Helsjukt - rapport från ett sjukläger

Makens franska virus har som sagt spritt sig. Vi är båda utslagna. Och franska helger gör att nya besök på apotek för att få fyradagars dunderkur också för mig inte är aktuellt. Ingen orkar ta sig dit heller för den delen.

Jag gör istället djupdykningar i de svenska apotekspåsar vi förde med oss i somras - fruktansvärt dyrt inhandlade, men tänkta för just den här sortens situation.

Svenska halstabletterna Strepsils heter likadant som i Frankrike men är utan den bedövande lidokaïnen. Skillnaden känns extra mycket en vargtimme när det är långt till frukost och en lindrande svensk TREO. Den vågar man ju inte ta på kvällen dock, innehåller koffein.

Så det får bli Ipren mot halsont och huvudvärk. Näsdroppar tas inte av fransmän. Jag är dock glad för mina svenska Nezeril som kanske kan förhindra bihåleinflammation tillsammans med det svenskt receptbelagda Rinexin och så lite naturmedicin på det: Echinaforce - solhattstinktur sådär fem gånger per dag. (tror faktiskt mest på den!)

Konstaterar nöjt att makens fyradagarskur innehållit typ Alvedon fem gånger om dan, lite Rinexinmedicin och lite efedrin (ooops!!). Så min hemgjorda läkemedelsblandning ligger ganska nära.

Man får alltså blanda och ge. Vi är ännu inte inskrivna i det franska sjukvårdssystemet och har inte fått våra "Cartes Vitales", dvs Sesam-Öppna-Dig-korten till det franska sjukförsäkringssystemet. Vi är också utskrivna från den svenska föräskringskassan och hänger just nu i luften mellan två olika system.

Det är inte läge att bli sjuk och vi har ännu inte en husdoktor. Klart man kan gå till doktorn ändå (för mycket dyra pengar) men inte i morgon på den stängda krigshelgdagen och efter den har våra olika dekokter säkert fått oss på benen igen. Vad tror ni? Fransk eller svensk kur? Eller är vi helt enkelt hypokondriker?

L'Armistice. Stilleståndsdagen 11 november 1918

I morgon är det helgdag som sagt. Och av mycket större dignitet än man förstår som svensk. Man helgar nittioårsdagen av undertecknadet av stilleståndsavtalet mellan Frankrike och Tyskland den 11 november 1918.

"La Grande Guerre" eller "14-18" som det också kallas är över denna dag för nästan hundra år sedan. Resultat: ett ofantligt lidande med cirka 10 miljoner döda och 6 miljoner skadade eller invalidiserade. Fransmän. Hur det såg ut på tyska sidan vet inte jag. Inte heller om detta uppmärksammas där?

Här blir det iallafall tyst minut kl. 1100 i morgon och högtidliga ceremonier i direktsändning. Med Sarkozy - förstås.

I dagens lokaltidning skrivs om förberedelserna för olika minnesceremonier också här. I skolorna berättar de äldre lärarna för barnen om farfar eller farfarsfar som dog i kriget. Visar bilder, vykort, brev och kartor från "Det stora".

De små visas upp vid de monumenten med alla stupades namn ingraverade. Som i Washingtons Vietnammonument eller vårt Estonia. Man undrar: är det bra eller inte? Det är klart att det är viktigt att minnas sin historia. Men vad gör det innerst inne med inställningen mot grannlandet Tyskland? Det man faktiskt nu sedan länge är så sams med?

En man jag känner - en svensk fyrtioåring vars mamma var fransyska tål inte en tysk. Han är född i Sverige, har aldrig bott i Frankrike, talar inte franska, har bara varit där på besök någon enstaka gång som barn och har ingen kontakt med sina franska släktingar. Mamman är död sedan länge. Ändå tål han inte tyskar. Någon gammal släkting dog i det stora kriget och det har satt spår i honom, i ett annat land, flera generationer senare.

Egentligen förstår jag ingenting. Det är likadant när jag ser soldatmonumenten i de små byarna. De är alla från första världskriget och hedrar byns tappra som stupat för fäderneslandet. Namn och årtal står där. Alla dog de mellan "14 och 18".

Men det andra världskriget då, det som var minst lika fasansfullt och berörde så många fler? Nej, de som stupade då, mellan "39 och 45", deras namn står ingraverade lite försynt på statysocklarnas sidor, ditsatta sådär i efterhand. Man buntar ihop alla sina döda men det är Det Stora Kriget som satt de verkliga spåren.

Om man nu ska gå på hur det "firas". Så här såg det iallafall ut, då för nittio år sen. Avtalet undertecknades för fransmännen av Maréchal Foch i en järnvägsvagn i Compiègneskogen. Själva vagnen lär ha förstörts av Hitler men icke desto mindre fick motsvarande nederlagsdokument också undertecknas i en järnvägsvagn ett par decennier senare.

