Spridda bilder från vår husbilsresa

Några sista bilder från vår resa. Jag är fortfarande road av kamerans zoomöjligheter och hittar ett vacker gallerverk, mogna paprikor och persikor och några vackra fönster där man kan ana sig till höstens början genom löven framför dem.

Kvällarna har vi tillbringat i bilens "vardagsrum" som är både bekvämt och mysigt med sina omvända förar- och passagerarstolar. Det magnifika älghuvudet satt i loungen i en lyxcamping. Ägaren var klart USA-inspirerad och hela stället kändes helt ofranskt.

Det gjorde däremot inte Toulouse Lautrecs slott. Titta på den vackra stolen med underbart mönster och färger som stod i en av salongerna. Och utanför i rabatterna blommade fortfarande hortensian!

Husbilsresa. Le Viaduc du Millau

Utan att ha en aning om vad som väntar oss ser vi, efter slottsbesöket, längre bort på motorvägen något som liknar Öresundsbron. När vi kommer närmare upptäcker vi en fantastisk brokonstruktion och när vi väl kört upp på den och jag kikar ner fullkomligt hisnar jag. När jag senare läser på inser jag att vi utan att veta om det kört över Europas högsta bro, en ganska ny sådan, invigd 2004. Den går över "Gorge du Tarn", ravinen där floden Tarn rinner längst ner. Läs mer på Wikipedia om Millau-bron, den som är intresserad.

Inga bilder kan ge det här landskapet rättvisa, det kan bara upplevas på plats. Tur jag inte visste om det här från början så illande höjdrädd som jag är. Men det var en upplevelse att ha gjort det och vi stannar till och med husbilen för att beundra det oerhört vackra landskapet. Bara några mil tidigare var det platt jordbrukslandskap - vinfält på vinfält där alla druvor nu skördas. Och sen fält på fält med utblommade solrosor. Bruna stod de där och väntade på skörd - kanske gör man solrosolja av dem? På fälten intill odlades majs i mängder och de här tre växterna dominerade den languedocska landskapsbilden helt.

Vår resa är slut, nu väntar bara den vackra vägen hem via Marseille och Toulon, den där man tidvis kör så man ser det glittrande Medelhavet. Nästa tur innan campingarna stänger för vintern går nog också västerut, Atlantkusten lockar och den ligger inte så farligt långt bort den heller.

Grannarna mittemot. Söndagkväll i byn

Det här är en vanlig söndagkväll i vår by och i vårt lilla område. Vi bor i ett parhus med trädgård och mittemot oss på ena sidan står ett mindre hyreshus. Eller det är fel uttryck, det är ett mindre hus med cirka 10 lägenheter, alla med balkong eller terrass.

En sån här mjukvarm, himmelsvart söndagkväll sitter alla ute. Man umgås tyst, det äts och dricks och pratas. På engelska i mittenvåningen där irländarna bor, i övrigt på franska. Lite mera högljutt på sista bilden där en 60+ disc jockey bor, det märks att det är mera ungdomlig franska som gäller där.

I övrigt rör sig alla ovanpå eller under varandra med eller utan ljud eller tv. Och vi har vår utsikt åt andra hållet där vi inte har någon insyn är alls, vi ser bara våra stora hundraåriga ekar och vårt olivträd upplyst i en magisk liten trädgård. Allt är perfekt. Vi har underbara grannar som inte stör ett dugg på ena sidan och är oss helt själva åt andra hållet.

Husbilsresa. En slottsbarnkammare för länge sedan

Allra sist på vår rundvandring i Toulouse Lautrecs födelseslott får vi gå in i hans barnkammare och senare sovrum. Här står tiden stilla faktiskt. På golvet ligger teckningar som den unge konstnären gjorde som barn, särskilt skicklig var han på att teckna hästar. Hans pappa var kavallerist och det fanns många hästar på egendomen. Han bryter i barn- och ungdomen båda sina ben och eftersom han lider av en väldigt ovanlig sjukdom (många tror att den beror på att föräldrarna var kusiner), läker det inte som det ska och orsakar hans småväxthet. Han blev bara 1.5 meter lång och sjukdomen ger honom också en framträdande näsa och de tjocka läpparna.

I det här rummet tillbringade han långa tider som konvalescent, men återvände också hit senare för att tillbringa somrarna här, framförallt tillsammans med sin mamma Adèle Tapie de Celeyran som under hela hans korta liv alltid fanns där för honom. Särskilt sedan föräldrarna skilt sig. Det var hon som såg till att han tvångsintogs för sina alkoholbesvär men det hjälpte ändå inte. På sista bilden, längst till vänster ser man den blott 36-årige konstnären strax före sin död. Han ser ut som han vore sjuttio år minst.

Det är ett sovrum med karaktär. Väldigt vackra tapeter och ljuset silar vackert in genom de halvt fördragna fönsterluckorna. Hans dockteater får mig att tänka på Ingmar Bergmans Laterna Magica och jag ser tydligt hur han trots sina benbesvär ändå använder sin lustiga cykel.

