Solen skiner från provencalska himmel och efter lunch smiter vi båda ut på terrassen med vår te- respektive kaffekopp.
Vi är extremt priviligierade, vi inser det och säger det också till varandra. Bättre kan man inte ha det, det här livgivande ljuset och solen mitt på dagen ger verkligen kraft.
Ett par av våra goda vänner som haft ställe härnere i många år men nu också flyttat ner permanent beskriver det som att vi är "klimatflyktingar". Jag är böjd att hålla med. Inte för att jag tycker att det här med att flytta "till värmen" var det viktigaste när vi bestämde oss för Frankrikeflytten. Nej, dagarna med upp mot fyrtio grader i somras var verkligen vidriga och DÅ undrade jag vad vi egentligen gjort.
Men det är ljuset, att dagarna är längre och inte tar slut vid tretiden på eftermiddagen så här års som är den stora vinsten. Så, inför väderleksrapportens utsaga om att det soliga vädret snart tar slut så passar vi på att vända också våra vinterbleka ansikten mot solen. Idag har jag suttit och kikat på mina tre ungar som symboliskt sitter i en liten gunga i den närmaste eken.
Den lilla lerskulpturen med tre gungande barn är inköpt på Hawaii för över trettio år sen men får nu hänga i ett provencalskt träd och påminna om barnen som själva nu har barn.
Dagen i övrigt har gått åt att börja sätta sig in i det franska sjukvårdssystemet och försöka klura ut vad en "mutuelle" egentligen är och vad den innebär. Och om den behövs överhuvudtaget. Jo, så är det, tilläggsförsäkring behövs, det är bara att inse. Ganska dyrt också men nödvändig. Kring detaljer återkoms för den som står i begrepp att emigrera som vi.
