Provencemat igen

Vi tar med besökande amerikasyster till våra närliggande restauranger. Jag prövar med små smakbitar och väljer fisk som är tillåtet. Först den "signerade" pinfärska forellen som serveras på hängbro över den svalkande floden på gourmetrestaurangen i vår lilla by. Sen saffransmarinerade färska musslor, svärdfisk och för make och svägerska milt och mört lamm. Efterrätt blir en crème caramel, här smaksatt med anis. Lite annat än sjukhusmaten. Yum!!

På benen igen

Jag är hemma från sjukhuset sedan en dryg vecka och har precis slutat äta min starka antibiotika som har varit en riktig hästkur på över 14 dagar. Hemma väntade välkomstbukett från min mamma - titta så vackert de franska fleuristerna binder blommorna. En riktig Van Gogh-bukett med solrosor som fortfarande står sig fint.

Man blir något matt i benen av att hålla sig i säng och i stillhet och inte kunna äta riktig mat heller. Det har varit dietvarianter utan fibrer och först nu är det dags att äta som vanligt igen. Lite har jag prövat, det framgår av nästa inlägg. Vi har haft makens amerikasyster (sjuksköterska så det har känts betryggande) på besök en vecka och då blir det de sedvanliga restaurangbesöken för att avsmaka de provencalska rätterna.

Sommar är lika med besökstid. I övermorgon kommer min syster och svåger och sen blir det dotter med familj, systerdotter, väninna och till sist mamma med man. Bloggandet får ta lite paus då och då men rapporter om det sydfranska livet kommer ändå. Från behagliga temperaturer strax under 30 grader har vi idag mulet, fuktigt men med behövligt regn. I morgon skiner solen igen!

Franska moln

Märkiga bomullstussemoln uppenbarar sig på vår franska himmel. Fint!

Nills 'Ållgerssån

Näst sista kvällen på det franska sjukhuset är det en jätterar och trevlig sköterska som har nattpasset. Medan hon pysslar med mitt dropp och ger mig kvällsmediciner säger hon sen lite ivrigt: "Madame, ni är från Sverige eller hur?"

Och när jag svarar att så är det ju säger hon: "Jag kan två saker om Sverige. IKEA och Nils Holgerson". Det sista uttalar hon som i rubriken. Jag blir alldeles paff. IKEA vet man ju att alla känner till men Nils Holgersson? Den gamla sagan av gamla Selma Lagerlöf, hur sjutton kan hon veta något om den?

Engagerat berättar hon då att i hennes generation, fransmän som nu är mellan 30 och 40 år, växte upp med en speciell tecknad tv-serie för barn som hette "Nils Holgerson dans le pays sauvage". Nils Holgerson i det vilda landet, ordagrant översatt. Detta var hennes favoritprogram och hon berättade livfullt om den lille pysens olika äventyr under resan på gåsryggen genom Sverige.

Hon sa också stolt att hon lyckats få tag i en cd med hela den franska serien och nu lät sina egna barn titta på den. Och de tyckte att det här var lika exotiskt och spännande som hon själv. Och så sa hon stolt: "Och min äldsta son heter Nils, döpt efter seriefiguren".

Kan man tänka sig så märkligt. Jag undrar ju förstås sen vad det är för intryck unga fransmän kan ha fått av Sverige genom den här serien? Är det därför så många faktiskt ger en bild av att det är mörkt och mycket KALLT men också mycket vackert? Samtidigt har de dålig kläm på var Sverige ligger - de flesta börjar prata om de norska fjordarna eller isländska vulkanutbrott när hemlandet kommer på tal!

Bilder till "franska sjukhusrutiner"

Franska sjukhusrutiner och nya bäddgrannar

Franska sjukhusrutiner skiljer sig inte så mycket från svenska. Det är en ström av sjukvårdspersonal som gör olika saker under dygnets alla timmar. Kl. 0600 på morgonen är det blodtryck och temp som kollas, därefter kommer sjukvårdsbiträden och får en ur sängen där lakanen byts nästan varje dag.

