Skype med barnbarnen och lite om franska valet

Åh, så roligt det har varit i helgen med kontakt med barnbarnen, det ena, lille G i Luxembourg, 3,5 år som snart ska bli en storebror och så lilla gulliga L i Stockholm, 5 månader och "Ordförande i Välnärda Bebisars Förening" som hennes pappa kallar henne.

Lille G som har en fransk pappa och en svensk mamma förstår allt på svenska. Men svarar mest på franska. Så blir det ju när man bor i ett fransktalande land, går på fransktalande dagis och har föräldrar som talar franska med varandra. Men idag sjöng han på klingande svenska "Lille Katt" för sin mormor och jag blev alldeles rörd till tårar. Sååå fint sjöng han och Bä, bä vita lamm också. Favorit på dvd och youtube är också Pippi och Emil så nog får han ett bra svenskt barndomskulturarv med sig.

Vi har inte skypat förut, det inte fallit sig så. Men idag fick han och hans föräldrar se hur långt försommaren kommit till Provence - man kan gå runt med en iPad och bara visa upp hur det ser ut överallt i trädgården och vi fick se den lille leka med sin tågbana och leka tittut med farmor framför skärmen.

Den lilla L ler också stort när hon ser mormors ansikte på skärmen och hör rösten. Man vill som sagt pussa skärmen full och bara dra ut båda ungarna ur datorn, teleportera hit dem!

Jag älskar den nya tekniken! Skype är visserligen inte nytt och vi har inte riktigt kommit in i den rutinen men nu känner jag mig full av barnbarnsglädje efter att sett de käraste små barnen nästan "live"!

Idag är det val i Frankrike. Vi märker ingenting av detta i vårt område men kommer förstås att tillbringa kvällen framför tv:n för att se hur det går i denna första omgång. Jag irriterar mig våldsamt på svenska mediers rapportering om presidenten Sarkozy som en "bling-bling-president" och allehanda felaktigheter kring både hans person, hans familjeliv och vad han åstadkommit. Det enda man har rätt i att hur valet än går är det ett missnöjesval - väljer man motparten, den trista och intetsägande Hollande, gör man det för att man inte vill ha Sarkozy. Det läskiga är egentligen mest att Marine le Pens Front National är uppe i över 16% av ev. röster. Det är samma sak som om nationaldemokraterna skulle haft såna tal i Sverige. Burrrr!

Sjukdagar

Några dagar i sängen. Diffusa symptom lite varstans ifrån, mest feber som nu tack och lov är borta. Ett tag tänkte jag på både rabies och stelkramp med tanke på det jäkla kattbettet men symptomen stämmer inte tack och lov!

Jag blir som insvept i en kokong och vet inte om jag är i Frankrike eller Sverige. Vårt sovrum här är identiskt inrett som det på skärgårdsön, mina mediciner på nattygsbordet är på svenska, hunden är visserligen mindre och svartare än Jack russel-Max men hon tråkar sig lika mycket som han gjorde när jag var sjuk.

Här lägger hon sig demonstrativt på mig så att jag inte ska kunna se tv-bilden. Den visar förstås program på franska men annars har jag mest kollat på min nyaste och roligaste leksak - iPaden - där jag i sängen kunnat bläddra mellan gamla svenska serier som Ladies på Östermalm (herregud!), raggarbröllop och nyinspelad intervju med Linda Skugge. Plus läst svenska tidningar och rent mentalt varit helt i "det gamla landet". 

Nu har jag stigit upp till hundens omåttliga glädje och ska gå ut och sätta mig i den provencalska vårsolen och bara njuta av vår vackra trädgård och att livsandarna återvänt. Inte minst som sonen två dagar i rad skypat med lilla sötaste-i-världen bebisbarnbarnet L, fem månader som LER mot skärmen när hon ser och hör sin skruttiga och febriga farmor. Man vill bara dra ut henne ur pekskärmen och pussa de tjocka små kinderna. 

Mer om fenomenet Skype ska jag skriva sen. Märkligt att det inte används mer - vilket underbart sätt att kommunicera, åtminstone när man har barnbarnen på avstånd!

Tidningsrecension

Jag har som flera andra anmält mig till Fru Booked (finns på facebook) där man kan få förhandsrecensera böcker som är på väg att ges ut. Man får anmäla sig kvickt för att få en bok och jag har inte lyckats hinna med i svängarna än. Men för  någon vecka sedan var detta nya "glossiga" magasin, OM, som är ett "livstilsmagasin som vänder sig till män och kvinnor" som man skulle tycka till om. Och jag hann med och fick ett exemplar.

