Sverigeresan 2012. Genom Ett Regnigt Europa och första tyska ställplatsen

Från Luxembourg kör vi lite österut för att undvika det trafiktäta Ruhrområdet. Det regnar som nästan alltid när vi kör här. Vi tänker oss att köra över de vackra Kasselbergen och kommer då också att passera min ungdoms tyska stad Göttingen. Men innan dess letar jag reda på en av de otaliga tyska sk. Stellplätze som finns överallt vid sidan om autobahn.

I Tyskland har man, till skillnad från övriga europeiska länder, däribland Sverige, insett att man som husbilsägare ofta bara stannar till över natt och det man behöver är endast tillgång till el och ev. kunna fylla på vatten. Ställplatser, som man säger i Sverige finns därför överallt till mycket lägre pris än en campingplats och ibland också på udda och fina platser.

Många tyska småstäder har restaurang med hotell mitt i byn. Vill man stå på deras parkeringsplats och dessutom äter middag hos dem kostar uppställningen ingenting. Här har vi letat oss fram någon mil från autobahn till ett ställe med anor från medeltiden som är ett lokalt utflyktsmål med restaurang, café, lekträdgård för barn och ölställe.

Nu, i regnet är det helt tomt på folk och på den tillhörande ställplatsen står endast några enstaka husbilar, de flesta från Holland. Vi bestämmer oss för att äta middag här - maken älskar sina Schweinekotletten - och det får han också. Immig kall öl och en god kall Riesling för mig som äter kalkon ingår. Liksom "Pfifferlinge", kantareller som det nu är tid för. Överallt i Tyskland serveras kantareller, som här oftast i gräddsås.

Den lätt bukfete värdhusägaren lagar själv till maten, serverar den rykande nylagad och het och berättar fryntligt om platsen vi är på. Vi konstaterar att om vi skulle bo i Tyskland vore det svårt att ens hålla nuvarande vikt - portionerna är jättelika, maten fet och panerad. Men så här på genomresa är det himlans gott i all sin enkelhet!!


Den som vill träna sin tyska kan klicka på bilden med hälsningstext till gästerna från 1492

Canicule!!

Nu är det varmt i Provence!! Canicule-varning är utfärdad, det vill säga ordentlig värmebölja. Det är nog svårt att i Sverige föreställa sig hur det känns när det är 38,5 grader i skuggan. Inte en vindpust utan bara stekande sol men tack och lov inte mer än 40% luftfuktighet. Stiger också den blir det outhärdligt.

Livet blir helt annorlunda under den här sortens förhållande. Majoriteten av fransmännen stänger in sig bakom sina fönsterluckor efter de första någorlunda svala morgontimmarna (sådär 27 grader!!) och livet i byarna och i vårt område är som efter ett atombombsanfall - man ser inte en människa. Affären stänger, bageriet likaså, frissan tar siesta liksom alla andra. Möjligen är caféerna öppna, vi har inte kollat det eftersom vi följer det franska mönstret och håller oss inomhus. Och alla klagar förstås - det är inte bara vi nordbor som tycker att detta är alldeles för hett, fransmännen själva förbannar också denna augustihetta och så fort man ses är det vädret som är på tapeten.

Det som skiljer oss åt från fransmännen är att vi inte stänger våra fönsterluckor. Det blir då helmörkt i hela huset och känns som en svensk vinterdag klockan tre på eftermiddagen hela dagen. Vi har ett "klimatiserat" hus, tack och lov så vi har uthärdliga 22 grader i varje rum och låter därför ljuset komma in i huset.

Men mycket gjort blir det inte. Det är som om hettan ändå smittar av sig och man blir seg och trött och orkar inte företa sig något alls. Vi tar lite i det som behöver göras i vardagen och just nu är sonen med sambo och lilla gulliga L på besök och den lilla 9-månadersbebisen ser på olika sätt till att hålla oss alla aktiverade. Här sitter den lilla familjen i skuggan i vår trädgård på förmiddagen och den lilla får plaska i plastpoolen vilket är mycket uppskattat.

Franska tidningar varnar för denna extremhetta och ger de sedvanliga råden om att dricka mycket, hålla sig inomhus eller i klimatiserade områden som köpcentra eller i bil med AC. Och dricka mycket förstås och hålla särskild koll på spädbarn och aldrig lämna hundar i bilen etc. För några år sedan drabbades nästan hela Frankrike av en enorm värmebölja och det blev en efterföljande katastrof - tusentals gamla människor dog i sina hus och lägenheter och det gick upp för fransmännen att många gamla levde ensamma och utan tillsyn och därför inte klarade av de här extrema förhållandena.

