Oj! Franska hundbajspåsar!

Vi åker en liten sväng i väntan på makens hårklippningstid hos Martine i byn. Och åker ner i närmaste andra lilla by, den är så liten att vi aldrig varit där, bara passerat förbi.

Plötsligt får jag syn på den här ställningen. Det är en hundbajspåseställning (förlåt det tjatiga ämnet men det är liksom inte riktigt uttömt:-) ännu). Själva rullen med plastpåsarna syns inte här eftersom jag snabbtog bilden från bilen men väl texten som säger att det här handlar om hundhygien. Och klicka på bilden så ser man tydligt hur det hela ska gå till. Precis som vi gör i Sverige, viker påsen över "le crotte", knyter ihop. Och sen? Ja, det är ju det som är frågan.

För här får man gratis hundpåsar. Men var finns papperskorgarna där man ska slänga påsen? Och vem tömmer dom? Jag minns inte längre hur det där går till i Sverige - finns det verkligen tillräckligt med papperskorgar eller tar man, som vi gjorde, påsen med sig hem och slängde i soptunnan?

Hur tackar man för trattisar från Striberg?

Jo, vi har ju redan gjort det här på bloggen och uttryckt vår förtjusning över stundande svampmåltider. Men här kommer ännu ett speciellt tack till Christina på Stribergs station - den här skönheten har stått längs vår väg nu ett bra tag med skylten "A vendre". Bara 1500 Euro. Som hittat. Finns intresse finns gästrum!

Vår sydfranska by från ovan igen

Vi bor som i en tavla sa vi när vi såg ut över byn bara en kort bit från vårt hus. Klicka på sista bilden och se själva. Kan det bli vackrare?

Vår sydfranska by. Från ovan

Bara genom att köra upp några hundra meter från den vanliga avtagsvägen till vårt lilla område ser man i vilka fantastiska omgivningar vi bor. Hösten börjar komma till Provence också - det gulnar lite här och var och de vackra popplarna ger sig mera tillkänna än tidigare.

Bilder till "Mera bajs"

Bloggerbildkrångel igen. Här är bilderna till föregående inlägg.

Mera bajs

De här bilderna tog vi för två veckor sedan. Dagen efter skulle det vara "assemblée générale", dvs föreningsårsmöte där ett antal frågor som rör vårt område diskuteras. Inte så olikt svenska bostadsrättsföreningsmöten mer än att de lär vara livligare, frågorna debatteras längre och mötena pågår långt in på kvällen.

Vi var borta den här kvällen och lämnade därför fullmakt till våra unga grannar och bad dem visa de här bilderna och ta upp den eländiga bajsfrågan under mötet. Och visa på att det kanske kan gå att lösa genom att be kommunen sätta upp en skylt som på översta bilden. Den finns i närheten av oss och där är garanterat bajsfritt. Till skillnad från hur det sett ut i närheten av oss. Rätt äckligt eller hur?

Nu blev det ingen debatt om detta. Istället handlade det mesta om hur man ska hindra folket i byn från att helt ogenerat bara gå in i vårt område med ungar och tonåringar och slå sig ner och utnyttja områdets privata pool. Det har försökts med allt, röda armband för de boende, anslag, privatpolisiära utfrågningar av de badande - inget hjälper.

Det är verkligen urfräckt - det är precis som att helt sonika gå in i någons trädgård och börja sola och bada i poolen. Hopplösa tonåringar är det också som gör "la bombe" dvs kastar sig i vattnet hopkrupna så halva poolen skvätter över kanten. Säger man till får man "onda ögat" och kan inte veta om man får en rispa på bilen när de går tillbaka. Så det där är en irritationsfråga. Plus att det kostar oss - varje år är det nån liten unge som bajsar (here we go again, ämnet tycks oändligt) i poolen varpå den får tömmas och rengöras och fyllas på nytt. Till en kostnad av cirka 75.000 kronor som förstås debiteras alla i området.

Jag minns inte hur det är i Sverige. Men här finns speciella badbyxblöjor som förmodas hålla tätt. Här står mammorna och guppar i vattnet med sina spädisar i 3-månadersåldern med de här blöjorna på sig. Jag tror inte ett smack på att de håller tätt och ser noga till att inte få vatten i munnen när de är i poolen.

