Vår sydfranska vårträdgård

De här bilderna talar nog för sig själva. Så här såg det ut i kvällsljus igår. Motljuset gör att de röda nya bladen på vår häck glöder i solen. Vi har fått några nya små "blåklockor" och den stora vassliknande växten gör sitt bästa för att kompensera för alla buskar som strök med i den ovanligt kalla provencalska vintern i år.

Bara att plantera nytt. Men än så länge gläds vi åt att vi har en sån underbar trädgård med fantastisk utsikt och de blå bergen som skyddande fond. Ekarna slår nu ut och bildar skir grönska mot den klarblå sydfranska himlen. Provence at its best! Och så har vi varmt och skönt också - upp mot 20 grader mitt på dagen så luncherna äter vi ute.

Bilderna ska helst klickas på!

Kattunge. Död

Det är sånt här som också sitter på näthinnan. När vår raskatt Cayenne fick sina ungar, liten som hon var, klämde hon fram fyra stycken. Först två i ganska rask takt och sen tog det flera timmar till nästa två kom fram så det var lite oroligt där ett tag.

Vi var sen lättade över att allt gått så bra och hon mammade och slickade och diade och allt var väl. Trodde vi. Tills vi tittade till hela lilla familjen sent på kvällen efter födseln som skett på morgon och förmiddag. Och vad låg väl där om inte en femte liten unge. Liten och liten, nästan dubbelt så stor som de andra och med helt annan teckning. Och alldeles väldigt dödfödd. Eller död av något iallafall.

Jag gjorde hjärt-lungräddning och blåste i den lilla nosen och hade mig men det var förgäves. Den femte ungen var helt död. Det syns ju också tydligt på bilden, mera död kan man inte bli.

Detta var och ska förbli mitt livs första och enda döda kattunge, så är det bara. Så den erfarenheten ingår i kommande beslut om de franska katternas öde.

Diande kattmamma

Bild som hör till förra inlägget om kattungedilemmat.

Kattungar igen

Ungefär så här ser det ut i vår trädgårdshörna just nu. Det här är vår kattmamma Cayenne, Maine Coone-katten som fick ungar hos oss 2005. Här ligger hon dag två och tar igen sig och låter ungarna dia. I av oss snickrad låda och med rosa lakan på mjuk kudde.

Ligger hos sina ungar gör den lilla franska katt-tonårsmamman, svart-vit i sitt lilla lövhögshörn med liten del av soltält som tak. Inne i vår häck. Och vi är inte närmare en lösning på problemet än - här i Frankrike är det också helg och alla tänkbara instanser att kontakta är stängda. Och jag ringer inte "les Pompiers", brandkåren för detta. Enligt en av grannarna får man också betala för den här typen av utryckning och jag vill se vad vi kan hitta för lösning innan dess.

TACK och stort tack igen för alla tips och goda råd i förra inlägget. Alla råd som handlar om att ta hand om katten, se till att den får p-piller eller kastreras och att ungarna förs till katthem kommer tyvärr inte att fungera. Vi varken kan eller vill ta hand om den här katten. Svärsonen är svårt allergisk och bara det faktum att den då och då smiter in i vårt hus och förser sig av hundens torrfoder är ett problem. Vi vill kunna ha öppna dörrar och njuta av Provence på det sättet utan att behöva stänga in oss för att vi har vilda katter i vårt lilla område som inte får mat på annat sätt.

Vi har dessutom vår lilla toypudel som mer än en gång fått ordentligt på moppe av den här katten. Jag är rädd om hennes ögon och nos och för ev. infektioner i rivsår. Just nu sitter jag med ett själv på handen som uppstod när jag nu närmade mig för att kolla läget. Först är mamman "snäll" och jamig och kommer emot mig. Och så hoppar hon plötsligt upp som en tiger och HUGGER mig i handen med blodvite som följd. Jag är mindre road av sånt, det gör ont och jag gillar inte att tänka på infektionsrisken för mig heller även om jag tvättat och sköljt och baddat med desinfektionsmedel.

