Franska seder

I Frankrike existerar ett artighetsbegrepp som vi inte har i Sverige: "Faire part de". Fritt översatt: låta någon ta del av.

Vid min dotters bröllop med sin franske man skickades det ut "faire part" som inbjudan till släkt och vänner som skulle närvara vid bröllopet. Men också, fick jag höra, som en slags "kungörelse" om att det nu var dags för bröllop även till dem som inte var inbjudna.

Jättekonstigt tyckte vi i Sverige men så är det i Frankrike.



Nu har det efterlängtade barnet kommit och då gör man likadant. Idag kom det här med posten till oss.
Detta är också en fransk "faire part de" men fungerar samtidigt som ett tackkort för gratulationer och presenter så som vi gör i Sverige. Men här står det: "Vi är mycket glada över att kunna informera er om vår son GABRIEL s födelse." Och så datum, vikt och längd. Ungefär som svenska födelseannonser som inte alls finns här.

Under fotot står föräldrarnas namn och adress så att man ska veta vems son det är:-) Mitt söta barnbarn är det också!

Frisk valp!

Efter en orolig eftermiddag, kväll och natt vaknar Dessi halv sex och beter sig normalt igen.

Hon dricker själv, knaprar lite av sitt foder och biter lite i mattens frukostbaguette. Leksakerna kommer fram och mattens toffel är försvunnen igen så ordningen är återställd!

Vi har inte en aning om vad detta var. Kanske var det samma magbacill som vi människor fick och som också gick över på ett dygn?

Kan andra hundar som det ju dräller av här och som alltid ska hälsa, ha smittat henne med något?

Eller blev hon så dålig av något hon fått i sig och som naturen själv klarade av?

Just ekollonen som vi har överallt är jag speciellt rädd för men hittills har hon bara tagit dem i munnen och kastat dem i luften för att leka.

Häromdagen hittade jag henne med en påsklämma, en sån där med en metalltråd inuti och plast utanpå. Jag blev fullkomligt livrädd när jag såg vad hon gnaskade på. Och VAR har hon fått tag i den - vi har inte haft några sådana hemma?

Förmodligen på en av kisspromenaderna. Snott den med sig utan att vi sett.

PUST - det är verkligen en bebis vi har i huset med ständig passning.

Jag vet inte om hon har speciellt känslig mage. Hon äter inte några kopiösa mängder - det är inte en labrador vi fått i huset precis. Hon har fått smaka på potatismos och äggröra och lite ost och det klarar hon bra. Blötfoder på burk har hon varje gång fått diarré av så det utgår än så länge. Annars tycker vi nog att hon bajsar både mycket och ofta för att vara så liten. Det sker fortfarande olyckor inne trots att hon får långa utestunder.

Hon har bebisfoder, Royal Canin's bästa och gillar det. Men vi har gett upp och har det stående framme hela tiden så att hon får äta när hon är hungrig. Det här med tre gånger om dagen funkade inte med henne, hon är helt enkelt inte road av eller hungrig nog för att "äta på beställning". Vi fyller på när det är tomt och hon äter ungefär så mycket en så här liten valp ska.

Vi har haft det så med våra andra hundar och katterna också när det gäller torrfoder och det funkar bra i vårt fall.

Men usch, det är en pärs varje gång hon har blivit dålig, rabiessprutan var ju en mardröm och det har varit några varv nu med dagar där man får vänta och se vad som händer. Men nära jourveterinär igår var vi allt!

Stockholm i mitt hjärta

Staffan Huss lägger ut de mest otroligt vackra bilder på Stockholm. Som är min hemstad sedan länge trots att Norrtälje har tagit över rollen sedan ett par år.

Men jag blir så glad över hans vackra bilder att jag inte kan låta bli att kontra med några egna, just från Sergels Torg.

Den stora skillnaden är att de här bilderna är tagna INIFRÅN ett av de stora bankpalatsen på samma plats och med utsikt mot torget.
Bilderna är tagna förra året i maj och vi är här i ett speciellt ärende.

Hos banken som gav oss lånet som gjorde att vi kunde köpa huset i Frankrike där vi nu bor och mår så bra.

När jag står därinne i den burgna miljön och vi blir så enormt väl mottagna och trakterade ser jag ut på första Hötorgsskrapan. Och minns hur jag som fattig konststuderande städade där på nätterna för många, många år sedan.

