alltid förstås, man måste själv hänga med och kolla att vissa saker inte faller mellan stolar men överlag är det imponerande hur det hela sköts.

Inom loppet av mindre än två veckor har jag hunnit med ett flertal laboratoriebesök och andra undersökningar typ ultraljud och röntgen. För att lämna blodprover bokar man inte tider på det separata laboratoriet utan går bara dit med sin remiss och inom en kvart, trots många patienter i väntrummet, är man klar. Ofta får man hämta sitt provsvar redan nästa morgon. Med det i handen går man sedan till husläkaren som också har drop-in-mottagning varje dag och tillsammans diskuterar man de olika provsvaren. Vill man kan man också ringa distriktssköterskan som då kommer hem och tar alla prover. Ganska skönt eftersom många av dem är "à jeun", dvs fastande och hon kommer då hem tidigt på morgonen.

Man kan också, som nu i mitt fall då det tagits prover för att utesluta borrelia själv gå in på internet och med en speciell kod och lösenord få sitt provsvar och skriva ut hemma. Att just borreliaprovet inte kan levereras dagen efter beror på att det är så ovanligt härnere att provet måste skickas till speciallaboratorium i Paris. Det känns lite annorlunda än hemma i den svenska skärgårdsmiljön där borrelia och TBE-provtagningar hör till vanligheten på ett helt annat sätt än här.

Beroende på vad de olika provsvaren indikerar skrivs sen nya remisser till de specialistläkare som sedan tar över i vårdkedjan. I mitt fall är det gastroenterolog och senare endokrinolog. Att få tid till dessa läkare är mycket lätt, man får i regel komma inom en eller två dagar. Ultraljudsundersökningarna görs också på en speciell röntgenklinik och det tar i regel också bara en eller två dagar att få tid där. Inom en timme är man klar och har sina bilder och ett specialistutlåtande i handen. Detta tar man också till husläkaren som med utgångspunkt från detta bestämmer sig för att antingen remittera vidare eller begära nya prover.

Det är visserligen ganska tröttsamt att springa mellan de olika laboratorierna och de olika läkarna som klämmer och känner på en och det blir periodvis också oroligt eftersom en del av proverna indikerar åkommor åt olika håll. Det blir en del timmar i olika väntrum, i synnerhet som maken nu efter Sverigeresan också har sina uppföljande årliga läkarkontakter.

Franska väntrum är dessutom outsägligt trista och deprimerande. Man sitter obekvämt, medpatienterna är antingen ovanligt pratsamma eller också är det tyst som i Sverige. Det finns visserligen oftast tidningar att läsa och väntetiderna är inte så fasligt långa men många av väntrummen är inte försedda med air-condition och då blir det tufft i värmen. Som vi fått tillbaka, just nu är det nästan 31 grader på terrassen!

Tidlappen på bilden säger att jag på måndag ska finfinna mig hos Dr. C på fastande mage. Då ska gastrokopi utföras. Jag har gjort det en gång tidigare i mitt liv för länge sedan och upplevde då att det var "undersökningen från helvetet". Att få en tjock slang nerkörd i svalget gav både kräknings- och kvävningskänslor så jag föredrar att inte tänka på detta under helgen. Jag fick å andra sidan välja: antingen med tjock slang och bli sövd på sjukhus. Eller göra detta hos läkaren själv som då använder en mycket tunnare slang och går in genom näsan och ner i matstrupen. Han försäkrade att det inte skulle vara så farligt och bara ta två-tre minuter. Så jag valde det.

Sen får jag lite respit - om två veckor ska nya prover tas och det är inte måttligt i vilka mängder och med fler och djupgående typer av prover dessutom. Här ger man sig inte, allt som går att mäta ska mätas och jämföras med tidigare prover. Aldrig i Sverige att jag fått en sån här otroligt genomgång av hela mig, både när det gäller blodprover och ultraljud och annat. Det är nyttiga franskövningar om inte annat då frågebatteriet från doktorerna är stort. "Raconte-moi" säger de alltid först. "Berätta för mig" - och när man gjort det ställs ett antal kompletterande frågor som det både gäller att förstå och kunna besvara på rätt sätt.

Jag som tillhör kvinnogenerationen som aldrig ultraljudades under graviditeterna (tur att man fått tre friska barn ändå) tyckte det var lite kul när röntgenläkaren också undersökte livmodern. Jag kunde inte hålla mig och frågade honom: "Est-ce-qu'il y-a un bébé là dedans?", ungefär: "Finns det en bebis därinne?" Han skrattade högt och försäkrade mig att så var inte fallet!