Husbilsliv. Rapport från nordvästskånsk camping

Efter några dagar hos familjen i Skåne är det dags att börja köra norröver mot Stockholm där vi har resten av familj och vänner. På söndag ska lilla L, sju månader döpas - i samma dopklänning som jag själv och mina egna barn burit. Det blir en riktig familjetillställning och det är extra roligt eftersom det var länge sen Vi har nu varit "on the road" i lite drygt en vecka och bott på camping i Luxembourg, Tyskland och nu i Sverige. Ork och kraft tog slut igår så vi tar välbehövlig paus från allt körande och ligger still och pustar och pular och städar och fixar till i vårt lilla minihus. Man ska inte inbilla sig att man reser ifrån teknostressen när man åker iväg så här. Tvärtom blir det än viktigare att kunna vara uppkopplad och tillgänglig för kommunikation och planering. Gårdagen var ur den synvinkeln ett enda stort elände med icke-fungerande modem och mobilt bredband plus krånglande mobiltelefoner på det. Inte får vi in svenska tv-kanaler heller vilket är lite synd, det lilla vi sett har varit med hög igenkänningsfaktor. Ser man på nyhetsuppläsare och väderpresentatörer känns det som om vi flyttat till Frankrike igår och inte för fyra år sen. Nyheterna känns också som om det var igår - förstås ett helt annat perspektiv än det vi får i Frankrike. Det känns på ett konstigt sätt som om tiden stått helt stilla. Allt är som det var när vi reste. Förstås har det hänt saker, min syster har flyttat till ett vitt drömhus med stall, nya barnbarn har kommit till, syskonbarn och barn flyttar och blir färdiga med utbildningar och får jobb, tack och lov. Men det räcker inte för att förta känslan av att är som förut. Det som hänt och som är påtagligt är att folk inte pratar med varandra utan i alla smartphones eller går omkring i sina egna världar med sladdar ur öronen. Detta är samma sak som i Frankrike. Men häromdagen mötte vi en svensk man på en smal grusgång. Han SÅG oss faktiskt och sa Goddag. Det var så konstigt att jag var tvungen att kommentera det. Jag undrar om det finns något annat land där människorna antingen tittar bort eller inte låtsas se en när man möts. Tyskarna säger Hallo och Tschuss, fransmännen alltid sitt artiga Bonjour och Au Revoir. Svenskarna mumlar till nöds något ohörbart. Dock inte på denna utpräglat skånska camping där vi nu står. "haj,haj" säger man och börjar genast ställa frågor om hunden och varifrån vi kommer och vart vi ska och "jasså, Frankrike, jajamen, där kan man ju åsse bo. Varmt och skönt på vintern, kantänka" och så får hundarna leka med varandra och "Dajjsi" blir en liten favorit som vanligt. Vi får tips på promenad och faciliteter inom campinområdet som ligger vackert och alla är så rara och vänliga och tycker det är ett bra beslut att stanna kvar en extra dag och "ta det litta loungt". Det är faktiskt befriande lugnt på det här stället, mest människor över femtio, inga barn som stojar, de flesta sitter med en bok eller ett korsord och verkar kunna det här med avkoppling. Det är kvalmigt och åskstilla, inte ett löv som rör sig. Maken tar siesta och jag lyssnar på min barndoms skånska som stillsamt sorlar runt husvagnar och i förtält. I morgon blir det huvudstadsliv!