Vi tackar vår fantastiska guide för en intressant tur genom det gamla slottet. Och tycker, när vi väl satt oss i husbilen igen, att den här sortens udda utflykter är väl värda en omväg. Det här är ingenting man hittar i någon turistbroschyr, här måste man älska en konstnär alldeles själv och vilja ta reda på mera. Då blir det så här annorlunda och tankeväckande. Och vackert!!

Husbilsresa. Toulouse Lautrecs slott du Bosc

Här kommer vår lilla guide, Nicole Tapie de Celeyran, släkting till Toulouse Lautrec som fortfarande bor i slottet och är dess guide. Jag tror jag kan läsa mig till att hennes farfar var bror till konstnärens farfar, hon talar mycket familjärt om honom, nästan som om de känt varandra. Men han, Henri, som föddes 1864 och dog 1901, bara 36 år gammal (och åh, så gammal och tärd han ser ut på en bild strax innan han dör - av alkoholism) kan inte ha träffat sin släkting, det skiljer alltför många år trots allt.

Hur gammal kan hon vara, den flinka gamla damen som med krökt rygg raskt kilar upp och nerför de slitna stentrapporna och med väl inövad och rutinerad text berättar om de olika rummen, vad de användes till och hur familjen bodde och levde här. Kanske upp mot nittioårsåldern ändå. Vi imponeras storligen av att hon fortfarande bor kvar, av hennes energi och engagemang i släktstället.

Vi får en visning utanför slottet till att börja med och lyssnar till allt om dess historia. Mitt i alltihop kommer en fårflock rusande och Dessi får absolut fnatt. Det syns inte i bild men hon far fram som ett jehu till de här konstiga djuren som hon aldrig sett förut. Både Madame Nicole och vi skrattar åt hennes jaktförsök.

Sen tassar hon före och visar oss ett bibliotek, en matsal där det står uppdukat till hela familjen, det är som om de bara är ute på en eftermiddagspromenad och strax ska komma och slå sig ner för en kopp kaffe. och så salongen med en jättelik öppen spis, vackra gobelänger längs alla väggar.

På knarriga parkettgolv tas vi genom rum efter rum. Hur underhålls detta och hur värmer man upp på vintern funderar vi över.

Husbilsresa. Château du Bosc, Toulouse Lautrecs födelseplats

Det vackra medeltidsslottet ligger fantastiskt vackert med underbar utsikt. Här är tyst och stilla, de två hästarna på ängarna utanför står stillsamt bredvid varandra och inga ljud hörs. Vi går försiktigt in genom porten och hamnar på slottets innergård. Här förenas medeltid med nutid och aningarna från släkten Lautrec och Tapie de Celeyrans tid här känner man också. Så hette konstnärens pappa och mamma, de var kusiner som gifte sig med varandra och fick två söner varav Henri så småningom blev den berömde konstnären.

Mer om detta får vi snart veta när vi dragit i snöret till klockan som syns på näst sista bilden. Inifrån de öppna fönstren hör vi distinkta franska kvinnoröster men förstår att vi måste ge oss tillkänna själva. "Sonnez très, très fort" - ring mycket högt, står det på en skylt så det gör vi.

Och ut genom fönstret kikar den minstaste lilla gumma och säger åt oss att gå in i ett öppet rum och vänta på henne så ska hon strax komma och visa oss slottet. Och så tittar hon på Dessi och säger "Ici nous aimons les animaux, le chien est bienvenu aussi". "Här hos oss älskar vi djur, hunden är också välkommen!". Vilken tur! Dessi är på väg att bli en mycket kultiverad hund, hon har varit på muséer, i kloster, i kyrkor och nu är det dags för ett medeltidsslott.

Husbilsresa. Från Albi till Château du Bosc

Vi övernattar på en jättefin camping i Albi nära Toulouse med nybyggda små timmerstugor, en del av dem med trappor upp till terrass i träden. Och får hjälp av den trevlige campingägaren att ta reda på hur vi tar oss till Toulouse Lautrecs födelseslott några mil därifrån.

Vi kör igen på sömniga små franska vägar och passerar den lilla orten Naucelle. Precis där kan vi svänga av och stanna vid Château du Bosc, ett medeltidsslott som varit i släkten Toulouse Lautrecs ägo i många generationer. Det ligger lantligt och lummigt och vi ser för första gången både kor och hästar. Och ett gammalt slott med underbara färger på fönsterluckorna. Det är avskavt och skulle behöva målas och renoveras men här ligger det i all sin charm.

Dessi är glad att slippa åka bil och drar oss nyfiket vidare. Och vi undrar också om det finns någon här som kan visa oss runt. Enligt internetinformationen bebos slottet numera av en släkting till konstnären, en äldre kvinna som också är guide för slottet.