Nills 'Ållgerssån

Näst sista kvällen på det franska sjukhuset är det en jätterar och trevlig sköterska som har nattpasset. Medan hon pysslar med mitt dropp och ger mig kvällsmediciner säger hon sen lite ivrigt: "Madame, ni är från Sverige eller hur?"

Och när jag svarar att så är det ju säger hon: "Jag kan två saker om Sverige. IKEA och Nils Holgerson". Det sista uttalar hon som i rubriken. Jag blir alldeles paff. IKEA vet man ju att alla känner till men Nils Holgersson? Den gamla sagan av gamla Selma Lagerlöf, hur sjutton kan hon veta något om den?

Engagerat berättar hon då att i hennes generation, fransmän som nu är mellan 30 och 40 år, växte upp med en speciell tecknad tv-serie för barn som hette "Nils Holgerson dans le pays sauvage". Nils Holgerson i det vilda landet, ordagrant översatt. Detta var hennes favoritprogram och hon berättade livfullt om den lille pysens olika äventyr under resan på gåsryggen genom Sverige.

Hon sa också stolt att hon lyckats få tag i en cd med hela den franska serien och nu lät sina egna barn titta på den. Och de tyckte att det här var lika exotiskt och spännande som hon själv. Och så sa hon stolt: "Och min äldsta son heter Nils, döpt efter seriefiguren".

Kan man tänka sig så märkligt. Jag undrar ju förstås sen vad det är för intryck unga fransmän kan ha fått av Sverige genom den här serien? Är det därför så många faktiskt ger en bild av att det är mörkt och mycket KALLT men också mycket vackert? Samtidigt har de dålig kläm på var Sverige ligger - de flesta börjar prata om de norska fjordarna eller isländska vulkanutbrott när hemlandet kommer på tal!

Bilder till "franska sjukhusrutiner"

Franska sjukhusrutiner och nya bäddgrannar

Franska sjukhusrutiner skiljer sig inte så mycket från svenska. Det är en ström av sjukvårdspersonal som gör olika saker under dygnets alla timmar. Kl. 0600 på morgonen är det blodtryck och temp som kollas, därefter kommer sjukvårdsbiträden och får en ur sängen där lakanen byts nästan varje dag.

Första dagen får jag också hjälp med badrumsbestyren. Det känns märkligt - jag känner en susande föraning om ålderdom när jag blir tvättlappstvättad på ryggen och bakåtkammad i håret som en gammal kvinna. Jag får hjälp att trassla in droppslangarna i en sjukhusskjorta och bäddas sen ner igen, helt utmattad.

Under förmiddagen kommer sen städpersonalen, provtagningspersonal och sjuksköterska med dagens olika droppåsar som i mitt fall byts var fjärde timme. Flera gånger måste man sätta om droppet som krånglar och innan lunch kommer sen doktorn på "la visite", den som varar i 30 sekunder och resulterar i lite olika ändringar i medicineringen.

Mitt på dagen kommer dietlunchen och sen är det en någorlunda lugn stund innan besökstiden börjar och rummet fylls av folk. Besökstiden varar mellan 1200 och 1930 så risken finns att man har besökare i timtal på stol invid sin egen säng. Klockan 1900 serveras middag och sen är det lugnt till framåt 2200 då nästa pass går på och kommer in och kontrollerar att allt är som det ska och delar ut kvällsmedicin. Klockan 0200 kikar man in för att se att man sover. Vilket man gör till de kommer och frågar.

När jag är något bättre gör jag små utflykter i korridoren. Här finns inte något samlingsrum, inga balkonger eller möjligheter att gå ur rummet med sina besökare. På den gröna dörren står ett anslag om att det är förbjudet att ställa saker framför den eftersom det är en utrymningsdörr. På typiskt franskt manér står en stol trotsigt framför skylten. Varje förbudsskylt här verkar uppmana till en handling i motsatt riktning.

