L'Armistice. Stilleståndsdagen 11 november 1918

I morgon är det helgdag som sagt. Och av mycket större dignitet än man förstår som svensk. Man helgar nittioårsdagen av undertecknadet av stilleståndsavtalet mellan Frankrike och Tyskland den 11 november 1918.

"La Grande Guerre" eller "14-18" som det också kallas är över denna dag för nästan hundra år sedan. Resultat: ett ofantligt lidande med cirka 10 miljoner döda och 6 miljoner skadade eller invalidiserade. Fransmän. Hur det såg ut på tyska sidan vet inte jag. Inte heller om detta uppmärksammas där?

Här blir det iallafall tyst minut kl. 1100 i morgon och högtidliga ceremonier i direktsändning. Med Sarkozy - förstås.

I dagens lokaltidning skrivs om förberedelserna för olika minnesceremonier också här. I skolorna berättar de äldre lärarna för barnen om farfar eller farfarsfar som dog i kriget. Visar bilder, vykort, brev och kartor från "Det stora".

De små visas upp vid de monumenten med alla stupades namn ingraverade. Som i Washingtons Vietnammonument eller vårt Estonia. Man undrar: är det bra eller inte? Det är klart att det är viktigt att minnas sin historia. Men vad gör det innerst inne med inställningen mot grannlandet Tyskland? Det man faktiskt nu sedan länge är så sams med?

En man jag känner - en svensk fyrtioåring vars mamma var fransyska tål inte en tysk. Han är född i Sverige, har aldrig bott i Frankrike, talar inte franska, har bara varit där på besök någon enstaka gång som barn och har ingen kontakt med sina franska släktingar. Mamman är död sedan länge. Ändå tål han inte tyskar. Någon gammal släkting dog i det stora kriget och det har satt spår i honom, i ett annat land, flera generationer senare.

Egentligen förstår jag ingenting. Det är likadant när jag ser soldatmonumenten i de små byarna. De är alla från första världskriget och hedrar byns tappra som stupat för fäderneslandet. Namn och årtal står där. Alla dog de mellan "14 och 18".

Men det andra världskriget då, det som var minst lika fasansfullt och berörde så många fler? Nej, de som stupade då, mellan "39 och 45", deras namn står ingraverade lite försynt på statysocklarnas sidor, ditsatta sådär i efterhand. Man buntar ihop alla sina döda men det är Det Stora Kriget som satt de verkliga spåren.

Om man nu ska gå på hur det "firas". Så här såg det iallafall ut, då för nittio år sen. Avtalet undertecknades för fransmännen av Maréchal Foch i en järnvägsvagn i Compiègneskogen. Själva vagnen lär ha förstörts av Hitler men icke desto mindre fick motsvarande nederlagsdokument också undertecknas i en järnvägsvagn ett par decennier senare.

Jag tror jag ska plocka fram min På Västfronten Intet Nytt för att uppdatera mig. Att leva i ett nytt land betyder också att kunna dess historia.

http://intressant.se/intressant