Födelsedag

Idag för 41 år sen föddes min andre son. Här är han två veckor gammal och ser på omvärlden med mörka och begrundande ögon.

Det känns väldigt länge sen men också mycket nära i tiden. Jag kunde ha varit nyss hemkommen från BB istället för från det franska sjukhuset i Provence.

Idag väntar den unge mannen själv på sitt första barn som kommer i början av november. Jag hoppas det blir på min födelsedag som är just då. Och jag önskar att han får lika stor glädje av sitt barn som jag alltid haft av honom.

Bilder till Blommor och sänggrannar

På det franska sjukhuset. Blommor och sänggrannar

På det franska sjukhuset sitter det anslag överallt som talar om vad man får göra och inte. Blommor avrådes starkt från att ta med. Trots detta är det inte någon som säger något när en ung man en av dagarna plötsligt levererar den här vackra buketten. Från mina barn - tänk att lite blommor kan göra en så glad och lätta upp lite i det trista sjukhusrumme!

Dagen efter kommer sänggrannen Isabelles familj på besök. På anslagen står att man bara får vara två besökande men här kommer mamma och pappa, moster och morbror, en kusin och så sonen Alexandre 12 år. Mitt i maten och med ett himla stojande när de brer ut sig i det lilla rummet så att jag själv knappt får plats. Fem vackra rosor har de också med sig och vi enas om att det där blomförbudet kan vi strunta i så länge vi själva tycker det är OK med buketter på rummet.

Isabelle är den unga kvinnan som kom in med yrsel och stormkräkningar. Första dygnet var gräsligt. Främst för henne förstås men också för mig som låg en meter ifrån henne. Så småningom repade hon sig, fick ett första besked om att detta var virus på hörselnerven och att yrseln skulle ge med sig. Hon får ligga kvar i tre dagar och under den tiden hinner vi bekanta oss med varandra och jag får en riktig intensivkurs i franska.

Isabelle är sjuksköterska och arbetar sedan ett par år på laboratorium och som ambulerande laboriatoriesköterska. Hon åker runt till alla sjukhus och tar prover, flera hundra om dagen. Hon berättar fasansfulla historier om sin son, dels att hon fick havandskapsförgiftning när hon väntade honom och fick göra akut kejsarsnitt i slutet av sjunde månaden. Dels att han vid åtta års ålder fick en svår tumör inne bland halskotorna (?) och fick opereras och sen genomgå en mycket svår behandlingstid med både cellgifter och strålning på storsjukhuset i Marseille. Nu är han äntligen frisk och sen två år tillbaka har hon, mannen och ende sonen vänt blad och flyttat från Toulon där hon är född och uppvuxen till den mindre staden Hyères där vi ligger på sjukhus.

Som det är gjort och Alexandre satt i skola blir han utsatt för mobbing och slås en dag ner av sonen till en förmögen donator som frikostigt gett bidrag till den privatskola båda pojkarna går i. Isabelle berättar om advokatbesök som kostat mängder och hur hon tvingats ge upp sin kamp för att den bortskämde plågoanden skulle tillrättavisas. Rektorn hade sopat allt under mattan under trycket från den rike bidragsgivaren utan vars tillskott skolan inte skulle bära sig. Jag tycker det låter förskräckligt men Frankrike är ett klassamhälle i många stycken så jag tror det kan vara sant. Alexandre är den som får byta skola och han går nu i skola i Toulon och bor hos sin mormor och morfar i veckorna. Helgerna tillbringar han med föräldrarna i Hyères där han inte alls trivs. Kanske måste familjen flytta tillbaka till Toulon för sonens skull fast de inte vill.