Den vita manicken på väggen är till för signalsystemet och systrarna knäpper av lampan när de kommer på ringsignalen. Att den också innehöll en högtalare var jag inte medveten om förrän en dag när jag var tvungen att ringa flera gånger för mitt krånglande dropp. Just det passet hade den värsta sjuksystern. Mycket korpulent vaggade hon in med sin blodtrycksmätare med bysten och magen före, huvudet bakåtlutat med små bruna pepparkornsögon som glodde ilsket på en. Irriterat och slarvigt fcik hon igång droppet som genast lade av igen. Så jag ringde på min klocka, precis så som jag uppmanats att göra av andra vänliga systrar.

Istället för att komma tillbaka kom en dånande stämma ur plasthöljet och skrämde livet ur mig: "Vad är det ni vill nu igen Madame". När jag sa att droppet ågterigen inte fungerade kom samma ilskna röst från väggen: "Madame, jag har nyss ordnat med ert dropp. Säg inte att det inte fungerar. "Ca marche!" Det fungerar! Tala om Sister Rachel i Gökboet.

När nästa sköterska kom efter ett par timmar och såg mitt igensatta dropp och insåg att det inte kommit varken vätska eller läkemedel på lång tid frågade hon förstås varför jag inte ringt. Jag ryckte bara franskt uppgivet på axlarna. Vad ska man säga? "Ca marche"?

På sista bilden ligger min tredje bäddgranne. En jämrande kvinna som slamrande kördes in i rummet halv tre på natten, dropp sattes om, ljuset tändes i taket, höga röster gjorde att jag for upp i sängen. Ett barskt sjukvårdsbiträde sa åt mig att lägga mig ner igen och somna om. Just de här - "les aides soignantes", sjukvårdsbiträdena, tycktes tycka att det var helt OK att behandla patienterna som många franska kvinnor gör med sina barn.

Man fräser åt dem, kör med dem, säger åt dem att skynda sig på, inte gråta, komma ögonblickligen och lyder de inte direkt så höjs handen inför en förmodad örfil. Hermann Lindqvist som bott länge i Paris beskriver detta målande som "mammorna som gör honnör".

Den här rumsgrannen underhöll mig sen nästa dag med fasansfulla berättelser om sina egna operationer pga samma åkomma som min. Två gånger opererad, tre månader på sjukhus och med tillfällig påse på magen och nya anfall hela tiden. "Och ni får aldrig mer äta skaldjur och ost och heller inte dricka vin. Diet resten av livet. Se på mig - jag åt en tonfisksallad i hamnen igår kväll och fick så ont att jag hamnade här!"

Jag fick en ögonblicklig minidepression inför detta framtidsperspektiv. Lyckligtvis rådde den rara dietistflickan bot på detta. Så är det inte alls förklarade hon lugnande. Den där damen vet inte vad hon talade om. När ni är bra igen får ni äta och dricka precis vad ni vill!

Några timmar senare lämnar jag rummet och får mina recept och utskrivningspapper i handen. Återbesök hos min trumpna kirurg om en månad!

Fransk sjukhusmat

Nu är det slut på gourmetmatsbilderna. Här kommer istället den franska sjukhusmaten. Efter fem dagar utan mat eller vätska och enbart dropp är det plötsligt dags att börja äta igen. Det känns som om man glömt bort hur man gör och hur det smakar. Första dagen får jag en kopp buljong som ögonblickligen sätter igång en rinnande mage.

Nästa lunch serveras jag makaroner utan tillbehör och en "steak haché", en köttfärsbiff utan kryddor. Jag vågar knappt äta av det, rädd för vad som ska hända med min mage. Frukost nästa dag: te, två små platta skorpor (biscottes), lite smör och vinbärssylt. Och så ska mediciner i mängd plötsligt intas via munnen.

Varje eftermiddag kommer en vänligt leende dam in på rummet med en slags elektronisk platta. Hon ska ta upp beställning inför nästa dags måltider. Hon berättar vad som ska serveras och det låter ju jättegott, det är kyckling och vit fisk och Madeleinekakor och färskost med persika och dietsoppa till förrätt. "Det är ju nästan som på restaurang" säger jag men då skrattar både hon och sänggrannen.

