Mitt i den sydfranska lövsprickningen

Nu spricker det ut överallt. Det är nästan så att man kan se timme för timme hur fort det går. Det är ett underbart vårlandskap överallt omkring oss - fortfarande blommande mandelträd, gul ginst och så den skira grönskan som påminner om studenttiden hemma i Sverige.

Vi bor i ett nybyggt hus som inte kräver mycket underhåll. Men den heta provencalska solen gör att trädetaljer som fönsterluckor och som här, pergolan, tar stryk. Så maken får balansera på stege och torrborsta och lasera innan det snart är dags att ta fram "sommartaket", ett fiffigt solsegel som ger välbehövlig skugga dagtid. Vårt kära blåregn som vi oroat oss för visar att det överlevde vinterattacken för några månader sedan och börjar nu också visa upp sina löv och växa till ihop med våra Flammentanzrosor och kaprifolen.

Varmt är det också - igår hade vi 28 grader i skuggan på eftermiddagen. Det är lite svårt att veta hur man ska klä sig - på morgnar och förmiddagar är det mellan 9-10 grader och kvällar och nätter fortfarande lite kyliga. Skönast är det som nu, vid 5-tiden på eftermiddagen i en solstol på terrassen!

Trattisar från Striberg och franskt ankbröst

Det här inlägget är helt och hållet tillägnat Christina Alvner på Stribergs Station. Dels för att hon var så underbart gullig och skickade oss massor av torkade trattkantareller i höstas, dels för att jag vet att hon, precis som vi älskar stekt ankbröst.

Igår åt vi vardagslyxmiddag à la Striberg. Lite inspirerade kring kryddning och stektider av recept, lätt tillgängliga i köket genom den enkelt bärbara iPaden, min absoluta tekniska favorit i huset.

Trattisarna ligger i sitt vattenbad, ankbröstet som mer än väl räcker till två skärs upp på "svålsidan"och steks i sitt eget fett på ytan och eftersteks i ugn. Och svampsåsen får en liten extra skjuts med  portvin, buljongskvätt och fransk grädde.

Gott rött vin från lokala vingården, några tända ljus och den här snabbtillagade måltiden bildar en riktig mmmm- middag med svenska och franska smaker! Och på lördag ska vi tillsammans med andra svenskar åka några mil norröver och bese fransk gåslevertillverkning - det blir fett värre!

Vårtecken i trädgården

Timjanbuskarna står i blom, primulorna sticker upp ur jorden efter att vi haft vår säsong med snödroppar, krokus, pärlhyacinter, vanliga hyacinter, påsk- och pingstliljor. Vi har flyttat UT våra sommarmöbler när vi också här gick över till sommartid och Dessi leker i sin "pudelträdgård". Och som sagt, vi har 24.6 grader i skuggan!

Provencalska vårtecken

Nu går det fort. För varje dag grönskar det och knoppar och blad slår ut på det som är kvar av vår vinterskadade trädgård. Här är det våra svenska Flammentanzrosor som är i full gång, tätt följda av kaprifol på andra sidan pergolan.

Vi har undrat över hur köldknäppen i vintras påverkat vårt vackra blåregn som verkat heldött. Nu ser vi till vår glädje att det lever och vi kikar flera gånger om dagen för att se vad som händer och det grönskar överallt. Det lär ska blomma på bar kvist, kanske får vi vara med om det. Våra flerhundraåriga ekar har nyss tappat alla sina löv känns det som - många säckar blev det - och nu knoppas det i dem också.

I våra talgbollar flockas det som mest ser ut som talgoxeungar. Kanske är det också det - laddar dom inför de sista milen till Sverige?

Sol, 24,6 grader i skuggan, långsamma måltider på terrassen och apéro i solnedgången. Dessi jagar katt i vår lilla trädgård, vi pratar Sverigesemester i sommar med husbilen och äter stekt ankbröst med trattkantarellsås. Utomhus till middagen också. För min del räcker både sol och värme så här - det behöver inte bli varmare annat än i pool och hav!

Ma tante fantastique!

