När man är sjuk...

..stannar tiden upp.

Den här vackra rosen står på mitt nattygsbord och skänker glädje och jag ligger länge och tittar på den. Min väninna som vi hyr vårt lilla sjöhus av kom med den och en Krya på dig-hälsning.

Från min sjuksäng ser jag ut över tomten och hör vågorna slå mot stranden bara ett tiotal meter bort. Det är lugnande och sövande som det värsta avslappningsband.

De många, långa sängtimmarna kan man också fördriva med att titta på bl.a Oprah Winfrey. Hon och Dr Phil finns inte i Provence med vårt hittills enda franska kanalutbud. Bland det jag saknar från Sverige är det de här två tv-personligheterna. Och så The Dog Whisperer, Cesar Millan. Vilken otrolig man, det är makalöst att se hur han verkligen är en flockledare och hur hundarna gör som man säger. Undrar om han skulle kunna få vår lilla Dessi att sluta hoppa och krafsa folk på benen i sin välkomstiver?

Sover man mycket febersömn vaknar man också lätt i gryningen. Så här vackert är ljuset i viken vid femsnåret på morgonen.

Nu, på sjätte sjukdagen, har jag kravlat mig ur sängen och på lätt yrsliga och matta ben varit uppe några timmar. Om en stund ska det tillagas olivkycklinggryta - i morgon kommer båda sönerna och så lilla barnbarnsflicka S på besök igen. Oh, det blir roligt. Så roligt att man faktiskt nästan blir helt frisk!

Från mitt sjukläger....

....skickar jag en sensommarroshälsning. Den växte i södra skärgården och plockades i helgen. Där var lugnt och stillsamt, här i vår norra del grasserar uppenbarligen ett elakt virus.

Som hoppade på mig i söndags med ett raseri jag sällan upplevt. På en timme fick jag nästan fyrtio graders feber, frossa som en malariasjuk, spränghuvudvärk, illamående, magen upp och ner, ont i hela kroppen - faktiskt nästan en "nära döden-upplevelse" mitt under de värsta timmarna.

Man tänker förstås svininfluensa eller TBE eftersom två fästingar behagat festa på mitt blod eller något annat "livshotande". Jag lovar, det är decennier sedan jag kände mig så SJUK.

Tillfrågad systerdotter, akutsjuksköterska lugnar: antagligen en virusinfektion, det går mycket sånt nu. Kolla allmäntillstånd, blodtryck, temperatur. Var uppmärksam på neurologiska symptom och ökad nackstelhet. TVÅ Alvedon var fjärde timme - febern ska ned, inte svettas ut. Svininfluensa, nej, det är så få i Sverige, det är inte troligt alls.

Idag på tredje dagen när febern gått ner och man har normal temp på morgonen och den sedan stiger igen på kvällen och knappt kan ta ett steg utanför sängen utan att det svimlar och man blir kallsvettig rådfrågar jag öns distriktssköterska. Som håller med min systerdotter. En aggressiv virusinfektion, det går sånt på ön. Och alla symptomen stämmer inklusive: "frisk på morgonen, sjuk på kvällen".

Bara att boka bort kräftskivor, klippning och vänlunch. Inte blev det middag på värdshuset med seglingsvännerna heller.

Sängen är var jag befinner mig och det blir nog så ett par dagar till känns det som!

Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 4

(För den som vill läsa inläggen i rätt ordning - börja med nummer 1. Och klickar man på bilderna blir de ännu charmigare)

Underbart är det att vakna i ett gammal hus med charm och känsla.

Rosa, broderade påslakan, spetsgardiner och bonader med ack så riktiga små påminnelser!

Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 3

Överallt hos min väninna A med sommarhus i Stockholms skärgård finns det saker. Jag och kameran går på upptäcktstur och ramlar mellan olika tidsepoker.























Jätteroligt med alla saker med sina igenkänningseffekter. När jag ser mjölkkannan hänga där på farstubron KÄNNER jag hur den känns när man varit i mjölkaffären och går hem med den. Då kall, men spenvarm om den använts på landet och mjölken hämtades direkt från lagården.


