Andra frågor som kom upp är förstås att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser - varje nytt område i Frankrike som projekteras verkar vara knapphändiga med detta. Har man tur kan man få en privat parkeringsplats (som vi har som hör till vårt hus), annars är det anarki och folk ställer sig kors och tvärs. De är skickliga på att manövrera sig in och ut, fransmännen, det får man erkänna.

Och så har vi förstås som överallt i Frankrike ett antal katter med okänd hemort som alla boar in sig i olika trädgårdar och klättrar uppför fasaderna och in på balkongerna där de också bajsar (!), främst i blomkrukorna. Vi har en så himla fräck katt som bestämt sig för att annektera oss att den smiter in i huset och käkar upp Dessis mat när vi inte ser. Och inte ger den sig för Dessi heller, den vevar runt med tassar och klor och fräser innan den i egen maklig takt går ut ur trädgården.

Så irritationsmomenten är universella - inga av problemen är ju unika för Frankrike. Utom just det här med hundskiten förstås.

Med spänning såg vi alltså igår kväll fram mot vad Monsieur Baesa skulle komma att vilja diskutera med oss. Han kom som avtalat, lång och ståtlig och med en slags myndighetsattityd som jag senare fick förklaring på. Han sa att det varken var vår eller deras sak att städa upp på ängen. När jag berättade att det redan var gjort, av min man och utan deras medverkan, menade han att detta var fel. Det var ingens sak att ordna detta. Han förhörde sig om det var vi som satt upp plakatet på trädet och såg inte ut som om han riktigt trodde på oss när vi sa att så var det inte. Och att vi inte visste vem det var. Troligen föreningsordförande och var det inte bra om Monsieur själv kontaktade honom kring hela frågan? Nja, kanske.

För se det han ville diskutera var inte hundföroreningar. Han hade blivit så uppretad av våra unga grannar som en kväll påpekat att de inte ville ha "des crottes" precis utanför sin trädgård att han då börjat polemisera med dem över att deras andrabil står parkerad under en förbudskylt. Den står faktiskt inte i vägen alls och står inte grannen där är genast någon annan där kvickt som attan och snor platsen.

Jag försökte säga att bajs och skylt var olika ämnesområden men se det tyckte inte han. "Je suis dans l'armée", sa han, och därför vet jag att en sån här plats måste vara tillgänglig för ambulans och brandkår. Och det brann ju på ängen i våras till exempel.

Aha, en militärperson var det som stod i vårt kök och försökte verka auktoritär. Såna skrämmer inte mig, med farfar, pappa och styvpappa i flygvapnet och med en ex-man i flottan vet jag precis hur man förhåller sig till dylika.

Så han fick veta att ambulans med tillhörande brandkår och Police Municipale faktiskt kommit för att hämta maken vid ett tillfälle utan parkeringsproblem. Och att jag, Madame själv, också fått plats nyligen i utanför parkerad ambulans. Och brandkåren som släckte gräsbranden i somras parkerade på helt annat ställe, precis bredvid vattenposten förstås.

Monsieur Baesa gick sedan högdraget sin väg efter att antecknat telefonnumret till ordförande. Vi sa artigt att vi inte bor här för att ha kontroverser med våra grannar och det höll han själv med om. Men saken är säkert inte utagerad. För vem ska städa ängen nästa gång?

Fransk hundbajshistoria, del 2

Som ni kanske minns kom vi överens med den storbajsande labradorens matte att vi tillsammans skulle rensa ängen från "les crottes", och göra det i den här veckan då hon var ledig. Igår la vi en lapp i familjens brevlåda och föreslog att arbetet skulle göras idag, i morgon och framöver väntas nämligen regn.

Och så föreslog vi också att vi, som vi talat om, gemensamt skulle gå ner till borgmästaren och be att få en papperskorg för ändamålet uppsatt. Hon var ju visserligen både sur och surmulen men det här var vad vi enades om. Hon tyckte ju fortfarande att det var OK att hunden gjorde det den skulle så länge en av grannarna parkerar framför en förbudsskylt men den typen av märklig fransk logik gav vi oss inte in på.

I morse, när vi som bäst gottat oss åt anländande trattkantareller ringde telefonen och en allvarlig mansperson presenterade sig som Monsieur BAESA, labradormadamens man. Redan igårkväll när vi la lappen i lådan och såg namnet brast vi i skratt. Att familjen heter BAESA och det bara skiljer mellan ett E och ett J och att det uttalas precis som det gör på svenska - det hörde jag ju i morse, gör det ju svårt att ta hela historien på allvar.