Katten ligger där den ligger i sin lilla lövhåla. Det går ingen nöd på den förutom att den inte har någon mat. Vatten finns dock att tillgå överallt, också på vår altan. Den har fyra små underbart söta (förstås!) ungar i olika färger, en svart, en tigrerad, en svart- och vit som mamma själv och den fjärde har jag inte kunnat kolla in, troligen gråtigrerad. Det stämmer väl överens med flera av de frigående katterna i området så säkert är det olika pappor till allihop.

Vi har fått olika förslag: locka bort mamman, ta hand om ungarna fort och dränk dem. Kommer inte på fråga, varken maken eller jag kan tänka oss det alternativet. Vi har grannar som kan hjälpa oss med detta men bara tanken är så obehaglig att det är svårt att föreställa sig. Att ta på sig jobbet att "socialisera" dem - vilket vi förstås gjorde omedelbart med våra raskattungar - känns heller inte rätt. Dels vet man inte hur mamman beter sig och mera bett än det jag fick idag vill jag inte ha. Att ge henne mat binder henne till oss och det vill vi inte heller, varken med tanke på Dessi eller fortsatta intrång i huset.

En av de franska grannarna har sagt att han kan skjuta mamman och dränka ungarna men det känns också obehagligt eftersom vi de facto inte VET om hon hör till någon? Och jag vill inte ens höra skottet. Det är klart att vi kan fånga in ungarna snabbt om mamman ger sig ut på jakt en kortare stund men vad gör vi sen med fyra pipande kattungar som ska ha mat i princip kontinuerligt? Vem tar hand om dem och tar dem av daga på ett rimligt sätt? Om nu sådant finns. Att lämna till katthem går ju inte, de är alldeles för små för sånt. Här är andra olika förslag från olika håll: lägga ungarna  i plastpåse och dänga den hårt i betongvägg. Eller trä plastpåsen över bilens avgasrör och .....ja, ni kan ju räkna ut själva. Eller förstås klassikern: dränka dem. Hur då? Stoppa ner dem i en hink med vatten och hålla fast tills de slutar sprattla?? Vem klarar sånt?

Gift, sa någon. Vad innebär det? Spruta in gift i mat som man ger mamman? Dör hon kvarstår ju problemet med ungarna. Vem vill hålla på med sånt och sen ta hand om alla konsekvenser?

Just nu framstår rådet med att kontakta samfällighetens ordförande och borgmästeriet för att få hjälp av utomstående som det rimligaste. Detta är ett "samhällsproblem" som inte bara drabbar oss - det är faktiskt en sanitär olägenhet att få så mycket katter i ett litet område som vårt. Och omhändertagande och kastreringar måste skötas av andra än oss som privatpersoner.

Försöker jag intala mig. Själen i mig driver mig att kontrollera att de har det bra, att de fortfarande lever och åtminstone får en dräglig tillvaro innan något händer. Att bara låta det hela vara kommer att ta minst sex, sju veckor innan ungarna är avvanda. Och sen springer de omkring, vilda och fräsande och bajsar ner rabatter och balkonger (det här är apkatter, de klättrar upp till tredje våningen utan problem) till allas irritation.

I-landsproblem? Ja kanske. Men det ställer andra moraliska och etiska frågor på sin spets. Jag har fem små liv i min trädgård som jag på ett plan ömmar för. Å andra sidan kan vi inte leva som vi vill i vår trädgård och i vårt hus och hunden måste tvärpassas i ett. Och inte kommer vi ifrån att vi måste lösa det här på ett eller annat sätt, kanske till kostnader också. Roligare påskpresent hade vi kunnat få!