Jag tror jag ska plocka fram min På Västfronten Intet Nytt för att uppdatera mig. Att leva i ett nytt land betyder också att kunna dess historia.

http://intressant.se/intressant

Det franska tvättmysteriet

Nu blir det torktumlare i huset som sagt. Och på en kommentarsfråga funderar jag kring om den påtagliga franska motviljan mot torktumlare har att göra med "mamma är lik sin mamma"? Man gör som man alltid gjort - tvätt ska hängas ute? Många i Sverige gillar ju också sina utetorkade lakan?

Från mitt sjukfönster tar jag denna bild på grannens terrass. Idag är det rått och gråmulet igen. 15 grader och regn i luften. Icke desto mindre är detta den andra tvättmaskinen för idag hos våra grannar.

Igår stod samma ställning full med lakan och handdukar. Våra unga grannar är ett rart par i 30-årsåldern med dockhem och pedantskött trädgård. Ett par gånger i veckan och varje lördag och söndag hänger tvätten på sina ställningar.

Man sitter inte och solar och tar det lugnt på terrassen. Man hänger tvätt. Pular, rättar till och är noga med hur man sätter klädnyporna. Plockar sen ömt ner den och stryker också utomhus om det är väder för det. Det är ett evigt pysslande och vi vet precis vad P och S har för underkläder och vilken sorts skjortor han föredrar.

Nu är det extra mycket tvätt. Svärföräldrarna är på veckobesök och det dammsugs, skakas mattor och fejas. Och tvättas. Förstås. Svärmor tvättar och pysslar, svärfar plockar ekollon för hand och rycker ogräs i trädgården om han inte vilar sig en stund med Le Monde. Svärmor hänger nästa tvätt.

De flesta franska hem vi varit i, på visning mest innan vi köpte vårt eget, har inte precis gett intryck av extrem renlighet. Snarare tvärtom, ofta rörigt och ostädat och i sanningens namn rätt skitigt. Ändå har jag aldrig sett så många sorters tvättmedel, putsditon, skurtrasor i olika utformning, de mest osannolika städredskap, hinkar, moppar och rader av tvätt- och sköljmedel som i de franska varuhusen.

I morgon flyttar vi ju ur huset. Så det är dags att köra en tvättmaskin inför det. Men den får torka inomhus. På ställning för sista gången!

Ombyggnation

Huset vi köpt är nytt och fräscht. Väldisponerat till största delen. Men det finns det som behöver göras för att vi ska få det som vi vill ha det.

Franska hallar, t.ex är per definition smala, trånga och med noll utrymme för att hänga undan kläder och skor utan att det ser ut som bombnedslag.

Tills vidare har vi ett skoställ och hänger kläderna i garaget som nås genom dörren till vänster. Som efter omständigheterna, dvs flytten från 140 kvm till 90, ändå ser hyfsat ut. Men här ska bli ett riktigt förråd med hyllor och verkstadsdel. Bilen klarar sig ute året om i det här klimatet och vi behöver sekundärytor.

Franska fruar kör sin tvätt i köket. Opraktiskt och dumt. Så tvättmaskinen får flytta och får sällskap av torktumlare. Dom FINNS i Frankrike, vi har sett dom!! På franska El Gigantens motsvarighet. Däremot verkar de inte finnas i hemmen men hos oss kommer det att installeras en. Senaste regnperioden resulterade i torkställningar i vardagsrummet - fransk vana vi inte kommer att anamma.

Vår trappa är böjd och fin. Men förskräckligt obehaglig att gå i. Den är smal det finns inte handtag att hålla sig i. Jag har snubblat i den ett par gånger och det har varit nära-döden-upplevelser. Man vill inte utsätta sig själv eller gäster för brutna ben eller nackar i en sån ledstångslös trappa så det ska också fixas.

Av Monsieur Serge med sina mannar som kommer på onsdag och plastar in halva huset. För här ska rivas väggar, öppnas upp för inbyggda garderober i hallen och göras annan öppning till köket. Ledstång och tvättutrustning , överallt kommer de att hålla till. Så det är bara att hålla andan, flytta ur huset i två veckor, bo hos vänner och hoppas att det blir så fint som utlovat.

"Pas de soucis, Madame", säger Monsieur Serge. "Rien n'est impossible". Bekymra er inte, ingenting är omöjligt. Och ger oss en 400-sidig katalog med skåpsinredningar att ta ställning till!

Franska virus

Idag har det varit en fantastiskt vacker dag. 18 grader och sol. Som jag har fått se i sängläge, från insidan, instängd som i ett fängelse. Som skuggan av vårt gallerfönster.

Franska virus är inte att leka med. Maken dras sedan flera dagar med halsont, snuva, huvudvärk och tappad röst.