Första dagen får jag också hjälp med badrumsbestyren. Det känns märkligt - jag känner en susande föraning om ålderdom när jag blir tvättlappstvättad på ryggen och bakåtkammad i håret som en gammal kvinna. Jag får hjälp att trassla in droppslangarna i en sjukhusskjorta och bäddas sen ner igen, helt utmattad.

Under förmiddagen kommer sen städpersonalen, provtagningspersonal och sjuksköterska med dagens olika droppåsar som i mitt fall byts var fjärde timme. Flera gånger måste man sätta om droppet som krånglar och innan lunch kommer sen doktorn på "la visite", den som varar i 30 sekunder och resulterar i lite olika ändringar i medicineringen.

Mitt på dagen kommer dietlunchen och sen är det en någorlunda lugn stund innan besökstiden börjar och rummet fylls av folk. Besökstiden varar mellan 1200 och 1930 så risken finns att man har besökare i timtal på stol invid sin egen säng. Klockan 1900 serveras middag och sen är det lugnt till framåt 2200 då nästa pass går på och kommer in och kontrollerar att allt är som det ska och delar ut kvällsmedicin. Klockan 0200 kikar man in för att se att man sover. Vilket man gör till de kommer och frågar.

När jag är något bättre gör jag små utflykter i korridoren. Här finns inte något samlingsrum, inga balkonger eller möjligheter att gå ur rummet med sina besökare. På den gröna dörren står ett anslag om att det är förbjudet att ställa saker framför den eftersom det är en utrymningsdörr. På typiskt franskt manér står en stol trotsigt framför skylten. Varje förbudsskylt här verkar uppmana till en handling i motsatt riktning.

Den vita manicken på väggen är till för signalsystemet och systrarna knäpper av lampan när de kommer på ringsignalen. Att den också innehöll en högtalare var jag inte medveten om förrän en dag när jag var tvungen att ringa flera gånger för mitt krånglande dropp. Just det passet hade den värsta sjuksystern. Mycket korpulent vaggade hon in med sin blodtrycksmätare med bysten och magen före, huvudet bakåtlutat med små bruna pepparkornsögon som glodde ilsket på en. Irriterat och slarvigt fcik hon igång droppet som genast lade av igen. Så jag ringde på min klocka, precis så som jag uppmanats att göra av andra vänliga systrar.

Istället för att komma tillbaka kom en dånande stämma ur plasthöljet och skrämde livet ur mig: "Vad är det ni vill nu igen Madame". När jag sa att droppet ågterigen inte fungerade kom samma ilskna röst från väggen: "Madame, jag har nyss ordnat med ert dropp. Säg inte att det inte fungerar. "Ca marche!" Det fungerar! Tala om Sister Rachel i Gökboet.

När nästa sköterska kom efter ett par timmar och såg mitt igensatta dropp och insåg att det inte kommit varken vätska eller läkemedel på lång tid frågade hon förstås varför jag inte ringt. Jag ryckte bara franskt uppgivet på axlarna. Vad ska man säga? "Ca marche"?

På sista bilden ligger min tredje bäddgranne. En jämrande kvinna som slamrande kördes in i rummet halv tre på natten, dropp sattes om, ljuset tändes i taket, höga röster gjorde att jag for upp i sängen. Ett barskt sjukvårdsbiträde sa åt mig att lägga mig ner igen och somna om. Just de här - "les aides soignantes", sjukvårdsbiträdena, tycktes tycka att det var helt OK att behandla patienterna som många franska kvinnor gör med sina barn.

Man fräser åt dem, kör med dem, säger åt dem att skynda sig på, inte gråta, komma ögonblickligen och lyder de inte direkt så höjs handen inför en förmodad örfil. Hermann Lindqvist som bott länge i Paris beskriver detta målande som "mammorna som gör honnör".

Den här rumsgrannen underhöll mig sen nästa dag med fasansfulla berättelser om sina egna operationer pga samma åkomma som min. Två gånger opererad, tre månader på sjukhus och med tillfällig påse på magen och nya anfall hela tiden. "Och ni får aldrig mer äta skaldjur och ost och heller inte dricka vin. Diet resten av livet. Se på mig - jag åt en tonfisksallad i hamnen igår kväll och fick så ont att jag hamnade här!"

