Annan sydfransk by

Vi är i Carcès, en något större ort än den vi själva bor i, ett par mil norr om oss. Så stor är den inte, cirka 3.500 invånare, charmig som de flesta franska byar som är levande året om och inte direkt lever på sin turism och därför ligger helt öde på vintrarna. Vi har varit på besök tillsammans med ett 30-tal andra svenskar hos en lokal gåslevertillverkare. Ja, inte tillverkare av själva levern men de olika produkterna. Varav vi köpte med oss lite olika saker, gåslever förstås inklusive fikonchutney som hör till den här delikatessen och så sött vitt Sauternesvin. Mera detaljer kommer så småningom om hur det här ska förtäras på bästa sätt.

Temperaturen stiger från nio grader på morgonkulan till tjugoåtta när vi kör hem efter lunch- det är inte helt lätt att klä sig just nu. När vi går från parkeringen  upp till själva centrum för att äta lunch med alla de andra svenskarna ser jag de här växtbeklädda balkongerna. Det är bara att hoppas att de inte dött i vinterkylan utan får klä in det fula huset med samma grönska som på grannhuset.

Vi möter det här rätt ålderstigna paret som varit på lördagsmarknaden och handlat blommor. "Bonjour Madame" ropar de glatt och säger till lilla barnbarnet att säga samma sak: Goddag Madame. Här är det barnpassning över ordentliga generationsgränser och den lilla hålls stadigt i handen av Mami som jag tror är mormorsmor faktiskt. Och som förmedlar den franska artigheten ner till nästa generation. Tänk så glad man blir bara av detta!

Ett doftande blomsterhav möter oss strax därefter. Och dessförinnan har vi mött ett antal människor med underbara buketter i händerna, på väg hem verkar det som. Kanske unnar sig fransmännen alltid färska blommor till helgen? Ungefär som vi gör i Sverige just nu med tulpanbuketterna. Fint var det iallafall!

Liten fransk pojke blir tillrättavisad

Franska barn är som regel mycket mer "väluppfostrade" än svenska. Ibland är det näst intill obehagligt att se hur unga föräldrar tar i för mycket och för hårt (för att sedan pussa och krama desto mer). Barnen är inte kuvade men man märker att de är vana att hejda sig inför tillsägelser och försöka lyda.

Den här unge mannen mötte vi ett par sekunder på en gata i den lilla orten Carcès. Pojken har alldeles nyss kommit springande på trottoaren med sin pappa bakom sig och gjort en liten avstickare ut på gatan. Den unge pappan blir livrädd, i synnerhet som det kommer en bil snuddanden nära. "Arrête, arrête, tu viens ici", ropar han. "Stanna, kom hit!!"

Han fångar in sin unge, tar pojken i armen och talar, tack och lov, lugnt och pedagogiskt med honom men i skarp och uppfordrande ton. Det hela går ut på att han ska lyda sin pappa, han får inte springa sin väg och framförallt inte ut på gatan där bilarna kan "döda honom". Förstår du vad jag säger, säger pappan flera gånger. Förstår du hur farligt det var, det du gjorde. Och att du alltid måste komma när jag ropar på dig

Och det syns ju tydligt på den lille att det här inte var så roligt. Pappa är upprörd och arg och han nickar och mumlar "oui", jo han har förstått. Klickar man på bilden ser man hans minspel men också att han och pappa varit hos bagaren och köpt ett bra stycke bröd. Sportintresserad verkar man vara i familjen också. Har inte pappan en t-tröja med de ryska bokstäverna man brukade se på ishockeyspelarna? Och lillpojken har fotbollströja från Italien.

En sekundsnabb scen en varm eftermiddag i en liten sydfransk stad.

Mitt i den sydfranska lövsprickningen

Nu spricker det ut överallt. Det är nästan så att man kan se timme för timme hur fort det går. Det är ett underbart vårlandskap överallt omkring oss - fortfarande blommande mandelträd, gul ginst och så den skira grönskan som påminner om studenttiden hemma i Sverige.

Vi bor i ett nybyggt hus som inte kräver mycket underhåll. Men den heta provencalska solen gör att trädetaljer som fönsterluckor och som här, pergolan, tar stryk. Så maken får balansera på stege och torrborsta och lasera innan det snart är dags att ta fram "sommartaket", ett fiffigt solsegel som ger välbehövlig skugga dagtid. Vårt kära blåregn som vi oroat oss för visar att det överlevde vinterattacken för några månader sedan och börjar nu också visa upp sina löv och växa till ihop med våra Flammentanzrosor och kaprifolen.

Varmt är det också - igår hade vi 28 grader i skuggan på eftermiddagen. Det är lite svårt att veta hur man ska klä sig - på morgnar och förmiddagar är det mellan 9-10 grader och kvällar och nätter fortfarande lite kyliga. Skönast är det som nu, vid 5-tiden på eftermiddagen i en solstol på terrassen!

Trattisar från Striberg och franskt ankbröst

Det här inlägget är helt och hållet tillägnat Christina Alvner på Stribergs Station. Dels för att hon var så underbart gullig och skickade oss massor av torkade trattkantareller i höstas, dels för att jag vet att hon, precis som vi älskar stekt ankbröst.

Igår åt vi vardagslyxmiddag à la Striberg. Lite inspirerade kring kryddning och stektider av recept, lätt tillgängliga i köket genom den enkelt bärbara iPaden, min absoluta tekniska favorit i huset.

