Bebisbesök i januaristockholm

Under vårt Stockholmsbesök är det precis så grådaskigt, halvkallt och eftermiddagsmörkt som jag minns våra Sverigevintrar. Usch, så trist det är - brr för att gå ut, halkigt är det också. Nej, bättre att vara stugsittare med lilla bebis L. På första bilden syns gipsavgjutningen av mammamagen, det var en stor bebis och späd mamma så det tog sin tid att komma ut. Av en slump är avgjutningen placerad i vardagsrummet under en tavla jag målat, en parafras på Vermeers Kvinna med brev med en gravidmage där också.

Den lilla piggögda bebisen bärs runt och pussas på ideligen och får emellanåt träna sig lite i sitt BabyGym eller försöka fundera på hur man ska få tag i leksakerna som ställs framför henne. Hon är bra nära att greppa tag i saker själv nu, vilken dag som helst inser hon att hon kan styra sina händer själv. Det är fantastiskt att se hur mycket en liten människa på två och en halv månad ändå förmår.

Familjens nyaste bebis

Så här ser hon ut, Lilla söta L. Att mamma har påbrå från Kina och Nepal syns ju men som farmor känner jag igen mycket från sonen (och hans bror!) från när de var i samma ålder. Här är hon 2,5 månader och har precis börjat fyra av de mest fantastiska leenden. Dock svåra att fånga eftersom kameran upptar mera intresse.

Bebiskorgen har verkligen familjeanor. I den låg första gången min mamma, född 1925. Sen dess har alla barn i släkten haft den som första säng, först jag som äldsta barn, sen mina tre systrar och alla våra barn. Och nu är turen kommen till deras egna barn, min mammas barnbarnsbarn. Det är som en gammal familjedopklänning. Korgen är helt otroligt fräsch och intakt, ställningen är av fin bambu, hopsatt med läderband och den har praktiska rullhjul.

Och nej, barnet sover inte med huvudkudde. Det sovs platt och på rygg, allt enligt dagens inriktning. Kudden används när Lilla L. ska vara med när vi äter middag och kunna halvsitta för att se vad som händer. I korgen ligger också en från Frankrike medhavd "doudou", en snuttefilt som här i Frankrike görs enligt en viss modell och i mjuka tyger. På psykologspråk kallas en sån för "övergångsobjekt" och anses här vara mycket viktigt. Varje barn har en doudou, tacka för det när man måste lämnas på dagis eller till dagmamma vid tre månaders ålder - längre ledighet än så har inte franska mammor så då består tryggheten av snuttisen!

Nice-Arlanda. Barnbarnsbesök

Detg går smidigare och lättare än vi tror. I tid med god väninnas hjälp är vi på flygplatsen i Nice där det i och för sig är jättetuffa säkerhetskontroller (av med klockor, skärp och broddkängor och allt som har med metall att göra) men vi hinner gott och väl med. Vi flyger Norwegian Airlines och för dem som inte vet, tror vi att de kommer att ta över nästan all flygtrafik från Skandinavien och hit ner framöver. Norskt tror vi att det ska vara men all besättning både på upp- och nerresa är helsvensk. Det känns hemtamt och tryggt och som första flygbolag i Europa erbjuder man gratis wifi ombord. Helt makalöst. Här sitter 128 passagerare, (nästan allihop) och leker med sina smartphones, iPads och Appledatorer hela den 2.5 timmar långa resan till Stockholm. Det som bara för något år sedan var förbjudet. En del sover dock, andra tar sig en miniflaska vitt vin inför landningen. Jag läser om Victoria kommande förlossning i Svensk Damtidning och känner att jag är l å n  g t från Frankrike.

Vi flyger sista biten över hemstaden Stockholm och gamla förorten Täby strax  före midnatt. Maken har tagit en förkörningssiesta inför hyrbilskörningen tll Nacka. Vi landar i ett tyst och snöigt, kallt Sverige. Och kör genom tysta tunnlar till annan förort där vi nästa morgon väcks med en bebis till frukost.

Tillbaka till vintern?

Jag måste titta på bilder från förr för att få riktig vinterkänsla. Så här hade vi det när det var som bäst på vår skärgårdsö. Istäckt fjärd, sol och precis lagom med snö. Någonstans i strandkanten syns Max, vår Jack Russel som älskade det här klimatet.
Nu ska vi flyga till Sverige för ett par dagar. En liten barnbarnsflicka väntar på att bli "inspekterad", det vi inte kunde göra i julas när våra resplaner fick ändras. Jag pratar idag med en kundtjänstflicka i Stockholm kring vår hyrbil och hon berättar att medan vi har sol, ljust och 17 grader är det svart, blåsigt och snöigt och minus tio grader i Stockholm där vi ska landa i morgon kväll, sent.