På dåvarande EPA. Tillsammans med ordfattiga jugoslaver kämpade jag ordlöst och med kroppsspråk tillsammans med dem att fixa skitiga toaletter och flottyrindränkta pommes-frites bänkar i köket efter skolans slut från och med kvällen och framåt.

Och vi bonade golven med "prål", en slags terpentinindränkt trämassa till fyra på morgonen.

När jag nu står här och ser på det första Hötorgshuset där jag tillbringat så många slitiga kvällar och nätter som ung så känns det faktiskt OK: här får vi nu papper på att resten av livet - eller hur vi nu vill ha det - kan få tillbringas i eget hus i Frankrike!

Så kan det bli:-)

Sjuk valp

Usch, nu är vi här igen. Dessi är sjuk. Vad det är vet vi inte men sedan i natt har hon inte mått bra.

Velat ut sedan tretiden i morse och "gjort ifrån sig" som hussen så eufemistiskt alltid uttrycker det och det har hon gjort både inne och ute. Vi kan inte banna nu, det märks att hon är dålig. Hon äter gräs och klöks upp - så gör de ju, djuren när de vill bli av med något som är fel för kroppen.

Men runt lunch går aktiviteterna ner, hon darrar, kryper ihop med den lilla kroppen, äter och dricker inte. Svansen mellan benen. Vill och vill inte komma upp knäet.

Och vi får rannsaka oss igen: vad kan hon ha fått i sig? Vi var på värdshus igår, låg det något på golvet där vi inte såg?

Hon rusade runt i trädgården - det tuggas på pinnar, ekollon som finns där trots att vi försöker plocka upp. Hon har löv och blad och ibland små gummisaker i munnen som hon hittar på rastningsstigen.

Det är jämt sjå att pilla ut saker ur munnen - inte kan vi veta hundraprocent säkert att hon inte fått i sig något olämpligt.

När hon blir slöare och slöare på eftermiddagen börjar jag leta jourveterinär på franska gula sidorna. Man undrar ju varför dessa prövning med hussetänder som måste dras ut och sjuka valpar alltid ska inträffa på en HELG? Men jag lär mig och har nu journummer uppskrivna. Dock säger de intalade telefonsvararmeddelandena klart ifrån att man får ringa endast om det verkligen är "cas d'urgence", dvs riktigt läge.

Och det är det ju inte. Än. Men tillräckligt för att vi måste boka bort middag hos svenska grannarna. Det går inte att ha med sig sjuk valp, inte kunna dricka vin om det blir akututryckning och med fokus på en dålig hund en hel kväll. Så vi enas om "en annan gång".

Och matten tar till vattenknepet. Små barn - och också små valpar - är som blommor brukar min mamma säga. Dessi har vägrat dricka sedan igår. Nu tankar jag henne så full det går med spruta (inte med nål!!) fylld med vatten.

Ett stadigt tag om den lilla istadiga munnen och så ner med vatten i mungipan så att man är tvungen att svälja. Under protest och hostningar förstås. Men lite i taget går ändå ner.

Och, se, lite piggare blir hon - det är som det där med blommorna som också sträcker på sig med lite vatten.

Jag börjar fundera: kan magåkommor smitta mellan människa och hund? Både maken, gästande väninna och jag mådde tjyvtjockt igårnatt och på förmiddagen och att vi kom till värdshuset och kunde äta normalt trodde ingen av oss. Kanske är det en magvirus hunden också fått och inte något hon petat i sig?

Stand-by-läge är det iallafall. Och den som inte tror att det här med att ha valp är liktydigt med en riktig bebis har inte haft hund. Usch vilken oro!

Utsikt från ett fönster

Syns det hur det regnar? Sedan i natt har det bara strilat ner. Och ibland kommit sjokvis som hällregn.

När det regnar i Provence så regnar det, det har vi lärt oss nu.

Det blir blött, blött och blött. Och vårt hus har inga stuprännor (vissa hus har, andra inte) så det forsar nerför takpannorna och stänker så man inte kan öppna varken dörrar eller fönster.

Dessi vill inte gå ut. Först tror vi det är regnet men hon har betett sig konstigt sedan inatt så nu vaktar vi dålig liten valp igen!
Bra för grönskan är regnet dock som synes!

Olivkyckling på begäran. Och lite ratatouille från mitt franska kök.

Jag inser att jag åsamkar mina bloggläsare vissa vedermödor med mina matbilder. Man blir både hungrig och sugen och längtar och det förstår jag.

