Jag gissar att det är fler än jag som fått Bodil Malmstens senaste bok 'De från norr kommande leoparderna' i julklapp? Jag vet åtminstone en:-)
Nu har jag läst ut min bok. Jag har till och med läst den två gånger för jag ville känna efter ordentligt vad jag tyckte. Det tar inte mer än två timmar för en snabbläsare som jag att göra det, det är inte så mycket text och den är lättläst förutom några (rätt pretentiösa) stycken. Skriver bra gör hon ju, visst innehåll till trots.
Det här är inte avsett som en bokrecension i egentlig mening. Dels når den aldrig författaren, dels lär hon enligt uppgift inte läsa sådana och på bokens baksida står det att hon gjort en notering om att "sluta bry mig om vad andra tycker". Så då kan man ju få tycka då. Om någon vars böcker man köpt och uppskattat under flera år. En författare som på månaden när är jämnårig med en själv dessutom och vars självbiografiska böcker - Mitt första liv, bl.a - slagit an en barndomssträng också hos mig.
Och så den första verkligt bra: 'Priset på vattnet i Finistère', den som delvis legat som inspiration för vårt eget Frankrikeäventyr. Bara sätta sig i sin Rover och köra tills det tar slut. Till Finis Terrae, jordens ände. Vilket mod, vilken kvinna? Och till en trakt i Frankrike där vi själva åren innan var på väg att köpa fritidshus. Så jag vet precis hur det ser ut där hon bodde, tror också att jag vet vilken hennes närmaste lilla stad var. Det var roande, underhållande och tänkvärt, det hon skrev om sitt nya land. Man kunde till och med stå ut med för mycket Thomas Bernard och annat litteratursnobberi. Bodil är bäst när hon reflekterar själv, det var behållningen.
Men sen händer det något. I "Sista boken från Finistère" där hon hemlighetsfullt beskriver sitt uppbrott från det kära huset och mullvadsträdgården smyger sig bittra och negativa uttryck in. Depressiva och förföljesemaniska tankar om "onda män från Nantes" som, som det verkar, manipulerar ifrån henne hus och hem och sätter henne i den mest gräsliga av lägenheter i en stad vid Atlantkusten. En stad och ett hem där hon aldrig kommer till ro och allt är plötsligt bara fel, fult och ångersamt. Och inte har hon själv ett dugg med besluten att göra?
Det som var en indikation då blommar fullt ut nu i den här boken. Bodil lämnar sin lägenhet (ja, det är ju ingen hemlighet precis). Men innan dess så vänder hon sig mot det Frankrike hon förut så fascinerat beskrivit och haft det bra i. Jag blir arg. Jag blir riktigt arg och sur. För visst finns det mycket som inte fungerar i Frankrike. Som i alla länder. Men hon ger sig på det politiska etablissemanget utan att slutföra sina tankegångar. Nicolas Sarkozy är bara en vedervärdig människa i största allmänhet, Carla Bruni är ännu värre och föreningen mellan de här två gör att hon n ä s t a n flyttar tillbaka till Sverige igen. (Detta är extremt verklighetsfrämmande. Carla Bruni är enormt uppskattad av fransmännen, både som artist och rikets första dam och hennes nyöppnade sajt brakade ihop de första timmarna av anstormningen för ett tag sen).
Bodil har också en ny granne av samma hjälpsamma sort som vi själva har. Och han beskrivs på ett så taskigt och otacksamt sätt att man får hoppas att inte någon identifierar honom och skickar honom en översättning. Som "tack" för all den hjälp han bestått "Boudille" med under deras få grannår. Hade han vetat hur han beskrivs hade det känts. Men i Bodils värld blir han en ny Madame C, en förmodad litterär karaktär som man kan utrusta med vilka utseenden och egenskaper som helst.