Det känns ju lite trist att inte kunna säga något som helst positivt om den här tidningssatsningen, framförallt när man får sin första recensionsmöjlighet. Men det här är ingenting jag rekommenderar. Vänder man sig till "män och kvinnor" rent generellt så tror jag man får tänka på lite olika målgrupper trots allt. Här känns det att det är 25-åringarna som skrivit och valt ämnen, språket är slarvigt och fullt med slang och anglifierat så till den milda grad. Och fullt med svärord vilket jag tycker man kan avhålla sig ifrån om det inte är rena citat.

Hela upplägget är virrigt och rörigt. Mängder med annonser (som vänder sig till en mycket köpstarkare och mognare målgrupp - här är tjuskök, Englesonmöbler och till och med Svenska Kyrkan (?) som annonserar och i uppslaget bredvid är det ett myller av prylar att köpa. Det går till sist inte att avgöra vad som är annonser och redaktionellt vilket i och för sig är en trend rent generellt i svenska tidningar av den här typen.

Man har tagit i för mycket och velat ha med allt känns det som. Som en kuriositet kan nämnas att man har sin egen porr-journalist vilket ju är ett udda grepp. Denna rapporterar bland annat om olika typer av dildos och detta fick mig att brista ut i gapskratt.

Vad sägs om en kombinerad motions- och dildopryl? Man ligger på rygg och trampar på pedaler och då rör sig en fastsatt stålarm fram och tillbaka. Man fäster valfri dildo på stålarmen och med normal tramptakt lär man komma upp i 80-150 "dildo strokes per minute"!! Jag överlämnar till läsarens fantasi att försöka föreställa sig det hela!

Ännu häftigare är en sk. okonventionell dildo som förmedlar njutning endast i samband med JORDBÄVNINGAR!! Apparaten avläser hur långt man är ifrån epicentrum och ju kraftigare jordbävning desto intensivare vibrationer. Man undrar om man inte har annat att tänka på om jorden skakar men vem vet. Något onödig konsumentupplysning kan tyckas dock:-)

Magasinet innehåller annat också förstås men genomgående känns att jag är INTE deras målgrupp.

Jag hoppas på en bok att läsa nästa gång. Men den som blir nyfiken kan ju pröva - den kostar inte mer än 29 kr så priset är ju överkomligt iallafall.

Flera sydfranska trädgårdsäventyr

Den som läst om vildkattungarna här på bloggen förstår att det inte är helt lätt med djurhanteringen här. Vi bor visserligen mycket civiliserat i ett inhägnat modernt område och bara några minuter nerför en vacker trappa har vi vår pittoreska by. Runtomkring oss är det dock rätt mycket vildmark, området här är också känt för sina vackra och ibland utmanande och tuffa vandringsleder. Kommer man upp på några av bergstopparna ser man Medelhavet, längre bort än så ligger inte det.

I byn finns också många jägare och när det är säsong för det ena och eller andra - mest hjort och vildsvin tror vi - så knallar det bland bergen titt som tätt. Och restaurangerna fylls av goda vildsvinsstekar på menyn.

Att vårt område fått besök av vildsvin noterades redan för ett bra tag sedan, gräsmattan bakom områdets pool och några andra närliggande områden bökades upp och förstördes på vildsvinsmanér. Några grannar klagade och det skrevs till alla boende om detta men sedan hörde vi ingenting mera.

I vårt område är vi fyra svenska familjer. Två av oss är permanentboende, det är vi och så väninna M som har ett likadant hus med trädgård som vi en bit bort från oss. När någon av oss är bortrest brukar vi hjälpa varandra med trädgårdstillsyn, blomvattning och postomhändertagning.

Det jag nu ska berätta är JÄTTEHEMLIGT!!! Det får inte komma ut till någon så det är bara att hoppas att ingen fransktalande bybo får för sig att googleöversätta den här texten och skvallra. Och jag hoppas ingen av mina bloggläsare gör det heller:-)

Väninna M åker till Sverige och vi ser till hennes hus som vanligt. Vid ett av trädgårdsbesöken noterar jag att det ser konstigt ut i grannens rabatt, uppkrafsade plantor låg utslängda. Jag visar maken som inte tror att det betyder något särskilt. Och vi har inte ansvar för grannens trädgård heller för den delen.

M, som är född och uppvuxen på gård på landet,  kommer hem strax efter detta och berättar sedan följande: En kväll i skymningen hör hon mystiska ljud från sin trädgård. Hon öppnar sin altandörr och hör, som hon upplever, mycket tydliga ljud från "en tuggande och smaskande gris". Hon känner igen ljudet, inte minst sedan barndomstiden.

