Födelsedag!!

Här äts det hemlagad födelsedagspizza i 30-gradig värme klockan åtta på på kvällen på terrassen. Kära mannen fyller år och det firas lite i hast under packningsbestyren inför Sverigeresan. Men vi tar oss en stund i trädgården bland rosor och starkdoftande lavendel och firar att ännu ett friskt år lagts till de andra.

Vårt egentligen alldeles egna och privata valspråk: "Immer, Ever et Toujours", dvs egentligen "Alltid" på alla tre språken ligger nu ute på bloggen. Kanske någon kan inspireras - i höst har vi, i vårt andra äktenskap, varit gifta i 25 år och det gäller att komma ihåg varför!!

Svenskt i Provence

Som utlovat blev det en helsvensk midsommarkväll med grannarna igår. Renkött med pepparot - mums - och laxsnittar före sill och färskpotatis. Och så underbart god lax med örtagårdssås. Jordgubbar med glass på det och alla var helnöjda. Ekologisk snaps och god Chablis drack vi också.

Och beundrade värdinnans uteblomster. Här blommar det trots faktisk jobbig hetta. Igår hade vi 38 grader på terrassen, idag var det 35 när vi åt lunch och förhoppningsvis går det att ta en paus i alla packningsbestyren och sätta sig en stund i trädgården nu även om det dröjer till kvällsvalkan kommer.

Vi hör om temperaturerna i Sverige och har svårt att föreställa oss att packa ner regnkläder och varma tröjor!

Glad Midsommar

Så här såg det ut i den svenska grannträdgården på midsommarafton förra året. Då hade vi knytis med
goda svenska sillar och influgen färskpotatis. Och jag gjorde gubbröran precis som i år. Nils-Emils, den där löken är lite, lite stekt och så har man potatis och Kalles i också.

I år blir vi 10 personer med grannars barn och barnbarn. Öl och nubbe kommer heller inte att saknas. Lite slaka är vi idag efter gårdagens Fête de la Musiqe (som kommer att beskrivas i separat inlägg). Jättepaella, långbord på torget framkör kyrkan och ett fullkomligt makalöst band som öste på i timmar. Som vi dansade. Ihop med alla fransmännen.

Ikväll k a n s k e det blir små grodorna.

                                    Glad Midsommar 
önskas nära och kära och alla läsare från ett 35-gradigt Provence med sol och blå himmel!

Prokrastinering...

.... eller uppskjutande av saker som är nödvändiga att göra. Det är vad jag ägnar mig åt. Det blir därför till och med ett bildlöst inlägg eftersom jag inte ens kan komma på en bild att illustrera tillståndet med.

Vi ska köra till Sverige om en tid. Nära i tid. Innan dess ska mängder med saker ordnas här hemma, det är blom- och husvaktslistor, trädgårdsgenomgång i 35-gradig värme vilket är mindre roligt, koll av än det ena, än det andra. Inköp av vin och annat provencalskt som present till nära och kära. Doppresent bland annat och ett par födelsedagsditon.

Fotografering av min konst plus egenpresentation ska fixas och skickas iväg inför höstens franska konstrunda. Klippning av sig och mannen och egentligen hunden men det sista hinns inte med så hon får åka lurvig. Gå till doktorn, hämta ut mediciner så det räcker under sverigevistelsen. Kolla fästingmedel till Dessi, sånt som inte behövs här.

Och så planera inför sverigebesöket - hur många hinner vi träffa, var och när? Vi har barndop i Provence i augusti med hela svenska familjen på plats och måste resa tillbaka flera veckor tidigare än beräknat vilket begränsar våra möjligheter att träffa familj och vänner som vi planerat - omplanering och prioritering gäller.

Vi ordnar därför med sommarfest i "vår" lilla stad Norrtälje vilket i sig är en planering bara det med inbjudningar, restaurangkontakt och menyval.

Innan dess har vi Musikfest i den franska byn, midsommarfirande med knytis med svenskarna i området och makens födelsedag att ägna oss åt. Roligt men chokat. Husbilen ska sen ställas i ordning och fyllas med mat, vatten, kläder, böcker, kartor och allt annat som ska med till Sverige. Det lär ske i 35-gradig värme enligt prognoserna så det blir en svettig avfärd.