Hjälp!! Kattungar i trädgården

Nu behöver jag råd från kunnigt folk. Kattungarna på bilden är våra egna för många år sedan men det är en kull renrasiga Maine Coone-katter, resultat av mycket möda och planering. Och omsorg. På bilden är de en dag gamla. Nu har vi oplanerat lika gamla småungar i vår trädgård.

Här i Frankrike och i vårt område är det enormt mycket lösspringande katter. Vi har en särskilt cool cat, en svart-vit hona som i omgångar kommer in i vår trädgård och har kaxat sig så mycket mot Dessi att hon egentligen inte klarar av att jaga bort den.

Den har blivit fräckare och fräckare och nu när det är varmt och altandörrarna står öppna smiter den in och äter av Dessis torrfoder. Och dricker vatten. Mer än en gång har vi fått schasa ut den men den återkommer kanske fem minuter senare och retas med Dessi, lägger sig två meter framför henne och slickar sig och mäter sig med henne.

Hon har blivit rundare och rundare om  magen och senast igår kväll när vi tog vår apéro på altanen och katten kom smygande längs häcken konstaterade vi att hennes dräktighet var tydlig.

Idag på förmiddagen kom vår trädgårdshjälp Olivier för att fortsätta beskärning av häck och buskar. För en stund sedan kom han och sa: Vet ni om att ni har kattungar i trädgården? Bakom våra vinterdäck, under ett hopvikt solsegel till pergolan och inne i häcken hittar han till sin förskräckelse katten med ungar. Han blev förstås skitskraj, han hade lyft på solseglet för att komma åt att klippa och möttes av ett enormt fräsande. "Je croayais que c'était un serpent, peut-être un pyton",  - jag trodde det var en orm, kanske en pyton, sa han halvt på allvar, halvt på skämt. Jag förstår att han blev rädd, vem hade inte blivit det?

Olivier visar tillbörlig respekt för den illfräsande katten. Och säger åt oss att inte gå i närheten. Farligt för Dessi är det ju också om hon skulle vara dum nog att närma sig. Vad katten (!) gör man? Ungarna är bevisligen helt nyfödda, kanske kom de inatt. Det hopvikta solseglet har försiktigt flyttats tillbaka över mamma och barn men vad gör vi nu??

Vi vill inte ha kattmamma och kattungar i trädgården. Förra året födde samma katt mellan två stammar i den stora eken utanför vårt hus men då upptäcktes inte ungarna förrän de var cirka sex veckor. "Någon" tog säkerligen hand om dem, de försvann efter ett par dagar.

Jag kan överhuvudtaget inte tänka mig att själv göra något åt att ungarna försvinner på ett eller annat sätt. Jag ömmar för den nyblivna mamman också och instinkten blir ju att ge den mat och vatten. Men nej, säger Olivier, då har ni den här för jämnan. Och det vet vi ju också, det är därför vi schasar bort den så fort vi ser den.

Kan man få ett råd från kunnigt kattfolk i bloggvärlden?

Glad Påsk. Och Joyeuses Pâques

Med några bilder på mina franska kaxiga kycklingar och så deras pappa Tuppen tillönskas alla bloggläsare en Glad Påsk. Här kommer den att firas med påskaftonsmiddag tillsammans med alla svenska grannarna som är nere i Provence just nu. Det blir både sill, gubbröra, Jansson och lamm förstås. Säkert nubbe också och lika trevligt som vanligt!

Efter regn kommer också sol. Hela dagen igår strilade regnet ner, idag skiner solen igen och lövsprickningsexplosionen tar ytterligare fart. Vårt olivträd är beskuret in på bara stammen, vår trädgårdshjälpare tog bort halva trädet igår till vår fasa. Men man lär ska göra så vart tredje år och det kommer säkert att sätta fart igen. Blåregnet har klarat sig ser vi nu och slår snart ut det också.