Trattisarna ligger i sitt vattenbad, ankbröstet som mer än väl räcker till två skärs upp på "svålsidan"och steks i sitt eget fett på ytan och eftersteks i ugn. Och svampsåsen får en liten extra skjuts med  portvin, buljongskvätt och fransk grädde.

Gott rött vin från lokala vingården, några tända ljus och den här snabbtillagade måltiden bildar en riktig mmmm- middag med svenska och franska smaker! Och på lördag ska vi tillsammans med andra svenskar åka några mil norröver och bese fransk gåslevertillverkning - det blir fett värre!

Vårtecken i trädgården

Timjanbuskarna står i blom, primulorna sticker upp ur jorden efter att vi haft vår säsong med snödroppar, krokus, pärlhyacinter, vanliga hyacinter, påsk- och pingstliljor. Vi har flyttat UT våra sommarmöbler när vi också här gick över till sommartid och Dessi leker i sin "pudelträdgård". Och som sagt, vi har 24.6 grader i skuggan!

Provencalska vårtecken

Nu går det fort. För varje dag grönskar det och knoppar och blad slår ut på det som är kvar av vår vinterskadade trädgård. Här är det våra svenska Flammentanzrosor som är i full gång, tätt följda av kaprifol på andra sidan pergolan.

Vi har undrat över hur köldknäppen i vintras påverkat vårt vackra blåregn som verkat heldött. Nu ser vi till vår glädje att det lever och vi kikar flera gånger om dagen för att se vad som händer och det grönskar överallt. Det lär ska blomma på bar kvist, kanske får vi vara med om det. Våra flerhundraåriga ekar har nyss tappat alla sina löv känns det som - många säckar blev det - och nu knoppas det i dem också.

I våra talgbollar flockas det som mest ser ut som talgoxeungar. Kanske är det också det - laddar dom inför de sista milen till Sverige?

Sol, 24,6 grader i skuggan, långsamma måltider på terrassen och apéro i solnedgången. Dessi jagar katt i vår lilla trädgård, vi pratar Sverigesemester i sommar med husbilen och äter stekt ankbröst med trattkantarellsås. Utomhus till middagen också. För min del räcker både sol och värme så här - det behöver inte bli varmare annat än i pool och hav!

Ma tante fantastique!

Det finns många anledningar till att vi flyttade till Frankrike. En av dem som tillsammans med sin man i hög grad bidrog till detta beslut är min fantastiska faster B. Här sitter hon i vår franska soffa med vår franska pudel där ögonblicklig kärlek uppstod dem emellan.

Inte så konstigt, själv hade hon för många år också en svart pudel, Tufs, en något större än Dessi men lika smart och charmig. Min fantastiska faster, för det är hon, bodde tillsammans med min farbror under många, många år härnere i södra Frankrike halva året. Sommarperioden på den egna ön i den blekingska skärgården. Och de uppmuntrade oss under lång tid och i omgångar att göra som de själva gjort. Så mycket av inspirationen och att våga ta ett så stort steg har de tillsammans stått för.

Sedan några år är min farbror inte längre i livet. Han fick en fantastisk vård härnere men också i Sverige. Min faster B fick länge vara vid hans sjuksäng och klara det mesta själv under de sista åren. Alltid med ett leende, alltid glad, pigg som en pelikan och väjde aldrig för några svårigheter.

Idag har hon flyttat tillbaka till Sverige. Och skötte förstås hela flytten själv, monterade ner IKEA-garderober, packade och ordnade med all administration. Och så hann hon med att hälsa på oss också.

Tillbaka i Blekinge har hon med samma kraft och energi lärt känna nya människor och är med i intressanta och spännande sammanhang. Gör utflykter och ser till att renovering och upprustning sker på skärgårdsön dit hon själv tar sig med egen motorbåt.

Nyligen blev hon ombedd att hålla ett föredrag om sitt spännande och innehållsrika liv som bland annat innefattade några år som barn i dåvarande Persien där hennes pappa, min farfar pionjärflygaren hjälpte schahen att bygga upp det persiska flygvapnet.

Hon skickade mig en mailkopia (för det är klart att hon, 83 år gammal, sedan länge haft dator, surfar och mailar och har egen faceboksida) av sitt föredrag och berättade sen lite om vad hon håller på med just nu.

Så här avslutar hon sitt mail till mig:

"Som du ser har jag fortfarande ett innehållsrikt liv och det positiva är att jag vaknar varje morgon och tycker det är så roligt. Jag är försökskanin när det gäller att hitta ett vaccin mot bältros för äldre människor och nyligen skulle jag fylla i en hälsodeklaration. "Kan ni gå en kilometer? Kan ni gå en trappa? Kan ni bära hem era matkassar? Har ni mer ont idag än för sju dagar sedan?" O.s.v Det slutade med att man från en ruta på sidan skulle dra en linje till någonstans på en skala 1-100 som visade hur man mådde. Jag tänkte, att jag kan ju inte sätta den på 100 för då tror de väl inte att man är klok, så jag satte den på 95. Ja, det låter som jag skryter men det är faktiskt så här.


Ja, finns det något mer att säga? Än att det är helt underbart att läsa något så närvarande och livsbejakande. Själv känner jag mig ibland som om jag mest skulle svarat nej på frågorna men hon är min inspiration, "ma tante fantastique" - hon den glada som fortfarande skuttar som en liten stenget på sina skärgårdsklippor.