Isabelle har en egen doktor, en Öron-Näs-och-Halsspecialist. Han är en glad typ till skillnad från "min" buttre kirurg. Han kommer indansande på rummet och utan att bry sig om att jag ligger där och hör allt berättar han om hennes tillstånd. Han genomför ett antal undersökningar för att kolla hur stabil hon är och hon ramlar nästan omkull när hon ska blunda och ta ett steg framåt. Det visar sig att han är vän till Isabelles chef på laboratoriet vilket senare ställer till med bekymmer för henne. Han vågar inte sjukskriva henne för länge eftersom chefen är en kolerisk typ som inte accepterar sjuka medarbetare! Säger Isabelle.

När han är klar och ska gå säger han Au Revoir till henne. Mig bevärdigar han inte en blick. Jag är inte hans patient och alltså finns jag helt enkelt inte. Isabelles stojiga familj däremot, de är franskt artiga som vanligt, säger Au revoir och Bon Courage - Gott Mod! Det behövs inför de kommande dagarna.

Bilder till fransk sjukhusberättlelse

Det är ett himla Bloggerkrångel med både bild och text. Här är några bilder som illustrerar de senaste inläggen från min franska sjukhusvistelse.

På franskt sjukhus. Vedermödor på rum 216

Att ligga med dropp är ingen höjdare. Det är svårt att ligga rätt så att läkemedelslösningarna rinner rätt i slangarna och det trasslar lätt till sig. Sätter igen, koagulerar, blöder åt fel håll. Och så får man ringa och be om hjälp. Tydligen är jag en besvärlig dropp-patient med känsliga vener. "Ah, c'est vous", säger flera av systrarna när de försöker fixa till eländet, "det är ni igen". Ont gör det också när dom håller på men det struntar man i, det är bara att bita ihop. Hemma igen ser jag ut som en pestsmittad eller annan med underlig sjukdom, blåsvarta märken överallt på underarmarna och händernas ovansidor efter alla stick och "kanylinfarter".

Skrev jag att det finns många "sister Rachel" på det här sjukhuset? Mest såna som inte är systrar, dvs sjukvårdsbiträden. En del av dem är helt underbara, empatiska, vänliga och hjälpsamma. Andra riktiga bitches - tar i en hårt och okänsligt, tvingar upp en på yrsliga ben och snäser att det visst inte svimmas här - "vi har nyss tagit ert blodtryck och det var bra, ni har färg i ansiktet (läs solbränna) och ni svarar på tilltal. Det är bara att gå ut på toaletten och tvätta sig medan vi bäddar sängen. Stå still, titta inte ner i golvet, se på väggen och gå!" Tur man har en droppställning att ta stöd emot.

"La visite", ronden går snabbt och fort. Läkaren konfererar som i Sverige med sköterskan utanför dörren, kommer in, kastar en snabb blick, ställer en fråga, tittar sen rätt igenom en och svischar ut igen. Franska, i synnerhet manliga läkare borde nästan alla gå en kurs i patientomhändertagande/information. De beter sig som de gudar de också behandlas som av den övriga personalen - det är som att fara tillbaka till Sverige på femtiotalet. Jag är inte ovan, samma beteende har vi mötts av i samband med makens hjärtsjukdom - som kvinna anses du uppenbarligen inte kapabel att ställa frågor eller be om information kring behandling eller läkemedel.

Tur att jag inte ger mig. När det är dags att ta bort droppet kommer man med antibiotika att intas genom munnen. När jag frågar vad det är svarar man att det är penicillin, det jag redan på akuten uppgivit att jag är allergisk mot. Två gånger får jag morfin för det magonda trots att jag inte har särskilt ont. Jag tål det inte, jag blir orolig och ångestladdad, hela världen snurrar runt, jag kan inte öppna ögonen utan att vilja kräkas och jag hör och ser konstigt. Tredje gången värjer jag mig - jag vägrar att låta dem spruta in eländet som gör att jag känner mig helt förgiftad. Till sist förstår man och läkaren kommer sen och informerar om att jag ska slippa detta framöver. Tack och lov, man vill ju inte ligga på sjukhus och bli sämre av den behandling man får.