Nästa dag förstår jag varför. Det här är fiberfattig kost som anses vara det bästa för irriterade tarmar. Jag får i mig lite grand av det taniga kycklinglåret som serveras med en konstig mannagrynspudding med lite ost på. Den bruna dietsoppan (grönsaker utan fiber) smakar så jättekonstigt att jag senare ber att få min måltid utan den. Under dagarna som går ser maten ut så här:

Vit fisk i citronsås (dvs några strimlor citron i vatten) och med helmjuka kokta gurkbitar utan skal. Det smakar absolut ingenting trots att jag får salt att krydda med. Kalopsgrytan på nedre bilden serveras med mjukkokt potatis men det enda som känns i munnen är konsistensen av sönderkokt kött.

Jag lär mig leva för efterrätterna. Det är "Fromage Blanc", en slags blandning av yoghurt och färskost, ganska syrlig men god till de konserverade persikorna. Några dagar får jag också ost till efterrätt.

Till varje måltid kommer en lapp med innehållet preciserat. Och det står att detta är saltad fiberfattig mat och att kökspersonalen på sjukhuset önskar mig smaklig måltid och att allt kött som serveras är franskt.

Innan jag skrivs ut kommer en rar flicka till mitt rum. Hon är dietist och näringsexpert och har tagit fram en dietlista som jag ska följa hemma de första tio dagarna. Sen får jag äta som jag vill. För min åkomma anses egentligen inte orsakad av maten och det här med att äta fibrer avråder man helt ifrån här. Hon tar sig verkligen tid och är både professionell och engagerad. När jag tackar henne för denna service säger hon: Men det är normalt, c'est normale. Vi vill ju verkligen att ni ska bli frisk av vår behandling!

Jag följer sen hennes lista och det blir lika trista måltider hemmavid. Vitt kött och vit fisk och lite ris, pasta eller kokt potatis. Mjukkokta morötter och gurka, det är allt i grönsaksväg. Absolut inte färska grönsaker eller frukt och inga kryddor mer än salt. Helt på tvärs mot svenska rekommendationer!

Under en vecka på sjukhus och några dagar hemma har jag gått ner fyra kilo! Det är ju glädjande i sig men inte en kur jag vill rekommendera!

Födelsedag

Idag för 41 år sen föddes min andre son. Här är han två veckor gammal och ser på omvärlden med mörka och begrundande ögon.

Det känns väldigt länge sen men också mycket nära i tiden. Jag kunde ha varit nyss hemkommen från BB istället för från det franska sjukhuset i Provence.

Idag väntar den unge mannen själv på sitt första barn som kommer i början av november. Jag hoppas det blir på min födelsedag som är just då. Och jag önskar att han får lika stor glädje av sitt barn som jag alltid haft av honom.

Bilder till Blommor och sänggrannar

På det franska sjukhuset. Blommor och sänggrannar

På det franska sjukhuset sitter det anslag överallt som talar om vad man får göra och inte. Blommor avrådes starkt från att ta med. Trots detta är det inte någon som säger något när en ung man en av dagarna plötsligt levererar den här vackra buketten. Från mina barn - tänk att lite blommor kan göra en så glad och lätta upp lite i det trista sjukhusrumme!

Dagen efter kommer sänggrannen Isabelles familj på besök. På anslagen står att man bara får vara två besökande men här kommer mamma och pappa, moster och morbror, en kusin och så sonen Alexandre 12 år. Mitt i maten och med ett himla stojande när de brer ut sig i det lilla rummet så att jag själv knappt får plats. Fem vackra rosor har de också med sig och vi enas om att det där blomförbudet kan vi strunta i så länge vi själva tycker det är OK med buketter på rummet.

Isabelle är den unga kvinnan som kom in med yrsel och stormkräkningar. Första dygnet var gräsligt. Främst för henne förstås men också för mig som låg en meter ifrån henne. Så småningom repade hon sig, fick ett första besked om att detta var virus på hörselnerven och att yrseln skulle ge med sig. Hon får ligga kvar i tre dagar och under den tiden hinner vi bekanta oss med varandra och jag får en riktig intensivkurs i franska.

Isabelle är sjuksköterska och arbetar sedan ett par år på laboratorium och som ambulerande laboriatoriesköterska. Hon åker runt till alla sjukhus och tar prover, flera hundra om dagen. Hon berättar fasansfulla historier om sin son, dels att hon fick havandskapsförgiftning när hon väntade honom och fick göra akut kejsarsnitt i slutet av sjunde månaden. Dels att han vid åtta års ålder fick en svår tumör inne bland halskotorna (?) och fick opereras och sen genomgå en mycket svår behandlingstid med både cellgifter och strålning på storsjukhuset i Marseille. Nu är han äntligen frisk och sen två år tillbaka har hon, mannen och ende sonen vänt blad och flyttat från Toulon där hon är född och uppvuxen till den mindre staden Hyères där vi ligger på sjukhus.

