Dam med duva

Här är några av de första bilderna med min nya kamera. Med sin fantastiska zoom. Jag sitter på en restaurang, tvärs över gatan, långt från den här gamla damen som verkar tala med sin duva. Vi är i en liten okänd stad och äter lunch. Och den franska gamla damen är liksom tidlös i sin städrock där hon står och tittar ner på gatan och inte har en aning om att hon fångas in av min kamera.

Urgammal oliv

Vi åker husbil till kända och okända utflyktsmål. I området runt den romerska akvedukten Pont du Gard står ett par mycket gamla olivträd. Alldeles enorma är de faktiskt. Man häpnar när man läser vad som står på stenen intill. "Jag är född år 908". Och nej, jag har inte tappat bort siffran ett i början. År 908 alltså.

Trädet berättar sedan om sig själv att det mäter 15 meter runt trädkronan och 5 meter runt stammen. Och att det vuxit i Spanien fram till 1980-talet då det adopterades och planterades här och att det nu är stolt att tillsammans med två lika gamla träd få vara en del av utsmyckningen runt den gamla akvedukten.

Man känner historiens vingslag. Vi befinner oss på riktig "daVinci-kod-mark".

Viner från Côtes- du- Rhône

Under vår husbilsresa till Languedoc kommer vi i kontakt med andra viner än de vi nu är vana vid från vårt område. Där vi bor är rosévinerna ljusrosa som bensin och det sägs ofta att "ju ljusare dess bättre". Här i Languedoc är man mycket stolt över sina viner som anses hålla hög klass. Och rosévinerna är hallonsaftsfärgade och mustigare. Goda, trots att många lite föraktfullt kallar dem just "bersåvin" eller "hallonsaft". Nog dög dom åt oss! Och den som vill träna sin franska och läsa på om Tavel-viner kan klicka på bilden så syns texten.

Stationen i Vers

För några veckor sedan for vi på husbilsutflykt, maken, Dessi och jag. Vi åkte inte så långt men lämnade ändå vårt departement, Var och for till Languedoc Roussilon, departementet närmast västerut. Deltalandskapet Camargue, romersk akvedukt och lite annat stod på vår besökslista. På väg till den gamla akvedukten Pont de Gard hittade vi den här trevliga restaurangen.

Man kan göra mycket med gamla nedlagda järnvägsstationer - bo i dem som Christina i Striberg gör. Eller som här, förvandla den till en charmig restaurang. Mitt ute bland de många vinodlingarna, mellan städerna Nimes och Uzes ligger den pyttelilla orten Vers. Här stannade tågen förr - nu kan man äta en överdådig trerätters "dagens" till mycket överkomligt pris i de bevarade lokalerna. Med gåslever som förrätt bland annat!

Ägaren, som såg vår svenskregistrerade husbil berättade att han varit i Sverige - ganska många fransmän har det faktiskt, ibland jobbat också på ställen som Mölndal eller Kalmar vilket alltid förvånar oss.

Vardagskväll i sydfransk by

Efter en het dag då det nästan inte gått att vara ute kommer kvällssvalkan. Vi grillar några minispett och äter dem utomhus tillsammans med färsk grön sparris och béarnaisesås. En bit mörk choklad till efterrätt - det har vi lärt oss här är bra för hjärta och andra eventuella krämpor.

Plötsligt får Dessi fnatt och far rätt in i lavendelhäcken. Den som slår ut när som helst. Det bökas och prasslas och det är bara att konstatera att "något, ganska stort", säger hussen, finns därinne. Usch, min ormfobi slår till, den som legat vilande sedan vi lämnade huggormsskärgårdslandet.

Men, nej, det visar sig vara en jättegroda. Eller padda kanske, stor som ett mindre marsvin är den iallafall och Dessi far efter den och nosar och beter sig - nåt sånt här har hon aldrig sett. Mitt kamerabatteri är på upphällningen och bilderna blir därefter. Men grodan, "la grenouille", den som fransmännen gillar låren på, smiter in och parkerar sig bakom en av våra krukor som passligt nog just då bevattnas.

Där sitter den sen i vattnet, stilla utan att oroa sig det minsta för urinvägsinfektion. Ett varv tar den in till grannen men där är det snustorrt och den är snart tillbaka i våra fuktiga rejånger.

Vi har fått ett husdjur till!! Jag tycker den är ganska söt med sina svarta ögon och sin lessna mun men maken tycker den är ful. Antagligen för att jag inte ska frestas att pussa på den!

Resten av bilderna är från den stilla efter-maten-stunden med fokus och zoom på trädgård och provencalsk kvällshimmel.