I det kala och trista rummet dit man får ta egna kuddar och handdukar (och faktiskt också toalettpapper visar det sig, det tilldelas snålt) är det kvavt. Det sägs att rummen ska vara ventilerade men det stämmer inte, den 35-gradiga värmen sprider sig in och gör att man kletar fast vid plastunderlägget i sängen. Maken ordnar med fläkt som är en välsignelse och han fixar också så att jag kan titta på tv. Jag kan alltså se prinsbröllopet i Monaco som direktsänds i flera timmar här.

Ett par timmar får jag vara ensam i rummet som är en tvåbäddssal. Jag har en fransk tilläggsförsäkring som ger mig rätt till eget rum men det finns inget ledigt så det är bara att acceptera. Inte blir det roligare när nästa patient rullas in. En ung kvinna, Isabelle, också sjuksköterska lär jag mig senare, har vaknat på natten med våldsam yrsel och kräks så fort hon rör sig. Är det något jag har svårt för så är det just det - jag blir kräkfärdig själv av ljuden och lukten och av hur man slänger runt med nersölade handdukar och spiller ut bäckeninnehållet på golvet utan att torka upp. Där och då vill jag slita av mig droppet och bara åka hem.

Svensk mage på franskt sjukhus

Fransk sjukvård är bra. Det har vi tyckt hela tiden sedan vi flyttade hit. Något har jag reviderat min uppfattning efter en vecka på sydfranskt sjukhus dock. Inte när det gäller den medicinska delen, inte alls, och det är ju det som är huvudsaken. Men något av en mindre chock och kraftiga kulturskillnader blev ändå den här vistelsen en vecka på ett relativt stort sjukhus nära oss.

Efter några dagar med magont och lätt feber inser jag att det är läge att ringa husdoktorn. Vår vanliga kvinnliga svarar som vanligt direkt på sin mobiltelefon (bara det!!) men säger att hon är "complet", dvs har för många patientbesök för att kunna komma hem. Det gör istället hennes kollega, dr. Montclos. Inom en timme står han i sängkammaren, undrar om jag tycker "om att lida" eftersom jag inte tidigare ringt till doktorn, ställer trolig diagnos och ordnar snabbt med ambulanstransport.

Han småskämtar och tar sig tid och samma sak gäller de två ambulansmän som fraktar iväg mig de 2 milen ner till kusten där sjukhuset ligger. Jag blir väl omhändertagen och de ordnar med alla papper vid akutintaget och ser till att jag inte behöver vänta särskilt länge. På akuten råder som på alla sjukhus en slags behärskad blandning av ordning och kaos. Men jag behöver inte vänta länge, en ung kvinnlig doktor som jag tror är sjuksköterska (man har inte särskilt tydliga skyltar på sig här) klämmer på min mage, ställer frågor och säger åt syster att sätta dropp. Hon säger sen att jag ska undersökas i "le scanner", magnetresonanskamera, och att kirurgen är "averti", dvs underättad.

På samma undersökningsrum som jag ligger en krävande och gnällig skånsk lärare, 35 år. Hon är där med sin kompis efter att ha fått åka ambulans i samband med ett fall i vattnet vid wakeboardåkning. Av hennes berättelse och jämmer bakom skynket framgår att hon tror att hon brutit halva ryggraden, hon kan inte röra sig alls, inte vända sig, ber om bäcken och smärtstillande och ansätter doktorer och sköterskor med frågor och krav på engelska som ju ingen förstår. Förstås. Jag ligger där på andra sidan skynket och SKÄMS över min landsmaninnas bortskämda sätt. Hon kräver och får både vanlig röntgen, undersökning av ryggen PLUS scanner som läkarna tycker att hon kan göra i Sverige, det är inget fel på hennes rygg - troligen har hon sträckt sina muskler bara.