I skenet av en ficklampa ser hon det hon misstänker - en vildsvinsgalt några meter ifrån henne, nu i hennes rabatt. Gnaskande på hennes växter. Hon är i mitt tycke supermodig som tar en sten och kastar mot galten som då genast far iväg och försvinner ur trädgården. Hur begriper hon inte, vi har alla staket av Gunnebostängseltyp runt våra trädgårdar. Inte kan väl vildsvin hoppa över ett sånt tänker M och bestämmer sig för att läsa på om vildsvin. Och lär sig att de är skygga skymningsdjur och bland annat gillar ekollon som det finns mycket av på M:s tomt. (Hos oss finns det i mängder också, vi har ju stora flerhundraåriga ekar i trädgården så jag blir lätt orolig vid tanken).

M talar med O, mannen som hjälper oss båda med att sköta vissa trädgårdsarbeten. Han är en mångkunnig ung man och det visar sig att han också ingår i byns jaktlag. Vildsvinsjaktsäsongen är över men problemet måste lösas, inte minst med tanke på att många barn leker precis utanför M:s tomt.

M har noterat att galten kom första gången klockan 1950. O vidtalar jaktkamrat från byn och det bestäms att de ska komma påföljande kväll strax före kl. 2000. Kl. 1950 hör M återigen de karaktäristiska grymtningarna och smaskandet från den stora håriga och punktliga grisen, öppnar dörren och lyser på den. Jo, den är där. Men jägarna har ännu inte kommit.  Till M:s frustration.

Så småningom dyker de upp, får korn på galten, byjägaren går snabbt upp på andra våningen och in i M:s sovrum, öppnar fönstret och PANG. Fäller han galten. M vet sedan inte vad som händer, galten tas snabbt och diskret bort av de båda männen och när jag senare frågar O om de delat på den svarar han att de har dom och att M ska få en lämplig bit så småningom. Och han understryker att vi inte får tala om detta - att han inte sköt själv trots att han är jägare beror på att han bor i området och inte kan förknippas med detta.

Galten har förstås förstört en del i M:s trädgård, lökar och annat har gått åt. Men borta är den, snabbt och effektivt hanterades det i det franska kvällsmörkret och nu är det bara att hoppas på att den inte har någon bror eller kusin eller annan släkting som tänkt ta över reviret. Än har det varit lugnt.

Titta på bilden av den uppstoppade galten som jag hittade häromdagen på en landsortsrestaurang. Det är rätt stora djur, aggressiva dessutom så det är inget man vill ha i sin trädgård. Varken dom eller vildkatter. Vi har ett annorlunda och spännande liv här i vår sydfranska by ibland!

Franska kattungar. Fortsättning på historien

Det här är inte en fransk kattunge utan en av våra Maine Coone-ungar. Men hon får illustrera hela kattungeäventyret i vår sydfranska trädgård.

Idag för en vecka sedan upptäcktes den fräsande nyförlösta kattmamman med dygnsgamla ungar i ett hörn i vår häck. Sedan dess har vi klurat fram och tillbaka på en lösning av detta problem, vi har fått goda råd överallt ifrån, inte minst här på bloggen. Och vi bestämde oss för att rådet från Annannan, det att flytta ungarna från vår trädgård och låta mamman hitta dem på annan plats var det bästa.

Så vi har haft näst intill militärstrategiska överläggningar om hur detta rent praktiskt skulle kunna gå till. Ingen av oss ville bli bitna eller rivna av den ilskna mamman (det räcker med betten jag fick) utan vi har försökt klocka henne när hon så småningom gett sig ut på matjakt för att se hur länge hon vågat lämna ungarna.

Först ett par minuter, sedan något längre tid och när hon var borta 8 minuter en gång sa vi oss: NU kanske. Men man ska då ikläda sig handskar, ha kratta och vattenspruta till hands, kartong att snabbt skopa upp ungarna i och så hinna in i huset och rädda sig där från en fräsande kattmamma. Plus ha letat upp lämpligt nytt kattungebo. Varenda gång vi närmade oss ungarna var hon tillbaka som ett skott - varifrån hon kom har jag inte en aning om men vi insåg snabbt att det här var en aktion vi inte skulle klara själva utan risk för förnyat blodvite.

Under tiden har Dessi vid två tillfällen smitit ut (vi har fått hålla alla dörrar till trädgården stängda) och förstås på instinkt och utan att lyda gett sig rätt in i kattboet. Och åkt på ordentliga rivsår med blodvite där också - blodiga tasspår på golvet har talat sitt tydliga språk.

