Sverigeresan. Äntligen i Sverige!!

Vi lämnar vår fina tyska havscamping och tar det välbekanta skuttet över till Danmark och sen via Öresundsbron in i Sverige. Jag upptäcker först efter halva vägen att vi är just på själva bron, fördjupad i kartläsning som jag är. Och rätt blasé på detta också, jag vet inte hur många gånger vi kört här nu. De enda gångerna jag tycker det är riktigt läskigt är när det blåser. Husbilen är hög och det är fruktansvärt obehagligt när det kränger och svajar och man ser segelbåtarna djupt under sig, små som leksaksbåtar. Bara tanken på att köra igenom räcket och sen störta ner mot havet gör mig kallsvettig.

Så passerar vi skylten Sverige mitt på bron och jag tänker: det känns absolut ingenting. Konstigt. Nu är vi i Sverige, visserligen på en bro och snart ska vi passera en ödslig tullstation där man alls inte kan tulla in någon hund eller visa upp hennes pass så vi kör förbi och hamnar i det platta Skåne och det känns fortfarande inte alls att vi nu är "hemma". Jaha, Skåne, nu är vi här på den femte dagen, det är svalt och skönt och vi letar oss så småningom fram till min systers nya gård nära Båstad där vi ska stå med husbilen några dagar.

Åh, så fint hon bor. En alldeles nybyggd gård med underbart vackert vitt boningshus där ljuset flödar in, en fin ekonomibyggnad och ett otroligt fint stall för de vackra spanska PRE-hästarna hon och nye mannen föder upp. Allt ligger placerat så att det blir en kringbyggd gård. Utsikten är fantastisk och från övervåningen ser man havet glittra. Nordvästra delen av Skåne är den vackraste i hela landskapet, det har jag alltid tyckt,

Mamma väntar med middag så vi åker iväg till henne, några mil bort. Och där har flaggan hissats för nu har äldsta dottern och svärsonen kommit hem och det bjuds på champagne i trädgården, den vackra med utsikt mot Söderåsen.

Och inomhus har mamma dukat så fint, så fint och gjort en underbar lax med urgott "täcke" på sig. Till det en fantastiskt god citronsås och så svensk färskpotatis. Åh, nu känns det ändå att vi är hemma. Hemma hos mamma som sina 87 år till trots alltid trollar fram gourmetmiddagar. Som synes, uppskattas det också av min syster T och familjens ålderman H, 96 år snart!

Sverigeresan 2012. Genom Tyskland mot Danmark

Det är roligt att köra av Autobahn och köra de lite mindre vägarna också. Dock fick vi nästan nog av detta då vi plötsligt hamnade i Stau som det står på bild nummer två. KÖ. Här visade det sig att man helt stängt av motorvägen och alla leddes in i småbyar och in på smala slingriga landsvägar. I snigelfart körde vi i två och halv timme, trippmätaren visade att vi då kört cirka tre mil och när vi väl leddes ut på motorvägen igen var det TVÅ kilometer från där vi leddes av.

Man får uppmuntra sig med mycket efter den sortens upplevelser och resten av färden gick snabbt och bra över en vacker del av Tyskland. Vi kom så småningom, efter att också ha suttit fast i Elbetunneln i Hamburg (ja, usch, det är läskigt, den är ganska lång och går faktiskt under den breda floden Elbe) orkade vi inte ta oss över till Danmark som vi tänkt. Vi svängde istället av på ön Fehmarn där Puttgarden ligger, färjeläget där båtarna till danska Rödby går.

Vilken tur vi hade, vi körde rätt ut i landskapet till en camping jag hittat i en av våra stora campingguider. Och se, precis som vi trodde låg den rätt vid havet vid Fehmarn Belt. Underbara stränder och nästan inte en kotte där. Snäckor, stenar, sand och tång och havskänsla. Dessi visar igen att hon är en vattenhund - zum Pudeln betyder på tyska "att traska i strandkanten" och det är precis vad hon gör. Hoppar i vattnet efter stenar och fångar tång som hon ruskar.

Vi beställer Brötchen till nästa dags frukost av den vänlige campingägaren och pratar i omgångar med vänliga holländare och tyskar som alla förstås stannar för att hälsa på Dessi. Här i Tyskland kommenterar nästan alla när vi säger att hon är en Toypudel med: "Ach so, ein Spielzeugpudel". Och så skrattar man högt åt detta med att vi har en "Leksakspudel". Tur att Dessi bara förstår franska och svenska.