Man säger åt henne att man behöver hennes plats och båren hon ligger på. Hon förstår inte - gnäller och säger att hon inte kan röra sig. Jag har inte låtsats om att jag talar samma språk men när det blir för ohanterligt säger jag till henne på svenska att hon måste resa sig, klä på sig och lämna sjukhuset. Det är inget fel, hon är undersökt och hon behöver INTE åka ambulansflyg från Nice nästa dag som hon tror. Hon blir förstås häpen över att jag också är svenska och berättar om vad som hänt och vilken dyr sportresa hon betalat för och så händer detta. Och som om det inte var nog så hade hon gjort illa sig tidigare i år på någon annan extremsportvariant och nu gick hela sommarlovet dessutom, vojne, vojne.

Jag undrade stillsamt om hon inte tyckte att det var höga pris att betala och att det kanske var dags att lugna ner sig lite och det hela slutade med att jag gav henne en tub Treo eftersom hon på inga vis kunde tänka sig att hämta ut den smärtstillande medicinen hon fått på apotek. Hon visste knappt var hon bodde, ett hotell på stranden någonstans, inte ett ord franska kunde hon och sa därför heller inte adjö eller tack, inga papper i ordning, bara skräckslagen och mörbultad. Hon lämnade mig med många tankar kring den här sortens nya trettio-plus-ungdomar som beter sig som om de fortfarande var i puberteten.

Själv fick jag besök av den kvinnliga kirurgen som sa att detta troligen var en "sigmoidit", inflammerade tarmfickor. Hon sa: det blir en vecka på sjukhus med dropp - stark antibiotika som bara finns där. Sedan nya undersökningar och troligen operation "a froid", i kyla, dvs när det hela läkt ut. Hon skrämde mig med att ett återfall kunde resultera i bukhinneinflammation och väldiga komplikationer vid en sådan operation, kanske till och med stomi. Hon böjde sig fram och sa: "Vous êtes toujours jeune Madame", ni är fortfarande ung. Och vi kvinnor lever länge idag, det finns ingen anledning att ta de här riskerna för en allvarligare operation. Hade ni varit 90 år hade jag inte sagt det här men i ert fall är det annorlunda. Hmmmm.... Oväntad information faktiskt. Men trevligt det där med ungdomligheten!

Efter att ha åkt igenom den brummande scannern och med ett redan då krånglande dropp körs jag upp till avdelningen av en skämtande sjukvårdare. Alla timmarna på akuten har jag lyssnat på sjuksköterskorna, eleverna och biträdena som visserligen gjort allt de ska, fyllt i papper, satt dropp, tagit blodprover. Men hela tiden under prat och skämt med sina kolleger. Som patient syns man inte - ingen ögonkontakt, inget svar på någon fråga. Det där känns inte kul och det blir inte bättre på avdelningen...

Jag placeras i en säng och tillbringar natten tillsammans med en högljutt snarkande äldre liten dam. Efter ett par sömnlösa timmar ringer jag och undrar om det finns öronproppar och får ett snäsigt svar att man alls inte tillhandahåller detta. En timme senare öppnas dörren och en rar sköterska som tidigare vänligt bytt mitt dropp smyger in. I handen ger hon mig en öronpropp och viskar: "Jag hörde. Jag hade en i min handväska. Ta den, ni kan dela den i två". Jag kramar hennes hand och säger att hon är den ängel hon är.

En vecka på sydfransk hôpital

Detta har varit min närmiljö den senaste veckan. Jag skrev ett långt första inlägg om alla intryck alldeles nyss men två gånger säger Blogger nej. Så nu får det bara bli bilder från rummet och berättelsen kommer senare. För den som undrar kan jag säga att jag drabbades av inflammerade tarmfickor vilket kräver akut sjukhusvård med stark antibiotika i dropp under flera dagar.

Som kanske framgår var det inte världens lustigaste miljö och jag är otroligt glad att jag är hemma igen och kan fortsätta "konvalescensen" i min egen sängkammare.