Honom tog vi till apoteket för några dagar sedan. Detta är mycket effektivt i Frankrike. En välutbildad farmaceut ställer frågor: feber? hosta: seg eller torr? Snuva: rinner eller täpper till? Besvär enbart på dagen eller också på natten?

Smärtstillande pastiller (lidocaïne är superbedövande) ordineras för halsen. Och en fyradagarskur med piller för Dag och Natt - Jour et Nuit. Noggranna instruktioner om att dessa ska intagas morgon, lunch, middag och till natten

Och blir det inte bättre efter fyra dagar: uppsök läkare. Ord och inga visor.


Maken är nu med hjälp av piller och sängläge något bättre. Då insjuknar jag och förstår först då hur "ont-i-halsen" han har haft. Det blir lidocaïne för mig också.

Dock är det söndag och någon ny fyradagarskur går inte att ordna. Det blir svensk Nezeril och Treo så länge.

Fotoförbud?

Ser ni tanten bakom den vita disken? Hon som ser att jag tar en bild på ingången till Intermarché? Nja, hon syns ju knappast och tur är väl det.

Jag tar ju bilder på allt vad vi gör, dokumenterar vår vardag och speciella händelser. Jag är en "mammarazzi" och har alltid varit.

Och det är klart att man får vara försiktigt med vad man lägger ut för bilder på nätet, inte alla vill vara så synliga. Men entrén till en matbutik, kan det vara kontroversiellt?

Damen bakom disken är en kundtjänstdam. Det är till henne man går om man vill byta saker, hon är den som ordnar till det när det strular i kassorna, ja ni vet. KUNDTJÄNST, Service des Clients, alltså.

Hon stoppar mig när jag är på väg in i butiken. Och frågar varför jag fotograferat? Har jag fotograferat? Av vilket skäl och vad ska i så fall bilden användas till? Jag blir helt perplex. Och förklarar vänligt att vi är nya invånare i landet, att det är många i Det Gamla Landet som tycker det är roligt att se hur vi har det, till fest och till vardags. Så därför tar jag bilder av allt vi gör.

Jo, allt det här säger jag. Och lägger också till: och eftersom vi är kunder i er butik ville jag ta en bild på hur det ser ut när vi går och handlar hos er. Damen är fortsatt mycket misstänksam och att vi är hennes kunder känns verkligen inte. Det blir istället plötsligt som när man får visa väskan i tullen eller tas åt sidan för att guldarmbandet gett utslag i pip-portalen på flygplatsen.

Hade det inte varit för digitalkamerornas tid hade jag känt på mig att hon velat slita rullen ur kameran. Jag bestämmer mig därför för att vända på det hela och frågar vänligt: varför undrar hon över detta? Har affären haft obehag av tagna bilder tidigare? Brukar det komma in spioner från okänt håll och fotografera för att sen genera på något vis?

Jo, så är det, säger hon. Man har haft besvär med fotografer tidigare (!!??) så därför undrar hon nu på vilket sätt jag ska använda bilden. Jag försäkrar henne att hon inte behöver oroa sig. "Il faut pas se faire des soucis", säger jag lugnande.

När vi sen ska köpa grönsaker förstår jag något av hennes oro. Det är sen lördageftermiddag och det syns på paprikorna, svamparna och zuccinin att de legat där en hel vecka. Det är slokigt och skrumpet och lite halvmögligt. Kanske var det därfor hon var orolig?


Det blev inga grönsaker. Inte vågade jag ta bilder på de rynkiga auberginerna heller. Men hem kom vi med annat gott.

Byter vi matvarukedja får jag väl köra med dold kamera.

Vardagssysslor

I Frankrike blir det många flaskor. Vin och vatten dricks till vardags och i mängder. Så behållarna är stora och blir snabbt fyllda.

I kontrasternas land står de här två precis bredvid det vackra korset - det är en välsignad handling vi utför.

Vi åker sen till Intermarché, en av de otaliga matkedjor som finns här. Man kan också välja mellan L'Eclerc, Géant, Casino (Hypercasino om det är riktigt stort) och Carrefour.

Vårt Intermarché ligger närmast. Det är stort, har det mesta och en välsorterad fisk- och köttdisk. Men grönsakerna har börjat se lite vissna ut på sistone och en märklig kundtjänsttant häromdagen gör att vi funderar på att utforska några av de andra.

Undrar ni varför Intermarché (och allt annat dessutom) affischerar att de har stängt på tisdag den 11 november? Detta är ännu en Jour de Férie, helgdag, som vi behöver lära oss.

Farbrorn på nedre bilden som stultar över gatan i byn, han vet. Han var säkert med dessutom. Det är Stilleståndsdagen man firar. Om det är första eller andra världskriget vet jag inte än men ska ta reda på till på tisdag.

Som sagt: de stora krigen är allestädes närvarande här.