Här kan man som svensk känna sig trygg. Svenska konsulatet i Nice säger på sin hemsida att om man är svensk och bor härnere och är ensam och kanske känner sig orolig kan man komma överens med konsulatet att de ringer till en ett par gånger per vecka för att bara höra hur man mår eller om man behöver hjälp med något eller har några frågor. Kostnadsfritt. Det känns jättebra med en sådan inställning, man månar om sina utlandssvenskar här.

Det är svindelvackert därute. Klarblå himmel och strålande sol. Och väldigt konstigt att man inte kan vistas ute - värmechocken är påtaglig när man öppnar dörren och möjligen framåt åttatiden på kvällen kan man sätta sig och äta middag på terrassen. Och då är det fortfarande över 30 grader!!

Med stadiga händer...

...har käre maken fraktat sig själv, Dessi och mig tur och retur Provence-Sverige. Över 700 mil har det blivit, kanske till och med upp mot 800 om man tänker på alla turer fram och tillbaka i Sverige också. Hem åkte vi lite "omvägar" för att slippa autobahnseländet, dels genom Danmark med Stora och Lilla Bältbron, dels via underbart vackra sydtyska Schwartzwald, sen vidare genom Schweiz och sista etappen tog vi via de svindlande vägarna på Route Napoléon, de sydfranska alperna. Nästan 600 bilder ska sorteras men när det är gjort kommer bildbevisen från de olika reseetapperna.

Vi har varit borta hemifrån i nästan åtta veckor och det var en härlig känsla att komma hem igen. Varmt förstås, över 30 grader så att tömma husbilen var lika jobbigt som att stuva den. Men inget går ändå upp mot den egna sängen, vårt lilla gulliga hus och vår fina trädgård. Den hade tagit ordentligt stryk under en av värmeperioderna och det såg ett tag ut som om vi skulle förlora vårt vackra blåregn men tack och lov och med grannars hjälp har det repat sig och börjat skjuta skott igen.

Det har varit en resa - på olika sätt. Intrycken kommer att redovisas i kommande inlägg. Men nu väntar jag in mellansonen med familj och lilla söta bebisen Louisa som just landat i Nice och ska vara med på kusinen Victors dop i närbelägen fransk by i morgon. Över en vecka får vi sedan rå om dem och också träffa dotter med man och två små halvfranska barnbarn, bara tre mil ifrån vår by. Så det blir storfamiljsträffar framöver och kanske inte så mycket bloggtid ännu.

Dessi har klarat denna resa lika perfekt som alltid. Hon vet exakt när det är dags att hoppa i sin lilla korg inför körstart. Hon bäddar in sig under sin filt och går in i "landsvägskoma", dvs sover sig igenom etapperna när hon inte väcks för att få vatten och kissa. Att hon sen sticker upp sitt lilla huvud ur korgen ett par minuter innan vi är framme hos olika familjemedlemmar eller vänner är lika obegripligt för oss varje gång. Hur sjutton kan hon veta att vi snart ska sluta köra och att vi är framme hos människor och på platser hon visserligen känner till men det är över ett år sedan? Vad som rör sig inne i det lilla söta och kloka pudelhuvudet skulle man bra gärna vilja veta!

Men fryyyser du inte?