Nästa morgon tar vi färjan till Rödby utan att köpa så mycket som en taxfreegrej på de här överfyllda köpcenterbåtarna och landar i Danmark. Nu är vi nästan i Sverige och temperaturerna är behagliga, vi har kommit ifrån värmeböljan hemifrån tack och lov!

Sverigeresan 2012. Genom Ett Regnigt Europa och första tyska ställplatsen

Från Luxembourg kör vi lite österut för att undvika det trafiktäta Ruhrområdet. Det regnar som nästan alltid när vi kör här. Vi tänker oss att köra över de vackra Kasselbergen och kommer då också att passera min ungdoms tyska stad Göttingen. Men innan dess letar jag reda på en av de otaliga tyska sk. Stellplätze som finns överallt vid sidan om autobahn.

I Tyskland har man, till skillnad från övriga europeiska länder, däribland Sverige, insett att man som husbilsägare ofta bara stannar till över natt och det man behöver är endast tillgång till el och ev. kunna fylla på vatten. Ställplatser, som man säger i Sverige finns därför överallt till mycket lägre pris än en campingplats och ibland också på udda och fina platser.

Många tyska småstäder har restaurang med hotell mitt i byn. Vill man stå på deras parkeringsplats och dessutom äter middag hos dem kostar uppställningen ingenting. Här har vi letat oss fram någon mil från autobahn till ett ställe med anor från medeltiden som är ett lokalt utflyktsmål med restaurang, café, lekträdgård för barn och ölställe.

Nu, i regnet är det helt tomt på folk och på den tillhörande ställplatsen står endast några enstaka husbilar, de flesta från Holland. Vi bestämmer oss för att äta middag här - maken älskar sina Schweinekotletten - och det får han också. Immig kall öl och en god kall Riesling för mig som äter kalkon ingår. Liksom "Pfifferlinge", kantareller som det nu är tid för. Överallt i Tyskland serveras kantareller, som här oftast i gräddsås.

Den lätt bukfete värdhusägaren lagar själv till maten, serverar den rykande nylagad och het och berättar fryntligt om platsen vi är på. Vi konstaterar att om vi skulle bo i Tyskland vore det svårt att ens hålla nuvarande vikt - portionerna är jättelika, maten fet och panerad. Men så här på genomresa är det himlans gott i all sin enkelhet!!


Den som vill träna sin tyska kan klicka på bilden med hälsningstext till gästerna från 1492

Canicule!!

Nu är det varmt i Provence!! Canicule-varning är utfärdad, det vill säga ordentlig värmebölja. Det är nog svårt att i Sverige föreställa sig hur det känns när det är 38,5 grader i skuggan. Inte en vindpust utan bara stekande sol men tack och lov inte mer än 40% luftfuktighet. Stiger också den blir det outhärdligt.

Livet blir helt annorlunda under den här sortens förhållande. Majoriteten av fransmännen stänger in sig bakom sina fönsterluckor efter de första någorlunda svala morgontimmarna (sådär 27 grader!!) och livet i byarna och i vårt område är som efter ett atombombsanfall - man ser inte en människa. Affären stänger, bageriet likaså, frissan tar siesta liksom alla andra. Möjligen är caféerna öppna, vi har inte kollat det eftersom vi följer det franska mönstret och håller oss inomhus. Och alla klagar förstås - det är inte bara vi nordbor som tycker att detta är alldeles för hett, fransmännen själva förbannar också denna augustihetta och så fort man ses är det vädret som är på tapeten.

Det som skiljer oss åt från fransmännen är att vi inte stänger våra fönsterluckor. Det blir då helmörkt i hela huset och känns som en svensk vinterdag klockan tre på eftermiddagen hela dagen. Vi har ett "klimatiserat" hus, tack och lov så vi har uthärdliga 22 grader i varje rum och låter därför ljuset komma in i huset.

Men mycket gjort blir det inte. Det är som om hettan ändå smittar av sig och man blir seg och trött och orkar inte företa sig något alls. Vi tar lite i det som behöver göras i vardagen och just nu är sonen med sambo och lilla gulliga L på besök och den lilla 9-månadersbebisen ser på olika sätt till att hålla oss alla aktiverade. Här sitter den lilla familjen i skuggan i vår trädgård på förmiddagen och den lilla får plaska i plastpoolen vilket är mycket uppskattat.

