Dessi EFTER trimning

Jo, det finns före-bilder också på inlägget nedan. Så här blev det.

Vi har fått en ny hund. Och begreppet "pudelklippning" varierar mellan svenska och franska hundtrimmare, det är då säkert.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Jag får vända mig bort och hålla för munnen så att Dessi inte märker min munterhet över hennes skinnskalleklippning. Eller punk eller vad man nu ska kalla det.

Hon ser ju ut som en dränkt katt och med öronen helt renrakade och klippt, obs, ej rakad, nos så ser man ju hennes ansikte bättre.

Men pompom-svansen ser ju helt oproportionerlig ut och är det enda rufs som finns kvar på hunden. Jo, bollen på huvudet förstås.

Jag har inte en aning om vad hon själv tycker. OM hon ens tycker något. Jag tycker det känns som en helt annan hund och fick nästan en chock när jag såg henne efter trimningen. Men hon är samma pigga och busiga hund som förut så det är på ögonen jag känner att vi har kontakt.

Nu kan ni få tycka, alla som sagt något förut. Enda trösten är att det växer ut. Och det VAR nödvändigt sa trimmerskan, att ta så här mycket, det var för tovigt på sina ställen och bara att klippa bort. Jag får skämmas lite över att jag inte varit tillräckligt flitig med borsten ovan som jag är vid en ras som behöver hållas i "trim" när det gäller sin päls. Undrar hur pudlar i "vilt" tillstånd skötte sin päls?

Dessi före trimning

Vårt svarta troll har blivit mer och mer lurvigt under Sverigeveckorna. Eftersom vi vet att det är lång väntetid hos den franska trimningsmadamen ringer vi vårt gamla hundpensionat där Jack Russel-Max vistades när vi bodde här i Roslagen och behövde hundpassning.

Där trimmar man också och förtjust noterade man att vi nu har en ny liten hund och visst - pudelklippning, inga problem.

Så här såg Dessi ut två dagar före frisörbesöket. Att det är nödvändigt syns ju, det är inte alltid man ser hennes ögon och pälsen har tovat sig i riktiga rastaflätor, omöjliga att borsta ut, på sina ställen.


Resultatet? Den som läst uppifrån och ner vet redan!!

Nej men titta!!!

Lilla barnbarnet S kommer på besök igen till ön. Och vill bada, precis som förra gången.

Men nu är det kallare i vattnet, bara 15 grader, trots en underbar dag med strålande sensommarsol och ljummet i luften.

Bäst som hon står där och tvekar kommer det en svan. Oj, det är spännande.

Och så kommer hela svanfamiljen med två grå ungar simmande.

Lilla S tycker det ser mycket roligt ut när de dyker ner i vattnet med huvudet och vänder upp stjärten. Hon skrattar så det kvillrar och pekar och vill att vi alla som sitter på bryggan ska titta.

"Hon ser ut som en målning av Zorn" säger hennes pappas bror. Och minsann, visst är det så! Liten dalkulla med simring!
(och det är definitivt klickbara bilder)

Sensommar i skärgården

Idag strilar visserligen regnet ner och det är gråfuktigt och höst i luften.

Men bara för någon dag sedan föll eftermiddagssolen på det gula björklövet i ljungen - naturens egen lek med kontrastfärgerna.

Och varje dag andas jag in den här speciella skärgårdsnaturen med sina klippor, ängsblommor, gräs och stora tallar. Jag har levt så här på grannön här i Roslagen i över 15 år och älskar detta.

Något att fästa blicken på och minnas när det nu snart är dags att börja återfärden till det 35-gradiga Provence med sin annorlunda natur och andra färger.

Underbara landskap, båda!

Löp

Dessi har fyllt tio månader och har börjat löpa. Det tog några dagar innan vi förstod varifrån bloddropparna kom. I början anklagade vi varandra för att ha krafsat våra myggbett blodiga men vi svor oss fria båda två.

Jag tror inte Dessi riktigt fattade vad som hänt med henne heller. Och inte vi heller förrän vi checkat på nätet: jodå, små raser kan börja löpa redan vid sex månaders ålder!