Pust. Det låter som jag klagar men vi ser förstås fram mot att träffa både familj och vännerna. Inte minst den lille nyfödde, än så länge obesedde i Luxembourg. Och det är alltid roligt när vi väl är "on the road" och förhoppningsvis kör vi ifrån den tryckande 35-gradiga värmen som förstås bidrar till att orken inte är på topp. Vi gillar ju att köra på Europavägar och se nya vyer, nu gäller det bara att köra lite lugnare och stanna på vägen lite oftare. Kanske blir det en bit genom Holland och Belgien, antingen upp eller ner, vi får se. Här hinns inte med någon reseplanering som normalt, vi får lita på tidigare erfarenheter och köra på känn.

Jag "prokrastinerar" inte hela dagarna. Nu är det dags att bocka av lite till på listorna!

Fransk parkering

Efter att nyss ha skrivit ett omdebatterat inlägg om fransmännens förträfflighet kommer ett i något annorlunda tonläge. För är det inom något område det uppstår kulturkrockar mellan oss och de med "sydländsk temperament" så är det när det gäller parkeringskulturen.

Generellt är det så att det i Frankrike finns för många bilar och för få parkeringsplatser. Man har alltså vant sig vid att knöka in sig lite hur som helst även om man faktiskt här respekterar att inte ställa sig framför garageportar och framförallt inte på handikapplatser. Säkerligen beroende på att man då, inte minst i storstäderna riskerar att snabbt få bilen bortfraktad. Eller ordentlig lappad.

I vårt område som kan mest liknas vid ett småhusområde fast med olika typer av hus, inklusive några mindre "batiments" - flerfamiljshus - har man heller inte byggt tillräckligt med parkeringsplatser. De flesta familjer har idag två bilar och området är dimensionerat för enbilshushåll. Och några särskilt markerade besöksplatser finns inte. Särskilt på söndagar då många får besök utbryter rent kaos och parkeringsanarkin är stor.

I vårt fall är detta inget bekymmer eftersom vi bor i eget hus med tillhörande egen parkeringsplats. Men fram till för ett år sen hade vi ändå dagliga besvär med detta eftersom många envisades med att parkera utanför vår häck precis utanför köksfönstret och ca 2 dm framför vår egen bil. Vid två tillfällen har vår bil skadats desssutom, ena gången påkörd ordentligt av en full granne som backade rätt in i vår framskärm varpå hela fronten och skärmen fick bytas. Naturligtvis kostade det lika mycket som självrisken så det gick på några tusenlappar. Inte hjälpte det att vi tog bilder på fyllisens bil heller med repor och skrap från vår egen och åkte till polisen.

De tog upp anmälan och kom sen hit, de gjorde de, de tuffa gendarmerna, och hade ett samtal med alkoholisten som inte bara kört på vår utan också andra grannars bil. Men eftersom det inte fanns vittnen gick det inte att göra något. Här finns ingen trafiksäkerhetsförening som man kan vända sig till i sådana här fall heller utan man får snällt bekosta sin egen reparation.

Tack och lov har vår samfällighetsförening insett problemet med dubbel- och felparkerade bilar i området och satt upp sk. "bornes" - de här gröna plaststolparna som markerar att här är parkering inte tillåten. De är visserligen av plast men har en kraftig järnpinne inuti sig och det är INTE meningen att de ska köras på. Trots det har vi sett hur vissa av områdets invånare har pillat bort plasthöljet och skruvat  bort järnpinnen som är ordentligt fastsatt i asfalten. Man skiter helt sonika i de regler som gäller och gör allt för att komma åt plats för bilen.

Och utanför oss blev det lugnt ett tag, inte en bil kunde ställa sig här längre och det blev också slut på oron för att vår egen skulle skadas. Tills vi nu fått nya grannar som har motorcykelvänner. Tre stora motorcyklar kan man ju med lätthet klämma in mellan vår bil och häcken och man generar sig inte heller, står utanför vårt köksfönster på 3 dm håll, röker Gitanes som luktar f-n och snackar. Charmigt? Njae..

Men det här tar ju ändå priset. I förrgår kom en ung man och körde rätt över den vit-gröna grunkan och klämde upp sig mot vår häck och bilen. Jag råkade vara i köket så jag hörde hur det knakade och gick ut för att se vad som hänt. Försiktig påpekade både maken och jag att detta inte var en parkeringsplats varpå den unge mannen sa: "Je m'en fou, je ne reste qu'une minute, je n'emmerde rien". Ungefär: "det skiter jag i, jag ska bara stanna en minut och jag stör ingen". Jo, oss, sa vi men han gjorde som han sa, sket i det och gick sin väg.