Det här säger alla till mig nu under Sverigevistelsen. Och jag sitter där i mina shorts och m ö j l i g e n på kvällen åker fleece-jackan fram att näee, det gör jag inte. Minnet av hettan när vi reste från Provence finns där fortfarande och jag är så glad över denna "normala" temperatur på mellan 17 och 25 grader som vi haft sedan vi kom. Jag älskar regnet också, det är mysigt när det smattrar mot husbilstaket. Så kan man med gott samvete läsa alla Se och Hör och Svensk Damtidning som jag frossar i som semeesterlitteratur. Så har det alltid varit för mig, redan under alla seglings- och motorbåtsåren var det riktig avkoppling att läsa om kungligheter och kändisar och släppa taget om verkligheten för en stund. Den där sortens tidningar finns inte i Frankrike. Inte på det sättet. Det här frossandet i Victorias bebislycka och påhittade historier om hur hon väcks av barnets blöta kyssar och med sång och paket på födelsedagsmorgonen gör mig helt fascinerad. En historia läser jag om, den om kronprinsessans bästa väninnas skilsmässa. Där råkar jag veta hur det ligger till och ser ju hur man skruvar hela historien som om den skulle vara någon slags sanning. Se och Hör, Se, Svensk Damtidning och Antik och Auktion ligger på mitt nattygsbord. Jag erkänner det oförblommerat. I Frankrike får jag varje månad M Magasin och efter att ha läst den vill jag varje gång säga upp prenumerationen. Jag blir så t r ö t t på Amelia Adamo som gör sig till tolk för en kvinnogeneration som ska framstå som modig, tuff och ungdomlig, inte minst i sängen förstås att jag ibland vill kräkas över hur vi framställs. Eller förväntas vara. Då läser jag hellre om Tom Cruises skilsmässa eller Madeleines nya skor eller för den delen om Silvias mormorslycka. Och fascineras över hur konstig hon ser ut numera, hon som var en så fantastiskt söt unga flicka. Hur kan man bli en sån stelt leende TANT undrar jag? Idag är det gråmulet och förhöstkänsla. Regn till och från. Vi pausar från allt och jag kan äntligen prova mitt nya tangentbord till min älskade iPad och lämna lite rapport kring det vi upplever i det gamla hemlandet. En vecka till har vi kvar i Sverige, sen är det hemkörningsdags via familjeuppehåll i Skåne och kanske Luxembourg igen. Två vänbesök och födelsedagsfirning av mellansonens sambo återstår. Då får man pussa på lilla barnbarnet Louisa igen!! Nu är det som sagt enbart textblogg som gäller, det är för krångligt att lägga in bilder också. Det kommer i efterhand. Den som orkar ta sig igenom det jag skriver får också acceptera att all text kommer i ett enda sjok utan några mellanrum. Inte vet jag varför, kanske är det för att jag skriver detta på min iPad. Och ute blåser det skönt och svalt och det är vilsamt och kravlöst med en sån här mellandag. Jag fryser inte!

Mellan två världar

Vi har inte varit i Sverige under en längre period på nästan två år. Kortare nerslag enbart. Nu har vi varit här i mer än tre veckor och det har varit oerhört intensivt med familje- och vänbesöken. Hemskt roligt men också utmattande med alla samtal och alla intryck. Maken finner sig snabbt tilrätta i den svenska miljön, för mig tar det längre tid. Jag kommer på mig att längta hem, hem till mitt franska hus, till min by, till min trädgård och mina franska tv-program och franska rara grannar. Nu fylls tiden av besök hos de gamla goda vännerna som bjuder oss på goda middagar och varma och kärleksfulla återseende-möten. Vi har haft släktkalas och tillbringat tid på vår skärgårdsö, ätit stekta färska kantareller, åkt våra gamla färjor över sunden och vinkat glatt till färjekarlen. Pratat med vår "el-lasse" som gjort alla installationer i vårt gamla hus och fått höra att allt står bra till där. Vi har bjudit ett tjugotal av våra roslagsvänner och några andra på en sommarlunch på en ny och trevlig restaurang vi ån mitt i centrala Norrtälje. Åh, det blev så roligt och också uppskattat av alla. Även om det var en kort stund var det ändå så kärt och hemtamt att se de välkända ansiktena och känna deras glädje över vårt initiativ att försöka ses och också att få träffa oss. Riktigt "hemma" kändes det, som om vi alla setts igår. Så på ett plan känns det som om tiden nästan stått helt stilla. Allt är sig likt. Några infartsrondeller till vår lilla stad har kommit till, mera butiker också. Men annars är det samma sommaridyll som alltid. Överallt i Roslagen är det sommargäster och mängder med aktiviteter och arrangemang, ville man kunde man vara sysselsatt på heltid med musik, utställningar, konserter och andra kulturaktiviteter. Och i varenda by och varje liten vägavfart står skyltar om Loppis. Från Skåne och hela vägen upp till Roslagen är det loppisar överallt. Det här känner jag inte igen sen vi bodde här. Visst hade man loppisar men inte till den milda grad som nu? Fenomenet finns ju i Frankrike också även om det där oftare är "vide-grenier", tömma vinden-loppis. Men vad är det som gör att svenskarna är så tokiga i detta med att försöka fynda gamla saker? Äldste sonen sa för några år sedan då han introducerats till detta att han upplevde det som att det var tillfällen för folk att byta grejer med varandra. Sen hittade han själv ett par fina snapsglas för några tior och blev fast!!