Väninnehunden, trio-retrievern Sally tycker nu att Dessi är både intressant och trevlig. Som synes sitter Dessi i koppel eftersom man inte chansar på att ha en lössläppt löptik.

Men Sally som är gammal och rör sig fritt på tomten kommer ner till oss och hälsar på och försöker till och med leka lite med den här lilla andra svarta minihunden.

Efter några försök ger hon upp och traskar tillbaka hem. Hon syns längst upp i bild på sista bilden. Dessi tittar långt efter henne men återgår till egna sysslor, dvs gräva och snusa i marken - alltid lika intressant, både i Provencerabatterna och här på skärgårdsön.

När man är sjuk...

..stannar tiden upp.

Den här vackra rosen står på mitt nattygsbord och skänker glädje och jag ligger länge och tittar på den. Min väninna som vi hyr vårt lilla sjöhus av kom med den och en Krya på dig-hälsning.

Från min sjuksäng ser jag ut över tomten och hör vågorna slå mot stranden bara ett tiotal meter bort. Det är lugnande och sövande som det värsta avslappningsband.

De många, långa sängtimmarna kan man också fördriva med att titta på bl.a Oprah Winfrey. Hon och Dr Phil finns inte i Provence med vårt hittills enda franska kanalutbud. Bland det jag saknar från Sverige är det de här två tv-personligheterna. Och så The Dog Whisperer, Cesar Millan. Vilken otrolig man, det är makalöst att se hur han verkligen är en flockledare och hur hundarna gör som man säger. Undrar om han skulle kunna få vår lilla Dessi att sluta hoppa och krafsa folk på benen i sin välkomstiver?

Sover man mycket febersömn vaknar man också lätt i gryningen. Så här vackert är ljuset i viken vid femsnåret på morgonen.

Nu, på sjätte sjukdagen, har jag kravlat mig ur sängen och på lätt yrsliga och matta ben varit uppe några timmar. Om en stund ska det tillagas olivkycklinggryta - i morgon kommer båda sönerna och så lilla barnbarnsflicka S på besök igen. Oh, det blir roligt. Så roligt att man faktiskt nästan blir helt frisk!

Från mitt sjukläger....

....skickar jag en sensommarroshälsning. Den växte i södra skärgården och plockades i helgen. Där var lugnt och stillsamt, här i vår norra del grasserar uppenbarligen ett elakt virus.

Som hoppade på mig i söndags med ett raseri jag sällan upplevt. På en timme fick jag nästan fyrtio graders feber, frossa som en malariasjuk, spränghuvudvärk, illamående, magen upp och ner, ont i hela kroppen - faktiskt nästan en "nära döden-upplevelse" mitt under de värsta timmarna.

Man tänker förstås svininfluensa eller TBE eftersom två fästingar behagat festa på mitt blod eller något annat "livshotande". Jag lovar, det är decennier sedan jag kände mig så SJUK.

Tillfrågad systerdotter, akutsjuksköterska lugnar: antagligen en virusinfektion, det går mycket sånt nu. Kolla allmäntillstånd, blodtryck, temperatur. Var uppmärksam på neurologiska symptom och ökad nackstelhet. TVÅ Alvedon var fjärde timme - febern ska ned, inte svettas ut. Svininfluensa, nej, det är så få i Sverige, det är inte troligt alls.

Idag på tredje dagen när febern gått ner och man har normal temp på morgonen och den sedan stiger igen på kvällen och knappt kan ta ett steg utanför sängen utan att det svimlar och man blir kallsvettig rådfrågar jag öns distriktssköterska. Som håller med min systerdotter. En aggressiv virusinfektion, det går sånt på ön. Och alla symptomen stämmer inklusive: "frisk på morgonen, sjuk på kvällen".

Bara att boka bort kräftskivor, klippning och vänlunch. Inte blev det middag på värdshuset med seglingsvännerna heller.

Sängen är var jag befinner mig och det blir nog så ett par dagar till känns det som!