När det gått en timme fotograferade jag eländet inklusive hans registreringsnummer och försäkringskvitto som måste sitta på alla franska bilars framfönster. Jag printade ut bilderna, la dem i en plastficka och satte under hans vindrutetorkare. Sen flyttade vi vår egen bil som hållit på att bli påkörd av flera andra bilar under tiden eftersom det inte fanns tillräckligt med svängningsutrymme och väntade in honom.

När han kom blev han galliskt rasande, slet bort bilderna från vindrutan, knycklade ihop papperet och slängde på gatan. Men han behöll plastfickan!! Vi gick ut, knackade på rutan och markerade att vi ville tala med honom. Fula miner och fräcka fingerrörelser var det svar vi fick. Till slut vevade han ändå ner rutan och frågade varför i h-e vi hade gjort så här. Och så blev han halvgalen när vi sa att han förstört en stolpe, att vi var oroade för vår egen bil, att han varit borta långt mer än den utlovade minuten och att vi skulle anmäla detta för polisen om det hände igen.

Ett animerat samtal utbröt och han gick nu över till att tala om hur synd det var om honom. Hur kunde det komma sig att vi gjorde så här mot honom, han som varit en bra granne och hälsat på oss och den lilla hunden tidigare? Vi kunde visst tala med polisen vilket han i och för sig tyckte var "ridicule", löjligt", för en sån här skitsak. Och när vi sa: varför tror du att den här stolpen är uppsatt här svarade han med en konstig fransk parkeringslogik: jo, för att det fullt på alla andra ställen!?

Skulle vi verkligen kontakta polisen undrade han sen och såg faktiskt orolig ut när jag visade honom vad jag fotograferat. Och var det så sket han i det också, han bodde inte längre här, han hade bara varit här för att hälsa på sitt lilla barn och detta var väl ändå höjden av oss att reagera som vi gjort. En stund kände jag att det var lite synd om honom. Jag insåg att han troligen var nyskild och hade haft någon uppgörelse med mamman eftersom han både kom och åkte och parkerade så upprört och fräckt som han gjorde. Hans minspel gick från förbannat till oroat och ledset och sen faktiskt förvånat. Han hade nog aldrig räknat med att vi, tyskarna som han kanske tror att vi är, skulle reagera som vi gjorde och markera vad vi tyckte om det här.

Kommer han att göra om det? Troligen inte. Kommer vi att kontakta polisen. Självklart inte. Men han kan gärna få tro det. Och ibland är det också en befrielse att kunna konstatera att det GÅR att gräla på franska och vara lika förbannad tillbaka och inte behöva stå med några tappade ord. De fula lärde jag mig redan som ung härnere! Och stolpen har repat sig och står rak igen.

"Skolavslutning" i provencehetta

Så här vacker är en del av vår provencalska trädgård just nu i kvällsolen. Och läsare hemma i Sverige kan gotta sig i att temperaturen nu klockan fem på eftermiddagen fortfarande är uppe i 35 grader. Det går inte att vara ute, man får vackert hålla sig inomhus och vara glad över sin air condition.

Häromdagen var det något svalare, strax under 30-gradersstrecket. Då hade vi "skolavslutning" i vårt lilla boksällskap - det där vi träffas efter att ha läst böcker som alla har det gemensamma att de handlar om Frankrike, vårt "nya" hemland. Vi läser en salig blandning, allt från de gamla klassikerna till politiska samtidsböcker och nya franska författare, översatta till svenska.

Här sitter vi i trädgården efter avslutad lunch och svalkar oss i skuggan medan vi för intressanta diskussioner om de senaste böckerna vi läst. En väldigt kul och annorlunda samvaroform som vi alla uppskattar högt. Lärorikt är det också. Nu tar vi sommarlov och ses igen till hösten med nya litterära upplevelser att prata om!

Det här med fransmännen och deras språk..

..är ett ständigt återkommande diskussionsämne. Bland svenskar bosatta härnere och jag ser det också på bloggar jag kikar på. Vänner och familj som besöker oss har också synpunkter och i princip går det mesta ut på att (om man inte talar franska själv) det är för jäkligt att fransmännen bara talar sitt eget språk och inte ens bemödar sig om att lära sig engelska.