Som det är gjort och Alexandre satt i skola blir han utsatt för mobbing och slås en dag ner av sonen till en förmögen donator som frikostigt gett bidrag till den privatskola båda pojkarna går i. Isabelle berättar om advokatbesök som kostat mängder och hur hon tvingats ge upp sin kamp för att den bortskämde plågoanden skulle tillrättavisas. Rektorn hade sopat allt under mattan under trycket från den rike bidragsgivaren utan vars tillskott skolan inte skulle bära sig. Jag tycker det låter förskräckligt men Frankrike är ett klassamhälle i många stycken så jag tror det kan vara sant. Alexandre är den som får byta skola och han går nu i skola i Toulon och bor hos sin mormor och morfar i veckorna. Helgerna tillbringar han med föräldrarna i Hyères där han inte alls trivs. Kanske måste familjen flytta tillbaka till Toulon för sonens skull fast de inte vill.

Isabelle har en egen doktor, en Öron-Näs-och-Halsspecialist. Han är en glad typ till skillnad från "min" buttre kirurg. Han kommer indansande på rummet och utan att bry sig om att jag ligger där och hör allt berättar han om hennes tillstånd. Han genomför ett antal undersökningar för att kolla hur stabil hon är och hon ramlar nästan omkull när hon ska blunda och ta ett steg framåt. Det visar sig att han är vän till Isabelles chef på laboratoriet vilket senare ställer till med bekymmer för henne. Han vågar inte sjukskriva henne för länge eftersom chefen är en kolerisk typ som inte accepterar sjuka medarbetare! Säger Isabelle.

När han är klar och ska gå säger han Au Revoir till henne. Mig bevärdigar han inte en blick. Jag är inte hans patient och alltså finns jag helt enkelt inte. Isabelles stojiga familj däremot, de är franskt artiga som vanligt, säger Au revoir och Bon Courage - Gott Mod! Det behövs inför de kommande dagarna.

Bilder till fransk sjukhusberättlelse

Det är ett himla Bloggerkrångel med både bild och text. Här är några bilder som illustrerar de senaste inläggen från min franska sjukhusvistelse.

På franskt sjukhus. Vedermödor på rum 216

Att ligga med dropp är ingen höjdare. Det är svårt att ligga rätt så att läkemedelslösningarna rinner rätt i slangarna och det trasslar lätt till sig. Sätter igen, koagulerar, blöder åt fel håll. Och så får man ringa och be om hjälp. Tydligen är jag en besvärlig dropp-patient med känsliga vener. "Ah, c'est vous", säger flera av systrarna när de försöker fixa till eländet, "det är ni igen". Ont gör det också när dom håller på men det struntar man i, det är bara att bita ihop. Hemma igen ser jag ut som en pestsmittad eller annan med underlig sjukdom, blåsvarta märken överallt på underarmarna och händernas ovansidor efter alla stick och "kanylinfarter".

Skrev jag att det finns många "sister Rachel" på det här sjukhuset? Mest såna som inte är systrar, dvs sjukvårdsbiträden. En del av dem är helt underbara, empatiska, vänliga och hjälpsamma. Andra riktiga bitches - tar i en hårt och okänsligt, tvingar upp en på yrsliga ben och snäser att det visst inte svimmas här - "vi har nyss tagit ert blodtryck och det var bra, ni har färg i ansiktet (läs solbränna) och ni svarar på tilltal. Det är bara att gå ut på toaletten och tvätta sig medan vi bäddar sängen. Stå still, titta inte ner i golvet, se på väggen och gå!" Tur man har en droppställning att ta stöd emot.

