Mera hav och berg

Just nu känns vädret som upp och nervända världen. Det är visserligen kyligt på nätterna och det tar en stund innan värmen kommer på terrassen. När vi var i Carqueiranne som den lilla hamnorten heter häromdagen såg vi segelbåtar till havs, folk som fiskade och en man med surfbräda som paddlade fram och tillbaka. Iklädd våtdräkt vilket inte labradoren är som simmande är på väg mot honom på en av bilderna.

Om det inte varit för att det varit så folktomt och så lätt att parkera hade det här kunnat vara under en semesterperiod. För oss som bor här året runt är det en lyx att kunna ha tillgång till hav och stränder och trevliga havsnära restauranger utan att behöva trängas med folk. Och kunna gå promenader på nästan ödsliga stränder, de som annars är fullsmockade med turister.

Det som är trist med de olika orterna härnere är att det är överfullt och mer än det  av folk under sommaren. Det lönar sig inte att ens åka till havet, man kommer inte fram, får sitta i varma köer och irra runt efter parkeringsplats. Många åker istället upp en bit i landet till de mera lugna stora sjöarna som också är jättefina. Det är turister, tingel-tangel, rörigt och knökigt, trist och dyr restaurangmat och den sortens liv utövar ingen tjusning alls på oss. Då har vi det jättebra i vår lite svalare och lugnare by med pool i området om vi har lust till bad.

På vintern dör de här orterna dessutom. Varje större hyreskomplex där badhanddukarna hänger på altanerna under sommartid har nu tillbommade fönster och stålpersiennerna är nerdragna överallt. Några permanentboende finns kvar men mycket få. Någon enstaka restaurang är öppen men gästerna är heller inte många. Många restaurangägare stänger också helt i januari och tar ut sin semester då. Kanske åker dom till Thailand och värmen där, vad vet man.

Så här är det förstås i varje område som drar till sig turister, inte bara här i södra Frankrike. Men det är klart roligare att leva i en liten by som lever året om, som har sina affärer och restauranger öppna varje dag och även om det är lite kallt sitter gubbarna påpälsade på stolarna utanför caféerna som vanligt. Eller också står de och skrävlar  inne vid bardisken om det senast skjutna vildsvinet och tar sig en hutt av något slag.  

Mera havsbilder

Från den lilla hamnorten kommer här några fler bilder. Dessi är jättelycklig över att få springa runt och vill ner till vattnet till varje pris. Luften är klar och hög och färgerna i solen är skarpa som aldrig förr. Normalt brukar jag ändå rätta till lite här och där men inte på de här bilderna. De är helt som det såg ut. Inklusive den gräsliga gröna båtfärgen och den skarpa orangea och den lilla hamnfyrens knallröda färg mot den blå himlen.

Det här är ingen stor hamn och här ligger inga vräkiga båtar som det kan göra på andra ställen längs med medelhavskusten. Det här är nära Toulon, det ser man också på att det står TL på båtarna.

Och vad tror du "Festina Lente" betyder frågar jag min man, det som är ett av båtnamnen. Inte en aning säger han. Så ibland är det roligt med alla de där åren jag läste latin. Lite har fastnat ändå. "Skynda långsamt" betyder det, säger jag. Och vi enas om att det väl kan vara ett bra motto för år 2012!

Dessi vid havet

Att vi har en vattenhund är då ett som är säkert. Vi har tidigare haft labrador så jag är van vid hundar som kastar sig i vattnet, apporterar och simmar runt som galningar. Sommar som vinter och i hav och lerpölar.

Men att den här lilla skruttan också hade vattengener visste inte jag förrän jag läste på. Poodle eller Pudel på tyska (pudeln som verb) betyder "traska eller plaska i strandkanten" och är det  något Dessi gillar så är det det. Det handlar inte bara om att plaska i kanten, fick hon skulle hon ögonblickligen hoppa i havet och simma efter någon ikastad pinne. Att nafsa efter vågorna är jätteroligt men idag håller vi hårt i kopplet.

Förra året var det också en sån här fin solig dag på vintern. Hon fick gå i och hade jätteroligt och blev både torkad, duschad och varmfönad hemma. Men det blev en ordentlig infektion av det hela och veterinären såg ut som han inte trodde vi var vid våra sinnens fulla bruk när skrev ut antibiotikan. Så det vill vi inte vara med om igen.

Men åh, så roligt det var att springa både längs kajkanter och här på den tångrika stranden. Strax kom det förstås en fet labrador och kastade sig i vattnet och skällde uppfordrande på matten att hon också skulle gå i. Det här är en minilabrador, det visste jag som sagt inte - de användes förr som apporterande fågelhundar precis som retrieverraserna. Den berömda lejonklippningen med bart ändparti var ursprungligen till för att underlätta deras simning! 