Bodil kunde inte franska när hon flyttade till Frankrike. Hon är inte den enda svensk i den situationen. Men trots de nio åren här så beskriver hon själv att hon inte passar in. Hon står en dag och väntar utanför postkontoret i sin nya stad och blir då tilltalad på engelska av en fransman. Trots att hon har franska kläder, franska skor och inte sagt ett ord uppfattar fransmannen henne som utlänning. Något i hennes hållning, "hennes sätt att andas" kanske, hon vet inte vad det är. Och säger ursäktande: "je suis suédoise".
Ja, Bodil är svenska rätt igenom och de ränderna går aldrig ur. Det är inte fel i sig, varför ska man förneka sitt ursprung? Men, som utlandssvensk är det livsfarligt att börja reta sig på än det ena än det andra,klaga och börja beklaga sig. Över skitsaker dessutom. Franska Telia, Orange, är en "ondskefull" organisation som skapar "l'enfer", helvetet på jorden för henne, fransmän i snabbköpskö ger henne nästan stroke, Sarkozy igen beskrivs så att man befarar att Frankrike inte längre är en demokrati. När påven kommer till Paris försöker hon med sarkasmer beskriva "påven bla, påven blablabla" utan att ens fundera över vad det katolskt troende Frankrike upplever när deras högste andlige företrädare kommer till landet.
Jag saknar insikt, ödmjukhet och också självinsikt. Jag blir beklämd över en åldrande och bitter kvinna som egentligen tillbringar mera tid på Odenplan och Åhlens i Stockholm och att sitta i olika bokhandlar och signera böcker än att försöka hitta en ny och fungerande tillvaro i det Frankrike som hyllades så i början. Idag när hon också kan språket - nyckeln till all integration. På bloggen Finistere.se är det inte mycket bättre. Ren och skär pr-blogg med upprop att komma och köpa hennes böcker där hon sitter i de olika bokhandlarna. Antingen den nya eller den och de gamla via bloggen. Samtidigt som hon beklagar sig över alla resor som detta innebär och hur ångestladdat det är att tvingas vara med i tv-program och sommarprata i radio. Det enda som är roligt där är historierna om Familjen Tejp!
Jag hörde henne i somras, sommarpratande. Ganska intetsägande. Har man läst böckerna vet man vad hon ska säga. Och jag såg henne nu alldeles nyss via SvtPlay på Förkväll från i förrgår. Där satt hon, snipig och gnällig och upprepade det hon skriver och säger överallt. Att man blir galen i snabbköpskassorna i Frankrike därför att alla ska ta upp sina checkhäften, leta efter pennan och fråga vilken dag det är. Var lever hon undrar jag? På vårt Intermarché väntar man visserligen tåligt i sin kö men det är ingen som sölar i onödan eller håller på med checkar. De flesta betalar med kort som vi och alla är vänliga och artiga mot varandra. Inte mot Bodil, hon som blir rasande när hon inte får en ny plastkasse för att den första gått sönder.
"Har du flyttat hem till Sverige nu", säger Elisabeth Höglund reporter-rakt i Förkväll. Och Bodil blir tagen på sängen när Elisabeth också säger att hon listat ut att den hemska staden nära Nantes är St. Nazaire, en hamnstad vid Atlantkusten, känd för sina stora hamnar och dockor och en viktig ort under andra världskriget. Jo, det är den staden hon lämnat, det tillstår hon. Och jo, hon har nu lämnat Frankrike (tills vidare) för det är "så jobbigt när man bor i ett land, skattar i ett annat och det är så mycket med det administrativa".
Välkommen tillbaka till Sverige, Bodil, säger jag. Ditt franska äventyr verkar vara över. Synd att du, som nybliven pensionär, inte upptäckte hur oerhört lågt man blir beskattad här jämfört med Sverige - kanske hade du då valt att ändå stanna kvar och få ut lite mer av dina honorar än vad Anders Borg består dig? Och trots att du vet att dina krämpor åtgärdas så fort de uppstår och att man behandlas med respekt och värdighet också som "retraitée" så flyttar du tillbaka till ett vårdsverige under all kritik? Det är det mest förbryllande av allt.
Men ska man bo här måste man också lära sig koderna på riktigt och sluta upp med att ge det nya folket onda ögat så fort man inte får som man vill. A la suédoise!