"La visite", ronden går snabbt och fort. Läkaren konfererar som i Sverige med sköterskan utanför dörren, kommer in, kastar en snabb blick, ställer en fråga, tittar sen rätt igenom en och svischar ut igen. Franska, i synnerhet manliga läkare borde nästan alla gå en kurs i patientomhändertagande/information. De beter sig som de gudar de också behandlas som av den övriga personalen - det är som att fara tillbaka till Sverige på femtiotalet. Jag är inte ovan, samma beteende har vi mötts av i samband med makens hjärtsjukdom - som kvinna anses du uppenbarligen inte kapabel att ställa frågor eller be om information kring behandling eller läkemedel.

Tur att jag inte ger mig. När det är dags att ta bort droppet kommer man med antibiotika att intas genom munnen. När jag frågar vad det är svarar man att det är penicillin, det jag redan på akuten uppgivit att jag är allergisk mot. Två gånger får jag morfin för det magonda trots att jag inte har särskilt ont. Jag tål det inte, jag blir orolig och ångestladdad, hela världen snurrar runt, jag kan inte öppna ögonen utan att vilja kräkas och jag hör och ser konstigt. Tredje gången värjer jag mig - jag vägrar att låta dem spruta in eländet som gör att jag känner mig helt förgiftad. Till sist förstår man och läkaren kommer sen och informerar om att jag ska slippa detta framöver. Tack och lov, man vill ju inte ligga på sjukhus och bli sämre av den behandling man får.

I det kala och trista rummet dit man får ta egna kuddar och handdukar (och faktiskt också toalettpapper visar det sig, det tilldelas snålt) är det kvavt. Det sägs att rummen ska vara ventilerade men det stämmer inte, den 35-gradiga värmen sprider sig in och gör att man kletar fast vid plastunderlägget i sängen. Maken ordnar med fläkt som är en välsignelse och han fixar också så att jag kan titta på tv. Jag kan alltså se prinsbröllopet i Monaco som direktsänds i flera timmar här.

Ett par timmar får jag vara ensam i rummet som är en tvåbäddssal. Jag har en fransk tilläggsförsäkring som ger mig rätt till eget rum men det finns inget ledigt så det är bara att acceptera. Inte blir det roligare när nästa patient rullas in. En ung kvinna, Isabelle, också sjuksköterska lär jag mig senare, har vaknat på natten med våldsam yrsel och kräks så fort hon rör sig. Är det något jag har svårt för så är det just det - jag blir kräkfärdig själv av ljuden och lukten och av hur man slänger runt med nersölade handdukar och spiller ut bäckeninnehållet på golvet utan att torka upp. Där och då vill jag slita av mig droppet och bara åka hem.

Svensk mage på franskt sjukhus

Fransk sjukvård är bra. Det har vi tyckt hela tiden sedan vi flyttade hit. Något har jag reviderat min uppfattning efter en vecka på sydfranskt sjukhus dock. Inte när det gäller den medicinska delen, inte alls, och det är ju det som är huvudsaken. Men något av en mindre chock och kraftiga kulturskillnader blev ändå den här vistelsen en vecka på ett relativt stort sjukhus nära oss.

Efter några dagar med magont och lätt feber inser jag att det är läge att ringa husdoktorn. Vår vanliga kvinnliga svarar som vanligt direkt på sin mobiltelefon (bara det!!) men säger att hon är "complet", dvs har för många patientbesök för att kunna komma hem. Det gör istället hennes kollega, dr. Montclos. Inom en timme står han i sängkammaren, undrar om jag tycker "om att lida" eftersom jag inte tidigare ringt till doktorn, ställer trolig diagnos och ordnar snabbt med ambulanstransport.

Han småskämtar och tar sig tid och samma sak gäller de två ambulansmän som fraktar iväg mig de 2 milen ner till kusten där sjukhuset ligger. Jag blir väl omhändertagen och de ordnar med alla papper vid akutintaget och ser till att jag inte behöver vänta särskilt länge. På akuten råder som på alla sjukhus en slags behärskad blandning av ordning och kaos. Men jag behöver inte vänta länge, en ung kvinnlig doktor som jag tror är sjuksköterska (man har inte särskilt tydliga skyltar på sig här) klämmer på min mage, ställer frågor och säger åt syster att sätta dropp. Hon säger sen att jag ska undersökas i "le scanner", magnetresonanskamera, och att kirurgen är "averti", dvs underättad.