Kaffekopparna känns svenskare än svenskt - pigtittaren i gästrummet med virkade vita överkast likaså. Fint!

Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 2

I min väninnas skärgårdshus blandas olika epoker från förra seklet. Här har vi lite Dardel - en av femtiotalets vanligaste tavlor..

Spegel i samma stil. Och vem minns inte Bols Genever som det gjordes lampfötter av? Maken och jag diskuterar: hur smakade den egentligen, den som var bland det första man "provade" av alkoholdrycker då nån gång i ungdomen.

Inte särskilt god, minns vi. Lite som oljig snaps. Men min pappa var mycket nöjd med sin genever, särskilt om den fraktats hem från någon utlandsresa.

Vid åsynen av leksaksaffärsvågen och pappersrullehållarna schvissar jag rätt tillbaka till min barndom. Väninna A har sparat sina saker, jag har bara mitt minne kvar av samma saker. Men åh, så starkt det sitter!

Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 1

En av våra äldsta vänner har lyckan att äga ett skärgårdshus som gått i arv ett par generationer.

Vi åker dit för god middag med övernattning och varje gång jag kommer dit känns det som att kliva in i det förgångna. Överallt finns spår av det som varit.

Från artonhundratal när huvudhuset byggdes och sedan från tidigt nittonhundratal och framåt. Min väninna A:s föräldrar fanns här från 1930-tal och framöver och vardagsrummet står intakt som en "sportstuga" från epoken.

Själv var jag här första gångerna för över fyrtio år sedan och det är samma känsla att återvända. Inte mycket har förändrats - ett par tillbyggnader har gjorts, i övrigt är det pietetsfullt renoverat och underhållet. Och varje ny kudde, stol eller bord som inköps på loppis eller auktion går i den gamla stilen.

Kan det bli svenskare än så här? Med vackra sensommarblommor i gammalt krus och middagsbordet som dukas på glasverandan?

Allt ger "hemmet trefnad" som det står så vackert broderat på den gamla bonaden i ett av sovrummen.

Dessi tio månader

I morgon fyller vår lilla gulliga valp tio månader. Vi har haft henne ett halvår och hon har från första dagen varit en ständig källa till glädje.

Mycket oro också den första tiden med öroninfektioner, tandutdragningar, penicillinbehandlingar och pälsavfall. Tur att hon är försäkrad med tanke på veterinärkostnaderna.

Här i Sverige trivs hon, det märks i allt. Hon gillar det saftiga gröna mjuka gräset som hon gärna springer in i. Det kryllar inte av lösa hundar överallt och de som finns är i koppel och man kan bekanta sig lite försiktigt.

Det är lagom varmt också för henne - sista veckorna i Provence med sin 35-gradiga hetta gick hon inte heller ut förrän på kvällen.

Här på ön har hon börjat få springa lös och vi tränar lite på inkallning vilket fungerar bra.

Helt och hållet rumsren nu också när man slipper enbart asfaltgator utan spanskt nålgräs. Hon äter bra och har gått upp lite i vikt och ser jättefin ut tycker vi. Vi har fått hennes franska stamtavla, full med champions och det syns!

Bryggan och vattnet är spännande och dit springer hon ofta. Men är försiktig vid strandkanten, går i en liten bit men ger sig inte ut på några egna simturer eller hoppar i i tjusig dykstil som trippel-labradoren Sally, väninnehunden, gör.

Om en vecka är det dags för trimning igen. Den här gången i Sverige på vårt gamla hundpensionat. Det ska bli intressant att se hur det blir i jämförelse med den franska stilen. Vi har redan blivit tillfrågade om det ska vara "pudelklippning", dvs rakat ansikte, rakade tassar och pompomsvans. Det sista tycker vi är fint men hon ser bra konstig ut med hela ansiktet renrakat tycker vi. Nosen blir som en anknäbb, smal och spetsig. Fast man ser ju hennes drag lite bättre. Vad tycker ni?