Jag går igenom bilder jag målat under tidigare perioder. Såna jag sålt eller gett bort, till barn, vänner och släktingar. Det blev inte så många som kom med till Frankrike och jag är nu glad att de gläder andra på deras väggar.
Men när jag såg den här, kvinnan utan huvud och med armar som inte längre kan omfamna, kom jag osökt att tänka på Felicia Feldt. Den unga kvinna jag såg ta självsäker plats hos Skavlan för ett tag sedan och vars bok "Felicia försvann" kom i postlådan igår. Den tar inte lång tid att läsa och att jag ville göra det beror på att det här med att offentligt "avrätta eller halshugga " sina föräldrar, i första hand sina mödrar är något jag ABSOLUT inte förstår. Jag mår illa av detta, jag har sett det också i min närhet även om det inte publicerats böcker om det hela och jag vet vad det gör med en familj. Genom generationerna.
Jag har läst Jan Myrdals "En barndom" och vet vad som hände med Alva Myrdal efter det. Samma sak med Kerstin Thorvall och hennes gräsliga skildring av sin mamma där mamman också bröt ihop och försvann för omvärlden och där hon själv, Kerstin, nu postumt blir utsatt för samma sak av sonen Gunnar Falk. Inte genom någon bok. Än. Men väl genom intervjuer och annan information om hur fruktansvärd denna barndom också var.
"Mig äger ingen" och "Svinalängorna" upphöjdes också för samma sak: uppgörelser med "taskiga barndomar" på ett eller annat sätt. Oftast dysfunktionella familjer med alkohol inblandat. Och som resultat de obligatoriska maskrosbarnen. Där var det i och för sig inte kändisföräldrar, annars är det ju det som är symptomatiskt för att man ska publicera sånt som egentligen kan skrivas men helst läggas i en skrivbordslåda och betraktas som en terapeutisk bearbetning. För det är klart man har rätt att känna och också skriva om det man upplevt. Det är hur och vad man gör av det som räknas. Vill man få ära, berömmelse, publicitet, bli betraktad som riktig författare, ges en möjlighet att få fortsätta skriva - tjäna pengar kanske? Eller riktigt tvåla till den man ger sig på. "Ta heder och ära av offentligt" som Felicias mamma skriver.
Också Karin Thunberg kände ett obetvingligt behov av att skriva om sin mer och mer psykiskt sjuka mamma som fick samlarmani - en oerhört skyddslös och utlämnande bok, dock skriven med viss ömsinhet och inte full av det våldsamma uppgörande raseriet som betecknar många av de andra skildringarna.
Och vad gjorde en av döttrarna Gyllenhammar för några år sen? Boken "En spricka i kristallen" är en svidande uppgörelse, inte med pappan Per i första hand utan med den nu döda mamman Christina som beskrivs som ett känslokallt monster.
Mest är det kvinnorna som har behov av att göra upp med och demonisera sina mödrar. Men Slas' son har uppenbarligen haft samma behov av att beskriva faderns alkoholism och i Leif GW Perssons senaste bok "Gustavs grabb", vem är det som förgörs, hängs ut, beskrivs som en fruktansvärd ragata som på alla plan gör livet svårt för honom. Mamma förstås. Pappan däremot är den som i allt formar den unge Leif och är hans livs idol. Leif GW har åtminstone haft den goda smaken att vänta med sina sena tonårsrelaterade mammapåhopp tills hon var död. Gick han ens på begravningen? Jag tror inte det, jag blev så upprörd över skildringen att jag förträngde vissa delar av det jag läste.
Och så är det nu dags för Felicia att ge sig på sin snart 70-åriga mamma. En stark, obekväm kvinna, utlevande och säkerligen inte lätt att ha som huvudsaklig vårdnadshavare. Jag känner inte Anna Wahlgren men har ju följt henne genom åren - min första bekantskap med henne var som romanförfattare där hon skrev ovanligt bra böcker - en som hette Veka Livet och handlade om kvinnor på BB och tiden därefter. Precis mitt i prick i dåtidens 1970-tal. Hon hade ännu inte börjat med sin Barnabok och sina teorier om barnuppfosdtran och Sova hela Natten och dunka ungar i baken och lägga dem på magen trots nya rön om spädbarnsdödlighet, så trots att vi fick barn ungefär samtidigt var det inte något jag tog till mig eller applicerade på mina egna ungar.