Påsken här är mycket mera profan än i Sverige. Jag tror jag berättat detta märkliga förut: här är långfredagen en helt vanlig dag. Skärtorsdag och annat sysslar man inte med. Men att man i det katolska Frankrike inte "helgar" korsfästelsedagen upphör aldrig att förvåna mig. Fastlagsris har man inte heller men väl ofantliga mängder med påskägg och påskharar. Inte färgglada pappersägg som i Sverige, här är det chokladägg som gäller. Stora, goda och ganska dyra! Och måndag är ledig dag för alla.

Joyeuses Pâques som sagt till alla och hoppas våren kommer till Sverige på riktigt snart!

Mmmm! Foie gras eller gåslever

Utanför den lilla byn Carcès står här Monsieur Vincent Tirard Collet som driver sitt företag Les Moulins Aufiés och berättar om sina olika ankprodukter. Först och främst fransmännens främsta delikatess Foie Gras (fet lever som det något opoetiskt blir i översättning).

Här har han och hans syster tagit hand om anklever från uppfödare i sydvästra delen av Frankrike sedan 1988. Själv försökte han sig på egen uppfödning under en period men det varma klimatet i Provence var inte rätt så nu kommer råvarorna från annat håll.

Vi är här tillsammans med ett 30-tal andra svenskar som ska bese den lilla "gåsleverfabriken" och sedan äta gemensam lunch inne i byn. Monsieur Tirard Collet berättar på hyfsat god engelska om hur man tar hand om cirka 5o kg lever per månad (en fullmatad lever väger mellan 5-600 gram) och hur de sedan behandlas och konserveras på olika sätt. Normalt pratar man ju om gåslever men här handlar det om anklever - skillnaden i smak lär inte vara särskilt uttalad. Den kan fås konserverad i hel form och då skärs den försiktigt upp i skivor som en kulinarisk entrérätt, gärna till jul och nyår. Den kan också ätas som paté och blir då som en slags leverpastej som man brer på baguetteskivor. Allt det här äts med lök- eller fikonmarmelad och sköljs ned med ett sött vitt vin av Sauternestyp.

Det är faktiskt otroligt gott. Det hela liksom smälter i munnen - fetthalten är förstås makalöst hög. Här i Frankrike som är den största gåsleverproducenten i världen - man producerar över 18.000 ton per år - är själva fågeluppfödningen inte särskilt kontroversiell. I andra delar av världen, också i Sverige, är tvångsmatningen, le "gavage", av fåglarna inte tillåten.

Men här matas fåglarna de sista veckorna med hjälp av ett rör ner i matstrupen med majs ett par gånger om dagen och utvecklar därför denna fettlever innan de slaktas. De hygienska kraven är höga och både djurskötseln och tillverkningen står under noggrann kontroll. Vi släpps inte in i själva tillverkningslokalerna just av hygienska skäl. Det känns heller inte som om jag vill ta ställning för eller emot den här tvångsmatningen, det är så mycket konstigheter i världen med djuruppfödning som det är ändå. Monsieur Tirard Collet talar med värme om sina ankor  - "zö döcks" - och jag tror att de sköts väl även om de får mera mat än de kanske både vill och behöver. Normalt lagrar de ändå stora mängder fett i levern inför sina vinter och sommarflyttar så själva processen är naturlig även om levern inte blir så stor som i de här fallen.

Här står vi alltså och lyssnar på hur det hela går till och vilka ankprodukter som tillverkas vid sidan av Foie Gras. Det är ankbröst förstås - här kan man köpa dem råa eller lufttorkade - de senare får man ofta i sallader vilket är väldigt gott. Man kan också köpa "rillettes", en slags strimlad paté av långkokt anklår som också läggs på bröd och äts som ankpatén.

Kan vi låta bli att köpa med oss? Såklart inte. Så nu har vi både en konservburk med en hel lever och två små mindre burkar med "paté de canard" plus en flaska sött vitt vin och fikonchutney. Det blir en härlig förrätt till särskilt inbjudna gäster någon gång framöver!

Klicka på bilderna så syns härligheterna lite  bättre!