Jag fick en ögonblicklig minidepression inför detta framtidsperspektiv. Lyckligtvis rådde den rara dietistflickan bot på detta. Så är det inte alls förklarade hon lugnande. Den där damen vet inte vad hon talade om. När ni är bra igen får ni äta och dricka precis vad ni vill!

Några timmar senare lämnar jag rummet och får mina recept och utskrivningspapper i handen. Återbesök hos min trumpna kirurg om en månad!

Fransk sjukhusmat

Nu är det slut på gourmetmatsbilderna. Här kommer istället den franska sjukhusmaten. Efter fem dagar utan mat eller vätska och enbart dropp är det plötsligt dags att börja äta igen. Det känns som om man glömt bort hur man gör och hur det smakar. Första dagen får jag en kopp buljong som ögonblickligen sätter igång en rinnande mage.

Nästa lunch serveras jag makaroner utan tillbehör och en "steak haché", en köttfärsbiff utan kryddor. Jag vågar knappt äta av det, rädd för vad som ska hända med min mage. Frukost nästa dag: te, två små platta skorpor (biscottes), lite smör och vinbärssylt. Och så ska mediciner i mängd plötsligt intas via munnen.

Varje eftermiddag kommer en vänligt leende dam in på rummet med en slags elektronisk platta. Hon ska ta upp beställning inför nästa dags måltider. Hon berättar vad som ska serveras och det låter ju jättegott, det är kyckling och vit fisk och Madeleinekakor och färskost med persika och dietsoppa till förrätt. "Det är ju nästan som på restaurang" säger jag men då skrattar både hon och sänggrannen.

Nästa dag förstår jag varför. Det här är fiberfattig kost som anses vara det bästa för irriterade tarmar. Jag får i mig lite grand av det taniga kycklinglåret som serveras med en konstig mannagrynspudding med lite ost på. Den bruna dietsoppan (grönsaker utan fiber) smakar så jättekonstigt att jag senare ber att få min måltid utan den. Under dagarna som går ser maten ut så här:

Vit fisk i citronsås (dvs några strimlor citron i vatten) och med helmjuka kokta gurkbitar utan skal. Det smakar absolut ingenting trots att jag får salt att krydda med. Kalopsgrytan på nedre bilden serveras med mjukkokt potatis men det enda som känns i munnen är konsistensen av sönderkokt kött.

Jag lär mig leva för efterrätterna. Det är "Fromage Blanc", en slags blandning av yoghurt och färskost, ganska syrlig men god till de konserverade persikorna. Några dagar får jag också ost till efterrätt.

Till varje måltid kommer en lapp med innehållet preciserat. Och det står att detta är saltad fiberfattig mat och att kökspersonalen på sjukhuset önskar mig smaklig måltid och att allt kött som serveras är franskt.

Innan jag skrivs ut kommer en rar flicka till mitt rum. Hon är dietist och näringsexpert och har tagit fram en dietlista som jag ska följa hemma de första tio dagarna. Sen får jag äta som jag vill. För min åkomma anses egentligen inte orsakad av maten och det här med att äta fibrer avråder man helt ifrån här. Hon tar sig verkligen tid och är både professionell och engagerad. När jag tackar henne för denna service säger hon: Men det är normalt, c'est normale. Vi vill ju verkligen att ni ska bli frisk av vår behandling!

Jag följer sen hennes lista och det blir lika trista måltider hemmavid. Vitt kött och vit fisk och lite ris, pasta eller kokt potatis. Mjukkokta morötter och gurka, det är allt i grönsaksväg. Absolut inte färska grönsaker eller frukt och inga kryddor mer än salt. Helt på tvärs mot svenska rekommendationer!

Under en vecka på sjukhus och några dagar hemma har jag gått ner fyra kilo! Det är ju glädjande i sig men inte en kur jag vill rekommendera!