Jo, i en sak tyckte likadant som hon: Inga ungar på dagis före tre års ålder. De är för infektionskänsliga och blir ideligen sjuka utan att deras outvecklade immunsystem stärks vilket alla trodde då och tror nu. De har heller ingen egentlig social glädje av varandra innan den åldern heller, de är för många och för små för att klaras av av för få vuxna som ideligen byts ut dessutom. Separationer och anknytningar blandas och det är inte bra och det var för många mammor som gick på myten om "självförverkligande" och lämnade sina barn ifrån sig alldeles för tidigt. Så jag gick emot strömmen och var hemma med mina tre barn i nästan 8 år. Något jag aldrig ångrat och ett beslut jag alltid kommer att vara oerhört glad för att jag tog. Mitt livs bästa år!
Dagisdiskussionen är lika aktuell än idag även om barnledigheten är betydligt längre än den var då för 40 år sen. Sex månader fick man vara hemma, vem sjutton kunde lämna en spädis ifrån sig då?
Där tyckte vi lika, Anna och jag. Sen undrade jag förstås också hur det stod till med alla de där barnen och alla de nya männen och äktenskapen och skilsmässorna och det hesa whiskyskrattet och de tvärsäkra debattinläggen. Hur det var för barnen egentligen. För en annorlunda mamma det var hon ju och sådär många barn hade man ju inte, inte de flesta av oss. Men hon skrev också flera bra romaner och novellsamlingar under de här åren, det har man alldeles glömt. En sällsynt skarp iakttagare var och är hon, både när det gäller barn och relationer.
När jag nu läser Felicias bok blir jag mer än beklämd. Om det inte varit så att hon varit kändisbarn hade man kunnat ifrågasätta om den ens getts ut. Något litterärt mästerstycke är det verkligen inte även om man känner att hon gjort försök i den riktningen. På vissa ställen blir det rent patetiskt och det känns mera redaktörsredigerat än egenformulerat. Det är en samling fragmentariska bilder, dessutom i rörig okronologisk ordning och en del från så tidig ålder att man har anledning att misstänka om de verkligen kan stämma. Hon har också gått många år i terapi, av den sort där det tyvärr kan inträffa att man leds in i bilder, tankar och upplevelser som faktiskt inte stämmer med hur det verkligen var.
Vissa inslag är av karaktären att man funderar över om inte socialen borde kopplats in om det nu var så där illa: En mamma som super, "kn**ar runt, lämnar ansvaret för mindre barn till inte mycket större, försvinner iväg i dagar utan att bli nåbar och inte i tid ser att de nyknoppande tonårsflickorna blir utsatta för de många männens tafsförsök.
Att Felicia blir tagen hårt om hakan, hållen spänt i håret och utsatt för sin mammas vassa blick, får gå in på sitt rum tills hon kommer ut och är glad och får vara med i flocken igen och fått två örfilar under sin barndom är förstås inte försvarbart. Men det får ju sägas att värre saker har många varit utsatta för och några misshandelsscener av dysfunktionellt slag förmår Felicia inte klämma fram.
Icke desto mindre har hon helt tagit avstånd från sin mamma. Och det står ju var och en fritt. Det kan man göra - vad kan man göra som mamma i ett sånt läge? I synnerhet som försoningssamtal tydligen urartat och Felicia förvarar därmed i sin bok och hos Skavlan och i intervjuer rätten att just inte behöva försonas och att man kan leva sitt liv bra ändå.