Det finns många anledningar till att vi flyttade till Frankrike. En av dem som tillsammans med sin man i hög grad bidrog till detta beslut är min fantastiska faster B. Här sitter hon i vår franska soffa med vår franska pudel där ögonblicklig kärlek uppstod dem emellan.

Inte så konstigt, själv hade hon för många år också en svart pudel, Tufs, en något större än Dessi men lika smart och charmig. Min fantastiska faster, för det är hon, bodde tillsammans med min farbror under många, många år härnere i södra Frankrike halva året. Sommarperioden på den egna ön i den blekingska skärgården. Och de uppmuntrade oss under lång tid och i omgångar att göra som de själva gjort. Så mycket av inspirationen och att våga ta ett så stort steg har de tillsammans stått för.

Sedan några år är min farbror inte längre i livet. Han fick en fantastisk vård härnere men också i Sverige. Min faster B fick länge vara vid hans sjuksäng och klara det mesta själv under de sista åren. Alltid med ett leende, alltid glad, pigg som en pelikan och väjde aldrig för några svårigheter.

Idag har hon flyttat tillbaka till Sverige. Och skötte förstås hela flytten själv, monterade ner IKEA-garderober, packade och ordnade med all administration. Och så hann hon med att hälsa på oss också.

Tillbaka i Blekinge har hon med samma kraft och energi lärt känna nya människor och är med i intressanta och spännande sammanhang. Gör utflykter och ser till att renovering och upprustning sker på skärgårdsön dit hon själv tar sig med egen motorbåt.

Nyligen blev hon ombedd att hålla ett föredrag om sitt spännande och innehållsrika liv som bland annat innefattade några år som barn i dåvarande Persien där hennes pappa, min farfar pionjärflygaren hjälpte schahen att bygga upp det persiska flygvapnet.

Hon skickade mig en mailkopia (för det är klart att hon, 83 år gammal, sedan länge haft dator, surfar och mailar och har egen faceboksida) av sitt föredrag och berättade sen lite om vad hon håller på med just nu.

Så här avslutar hon sitt mail till mig:

"Som du ser har jag fortfarande ett innehållsrikt liv och det positiva är att jag vaknar varje morgon och tycker det är så roligt. Jag är försökskanin när det gäller att hitta ett vaccin mot bältros för äldre människor och nyligen skulle jag fylla i en hälsodeklaration. "Kan ni gå en kilometer? Kan ni gå en trappa? Kan ni bära hem era matkassar? Har ni mer ont idag än för sju dagar sedan?" O.s.v Det slutade med att man från en ruta på sidan skulle dra en linje till någonstans på en skala 1-100 som visade hur man mådde. Jag tänkte, att jag kan ju inte sätta den på 100 för då tror de väl inte att man är klok, så jag satte den på 95. Ja, det låter som jag skryter men det är faktiskt så här.


Ja, finns det något mer att säga? Än att det är helt underbart att läsa något så närvarande och livsbejakande. Själv känner jag mig ibland som om jag mest skulle svarat nej på frågorna men hon är min inspiration, "ma tante fantastique" - hon den glada som fortfarande skuttar som en liten stenget på sina skärgårdsklippor.

Frankrike i sorg

Det här är bilder från den franska staden Toulouse. Vi körde igenom den i höstas på vår jakt efter Toulouse Lautrecs födelseplats utanför staden Albi, nära Toulouse.

En stad som andra franska städer ser den ut som. En känsla av att det kanske är lite tätt med invandrare men inte mer än man ser i stadsbilden i vår närmaste större stad Toulon eller studentstaden Montpellier.

Under senare tid har det varit några dödsskjutningar i det här området - ett par soldater har dödats med pistolskott på nära håll och man har sett en gärningsman avlägsna sig på en scooter.

Igår morse - och sen hela dagen- och fortsatt idag rapporterar franska medier om det fruktansvärda som hände utanför en judisk skola i staden i går klockan åtta på morgonen. Tre små barn, jag tror 3, 5 och 10 år och pappan till två av barnen sköts kallblodigt ner, ytterligare en liten flicka sköts också men har ev. klarat sig. Förövaren anses vara densamma som vid de tidigare dåden - det är samma pistol och kaliber som använts och han har försvunnit på scooter den här gången också.

