Fransk välgörenhet

Vad har de här unga franska skönheterna med välgörenhet att göra? Jo, i helgen begicks en stor fransk välgörenhetsinsamling, Téléthon. Aktiviteter överallt, sändningar i alla tv-kanaler och det samlades in mängder med euros. Till förmån, den här gången, till barn med genetiska sjukdomar.

Vi har lärt känna ett par i vår grannby. Han är vice borgmästare minsann och hon har varit ansvarig för kulturdelen i kommunen. Det kom en fråga om vi hade lust att komma på en apéritif hemma hos dem och sen följa med på den efterföljande byfesten.

Såklart vi ville. Evenemanget begicks i det lilla lokala Folkets Hus, halva byn var där inklusive storborgmästaren och hans sju vice diton. Maten var lagad av lokala förmågor, hemlagad fransk husmanskost med rödvinsdoftande köttgryta och god fruktsallad. Rött och rosé-vin i kannor, allt gott men enkelt. Man betalade 10 euros och överskottet gick alltså till denna insamling. Vi blev vänligt hälsade på av alla, våra franska vänner visade stolt upp sina "amis suèdois"!

Och kvällens begivenhet var en mannekänguppvisning av traktens unga. Här är de raffigaste flickorna som rev ner mest applåder från "gubbarna". Alla var otroligt duktiga och det märktes att de tränat mycket, de gick som på den värsta parisiska catwalk allihop, också de yngsta.

Sen spelades det musik och alla började dansa. Medelåldern säkert 60 plus men de flesta var dansanta och rockade så småningom loss till både Elvis och Jerry Lee Lewis. Det sista var väldigt konstigt, man har ju sina egna mycket älskade artister här, typ ikonen Johnny Halliday, men de lös med sin frånvaro.

Klockan elva var evenemanget över, alla kindpussade på varandra och storborgmästaren sa återigen att vi var så väldigt välkomna till hans del av detta land. Det är många från norr som flyttar hit sa han. Vi har många holländare här:-) Hur det står till med fransmännens geografikunskaper kan man undra. Fast de flesta känner faktiskt till Sverige och många har varit där och tycker att det är fantastiskt vackert. Men med mycket snö.

Ja, det var en riktigt urfransk kväll, en sån man bara kan önska att alla som kommer invandrande till nya länder får uppleva!

Alerte Orange

Tredje söndagen i advent är det busväder i södra Frankrike. I mellanfrankrike är det ännu värre. Där är 70.000 hushåll utan ström och det är snökaos - bilderna från dikeskörningar och bilköer kunde vara hämtade från ett snöigt Sverige. Usch, det här partiet skall vi köra igenom på väg till svensk jul om en vecka. Måtte det värsta ha smält bort tills dess.

Här vid kusten är det annat väder som gäller. Syns det på bilderna hur det regnar? Regn är liksom bara förnamnet, det fullkomligt vräker ner, skyfallsliknande. Och vi har inte stuprännor på huset så det rasar vatten från taket och skvätter på fönster och altandörrar så man kan inte sticka ut näsan utan att bli sjöblöt.

Åskar gör det också, det blixtrar och dundrar bland bergen och elen kommer och går. Goda vännerna som skulle kommit på middag ikväll vill stanna i sin hamn och se vad som händer med båt och annat. Det blåser stormvindar, man har varnat för fyra meter höga vågor på sina ställen och det är högvatten, vattnet når nästan över kajkanten. Folk varnas för att ge sig ut med tanke på blåsten och nedfallna träd.

Så vi ställer in och väntar på bättre tider. Och i väntan på det lägger maken sin spindelharpa på datorn. Och jag lägger mig i sovrummet med en god bok, tittar ut på mina vackra gula ekar och är glad så länge vi har ström i huset.

Vardagsfransk mat

Vill ni se hur vanliga franska matvaror kan se ut? Här är några smakprov. Köttfärsen är grövre mald än i Sverige. Det skrivs noggrant att detta är franskt nötkött och inget annat. Säkert ett resultat av galna-ko-sjukan. Den uppmärksamme ser att 400 gr kostar cirka 4 euros. Har inte en aning om kilopriset på köttfärs i Sverige längre men tycker att det är överkomligt med cirka 40 kronor för ett halvt kilo. Detta skall tillsammans med god, färdigkryddad blandfärs med vitlök och provencalska kryddor bli en paté lite senare ikväll.