Nå, Monsieur "Bajsá" sa nu att han och hustrun inte alls skulle vara hemma under dagen som det sagts och därför inte kunde delta i någon "crotte-upptagning". Han ville däremot komma över till oss ikväll för att diskutera ärendet. Han talade otydligt och vi har en burkig telefon så jag uppfattade inte allt. Mer än att det framkom att det han mest ville diskutera var grannens parkering under förbudsskylten.

Jag sa att han var välkommen men att vi, om det nu skulle bli tal om olika ordningsregler, kanske ändå skulle tillkalla föreningsordförande också så att diskussionen kunde föras i hans närvaro. Det tyckte inte Monsieur Bajsá. Vi får väl se vad han har att säga ikväll - efter 1930 vilket lika gärna kan bli kl. 2100 eller senare än så.

Under tiden bestämde sig maken för att gå ut och fixa eländet själv. Iklädd stövlar, nya handskar och med nyinköpt kratta och stora avfallspåsar har han krattat och sanerat ängen alldeles själv. Själv är bäste dräng och det här är en alldeles utmärkt sån. Trots ålder och två hjärtinfarkter vilket var lite darrigt för mig fick han som synes ihop två jättepåsar med skit.

Ängen är ren som en tvättad barnstjärt. Återstår som sagt att se hur länge. Det här gjordes mitt på dagen när inte många är hemma. Hade folk sett det här hade det nog varit stora ögon och märkliga tankar kring svenskar som inte drar sig för att fixa själva när det behövs. Kanske är det alla åren i svenska villasamfälligheter och de svenska "städdagarna" som sitter i?

Denna underbara bloggvärld!

I morse ringde det på dörren. Här har vi brevbärare som levererar direkt om paketen inte går ner i de i och för sig stora brevlådorna och han hade en stor rulle från Sverige att överlämna. Med ett stort leende på läpparna kom mannen i i sängkammaren med den runda pappersrullen och sa: "Jag tror jag vet vad det är!"

För jag hade förstås berättat om att jag skrivit om min trattkantarellängtan på bloggen och att Christina på stationen i Striberg, hon som så finurligt torkar sina trattisar i nylonstrumpor (obs nya, som hon själv skriver) i pannrummet, skrivit att då fick hon ju skicka några till mig.

Och här kom de - underbart doftande och i mängd som kommer att räcka till de ljuvligaste rätter hela vintern. TACK, Christina, TACK och TACK. För din omtanke, för arbetet, för att du bemödar dig om att plocka, torka och förpacka, köpa dyrt porto och gå till posten och så vips så finns det här hos oss och skänker en sån fantastisk glädje. Inte bara för svamparna som är så mycket höstsverige utanför allt det andra också.

Hade man anat detta när bloggandet gick igång för tre år sen? Vilken underbar värld med så många fantastiska nya människor att upptäcka och lära känna. Både på nätet och faktiskt också i verkligheten. För ni vet väl att Mira med man och Emser också varit och hälsat på och just nu är det otroligt roligt att följa hennes vackra bildreportage från platser inte så långt från oss. På Miras Mirakel.

Underbara roliga bloggvärld!

Bilder till fransk bajsdebatt

Krånglar Blogger igen med bilder? För den som vill träna sin franska eller se hur eländigt det ser ut - varsågod, här kommer bilderna. Förhoppningsvis!

Franska hundar

Franska hundar tillåts som bekant att göra ifrån sig i princip var som helst och eländet ligger sedan kvar. Det finns visserligen hundbajspåsar men de återfinns svårligen ens i djuraffärerna och vi har hittills inte sett en fransman plocka upp efter sin älskling. Man lär sig istället att gå med ögonen fixerade vid gatan, vägen, stigen för att inte klafsa i en hög - äckligare finns ju knappast.

Utanför vårt hus och utanför vårt område men ganska nära vår trädgård finns en liten ängsstump med en stig i mitten som leder ner till byn. Det är på det här området det förhatliga nålgräset växer på våren. Och det var här kommunalgubbarna eldade i våras och så när tuttade eld på mer än gräset.