Frankrike hamnar i chock. Det är som när Breivik sköt i Norge. Den pågående presidentvalskampanjen tar abrupt slut, samtliga politiker avslutar temporärt sitt valarbete. Presidenten Sarkozy framträder i omgångar i tv och talar om att detta är hela Frankrikes drama och att jakten på denna/dessa terrorister är prioriterad och intensifierad. Att dåden har rasistiska förtecken är alla överens om.

På fransk tv ser man inslag från hela världen, man uttalar sig från USA och i alla europeiska länder och så i Israel förstås. Ingen förstår hur någon kan rikta vapen mot små judiska barn och döda dem. För att de har judisk bakgrund? I Paris samlas man till snabb manifestation, en "tyst marsch" och detsamma sker i många andra franska städer. Terrorismen har åter visat sitt fula nylle och oron är stor för vad som nu ska hända. Beredskapen är skärpt där det behövs. Kanske också vid svenska judiska skolor?

Just som jag skriver detta klockan elva på förmiddagen är det en tyst minut i varje fransk skola. Blomsterbuketterna, nallarna, de handskrivna lapparna och ljusen visas gång på gång i tv. Människorna som intervjuas kan inte tala för gråten i halsen och talar om det ofattbara. Många experter uttalar sig om gärningsmannaprofiler och eventuella terrorgrupper som kommer att slå till igen.

Hur har det sett ut med rapportering och uppföljning av detta i Sverige? Jag ser en rubrik om vad som hänt igår, sen inget mer. På bloggar, Facebook, Twitter inte ett ord. Det är klart att jag som bor i Frankrike förstås ser och hör mer av detta nationella trauma än vad man kanske orkar ta in i Sverige.

Men hur kommer det sig att man gör det i andra länder? När den norska katastrofen med Breivik inträffade var vi grannfolk och engagerade oss i veckor. Ligger Frankrike för långt bort? Bryr vi oss inte om vad som händer i ett av Europas största och mest inflytelserika länder, det som tillsammans med Tyskland i hög grad sätter agendan för hur vi kommer att ha det som de européer vi faktiskt är?

Tre mycket små judiska skolbarn är kallblodigt mördade. Vi läser och går vidare. Det är mänskligt men farligt. I det här landet är också nationaldemokraternas motsvarighet, Front National en faktor att räkna med. Marine le Pen har tagit över efter sin pappa och behandlas i tv och övriga media med samma respekt och utrymme som övriga politiker. Hög rösteandel kommer hon att få också. Invandrarproblemet och den rasism som följer med detta talas det inte så högt om. Men att den finns, visar den franska verkligheten med tre små döda judiska barn i Toulouse.

Liten byvandring

Goda vänner kommer på besök och eftersom det störtregnade förra gången de var här gör vi nu ett nytt försök att ta en promenad i vår charmiga by. Varje vi gång vi går runt så här hittar jag nya saker att titta på eller fotografera.

Skylten som min väninna tittar på har vi dock sett förut. Den berättar att genom den här gamla porten gick Ludvig den XIV tillsammans med sin mamma och Kardinalen Mazarin och musketören d'Artagnan, han som faktiskt fanns i verkligheten och inte bara som romanfigur. De sov över hos byns prominente vetenskapsman, Nicolas Fabri de Peiresc och händelsen har förstås satt sin prägel på byn.

På ett av de vackraste husen med prunkande växter ser det lika bedrövligt ut som i vår egen trädgård, i vårt område och på andra ställen. De kalla vinterdagar vi fick gick hårt åt all växtlighet och nu är det bara brunt och tufsigt och troligtvis dött överallt. Själva har vi fått skära ner nästan hälften av våra buskar och det ger sig om de klarat sig.

En vacker dag ska jag också ta genvägen genom den lilla tunneln i byn och se vart trapporna leder!