Målardag

Den kanske får slippa bli övermålad, min trädgårdstavla. Idag har den fått ytterligare en genomgång och finputsning och trots 32 grader i skuggan börjar jag känna mig mer tillfreds med akrylfärgerna. Trots att de torkar på paletten inom en timme! Fullt så blåtonad som på bilden är dock inte muren - vet inte varför Picasaprogrammet tyckte det skulle se ut så.

Vi har det väldigt varmt härnere alltså - över 30 grader nu i många dagar. Pust. Tack och lov för vår "clim", vår air-condition som nu får gå dygnet runt. På fredag öppnar poolen i vårt område, det ska bli skönt att kunna kliva i vattnet och simma igen!

Au revoir Mårr Mårr

På franska heter mormor och farmor samma sak: Mami. Och morfar och farfar följaktligen Papi. Varianter förekommer men det här är det vanligaste.

Mitt lilla halvfranska barnbarn har alltså två Mami - en fransk farmor och en svensk mormor. Eftersom barnet är tänkt att bli tvåspråkigt kallas alltså jag som är Mormor för just det. Och franska farmor får ensam kallas Mami. Ganska praktiskt - och väldigt svenskt också.

Lille G och hans mormor och farmor (här tillsammans alla tre - suddad för mamman vill inte att barnet ska figurera på internet)
håller på att erövra språken, både det svenska och det franska. Men går man på fransktalande dagis, bor i ett land där det talas franska och har en pappa och en mamma som talar franska med varandra så förstår man ju vilket språk som dominerar.

Men han är duktig ändå - han förstår allt som hans mamma säger på svenska. Och kan många ord också. Mormor känner han också igen, vi har träffats ganska regelbundet sedan han var en klonad bebis av äldste sonen. Ibland talar vi med varandra på telefon och då berättar han många saker med fransk intonation. Jag förstår inte mycket mer än att det är med stor inlevelse han vill att jag ska veta vad han förmedlar. Ibland blir han alldeles tyst och lyssnar noga och andas fort i luren. Om jag skulle sjunga Ekorr'n satt i granen till exempel. Eller fråga om han kommer ihåg Mormors HUND. Den som han kallar "chien, chien", hund, hund på franska.

Igår hade vi ett kortare samtal på telefon. Plötsligt tyckte han att han hade berättat färdigt och vill lämna luren till sin pappa. Och sa alldeles väldigt tydligt: "Au Revoir, Mårr-Mårr". Med mycket franska tungrots-r. Man är en fransk-svensk Mårr-Mårr, det är väldigt roligt!

Min nya zoom

Vilken lycka att kunna stå i fönstret på andra våningen och zooma in några hus nere i byn, de gamla olivodlingsterrasserna långt bort i bergen på andra sidan byn och så åskregnsdropparna på rosorna på terrassen rakt nedanför . I ett enda svep.

Sista bilden är utsikten från vårt köksfönster. Överallt har vi de vackra bergen omkring oss. Och lavendeln i trädgården är timmar från att slå ut.

Sydfransk åskhimmel

När det åskar här hos oss i Provence är det med besked. Vi är dock hyfsat vana, skärgårdsåskvädren under många år på ön i Sverige lärde oss att leva med både blixt, dunder och långa strömlösa perioder.

Här brakar det mellan bergen så att man nästan blir lomhörd. Fort får man rusa, hämta in stolsdynor och rycka sladdar till datorer och tv-apparater och inom ett par sekunder mellan blixt och knall kommer skyfall av sällan skådat slag. Till skillnad från den svenska ö-världen där vi kunde vara utan ström i timmar kommer den här tillbaka inom några minuter. Fransmännen måtte vara utrustade med extra uppbackning - idag är det söndag och inte tror man att någon jobbar då? Men det går bara några minuter mellan varje avbrott och sen blinkar det till och vi får tillbaka strömmen. I ett par omgångar får man ställa om tv-displayer och klockorna på ugnen och micron men värre än så är det inte.

Vi hade nästan 32 grader och 30 procents luftfuktighet på eftermiddagen, varmt och tungt var det och för första gången i år satte vi på vår klimatanläggning på behagliga 22 inomhusgrader - COOL. När åskan passerat hade vi 24 grader och 95% luftfuktighet!! Inte konstigt att man känner av väderomslagen!!

Mera tavlor

Det är nog bara att vänja sig. Att sitta ute i provenceträdgården och försöka få till nya sorters motiv och färger, dessutom i 29 graders värme och med akrylfärger som inte gillar varken mig, motiven eller penslarna är inte lätt. Antagligen blir det övermålning med snart inköpta oljefärger men tills vidare kan de få en liten stund på bloggen. En del av det sydfranska livet är de ju, utsnitten ur nedre delen av vår provencalska trädgård.