Franska väninna C sa lugnande: jag kommer på fredag, då ska vi ringa SPA, djurrättsorganisationen och be dem om råd och hjälp. Vilket också skedde igår. C ringer den ena instansen efter den andra och blir hänvisad hit och dit. Jag blir full i skratt när hon berättar om situationen och säger:

"La dame est vielle, elle a soixante-dix ans" - Damen, dvs jag, är gammal, sjuttio år. Inte korrekt
"Elle parle très mal le francais". Hon talar mycket dålig franska, det är därför jag ringer. Detta är heller inte korrekt - min franska är ganska god faktiskt.
"Elle a été mordue" - Hon har blivit biten av katten. Jo, det är sant men det är synnerligen ytligt och mycket litet infekterat och på väg att läka nästan helt.
"Son petit chien ne peut pas sortir dans le jardin et elle a été mordue aussi" - Hunden, som är mycket liten kan inte gå ut i trädgården och har också blivit biten. Jo allt det är faktiskt korrekt. Men det andra, det där med åldern och franskan, det säger hon att hon var tvungen att säga, annars skulle man inte ha reagerat. "Man måste göra det lite mera dramatiskt än vad det är, så förlåt men jag var tvungen".

Till slut blir hon hänvisad till borgmästeriet i byn som hänvisar till la Police Municipale - vår lokala bypolis. Han svarar direkt och säger att han är ute och patrullerar och han ska komma på direkten. Fem minuter senare står en stor och bred fransk polis i vår hall. I full mundering med "Police" på ryggen, svarta läderstövlar och riktig "pickadoll" i hölster.

Han ser sig omkring och jag inser att han letar efter den gamla skröpliga sjuttioåriga damen som talar så dålig franska men C griper in och visar var katt med ungar finns. Med stadiga steg går han dit, sätter på sig handskar, ber oss om en kartong och silvertejp och lyfter helt sonika bort solseglet som täcker djuren. Och där ligger hon, den lilla fräsmamman med sina ungar. Till och med polisen inser ju att han inte kan ta ungarna på direkten utan någon form av strategi måste utformas.

Han säger att kattproblemet är enormt, bara i en del av byn finns över 50 hemlösa okastrerade katter och att problemet är kommunens men att man inte gör något åt det. Man får heller inte döda varken mamman eller ungarna om man inte vet om att det inte finns någon ägare. Det man kan göra är precis det Annannan föreslagit - man flyttar bort ungarna från vår trädgård och från vår domän och så får hon leta reda på dem och ta hand om dem igen utanför "bebott område".

Så vi förser honom med kartong (en fin med lock där jag förvarar glas normalt) och C dirigeras att med kratta hålla undan den nu galna kattmamman inne i häcken medan den store polisen tar ungarna och lägger dem i lådan. Jag får hålla mig undan (gammal och skröplig som jag är) med Dessi i famnen. Jag får kika på ungarna, tre stycken är det, mörka och mycket söta, en vecka gamla så ögonen syns inte än. Åh, så söta de är säger jag. På franska faktiskt:-) varpå polisen räcker mig kartongen och säger: "Vill ni ha dem?" Med ett stort leende förstås. Jag tackar artigt nej.

Polismannen begär sedan fram bensin - C och jag letar febrilt i makens lilla verkstad och det enda vi hittar är motorolja och det hälls över det lilla lövboet i häcken. För att hindra mamman att komma tillbaka förstås.

Polisen stoppar in kartongen i bilen och kör sin väg. Och C och jag pustar ut - hon är faktiskt darrig efter äventyret och det var läskigt att hålla undan katten med kratta, det förstår jag. Hon tar en cigarrett och medan hon röker den ringer det på dörren och där står den artige polisen med min fina kartong. Han berättar att han vill lämna tillbaka den (otroligt artigt tycker jag) och att han nu har placerat ungarna i naturen en bit ifrån vår trädgård och vårt område. Mamman kommer att hitta dem säger han och det får man ju hoppas. Han tackar för sig och vi tackar honom och det känns jätteskönt att det här är över.

Epilog:

Dessi vill ju gärna fram till boet förstås men vi vill inte ha motoroljiga tassar in i huset så området hålls avspärrat tills vi kunnat sanera mera där. Sen har vi en kväll där och förmiddag där vi ser den lilla kattmamman komma tillbaka några gånger och försiktigt leta efter ungarna och varje gång tänker jag: nej, dom är inte här, du får leta åt andra hållet istället. Jag vet ju faktiskt inte alls var polisen har lagt dem och mammahjärtat i mig blir ledset när jag ser hur förvirrad hon verkar.

