Fransk camping vid floden Gard

Franska campingar ligger påfallande ofta väldigt naturskönt. Efter vårt besök vid den romerska akvedukten Pont du Gard hittar vi ganska snabbt en fin - ganska folktom - camping längs med floden Gard där vi parkerar vår husbil Liberty med utsikt mot floden och en något modernare bro över den.

Sämre utsikt kan man ha medan kvällsmåltiden förbereds i husbilen och tv:n visar franska nyheter.

Pont du Gard 2

Dessi tycker det är roligt med utflykter och pinnar på som en liten svart fluga mot den jättehöga Pont du Gard. Alla vi möter vill förstås som vanligt stanna, klappa och hälsa. Akvedukten går över floden Gard, som djupt grönblå rinner genom det vackra landskapet. Här vandrade romarna före oss - det känns mäktigt. Kanske är det någon av dem som ristat in sitt namn på bron?

Pont du Gard

Ett av utflyktsmålen under vår husbilsresa till Languedoc är den romerska akvedukten Pont du Gard nära Nîmes. Det är ett alldeles otroligt byggnadsverk, man blir andtruten när man får syn på detta i verkligheten. Akvedukten är en stenvalvsbro i flera spann, den är 270 meter lång och 49 meter hög.

Den byggdes under början av första århundradet efter Kristus och när den var i bruk levererades 20.000 kubikmeter vatten per dygn. Vattnet rann i det översta spannet. Det är en alldeles otrolig känsla att gå här och försöka fatta denna urgamla ingenjörs- och byggnadskonst. Akvedukten finns också mycket riktigt på Unescos världsarvslista.

Fransmännen är oerhört duktiga på att ordna det fint när det gäller sina olika typer av gamla platser och fornminnen. Det är lätt att hitta, bra parkeringsplatser, pedagogiska utställningar för skolklasser och förstås möjlighet att köpa både vykort och ta en kopp kaffe. Här prövar jag zoomen på nya kameran egentligen för första gången och blir jättenöjd!

Kyrkogården i Lourmarin

Det är en väldigt annorlunda upplevelse att gå på franska kyrkogårdar. Gravstenarna är utsmyckade på för oss svenskar väldigt speciellt sätt. Ofta har man, som här, en bild på den döde och jag finner mig själv stående framför ett par gravar med mycket unga, vackra franska pojkar. Och så några med äldre män.

Döda är de alla sedan länge men deras blickar följer oss när vi vandrar runt bland gravarna, ofta smyckade med blombuketter i porslin. De lite äldre grånade gravarna har förstås också Mariastatyer med radband och kors. Och någon har varit med i kriget (som om inte alla franska män varit det) och har fått en extra hälsning från "les anciens combattants"- de gamla soldaterna som vill hedra sin "camarade".

Skulle jag själv vilja ha ett porträtt på min gravsten. Ja, varför inte? Då kunde jag le mot besökarna och fästa blicken på dem - sådär lite underfundigt kanske.

Albert Camus grav. Kyrkogården i Lourmarin

Det roligaste med husbilsresorna och medföljande gps är att man vågar ge sig ut på småvägar och fara runt i det sydfranska landskapet utan att komma helt vilse. En morgon ser jag att vi övernattat bara några km från den pyttelilla orten Lourmarin. Där ligger Albert Camus begraven, det är en sån där "värdelöst vetande"-uppgift som jag läst om.

Eftersom vi i vår lilla bokklubb läste just Camus "Främlingen" och talade mycket om honom själv och tiden han levde i kändes det intressant att åka till den lilla kyrkogården och leta reda på hans grav. Han dog 1960 och bodde här i byn där han köpt ett ganska stort hus för Nobelprispengarna. Hans lilla grav är verkligen mycket modest och inte lätt att hitta.

Det här var för några veckor sedan och körsbärsträden stod i blom överallt. Just här är det säkert 25 grader, sol, vindstilla och mycket tyst. Alldeles ensamma är vi på kyrkogården och vi går sen ett litet varv och tittar på de olika gravstenarna.

Camargue 2

Nog fanns det mycket vita hästar i Camargue. Men vilda var dom definitivt inte. Överallt längs vägarna stod de uppstallade och väntade på att turister skulle komma och ta en betald ridtur. En svart tjur såg vi, resten var brun tamboskap bakom stängsel.

Vi körde ner till havet till den lilla staden St. Marie de la mer, romernas "huvudstad" där det fanns en spanskinspirerad kyrka. Men bara turister, tingeltangel, karuseller och fullt med de enda flamingos vi såg, rosa plyschvarianter!

Nej, det var verkligen en besvikelse - trist med områden som bara turistifieras. När vi kom hem och visade vår väninna Carole var vi åkt sa hon att vi åkt på fel sida om själva Camargue och att allt det vi letat efter fanns längs en annan del av själva deltat. Så vi får väl åka tillbaka på jakt efter det genuina. Det andra får vara för oss, vi klev inte ens ur bilen utan bara körde vidare.

Camargue 1

För några veckor sedan tog vi husbilen och åkte till Languedoc. Siktet var också inställt på besök i Rhône-deltat Camargue, känt för sina vilda hästar, flamingos och svarta tjurar. Och sitt platta vattenlandskap.

Det sista stämde, vi åkte mil efter mil på små smala vägar och såg bara vattensamlingar överallt. De berömda tjurarna såg vi inte till alls - möjligen kan det ha varit ett vilt exemplar som vi skymtar genom bilfönstret. De vita hästarna fanns överallt däremot men allihop bakom stängsel!