Här låter vi ofta Dessi kissa och gör hon annat plockar vi förstås, som de noggranna svenskar vi är, alltid med oss detta i medhavd plastpåse. Svenskar härnere kan man känna igen på att de har en plastpåse knuten om kopplet dessutom!! Så gör inte de franska mattar och hussar som med stora tjocka labradorer, jätteschäfrar och rottweilers låter de arma hundarna gå fem meter utanför dörren i kort koppel för att göra sina behov. Några långpromenader ser man sällan att de får tillgång till och så blir de förstås feta och bajsar mycket!

På ett år har en särskilt stor labrador med synnerligen lat matte som dessutom kastar sina fimpar i det torra gräset förvandlat ängsstumpen till en veritabel hundtoalett. Ingen bild i världen gör eländet rättvisa men jag hoppas det framgår att de små bruna upphöjningarna på bilden varken är kottar eller stenar utan högar av hundbajs, torrt och vått om vartannat. Klicka och kolla! Inte ett steg kan man ta i det här kontaminerade området och Dessi vägrar att göra annat än snabbkissa här. Det händer ofta att de stora korvarna ligger mitt på stigen också så man får se upp på väg ner till byn.

Här går barn och vuxna dagligen och särskilt hygieniskt är det inte heller. Varma dagar känns lukten dessutom in i vår trädgård så nu talade vi med föreningsordförande som satte upp lapp på trädet där det står: "Visa respekt. Lämna inte avfall från djur som framkallar lukt nära villorna. Gå längre ner i området eller använd er av de påsar som finns disponibla hos borgmästaren". (Ser man på, här tillhandahålls gratis hundbajspåsar på borgmästeriet! Jämför det med om man skulle gå in på närmaste svenskt kommunalkontor och begära motsvarande:-)

Plakatet åkte förstås ögonblickligen ner - vem beordrar en fransman något? I synnerhet inte i en sån här "skitfråga". Men det kom upp igen och har nu suttit kvar i tre dagar. Själva haffade vi labradormadamen, pekade på plakatet och bad henne förklara hur det kom sig att hon lät sin stora hund förorena som hon gör. Genast började hon med galliska gester förklara att hon minsann inte tänkte ta upp efter sin hund så länge det inte fanns en papperskorg för ändamålet. Och var det så att det skulle införas "regler" då tänkte hon minsann anföra att det fanns vildkatter som klättrade upp och förorenade på hennes balkong, att de små barnen åker skateboard framför hennes hyreshusport (!) och att vår närmaste granne har sin andrabil konstant parkerad fram en "parkeringförbjudenskylt". Att hon själv använder sig av en av garageplatserna som ägs av en irländare som endast är här ett par veckor på somrarna verkade inte ingå i logiken.

Så småningom lugnade hon ner sig, berättade att hunden hade cancer och inte kunde gå så långt, att hon själv gick upp fem på morgnarna eftersom hon är sjuksköterska och därför inte kunde tänka sig att gå längre sträckor. Att ta upp "les crottes" och slänga i sin sophink var fullkomligt otänkbart - hon såg ut som om det varit en hiv-spruta vi talade om.

Men när vi berättade att vi talat med föreningens ordförande (som hon inte visste vem det var, hon är nämligen "locataire", dvs hyr i andra hand och vi är "proprietaires", dvs äger vårt hus och det är lite hierarkisk skillnad där) så sträckte hon sig så långt att hon kunde tänka sig att tillsammans med oss (som inte lämnat en lort där) städa av området med kratta, spade och lägga eländet i sopsäckar innan vinterregnen kommer och gör allt värre.

Så i morgon, om det inte regnar ska madame sjuksköterska (som låter sin gamla labbe ligga ensam i lägenhet från fem på morgonen till sena kvällen) och vi, utrustade med handskar, stövlar och utrustning kratta skit. Bokstavligen. Antagligen kommer nya hundägare direkt att konstatera att platsen nu är rengjord och därför lättare att rasta hunden på. Det är kommunens mark så antagligen blir nästa steg att lära sig ny vokabulär och ta en diskussion med borgmästaren om vikten av sanitära åtgärder!

Liten fjärilsflicka

Vi har haft den årliga, helt fantastiska chokladfesten i vår lilla by. Det kommer mellan 30-40.000 besökare under en helg. Och det är inte bara choklad det handlar om, det är fest och marknad, uppträdanden och också förstås aktiviteter för de små.

Det kommer mera bilder förstås men här är först en söt liten ansiktsmålad fransk flicka. Med vacker fjäril i sitt eftertänksamma ansikte.