Jag har legat efter med kommentarer - det blir så när det är mycket besök och aktiviteter och har, ser jag, uppmanats av Kesu att lägga ut mitt recept på olivkyckling som vi bjöd på för lite sedan.

Det är ursprungligen ett recept ur Arlas förnämliga kokbok (där bilden också kommer ifrån) men jag har modifierat det efter fransk inspiration.

Det som gör den här rätten så god är faktiskt oliverna. Så köp fina, svarta, goda oliver, med eller utan kärnor. Och jag gjorde den här rätten sist på majskycklingbröst men det går lika bra med vanliga kyckling-"tuttar" också.

Stek kycklingbrösten i smör, bryn runt om, salta och peppra. Alternativt stek dem i ugnen, häll olivolja på och salta och peppra, vänd efter halva tiden. De ska vara lite råa i mitten, de får eftersteka i själva grytan sedan. Glöm inte det där med campolybacter - skölj noga alla redskap. Vi har fått det en gång och det var värre än influensa!

Hacka en stor handfull champinjoner och en eller två vanliga lökar och fräs i stekgryta i smör och olivolja. Tillsätt ett par krossade vitlökar. Skär kycklingen i grytstora bitar, lägg i grytan och häll på grädde och crème fraiche så att det täcker. Lägg i oliverna, ganska många, mer än som på bilden eller iallafall lika mycket.

Och så häll på vitt vin, några deciliter och rör om så att det blir en bra stuvningssås av alltihop. Häll på några teskedar japansk (inte kinesisk) soya för smak och färg.

Jag låter den här grytan puttra på svag värme minst en timme. Kycklingköttet ska falla sönder som kalops ungefär och oliverna måste få avge sin goda smak. Rör om och tillsätt mera grädde och/eller vin och förstärk kryddningen efter eget tycke. Kanske lite Idealmjöl om såsen är för tunn.

Det här är ingen kalorisnål mat men om den äts med fransk ratatouille enbart så är det så mycket LCHF-mat som helst. Annars kan man med fördel ha en sallad och ris till.

Och ratatouille undrar ni? Hur enkelt som helst. Görs på squash, aubergine, purjolök, tomater och vitlök. Och olivolja och havssalt och peppar ur kvarn förstås.

Skiva alla grönsakerna och varva dem i en stekgryta med olivolja i botten. Lägg hackad eller krossad vitlök mellan varven. Drippla över fin jungfru-olivolja, salta och peppra och lägg eventuellt lite Herbes de Provencekrydda ovanpå. Eller ta bara lite timjan eller oregano och smula över.

Ställ grytan på lägsta värme på spisen. Max på ettan. Låt den sedan stå och safta till sig av sig själv. Det tar ungefär en timme och man kan röra om lite då och då. Grönsakerna mjuknar och själva röran ser sen inte mycket ut för världen. Men den är god och kan ätas både varm och kall.

Mera mat

Det är ju inte klokt vad det vimlar av god mat på bloggarna just nu. Är det inte räkgrytor så är det bön-dito för att inte tala om avancerade vaktlar.

Eftersom vi haft gästande vänner ett par dagar igen så är det roligt att gå ut och äta "hemlagad" provencalsk mat.

Så då kompletterar jag matbloggande med gårdagens lunch på närbelägna värdshuset, fullknökat med gäster en lördag.

Förrätten är "Moules à la Provencale", dvs blåmusslor i sina skal, gratinerade och serverade het-heta med smält vitlökssmör och massor med persilja. "Falska sniglar" tror jag rätten kallades då den var poppis på 1970-talet i Sverige. Här serverad med svalt rosé och baguette att doppa i såsen.

Varmrätterna var: gäddquenneller, milda och krämiga. I en fantastisk "sauce armoricaine", dvs kräftsås. I floden som rinner i vår dal finns nämligen både riktiga kräftor och "truite", forell. En av gästerna tog just en "Truite aux Amandes", forell med mandel och hon bara himlade med ögonen och sa att hon aldrig ätit en godare fisk.

Maken som är köttfantast tog "Gigeau d'Agneu", lammkotlett av möraste slag. Och ett gott glas rödvin förhöjde hans måltid. Till kötträtterna på detta värdshus serveras fullkomliga BERG av hemlagad tändsticks-pommes frites. Den är så god att det faktiskt inte går att låta bli att äta av den.