Franska tidningar varnar för denna extremhetta och ger de sedvanliga råden om att dricka mycket, hålla sig inomhus eller i klimatiserade områden som köpcentra eller i bil med AC. Och dricka mycket förstås och hålla särskild koll på spädbarn och aldrig lämna hundar i bilen etc. För några år sedan drabbades nästan hela Frankrike av en enorm värmebölja och det blev en efterföljande katastrof - tusentals gamla människor dog i sina hus och lägenheter och det gick upp för fransmännen att många gamla levde ensamma och utan tillsyn och därför inte klarade av de här extrema förhållandena.

Här kan man som svensk känna sig trygg. Svenska konsulatet i Nice säger på sin hemsida att om man är svensk och bor härnere och är ensam och kanske känner sig orolig kan man komma överens med konsulatet att de ringer till en ett par gånger per vecka för att bara höra hur man mår eller om man behöver hjälp med något eller har några frågor. Kostnadsfritt. Det känns jättebra med en sådan inställning, man månar om sina utlandssvenskar här.

Det är svindelvackert därute. Klarblå himmel och strålande sol. Och väldigt konstigt att man inte kan vistas ute - värmechocken är påtaglig när man öppnar dörren och möjligen framåt åttatiden på kvällen kan man sätta sig och äta middag på terrassen. Och då är det fortfarande över 30 grader!!

Med stadiga händer...

...har käre maken fraktat sig själv, Dessi och mig tur och retur Provence-Sverige. Över 700 mil har det blivit, kanske till och med upp mot 800 om man tänker på alla turer fram och tillbaka i Sverige också. Hem åkte vi lite "omvägar" för att slippa autobahnseländet, dels genom Danmark med Stora och Lilla Bältbron, dels via underbart vackra sydtyska Schwartzwald, sen vidare genom Schweiz och sista etappen tog vi via de svindlande vägarna på Route Napoléon, de sydfranska alperna. Nästan 600 bilder ska sorteras men när det är gjort kommer bildbevisen från de olika reseetapperna.

Vi har varit borta hemifrån i nästan åtta veckor och det var en härlig känsla att komma hem igen. Varmt förstås, över 30 grader så att tömma husbilen var lika jobbigt som att stuva den. Men inget går ändå upp mot den egna sängen, vårt lilla gulliga hus och vår fina trädgård. Den hade tagit ordentligt stryk under en av värmeperioderna och det såg ett tag ut som om vi skulle förlora vårt vackra blåregn men tack och lov och med grannars hjälp har det repat sig och börjat skjuta skott igen.

Det har varit en resa - på olika sätt. Intrycken kommer att redovisas i kommande inlägg. Men nu väntar jag in mellansonen med familj och lilla söta bebisen Louisa som just landat i Nice och ska vara med på kusinen Victors dop i närbelägen fransk by i morgon. Över en vecka får vi sedan rå om dem och också träffa dotter med man och två små halvfranska barnbarn, bara tre mil ifrån vår by. Så det blir storfamiljsträffar framöver och kanske inte så mycket bloggtid ännu.

Dessi har klarat denna resa lika perfekt som alltid. Hon vet exakt när det är dags att hoppa i sin lilla korg inför körstart. Hon bäddar in sig under sin filt och går in i "landsvägskoma", dvs sover sig igenom etapperna när hon inte väcks för att få vatten och kissa. Att hon sen sticker upp sitt lilla huvud ur korgen ett par minuter innan vi är framme hos olika familjemedlemmar eller vänner är lika obegripligt för oss varje gång. Hur sjutton kan hon veta att vi snart ska sluta köra och att vi är framme hos människor och på platser hon visserligen känner till men det är över ett år sedan? Vad som rör sig inne i det lilla söta och kloka pudelhuvudet skulle man bra gärna vilja veta!

Men fryyyser du inte?