"Säg upp dig från din mamma" och du säger upp delar av dig själv säger jag. Felicias egen son vill flytta till sin pappa och ger den lillgamla förklaringen: "För att du har en så dålig relation till din mamma". Inte ens då begriper hon att gör man så här så förstör man, inte bara för sin mamma utan för sig själv och framförallt för sina barn. Själv har hon följt sin mammas mönster med flera barn med olika fäder och det skylls förstås också på mamman. (Jag såg en rolig skämtteckning med en upproriskt tonåring som hytte näven åt sin mamma och i pratbubblan sa: Passa dig kärringjävel, annars skriver jag en bok om dig. Ja, kanske ska vi bäva lite vi mammor till medelåldringarna. Eller bara låta det passera - och ta det för vad det är, de sena tonårsrevolternas tid, sena som de är med allt om man jämför med vår egen generation?)
När jag för ett tag sedan tittade på Stjärnorna på Slottet slogs jag av att alla, Kim Anderson, Johan Rabeus, Louise Hoffsten, Johan Rheborg och Christer Lindarw, ALLA, kom de i sina nära berättelser tillbaka till sina föräldrar och hur de präglats av dem och sin uppväxt.
Kim A och Johan R tillhörde rebellgenerationen Orvar där man bara skulle göra upp med föräldrarna och också gjorde det. Men Johan R beskrev också varför: han var utsatt för en 1800-talsuppfostran som krävde att han skulle följa i familjens tradition och avstå från sitt livs kall - att bli den makalöse skådespelare han är idag. Han fick bryta med sin familj under många år. Han älskade sin mamma och tackade henne i sin himmel för all den kärlek hon gett honom. "Annars hade det inte gått", sa han. Och om sin pappa ambassadören, den hårde som vill tvinga äldste sonen in i näringslivet, berättade han hur svårt det varit. (Jag har personligen träffat just denna pappa på sin ålders höst och han var till och med närvarande när maken och jag gifte oss lustigt nog. Då var han gammal och mild och det fanns ingenting av militärisk disciplin kvar). Och om just detta berättade Johan R i det där slottsprogrammet.
Hur han satt hos sin gamla pappa där på hemmet och höll honom i handen. Och det sas inte så mycket. Men att det kom just en försoning över honom. En känsla av kärlek, förståelse och förlåtelse. Han kunde se och förstå och försonas. Och med tårar i ögonen sa han att han inte visste varifrån detta kom men att han var oändligt tacksam för att det hände. Och vad gjorde att den tuffa Vagina-Kim började gråta och blev känslosam över sin mamma? Jo, att hon varit så upprorisk, förbannad och förgörande mot sin mamma som kom från fel samhällsklass att många år gick förlorade med utebliven kontakt. Nu är Kim själv äldre, mamma själv och nu var det "lilla söta mamma", gammal i 90-årsåldern, så gullig och rar där på hemmet och den raraste mamma som fanns. Nog anade man mycket dåligt samvete och en ångerkänsla inför vad man gjort mot en annan människa tidigare i livet. När man inte visste bättre. För så är det ju också - föräldrar är faktiskt också människor, inte bara maktutövande djävlar som ska förpesta ens tidiga barndom och uppväxt. Och kanske senare liv också. Och det kan ta olika lång tid att faktiskt komma fram till och just försonas med det.
Just det där kan man önska en Felicia och hennes gelikar att de någon gång kommer fram till. Jag tror faktiskt Kerstin Thorvall och hennes mamma gjorde det också under senare år. Man kan hata, förbanna, gräma sig, skylla allt på och bestämma sig för att livet går att leva utan de viktigaste människorna i sina liv och att de bara måste sopas bort. Men kommer man inte till försoning och förståelse - det behöver inte vara förlåtelse tror jag utan bara förståelse - för den människans/fförälderns egna erfarenheter och bevekelsegrunder - ja gör man inte det, då, det är jag övertygad om - då dör man själv inte särskilt lycklig och man har inte haft någonting av vikt att föra vidare till sina barn.
PS. På min tavla rinner det sakta blod ur den stympade kvinnans sköte men på det svarta korset i bakgrunden finns det trots allt hoppfulla alldeles riktiga guldfärger.