Lunch vid havet

Ibland blir det så mycket hemmavid, på familjefronten och när det gäller hälsolägen hit och dit att det bara finns en sak som gäller.Släppa alla tankar och ta sig till  Havet! Vi är där på en kvart, här i en liten ort som påminner lite om Båstad och Torekov när det gäller småbåtshamnen, sandstränderna och strandrestaurangerna.

På somrarna är här knökfullt.Nu precis bara lagom, lätt att parkera, kanske 17-18 grader i skuggan, i solen är det t-shirtvärme. Ett brasserie är öppet och här sitter alla och äter lunch ute i det mest fantastiska väder. En sallad, en pizza till Monsieur, ett glas rosé och en Heineken och sen en expresso med utsikt över hav och hamn. Kan inte bli bättre. Iallafall inte den 10 januari!!

Puss!

Taget på stranden i Cannes vid ungefär samma årstid som nu.

Vintern vid Medelhavet har sina poänger, vi har visserligen starka vindar men strålande sol och blå himmel mest varje dag. Solstund med bok i lä på altanen mitt på dagen är guldstund!

Franska restaurangdetaljer

På den enstjärniga Michelinrestaurangen i Dijon där vi äter en gudomlig julmiddag är det inte bara magen som blir tillfredsställd. Inredningen är väldigt vacker, japaninspirerad med spännande och annorlunda detaljer. Precis vid min plats finns den vita väggen som jag förstås måste känna på. Och jo, det är riktigt rinnande vatten, jag blir bara lite blöt om handen!

Och lampan på bordet, den som ser ut att lysa via en bränd tändsticka. Det är förstås en illusion, tändstickan håller sig på samma sätt måltiden igenom. Smöret ligger upplagt i vackra träfat, besticken oklanderligt placerade och överallt i tak och på väggar finns vackra och annorlunda detaljer att titta på.

När vi sen kommer tillbaka till vårt rum har ljusen tänts i fönstren mittemot och vi har som en egen liten minikyrka utanför oss. En fin och annorlunda kväll - såna får man inte ofta och det gäller att glädja sig åt både mat och hela upplevelsen!

Fransk matkonst 2

På hemväg från julfirande i Luxembourg bor vi på ännu ett anrikt hotell i Dijon (för den som undrar ligger staden Dijon ungefär mittemellan Luxembourg och vår sydfranska by och är det är lagom som övernattningsplats).

Här har vi också bott en gång förut, hotellet heter Le Chapeau Rouge, den Röda Hatten och är ett ombyggt privathem med mycket charm, mitt inne i staden. Förra gången vi kom dit  var restaurangen stängd och maken begav sig ut för att leta efter hämtpizza som vi åt med händerna på rummet. Det gick bra men den här gången sa vi oss att vi skulle unna oss restaurangens Julmeny.

Denna restaurang är välkänd och har minsann en stjärna i Guide Michelin. Fantastiskt vackert inredd i halvjapansk sober stil med mycket "zen" som man kallar stilen. Och en julmeny som lät fantastisk. Det var för övrigt det enda som bjöds så det var antingen eller. Den som är road av köksfranska får menyn att öva på.

Här var stil och betjäning ett strå vassare, vi hade säkert fyra olika personer som servade oss. Det går inte att beskriva maten i detalj men som vanligt får man små "amuses bouches", aptitretare. Och de här hade klart japanska inslag. Sen gåslever igen förstås, den här gången i små runda format med någon form av tryffelglasyr. Ja, den smaken kan baras inte beskrivas.

Inte heller havskräftorna  från Bretagne i någon fantastisk och fantasifull sås, efterföljda av perfekt stekt, troligen hälleflundrebit på vackert upplagda rotsaker igen. Och småsvampar. Det är inte klokt så vackert och kreativt det blir, man vågar nästan inte äta så vackert är det.

Sen kom en köttbit, troligen kalv med vidunderlig tryffelsås och några ovanliga men fantastiskt goda tillbehör. Alldeles lagom portioner när det är så här många rätter, man äter och n j u t e r men blir inte mätt. Tur är väl det när första efterrätten kommer in. Hade det varit i ett annat sammanhang hade jag lagt ut bilden som bildgåta.

Titta på "julgranskulan" med silverdekoration. Man fick knacka lätt på den och ut rann den underbaraste chokladmousse. Och nästa efterrätt var ett fantastiskt konstverk bara det med smaker av anis och fänkål.

De sista små godsakerna hörde till kaffet, små "mignardises" som det heter, de stod inte upptagna på menyn ens.

Till detta drack vi rekommenderat rött och vitt vin från Alcase och Borgougne, så långt från vårt vardagsrosé man kan komma.

Restaurangen var full av juldagsätande gäster, många med japansk ursprung. Jag ska visa lite inredningsdetaljer också, det var så fantastiskt rofyllt och vacker med rinnande vattenväggar, stilrena ljusarrangemang och dämpad atmosfär. Och så denna service!! Har man en Michelinstjärna gäller det ju att leva upp till den och inte för att vi är några experter men bättre än så  här blir det knappast! Only in France!!