Husbilsliv i Sverige

Nu har vi bott i vår husbil ganska exakt en månad sedan vi började köra mot Sverige från vår sydfranska by. Till vår egen och andras förvåning går det alldeles utmärkt att vistas på en så pass begränsad yta under längre tid. Det förutsätter att man håller sams, att man har fungerande rutiner, att man är flexibel när det gäller övernattningsställen och dagar att bara "vara". Men vi har allt vi behöver, kylskåp för maten, varmt och kallt vatten, sköna sängar, tv- och datoruppkoppling (det senare fungerar inte överallt), goda matlagningsmöjligheter och ett trevligt litet "vardagsrum" när vi står stilla. Och så obligatorisk uteplats med solstolar och bord för utemåltiderna. Vi fricampar inte utan bor antingen på campingar med el eller hos goda vänner med trädgård och möjlighet att dra sladd för att få ström. Toaletttömnning och dusch sker bäst på camping så vi har stått på ett par sådanan. Ibland endast ett dygn, nu, i Norrtälje ett par dagar där man genast blir bekant med sina grannar. Till vår förvåning fanns här en ung fransk familj i 35-årsåldern som tältade i två små tält med fyra små döttrar, 4,6,8 och 10 år gamla. Hustrun hade svenska rötter just på vårt Blidö men ingen kunde svenska och alla älskade Sverige. Vi hade ett långt och intressant eftermiddagssamtal om detta med att vi mår så bra i deras Provence (de bodde i Arles, inte alls långt ifrån oss) och att de, om de kunde gärna skulle flytta till Sverige. Och vi frågade varför och de sa: För att slippa hettan under sommaren. (Där håller vi med). För naturens skull och att man får vistas där nästan hur som helst. Ja, det är sant, den svenska allemansrätten är verkligen unik. För att man här gör så mycket för barnen. ?1?. Jo, till skillnad från det förortsområde de bor i Arles fanns här - på campingen och på många andra ställen - lekplatser och ytor och arrangemang för barn på ett helt annat sätt än i Frankrike. Jag har aldrig tänkt på det, nog tycker jag att det finns många parker med lekplatser också nära oss men kanske att den svenska dagiskulturen har gjort det inbyggt hos svenska stadsplanerare att också lägga in lek- och grönområden för barn på ett annat sätt än i övriga Europa? Mamma arbetade på borgmästarkontoret i Arles med administrativa frågor som rör omhändertagandet av la "patrimoine", dvs alla fornminnesmärken vilka just i Arles är extremt många. Här är romartidens efterlämningar särskilt påtagliga. Pappa var arbetslös och därför "Papa au foyer", dvs hemmapappa något som i Frankrike är extremt ovanligt och därför inte helt lätt för honom. Han beskrev de klassiska frågorna och uppfattningarna kring att det väl inte var att betrakta som ett arbete, detta med att vara hemma med barnen och sköta hushållet medan hustrun arbetade. De beskrev båda svenskarnas vänlighet och hjälpsamhet när det gällde att se till att de fick åka med i bil för att handla mat, att se till att en av flickorna hamnade på akuten för en fingerskada och hur de hankat sig fram med engelska och kroppspråk. Högst på deras drömlista stod att bosätta sig i Värnamo av alla ställen. Småland är fint, där finns det också många jobb hade de hört. De trodde att den svenska skolan var nummer ett i världen och verkade väldigt besvikna när vi sa att så var det nog faktiskt inte. Sjukvården disksuterade vi också och de verkade också här väldigt förvånade över den stora skillnad vi upplever som svenskar i Frankrike. Sen pratade vi politik förstås, det gör man alltid med fransmän fast de säger att de inte vill. Det här var ingen Sarkozy-fan, det märktes tydligt, många var invektiven över vad mycket skada han åstadkommit. Av alla kulturskillnader vi pratade om var den roligaste när mannen sa: Svenskarna pratar inte så mycket. Och de hälsar inte (här är den igen, min eviga käpphäst.) Och vin kan de inte mycket om. Men när de fått en pizza och ett par öl blir de väldigt pratsamma, vänliga och trevliga!! Pizza och öl. Bilden av Sverige. Det öppna och trevliga Sverige- Är det så månntro?

Intensiva Sverigedagar

Långt från Provencehettan har vi nu tagit oss till Stockholmstrakten och hunnit med familjeträff och barndop. Lilla L döptes i Djurö vackra skärgårdskyrka och var klädd i samma dopklänning som min mamma, jag själv, mina systrar och egna barn döpts i. Hon skötte sig med den äran och var storögt intresserad av hela ceremonien. Bilder kommer så småningom.