Det här säger alla till mig nu under Sverigevistelsen. Och jag sitter där i mina shorts och m ö j l i g e n på kvällen åker fleece-jackan fram att näee, det gör jag inte. Minnet av hettan när vi reste från Provence finns där fortfarande och jag är så glad över denna "normala" temperatur på mellan 17 och 25 grader som vi haft sedan vi kom. Jag älskar regnet också, det är mysigt när det smattrar mot husbilstaket. Så kan man med gott samvete läsa alla Se och Hör och Svensk Damtidning som jag frossar i som semeesterlitteratur. Så har det alltid varit för mig, redan under alla seglings- och motorbåtsåren var det riktig avkoppling att läsa om kungligheter och kändisar och släppa taget om verkligheten för en stund. Den där sortens tidningar finns inte i Frankrike. Inte på det sättet. Det här frossandet i Victorias bebislycka och påhittade historier om hur hon väcks av barnets blöta kyssar och med sång och paket på födelsedagsmorgonen gör mig helt fascinerad. En historia läser jag om, den om kronprinsessans bästa väninnas skilsmässa. Där råkar jag veta hur det ligger till och ser ju hur man skruvar hela historien som om den skulle vara någon slags sanning. Se och Hör, Se, Svensk Damtidning och Antik och Auktion ligger på mitt nattygsbord. Jag erkänner det oförblommerat. I Frankrike får jag varje månad M Magasin och efter att ha läst den vill jag varje gång säga upp prenumerationen. Jag blir så t r ö t t på Amelia Adamo som gör sig till tolk för en kvinnogeneration som ska framstå som modig, tuff och ungdomlig, inte minst i sängen förstås att jag ibland vill kräkas över hur vi framställs. Eller förväntas vara. Då läser jag hellre om Tom Cruises skilsmässa eller Madeleines nya skor eller för den delen om Silvias mormorslycka. Och fascineras över hur konstig hon ser ut numera, hon som var en så fantastiskt söt unga flicka. Hur kan man bli en sån stelt leende TANT undrar jag? Idag är det gråmulet och förhöstkänsla. Regn till och från. Vi pausar från allt och jag kan äntligen prova mitt nya tangentbord till min älskade iPad och lämna lite rapport kring det vi upplever i det gamla hemlandet. En vecka till har vi kvar i Sverige, sen är det hemkörningsdags via familjeuppehåll i Skåne och kanske Luxembourg igen. Två vänbesök och födelsedagsfirning av mellansonens sambo återstår. Då får man pussa på lilla barnbarnet Louisa igen!! Nu är det som sagt enbart textblogg som gäller, det är för krångligt att lägga in bilder också. Det kommer i efterhand. Den som orkar ta sig igenom det jag skriver får också acceptera att all text kommer i ett enda sjok utan några mellanrum. Inte vet jag varför, kanske är det för att jag skriver detta på min iPad. Och ute blåser det skönt och svalt och det är vilsamt och kravlöst med en sån här mellandag. Jag fryser inte!

Mellan två världar

Vi har inte varit i Sverige under en längre period på nästan två år. Kortare nerslag enbart. Nu har vi varit här i mer än tre veckor och det har varit oerhört intensivt med familje- och vänbesöken. Hemskt roligt men också utmattande med alla samtal och alla intryck. Maken finner sig snabbt tilrätta i den svenska miljön, för mig tar det längre tid. Jag kommer på mig att längta hem, hem till mitt franska hus, till min by, till min trädgård och mina franska tv-program och franska rara grannar. Nu fylls tiden av besök hos de gamla goda vännerna som bjuder oss på goda middagar och varma och kärleksfulla återseende-möten. Vi har haft släktkalas och tillbringat tid på vår skärgårdsö, ätit stekta färska kantareller, åkt våra gamla färjor över sunden och vinkat glatt till färjekarlen. Pratat med vår "el-lasse" som gjort alla installationer i vårt gamla hus och fått höra att allt står bra till där. Vi har bjudit ett tjugotal av våra roslagsvänner och några andra på en sommarlunch på en ny och trevlig restaurang vi ån mitt i centrala Norrtälje. Åh, det blev så roligt och också uppskattat av alla. Även om det var en kort stund var det ändå så kärt och hemtamt att se de välkända ansiktena och känna deras glädje över vårt initiativ att försöka ses och också att få träffa oss. Riktigt "hemma" kändes det, som om vi alla setts igår. Så på ett plan känns det som om tiden nästan stått helt stilla. Allt är sig likt. Några infartsrondeller till vår lilla stad har kommit till, mera butiker också. Men annars är det samma sommaridyll som alltid. Överallt i Roslagen är det sommargäster och mängder med aktiviteter och arrangemang, ville man kunde man vara sysselsatt på heltid med musik, utställningar, konserter och andra kulturaktiviteter. Och i varenda by och varje liten vägavfart står skyltar om Loppis. Från Skåne och hela vägen upp till Roslagen är det loppisar överallt. Det här känner jag inte igen sen vi bodde här. Visst hade man loppisar men inte till den milda grad som nu? Fenomenet finns ju i Frankrike också även om det där oftare är "vide-grenier", tömma vinden-loppis. Men vad är det som gör att svenskarna är så tokiga i detta med att försöka fynda gamla saker? Äldste sonen sa för några år sedan då han introducerats till detta att han upplevde det som att det var tillfällen för folk att byta grejer med varandra. Sen hittade han själv ett par fina snapsglas för några tior och blev fast!!