Så här danskt röda ser varmkorvarna ut. "Korvar från Strasbourg" kallas de. Undrar varför men Strassburg som det ju hetat också ligger nära Tyskland, kanske är det därför?


Sen kommer smöret som visst används här också även om mycket steks i olivolja. Det är inte lika salt som i Sverige och är väl just därför nyttigt kantänka. President heter det också!

Och så har vi den varmrökta laxen från Capitaine Cook. Av någon anledning kallas all lax för norsk - antagligen för att det är helt sant. Jag tycker förstås att gravad eller rökt lax känns ursvenskt och vi köper ofta detta. (vill man kan man köpa färdig gravlaxsås på närbelägna IKEA i Toulon). Laxen är mycket god, färdigskivad, precis lagom i smak och konsistens. Men så har den aldrig varit fryst heller står det: "Jamais congélée"

Vardagsliv: nytt kylskåp

Vi har fått (fått och fått, köpt alltså) ett nytt kylskåp. Ett skåp som inte är hälften kyl, hälften frys utan bara kyl. Herregud, så här mycket matförvaringsplats har jag inte haft sen alla tre ungarna bodde hemma och man släpade hem litervis med mjölk och annat.

Nu excellerar jag i att fylla, titta själva, detta är bara DÖRREN i kylskåpet med allehanda franska varor. Här har jag oliver, cornichons, tomatröror, aioli, tapenader, dvs olika sorters olivröror, sardeller, olivoljor smaksatta med basilika eller andra kryddor. Olika sorters vinäger, kryddstarka harrissa-burkar, goda såser och röror gjorda på fiskrom, tonfisk eller musslor. Och så det goda rosévinet på kylning förstås.

Och för den som undrar vad manicken på första bilden är så är den placerade mitt på kylskåpsdörrens framsida. Tittar man noga på dörrens insida ser man att där finns en vattenbehållare. Här häller man sitt flaskvatten och vill man sen ha ett glas kallt vatten trycker man bara på manicken på framsidan.

Maken dricker kranvattnet här. Jag klarar inte av det, det smakar och luktar för mycket klor. Få fransmän dricker annat än flaskvatten, detta är petflaskornas och mineralvattnets förlovade land. I varje vägkrök står stora uppsamlingsbehållare. Här är de till för tre saker: tidningar och papper, petflaskor och sist en för glasflaskor. Det dricks mycket vin här och bag-in-box betraktas fortfarande med skepsis så mycket flaskor blir det!

Vardagslördag

När vi kommer hem från vår lördagshandling sätter sig genast en av kvarterskatterna på vår varma motorhuv. Han sitter två meter ifrån mig och vägrar, på katters vis, envist att vända annat än ryggen till. Inte en gång tittar han på mig trots att jag på olika sätt försöker fånga hans uppmärksamhet.

Det är för härligt med denna integritet eller vad man nu kallar katternas egensinnighet för.

Några få julkort ska jag försöka hinna med i år trots att tiden är knapp. Men de här säger inte God Jul utan är mera allmänt hålla välgångs- och Gott Nytt År-hälsningar. Jag som brukar vara så duktig och ute i god tid och ofta gjort egna kort, jag förstår inte vad som hänt? Tiden har bara rusat iväg och det är väl den bristande julstämningen som gjort att jag helt tappat bort mig när det gäller julens nu snara ankomst. Jag får göra som de flesta numera, skicka julhälsningar över nätet trots att jag inte är särskilt förtjust i det.

Glad blev jag iallafall över att hitta en speciell julklapp till en speciell person! Stieg Larssons Millenium finns översatt till franska och ligger högt upp på litteraturtoppen härnere! Hade man ju inte en aning om. Så blir en mig närstående fransman också bekant med Lisbet Salander och hennes öden och äventyr. Och när vi kom hem hade lördagsposten kommit med den trevliga postmadamen. Och tre julkort hade hittat hela vägen hem till oss i byn. Så roligt!

Vardagsliv i sydfrankrike. Storhandla

I vår by finns slaktare, bagare, tidnings- och pappersaffär, en liten eko-butik och så Vival, ett litet minilivs. Plus flera restauranger förstås.