För den husbilsintresseade kan vi rekommendera den närliggande campingen Vita Grindarna. En liten camping för endast 10 bilar men med ett fint läge vid havet, en härlig sandstrand, gästbrygga och en fantastiskt trevlig restaurang. Underbar mat till facila priser och med fin havsutsikt. Här åt vi flera måltider, både ensamma och tillsammans med familjen. Paret som äger denna lilla camping var otroligt vänliga och här hejades det friskt och hjälpsamheten var stor. Först här började känslan av att vara tillbaka i Sverige att infinna sig. Skärgårdsmiljön, koltrastsång och solnedgång i havet har bidragit. Lite björkskog och blommande Johannesört som jag genast vill plocka och göra Hirkum Pirkum på hjälper också till.

Kanske är det också så att den trevliga gemenskapen som uppstår när man står på en camping ett par dagar bidrar till känslan av det positiva Sverige, det förtar det här trista med att man inte syns, inte ser varann, inte hälsar så som jag skrev om förut. För så är det, det räcker med att gå på en gata eller en byväg så passerar man varandra under tystnad. Mycket märkligt egentligen. Hundägare är ju en annan sort förstås, vår lilla gulliga Dessi inbjuder alltid till en pratstund.

Svensk sjukvård har också visat upp sig från sin bästa sida. Maken fick ett fult sticksår av en rostig stängseltråd och det blev läge för läkarbesök. Kanske hade det inte gått lika bra utan hjälp av väninna som arbetar på vårdcentralen i Åkersberga. Hon hjälpte oss genom att ringa och berätta om situationen och be om en akuttid samma dag vilket vi också fick. Det är inte helt lätt att som utlandssvensk få tillgång till den svenska vården men som tur är har vi ett intyg från svenska försäkringskassan att vi har rätt till samma sjuk- och tandläkarvård som om vi fortfarade bott i Sverige.

Detta intyg var vårt sesam-öppna-dig. Eftersom vi är utskrivna ur Sverige finns vi inte kvar med personnummer i några som helst svenska register. Ett läkarbesök med åtföljande receptutskrivning, såromläggning och rekommendationer hade kostat oss cirka 1700 kronor fick vi veta. Nu blev det normaltaxa på 200 kronor och antibiotika för 20 kr. Och det gick snabbt, kort väntetid, vänligt och proffsigt togs vi omhand. Tur var det då vi hade Dessi kvar i husbilen och det var 35 grader varmt ute. Det gick bra, bilen är stor och luftig så det var inte så varmt då vi kom tillbaka. Ingen stelkrampspruta behövdes, däremot antibiotika i 10 dagar!

Efter att ha beståtts med överdådig middag och dagen därpå med traditionell svensk sillunch hos goda vännerna vid havsviken på Ljusterö for vi så småningom vidare till "vår" gamla stad Norrtälje och den nyöppnade camping där vi tidigare bott. Vi har dessemellan firat mellansonens födelsedag och lekt med lilla L som just nu är mest förtjust i sin hoppgunga, ätit middag med goda vänner på favoritrestaurangen i Norrtälje och pustat ut en dag med tvätt och städning av husbilen.  Ett trevligt äldre par som just förlorat sin egen lilla hund erbjöd sig vänligt att ta hand om Dessi medan vi gick på restaurang. Vi är ju i det allergiängsliga Sverige och hundar får inte tas med. Inte i kyrkan (Dessi är kyrkvan, sitter bredvid oss i franska kyrkor och tycks tycka om körsång och annat) och helst inte i hyrbilen heller, där sitter en lapp med en cigarett och en hund överstruken med rött streck. Men det varierar, på Vita Grindarna älskar man hundar som välkomnades på restaurangen och det fanns till och med en hundmeny med bacon, köttbullar och prinskorv som Dessi glatt mumsade i sig.

Från sydfransk temperatur i måndags till nu mera normala svenska sommarvädertyper känns det mer och mer att vi är "hemma" i Sverige igen. Vi har just genomlevt ett ganska dramatiskt åskväder som drog rätt över oss och vräkte ner mer än ärtstora hagel. Det smattrade i bilen så vi inte kunde höra vad vi sa till varandra! Och strömmen gick för över 7.000 roslagsbor.

Nu skiner solen igen men det är svalt i luften. Hade jag haft korg och gummistövlar hade jag nog gått en kantarellplockningsrunda här vid den vackra campingen vid sjön. Istället blir det lite datorarbete och en tur ner till staden i den hyrda lilla bilen (små smala franska gränder är inte kul med husbil. Inte heller sekelskiftesgatorna i den pittoreska sommarstaden Norrtälje).

I morgon åker vi vidare in i roslagsmarkerna. Stor sommarfest med logdisco väntar hos en av vännerna. För den som har vägarna förbi tipsas om att det i morgon, den 14 juli är stor American Car Show i Norrtälje med trolig invasion av både veteranbilsägare och besökare.