En bloggare har nyligen varit i Paris. Hon hade en "förväntan om mysiga caféer och romantiskt lugn" (bara här förstår man ju att det kommer att bli problem om man inte förstått att Paris är en av världens större städer och storstadsrytmen är så långt ifrån "romantiskt lugn" man kan komma. Är det "feel-good-filmerna som bidrar till detta månne?

I motsats till det lugn hon förväntat sig fann hon däremot " sydländskt temperament, högt tempo, höga priser och obstinata (min fetmarkering) fransmän som vägrar prata annat än franska". Vidare kritiseras den franska engelskutbildningen eller också är det så att fransmännen är uppfostrade att tro att de är världens mittpunkt förmodas det.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta men fortsätter och får då mig till livs att själv skulle denna svenska person aldrig kunna tänka sig att säga Goddag, Hej då och Tack på svenska  och sen bara prata på på svenska till någon som inte kan språket. Det är underförstått att fransmännen beter sig på det här sättet på sitt eget språk.

Och det här sista är alldeles sant. För till skillnad från de ofta direkt oartiga svenskar som besöker deras land säger de alltid: Bonjour, Au revoir och Merci. Och lägger också ofta till ett "Pardon" - förlåt, om man stöter till någon eller står i vägen. Fransmännen är ett artigt folk, barnen är väluppfostrade och så långt från skrikiga och krävande svenska dagisbarn man kan komma, man är mån om varandra inom familjen, tar hand om sina gamla på ett förträffligt omtänksamt och respektfullt sätt, är "galant" mot damer och man hälsar alltså artigt på varandra även om man inte känner varandra, man tackar för sig och man säger adjö när man lämnar en affär eller en restaurang. Man är uppmärksam mot sin servitör eller kypare, man svarar artigt att maten är god, man lämnar dricks och tackar med ett leende. Att börja bete sig och kräva att mat ska bli utbytt för att det för kallt, för segt, för överstekt eller vad det nu kan vara är bland det mest pinsamma man kan vara med om. Enbart svenskar beter sig på det sättet känns det som. Och resten av kvällen går sen  inte i den omtänksamma servicens tecken, det är alldeles säkert det.

Att fransmännen skulle vara obstinata när det gäller att enbart tala sitt eget språk är en sån märklig formulering att jag tvingas fundera över vad som menas flera gånger. De lever i ett land där det talas ett av de  mest utbredda språken i hela världen. Engelska, spanska, portugisiska verkar dominera men Frankrike har haft många kolonier där språket fortfarande talas och har också eget annat territorium som fortfarande är franskt. Landet har 60 miljoner invånare - det är några stycken jämfört med lilla Sverige där vi faktiskt tvingas lära oss andra språk för att klara oss utanför landets gränser.

Under lång tid var franskan det dominerande världsspråket vilket man kan se rester av när det gäller det diplomatiska livet t.ex. Fransmännen älskar sitt språk och har under all tid lagt sig vinn om att vårda det, att inte låta det anglifieras och att man skall kunna sin grammatik och stavning. Under senare tid har en viss förflackning skett här - precis som överallt i andra länder. Inklusive Sverige. Den unga svenska Parisbesökerskan la heller ingen större möda på att stava rätt till Montmartre eller Champs Elysées eller andra ställen som besöktes trots att det borde stått i skrift i omgångar i turistbroschyrerna.

Av de här språkvårdarskälen och franskans dominans (ta bara svenska hovet under Gustav III - det talades bara franska där och vi har fler franska låneord än många vet om idag) var intresset för det engelska språket inte särskilt utvecklat. Krig och andra politiska händelser har också gjort sitt till. Det har resulterat i att engelskundervisning var så gott som obefintlig för många generationer bakåt i tiden. Även de mest högutbildade fransmän, födda under andra världskriget har obefintliga eller några få kunskaper i engelska. Av det här skälet är det också så att alla utländska filmer alltid är dubbade till franska (det är klart jobbigt som svensk att lyssna till Hugh Grant som talar franska men man vänjer sig). Inte ens när någon amerikan eller engelsman intervjuas på tv får man höra personen tala på sitt eget språk utan en fransk speakerröst tar över och ursprungspersonens röst tonas bort. Textremsor förekommer ytterligt sällan.