Nu, ett dygn senare har hon varit här ett par gånger till så än verkar det inte som hon hittat sina ungar. Och jag har ingen aning om hur länge de klarar sig utan sin mamma. Men polisen säger att detta är inte vårt problem, det är kommunens och föreslår att vi ska ta upp det här med "le Syndic", bostadsrättsföreningen så att man också den vägen kan utöva påtryckningar på kommunen. Vi har gjort vad vi kunnat och gjort helt rätt och han också, säger han.

Väninna C säger sedan strängt att jag bör uppsöka bydoktorn för att visa mina bitsår på handen. Jag har inte varit så orolig för dem men jag googlar lite och inser att rabies till exempel är något man absolut inte vill ha. Då är man dödens lammunge faktiskt. Så vi åker ner till bydoktorn Madame D, "le médécin traitant" som tar emot och säger att det inte är någon fara med såren, det är bara att fortsätta att desinficera och hålla koll. Men, säger hon, när fick ni en trippelspruta mot stelkramp, difteri och polio senast? Jag blir henne svaret skyldig, jag tror det var på 60-talet när jag blev hundbiten en sommar i Tyskland som jag fick en stelkrampsspruta.

Här i Frankrike vaccineras alla var tionde år, säger Madame D. Men vi har inte något vaccinationsprogram längre så var och en får hålla reda på detta själv. Men i ert och er mans fall är det hög tid - jag skriver recept på vaccin, åk till apoteket och hämta ut det och ring distriktssköterskan Madame R så kommer hon hem och ger er sprutan. Och så antecknar hon att vi nu är vederbörligen vaccinerade och att nästa gång det ska ske är om tio år. Det känns tryggt - hon ser oss här fortfarande om många år och inte är vi för gamla för den här sortens vaccination heller. "Det är bra också om ni arbetar i trädgården och får något sår där" säger hon. Jag tror hon har sett maken på moppen nere i byn, kanske tycker hon som C: "Il est cool", säger hon. Säkert tror hon oss om trädgårdsarbete ett par år till.

När vi åker ner till doktorn och säger adjö till C säger jag: Nu far jag, den gamla skröpliga kvinnan på sjuttio som talar så dålig franska". Jag säger det på helt perfekt franska och vi brister båda i gapskratt!

"C'était toute une histoire!" Vilken historia!

Blåregn

Utanför ingångsdörren till cistercienneklostret Le Thoronet dit vi åker med svenska vänner för ett besök möter oss en ljuvlig doft. Som svenskar kan vi inte riktigt identifera den. Mer än att det luktar fantastiskt gott. Och när vi kikar närmare ser vi detta hav av provencalskt blåregn i full blom.

Själva har vi en två år gammal planta som vi var rädda skulle ha frusit ihjäl i vintras. Men den kommer sig och har några små ansatser till kommande blå klasar. Det här exemplaret har många fler år på nacken och är fullkomligt fantastiskt. Det blommar också som det sägs - på bar kvist med endast några få blad utslagna. Framför växer ett träd med rosa blommor - det ser ut som en slags tibast men kanske är en variant av körsbärsblom. Överallt blommar nu också rosa träd mitt i det skirt gröna landskapet. Här är underbart vackert överallt, det är som i Nangijala!

Bilderna är klickbara för bästa känsla!

Vårmiddag hos grannarna

Här serveras primörer - härlig grön sparris med drivor av parmesan och efter det en gudomlig kyckling i sås baserad på balsamvinäger. Fetaost och rucollasallad på det och sen ett gott rött vin ger som vanligt en fantastiskt god middag. Aväten igårkväll hos svenska grannarna tvärs över gatan.

Utanför öste regnet ner som det bara kan göra här i Provence. Och idag skiner solen igen. Dessi har varit i slagsmål två gånger med kattmamman som antagligen känner på sig att något är på gång. Tack och lov inga värre skador vad vi kan se men blodspår på golvet hittade vi. Mina egna bitsår är mellan infektion och läkning och får hållas under uppsikt.

På fredag kommer vår väninna C och ska hjälpa oss att ringa SPA, en djurrättsorganisation, Societé Protection Animale, för att höra om de kan hjälpa oss att ordna upp det här och se till att katt plus ungar flyttas från vår trädgård.

I morgon blir det utflykt med annat svenskt par - vi ska ta dem till vårt favoritkloster Le Thoronet cirka sju mil härifrån och äta lunch i en liten by med familjerestaurang på vägen dit. Den är ny för oss så det ska bli spännande att se hur det utfaller.