Jag har, som många gjort i Sverige, här i min sydfranska by tittat på det svenska programmet Kokvinnor. Och jag har läst blogginlägg och kommentarer både där och på Facebook och på andra ställen om filmen . Och se, det är ju kanske inte så konstigt, att åsikterna går väldigt isär. För dem av er som tyckte att detta var en fullkomligt UNDERBAR film, vill jag säga att ni kanske ska sluta läsa här. Och bevara era intryck av det som just berörde er som så underbart.
För mig var filmen nämligen näst intill outhärdligt att se. Jag såg också Hästmannen när den var aktuell och förfördes då som många andra av det jag tror att man gör med Kokvinnorna också. Vi har alla vårt ursvenska bondearv och så fort det är kvällsljus genom grässtrån, råmande kor i bakgrunden, katt med mus i munnen, gröna ängar och röda lagårdar i suddigt bakgrund så väcks något i oss. Det svenska - det skira skymningsljuset, spindelväven, mårblomstren och skogsstigarna gör att vi totalt glömmer bort vad det är för en historia som EGENTLIGEN berättas här.
Förföriskt tar oss filmarna inpå livet hos två systrar som formats av sin unga mammas tidiga död och hennes ord till deras pappa att aldrig gifta om sig. Varpå pappan på artonhundratalsmanér, antingen uttalat eller outtalat förmedlar till sin äldsta dotter att hon ska förbli vid hemmet, ta över mammarollen och kanske hustrurollen också, åtminstone vad gäller gårdens skötsel. Här handlar det om ett sydsvenskt småbruk med troligen mjölkkor som främsta inkomst. Och så skogen, den som pappan så snålt inte ville fälla - jojo, det där har man hört förr. Skogen och marken, grunden för för allt även om det inte ger en krona så länge tallarna står kvar med rötterna i jorden.
Det är ett fyrtio- och femtiotal som schwischar förbi här, det som är så inne just nu. I gamla färgfilmer ser man ett, som det då verkar, fungerande hem med döttrarna som sköter markservicen åt sin höinsamlande traktorpappa. Precis sådär idylliskt som vi föreställer oss att det var på den tiden. Korna finns också med såklart, att handmjölka lärde sig flickorna tidigt.
Den yngsta får utan att vi vet hur, iallafall möjlighet att lämna gården, måste ju ha gift sig och fått åtminstone ett barn och så småningom några barnbarn (varav det ena så sorgligt säger: Men mormor, nu måste du LUGNA NER dig) blir det för henne. Men får hon släppa gårdsplikterna? Icke.
Kvar på gården blir hennes storasyster. Krökt, antagligen av Bechterews sjukdom, det brukar se ut så där i framskridet stadium. Obehandlat förstås. Fullkomligt gräsligt att se och i verkligheten måste det ha varit ännu värre. "Nu har du röven bar" säger lillasyster vid ett tillfälle och drar upp byxorna på sin storasyster. På flera av inslagen har man softat bilderna på den fällknivskrökta kvinnan, antagligen för att hon just gick omkring med stjärten helt bar.
När jag sen ser lagårdsscenerna med handmjölkning ner i skitig spann (med gödselsmutsiga händer) och att det åtminstone i början av filmen kommer en Arlabil och hämtar eländet tänker jag: aldrig mer att jag dricker en droppe svensk mjölk. Så småningom visas mer och mer av det eländiga förfallet i lagården (eller stallet som man tydligen säger i Halland när det gäller kor). Inget har gjorts på decennier, smutsen och igengroddheten är obeskrivlig och trots myndighetsbesök får den envetna och envisa storasystern bara besked om att hon inte får ge sina kor kraftfoder, de är för tjocka. Sagt av en minst sagt fet myndighetskvinna själv, det var nog enda gången jag drog på munnen. Jo, några kor tas om hand och de andra får inte betäckas så tjuren faller för slaktpistolen och skopas upp i en container.