På samma undersökningsrum som jag ligger en krävande och gnällig skånsk lärare, 35 år. Hon är där med sin kompis efter att ha fått åka ambulans i samband med ett fall i vattnet vid wakeboardåkning. Av hennes berättelse och jämmer bakom skynket framgår att hon tror att hon brutit halva ryggraden, hon kan inte röra sig alls, inte vända sig, ber om bäcken och smärtstillande och ansätter doktorer och sköterskor med frågor och krav på engelska som ju ingen förstår. Förstås. Jag ligger där på andra sidan skynket och SKÄMS över min landsmaninnas bortskämda sätt. Hon kräver och får både vanlig röntgen, undersökning av ryggen PLUS scanner som läkarna tycker att hon kan göra i Sverige, det är inget fel på hennes rygg - troligen har hon sträckt sina muskler bara.

Man säger åt henne att man behöver hennes plats och båren hon ligger på. Hon förstår inte - gnäller och säger att hon inte kan röra sig. Jag har inte låtsats om att jag talar samma språk men när det blir för ohanterligt säger jag till henne på svenska att hon måste resa sig, klä på sig och lämna sjukhuset. Det är inget fel, hon är undersökt och hon behöver INTE åka ambulansflyg från Nice nästa dag som hon tror. Hon blir förstås häpen över att jag också är svenska och berättar om vad som hänt och vilken dyr sportresa hon betalat för och så händer detta. Och som om det inte var nog så hade hon gjort illa sig tidigare i år på någon annan extremsportvariant och nu gick hela sommarlovet dessutom, vojne, vojne.

Jag undrade stillsamt om hon inte tyckte att det var höga pris att betala och att det kanske var dags att lugna ner sig lite och det hela slutade med att jag gav henne en tub Treo eftersom hon på inga vis kunde tänka sig att hämta ut den smärtstillande medicinen hon fått på apotek. Hon visste knappt var hon bodde, ett hotell på stranden någonstans, inte ett ord franska kunde hon och sa därför heller inte adjö eller tack, inga papper i ordning, bara skräckslagen och mörbultad. Hon lämnade mig med många tankar kring den här sortens nya trettio-plus-ungdomar som beter sig som om de fortfarande var i puberteten.

Själv fick jag besök av den kvinnliga kirurgen som sa att detta troligen var en "sigmoidit", inflammerade tarmfickor. Hon sa: det blir en vecka på sjukhus med dropp - stark antibiotika som bara finns där. Sedan nya undersökningar och troligen operation "a froid", i kyla, dvs när det hela läkt ut. Hon skrämde mig med att ett återfall kunde resultera i bukhinneinflammation och väldiga komplikationer vid en sådan operation, kanske till och med stomi. Hon böjde sig fram och sa: "Vous êtes toujours jeune Madame", ni är fortfarande ung. Och vi kvinnor lever länge idag, det finns ingen anledning att ta de här riskerna för en allvarligare operation. Hade ni varit 90 år hade jag inte sagt det här men i ert fall är det annorlunda. Hmmmm.... Oväntad information faktiskt. Men trevligt det där med ungdomligheten!

Efter att ha åkt igenom den brummande scannern och med ett redan då krånglande dropp körs jag upp till avdelningen av en skämtande sjukvårdare. Alla timmarna på akuten har jag lyssnat på sjuksköterskorna, eleverna och biträdena som visserligen gjort allt de ska, fyllt i papper, satt dropp, tagit blodprover. Men hela tiden under prat och skämt med sina kolleger. Som patient syns man inte - ingen ögonkontakt, inget svar på någon fråga. Det där känns inte kul och det blir inte bättre på avdelningen...

Jag placeras i en säng och tillbringar natten tillsammans med en högljutt snarkande äldre liten dam. Efter ett par sömnlösa timmar ringer jag och undrar om det finns öronproppar och får ett snäsigt svar att man alls inte tillhandahåller detta. En timme senare öppnas dörren och en rar sköterska som tidigare vänligt bytt mitt dropp smyger in. I handen ger hon mig en öronpropp och viskar: "Jag hörde. Jag hade en i min handväska. Ta den, ni kan dela den i två". Jag kramar hennes hand och säger att hon är den ängel hon är.