Min vinterbild, så som den ser ut på bilderna försvinner hastigt. Och den unga flickan frågar: Men varför åker ni till Sverige när ni har det så bra som du säger just nu. Så jag får förklara att med nya bebisar i familjen övervinner man allt:-)

Vi stökar och letar efter stövlar, handskar, mössor och halsdukar, beredda att möta isvindarna utanför ankomsthallen på Arlanda i väntan på transferbussen vid hållplats 17 som ska ta oss till hyrbilsområdet nästan mitt i natten. Brrr. Och så vinterdäckskörning, kanske då i snöstorm, till sonen i Nacka. Ja, det blir ett yrvaket möte med svensk vinter. Men framförallt med liten efterlängtad bebisflicka.  

I kloster

Nej, jag har inte gått i kloster. Även om det känns så. Vi har råkat ut för "gastro", som inte är så gastronomiskt man kanske tror utan dess motsats. Fransk vinterkräksjuka är verkligen inte att leka med. Fy så sjuka vi varit, maken och jag.

Kräkningar, diarré, hög feber, ont i huvudet och kroppen och totalt utslagen. Är vad man blir av detta djävulsvirus som nu grasserar här. Som tur var lyckades vi varva varandra någorlunda så när den ene långsamt piggade på sig insjuknade den andre.

Maken kräktes till och med blod och bydoktorn kom som vanligt springande och var i huset på tre minuter, den tid det tar att ta sig från mottagningen till vårt hus. "J'arrive. Tout de suite", - "Jag kommer. Direkt", sa han när jag ringde en halvtimme innan öppningsdags. Tack och lov blev det inte värre och med alla franska mediciner mot illamående och de övriga magbesvären fick vi lite lindring i eländet.

Jag hör att det går i Sverige också. Inte minns jag det här sen förr. Maginfluensa hade man ju på sommaren, i samband med rötmånad. Men att det grasserade såna här kräkvirus på vintern kan jag inte komma ihåg. Varken från det jag själv var liten eller barnen var små på sjuttiotalet. Nu gick dom inte på dagis, det kan ju ha varit det också förstås men hur är det egentligen? Är inte detta en relativt ny säsongssjuka?

Klosterbilderna är från favoritplatsen Le Thoronet, inte så långt ifrån oss. En underbart stilla och rofylld plats om man åker dit efter turistsäsongen.

Som en tavla

Bara för att den här bilden är så underbart vacker får den komma med igen. Det är fasaden på det mycket gamla slott där Toulouse Lautrec växte upp och tillbringade mycket av sin tid med sin familj. En liten plats ute på landet nära Albi/Toulouse.

Som en tavla är den, bilden, med alla sina sneda och oregelbundna fönster i den gamla medeltidsborgen. Och så alla de rosa-röda-lila nyanserna - åh så fint!

Mera strandpromenad

Nu åker vi till badorten Le Lavandou. Vädret är lika strålande, solen skiner och titta vilken jättestrand vi har helt för oss själva!! Det är inte klokt, om några månader kan man knappt komma ner till vattnet här så mycket folk är det då.

Dessi blir lika lycklig och upplivad som vanligt vid åsynen av havet. Hennes små söta tassavtryck leder ner till havskanten där hon till och med går upp på baktassarna i sin iver att få "pudeln", plaska i strandkanten, som är kännetecknande för just pudlarna.

Jag blir alldeles fascinerad av det klara vattnet. Det är underbart att se så rent och friskt vatten (tror jag att det är iallafall), om jag jämför med hur det såg ut i Stockholms skärgård och vid vår ö under de senare åren.

Periodvis hade vi spenatgegga och rabarbersoppa och ibland giftig algblomning som gul-grön smet längs med strand och brygga. Ingen hund kunde gå nära och bad var inte att tänka på.När man läser om att Östersjön till stora delar är ett dött hav kan man undra hur det här Medelhavet med så mycket folk och så många länder som samsas om det lyckas - åtminstone ser det ut så - hålla sitt gemensamma vackra vatten så rent? Varför klarar man inte det när det gäller vårt eget fantastiska innanhav?