Övriga kor fortsätter att handmjölkas av en snart 80-årig kvinna som för länge sedan mist sitt omdöme, sitt förstånd och sin förmåga att sörja för både sig och sina djur. Otvättad med mera halm på huvudet än hår låter hon korna slicka upp både armar och äta upp hennes tröja så att hon till sist hamna på sjukhus för sår på benet. På hennes fråga när hon får komma hem får hon svaret att det handlar om såret.
Vad är det för ett sjukhus? Var finns kommunen? Vet man vad man skickar hem den här kvinnan till - finns det överhuvudtaget någon som helst vårdplanering som det så fint heter? Antagligen inte, kvinnan anses väl tillräckligt klar i huvudet för att reda sig och har säkert som de flesta i den här situationen gjort klart att hon inte vill ha någon hjälp. Jo med korna, med hö, med kraftfoder, med gödselbortkörning, det förstår man - där rings det flitigt och på märkligt sätt kommer folk, förtretade, men dock, till undsättning. Och underlättar för henne att fortsätta sitt, som hon själv säger, bra liv som hon inte vill byta mot något annat. Och hennes arma syster lever i detta fortsatta livegna tillstånd med en handmjölkning hon inte orkar med, inte klarar av och till slut avskyr. Vad händer med mjölken? Slängs det katterna inte dricker på gödselstacken. Själv dricker åldersegoistiska Britt bara nyponsoppa, till och med på sjukhuset får hon till det så.
När det gäller människor kan det se ut lite hur som helst i Sverige, det vet jag sedan min och makens tid som God Man. Men får det se ut hur som helst när det gäller djurhållning? Jag trodde det var jättestränga bestämmelser och när jag ser hur den krokiga kvinnan sopar undan kogödsel med händerna för att senare både somna under mjölkningen och sen fortsätta att sova i halmen bredvid någon ko, tror jag inte mina ögon. Är detta Sverige?? Ser man inte misären, vanvården, den otvättade och sjuka kvinnan, hennes underdåniga syster som blir argare och argare och knäppare och knäppare. Vem vill bli filmad när man klumpigt dansar för sig själv i sitt kök eller utanför en skitig och rörig lagård? Var finns känslan för att man går för långt och utnyttjar människor som inte rätt kan ta vara på och förstå hur utlämnande och patetiskt hela det här "projektet" är?
Vad är avsikten med filmen? Att som någon skrev: tack för att det inte bara visas dokusåpor i Sverige. Utan så här "underbara" filmer. Det jag kan säga kring det är: Hade detta varit ett reportage signerat Uppdrag Granskning, hade upplägget varit helt annorlunda. Då hade scenerna med den dominanta fällknivskvinnan varit föremål för hur man i Sverige låter "den fria viljan" gå åt helsicke för långt. Kommunen hade fått försvara sitt beslut att inte se till att kvinnan kommit under adekvat vård (säkert hade hon dött en tidigare död på hemmet men haft rentvättat hår och mindre inflytande över en undergiven syster), att djuren antingen avlivats eller flyttats någon annanstans och satts på bantningskur för att bli av med sin "Belgian Blue-kuddar" på höfterna, att gården satts under förvaltning och kvinnan med för den delen. Vad gjorde hon av med per år? Över 300.000 på insatser hon inte hade en aning om, systern skötte detta.
Elände var detta. Vi har själva, maken och jag haft två motsvarande fall med stark vanvård där kommun och hemtjänstpersonal fallit till föga för detta med att de gamla ska få vara kvar i sin hemmiljö så länge det går. När den envisa storasystern ligger i sin säng i den också skitiga och röriga hemmiljön surrar flugorna runt henne. Gödselstanken rätt in i "sovrummet" är det ju förstås. Mager som en benget, inte så konstigt med slit och släp med gödselkärror och ostmacka och nyponsoppa som troligt enda matintag.
En misärdokumentär, inte värdigt tvåtusentalets Sverige, det var vad detta var. Inte särdeles underbart alls!