Hur Barack Obama lät och uttryckte sig fick vi därför lära oss genom att koppla över till BBC och andra engelsktalande kanaler. Det här är ett stort problem - fransmännen får därför aldrig, som vi i Sverige, höra det engelska språket talas. De kan inte satsmelodin, intonationen och de ord som liknar de franska uttalar de med fransk accent. Språkundervisningen har självklart förbättrats under senare tid och idag kan många unga mer engelska än man tror. Men de har svårt att tala, de vet inte hur man uttalar orden och det gäller också för engelsklärarna som därför lär ut språket så att det låter som när Peter Sellers pratar franska på skoj.

Det motsatta råder också - varken amerikaner eller engelsmän i gemen är särskilt bra på det franska språket, än mindre uttalet. Vi, i vårt lilla land med ett minoritetsspråk har det annorlunda. Sedan lång tid är det helt naturligt att man tidigt för in andra och tredje språk i undervisningen. Förr var tyska huvudspråk, idag är det engelska och troligen spanska som dominerar. Ryska och kinesiska verkar bli populärt - franska vet jag idag inte var det hamnar. I min generation var det mest flickor som läste franska och sen reste vi hit, pratade med de uppvaktande franska pojkarna och förälskade oss i dem. Och i landet. För det ska sägas att till min blogg hittar också många som är verkliga frankofiler, som älskar det här landet, förstår fransmännens kynne och har slutat reta sig på "det sydländska temperamentet" och uppskattar allt det som både landet och dess invånare har att ge utan att gnälla över att de förmodas tala ett annat språk så att vi som gästar deras land ska förstå vad de menar. För oss svenskar är det också helt annorlunda. Dagligen matas vi med amerikansk och engelsk kultur och språk via tv, dator och andra medier. Minsta småunge uttalar de engelska orden korrekt och även om många svenskar uttalsmässigt fortfarande låter som Björn Borg så kan ju de flesta svenskar klara sig hyfsat på sin skolengelska. Men hur är det sen när det gäller de andra språken? Hur många talar tyska idag? Spanska? Och blir vi lika uppretade när vi träffar tyskar som bara talar tyska som när vi möter enbart fransktalande fransmän? Nej, det blir vi inte. Och finns det någon förklaring till det?

Vill man besöka det här landet så må man anstränga sig något lite och lära sig de vanligaste artighetsfraserna. Man sitter t.ex inte surmulet svenskt och stirrar ner i en meny och säger till servitören: "En öl" utan att ens titta upp eller lägga till S'il vous plait, det enkla "tack" som gäller i de här sammanhangen. Klarar man inte att med kroppsspråk, turistparlör och några enkla fraser kommunicera med fransmän man möter i affärer, på restauranger, hotell, flygplatser  eller på andra ställen får man finna sig i att de talar till en på sitt eget språk och att det inte handlar om att de är obstinata eller något annat lika okunnigt uttryckt.

Fransmännen tror heller inte att de är världens medelpunkt. De är också i hög grad medvetna om att i dagens internationella värld måste man också kunna tala engelska. Många känner att de inte kan turista i länder där det inte talas franska, de blir ju heller inte förstådda då, precis som svenskar i Frankrike inte blir det. Men fransmän blir oerhört smickrade och glada vid minsta försök som görs att tala deras språk. De är oftast hjälpsamma, bemödar sig om att förstå, förklarar gärna en gång till om det behövs. Sen glömmer de bort sig och börjar prata fort igen. Tills man får fråga om och be om ytterligare förklaring.

Men intar man en stöddig svensk attityd och envisas med att säga Thank you istället för Merci och vidhåller sin engelska, ja då tycker inte jag det är konstigt att "det sydländska temperamentet" då och då slår till. Särskilt i storstäder där attityderna ofta är stressade och opersonliga, vart i världen man än beger sig. Och sura människor finns överallt. Liksom de livsglada och vänliga. Som den plirande mannen på min bild, uppenbarligen mycket nöjd över att få dansa med sin vackra dam.

Jag tror mig kunna påstå med rätt stor sannolikhet att han inte kan ett enda ord engelska. Men kom någon och gjorde ett tappert försök att få honom att visa t.ex vägen, skulle han glatt och vänligt peka, berätta och kanske rita eller skriva. Såna är dom nämligen, de "obstinata" fransmännen!!