Men när det ska handlas åker vi till närmaste lite större ort där det finns ett mindre shoppingcenter. Idag blir det bilder från parkeringen. Inne i Intermarché vågar jag inte fotografera längre, sist fick jag frågor om varför.

Roligare än så här ser inte fransk stormarknadsparkering ut en lördageftermiddag. Det ska möjligen vara de vackra bergen som omger oss. Sen kan man konstatera att majoriteten av bilarna har slutsiffran 83. Det är departmentsnumret för Var som just vår departement heter. De flesta andra svenskar som bor härnere har siffran 06, deras department heter Alpes Maritimes och där ligger Nice, Cannes och alla städer som folk mest förknippar med Franska Rivieran. Fast den börjar här, faktiskt i Hyères, det är det inte många som vet.

Vi handlar mat, skor och lite julklappar och åker sen hem i det gråkalla och kylslagna vädret. Regnet hänger i luften och det är Orange Alerte utfärdad för vårt område. Hårda mistralvindar väntas och mycket regn igen.

Vardagsliv i sydfrankrike. Hos frissan

Det är dags att gå till Martine igen, byns frissa. Hon som klipper alla, kvinnor, barn och männen också. Hennes lilla salong med skylten "Coiffure Mixte", dvs hon klipper just alla, ligger mitt i byn. Mitt emot kyrkan med de vackra målningarna på utsidan. Och bredvid byns två barer som ligger vägg i vägg.

Konkurrenter? frågar jag Martine. Nej då, det har alltid varit så säger hon. Martine känner förstås alla, pratar i ett kör, är snabb och effektiv och pysslar med van hand om alla sina kunder. Förra gången jag var där och hon "brutalt" klippte upp min nacke tipsade hon oss om att åka till Korsika, att besöka ett närbeläget värdshus, att gå på upptäcktsfärd på olika ställen i närheten.

Idag berättar hon att hennes föräldrar ursprungligen är fransmän bosatta i Algeriet, sk. pied noir - svarta fötter - ett uttryck jag inte hört på mycket länge. Sen flyttade de till Marseille där Martine växte upp. Men hennes mormor köpte ett hus i byn där vi bor och det var lycka för Martine. För just där vårt hus ligger var då bara skog. Och den lilla ruinen av ett litet hus som vi har på vår tomt, den var Martines hemliga plats och där lekte hon i timmar som barn.

Sen pratar vi om vikten av att min man lär sig franska och tipsar om snabbkurser i Hyères. Själv åker hon inte utomlands fast hon gärna vill. Hon kan bara franska och vill kunna prata med folk när hon är ute och reser. Det är verkligen synd om fransmännen att de så länge och ensidigt hållit fast vid att franska språket är det enda som gäller. Det är ett tydligt handikapp för dem, de vet nu själva också om det när hela tillvaron internationaliseras.

Martine berättar om hur livet var förr i byn. Hur kvinnorna knappt gick ur husen, möjligen för att hälsa på närmaste grannen. När hon kom hit för över trettio år sen bodde det fyrahundra människor här, de flesta ganska gamla. Förr fanns här porslins- och läderfabrik och olivoljekvarn. Olivkooperativet finns kvar, det andra är nerlagt, skolan ska snart flytta till den gamla läderfabriken som ska renoveras.

Idag bor här nästan 2.000 människor, det är många unga familjer, mycket barn - skola som fylls av ungar från treårsåldern upp till elva. Då, förr i tiden var byn en liten sömnig församling, byns gubbar satt på caféerna, kvinnorna gick inte dit. Man tog sig sin apéro för att glömma lite av livets hårda tillvaro.

Om detta och mycket annat pratar Martine, om byns berömda man Peiresc, om den vackra kyrkan, om att vi ska köra till Sverige till jul. "Stanna ofta och boka hotell så att ni vet att ni kan stanna och vila" säger hon. Det plingar i dörren och nästa kund är på ingång. Det kindpussas och utbyts vänskapsfraser. Jag betalar mina 30 euros och har för det fått schamponering med specilla schampon för min hårfärg, klippning och föning. Och en mycket modern fransk frisyr betonar Martine, en uppklippt page med kort nacke och långt vid kinderna. "Bienvenue après les fêtes, bon voyage", säger Martine. Välkommen tillbaka efter helgerna och kör försiktigt!